VÄXJÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Efter fyra SM-guld och en VM-turnering bestämde Robert Rosén att det nu var dags att göra annat i livet än att inleda sommaren med försäsongsträning. Karriären, som inleddes i Alvesta och avslutades i Växjö, var över. Hockeysverige.se reste till Växjö för att få en intervju med 37-åringen om hans mycket imponerande karriär.
– Intresset för hockey i Alvesta var ganska stor min uppväxt och är så fortfarande. När jag kom upp spelade vi i Division 2, men hade hugg på att kvala till ettan, berättar Robert Rosén då vi ses i familjens hur i Växjö.
– Några år innan jag kom upp i A-laget, det kan ha varit tio år innan, kvalade Alvesta mot Rögle upp till allsvenskan. Då minns jag att Rögle var och spelade i Alvestas ishall.
– Nu har laget tagit sig upp i ettan igen efter att varit en lång tid i Division 2.
Som den smålänning han är stod givetvis även fotboll på programmet under uppväxten.
– Jag spelade fotboll i Alvesta till det att jag var 15–16 år, men även golf. Golf spelar jag fortfarande. I fotbollen var jag med på något smålandsläger, men jag tyckte hela tiden att hockeyn var roligare så det föll sig ganska naturligt att det var vad jag ville fortsätta med.
– Det är så många bitar i hockey som gör att det på ett sätt är en individuell sport samtidigt som du är väldigt beroende av dina lagkamrater och vad du gör som lag.
– Individuellt på så sätt att det är du som måste ta ansvar för vad du gör, hur du förbereder dig, tränar och allt sådant.
– Som lagsport måste även alla andra i laget sköta sig. Att folk passar in sig i systemet och gör det man kommit överens om. Det är som lag du måste vinna, vilket du inte kan göra med enbart en individ.
Vart fanns förebilderna och idolerna inom hockeyn?
– Peter Forsberg. Det är väldigt klassiskt, men han var som bäst då jag var i den åldern.
– Klart att jag även hade förebilder i Alvestas A-lag och tyckte det var häftigt då jag var mindre.
– Nu då jag var i Växjö var småkillarna där kollade på träningarna och ville ta autograf. Eller rättare sagt ta en bild eftersom det är inte så mycket autografer längre.
– Motsvarigheten förr var då jag stod på A-lagets träningar, gjorde ”high five” och kanske frågade om jag kunde få en klubba eller en autograf. Där och då var det dom killarna jag såg upp till och tänkte ”vad coolt”. Det är något fint att det är så här.
Säsongen 2003/04 debuterade han i Alvestas A-lag.
– Det var direkt efter TV-pucken. Jag minns faktiskt inte jättemycket från första matchen. Däremot jag minns jag min tid i Alvestas A-lag och olika matcher jag spelat, men inte så specifikt att jag kan säga att just den var min första match.
– Klart att det var stort. Det var ändå då jag fick känna att jag var ungdom eftersom det blir något visst när man möter vuxna. Även om det var på Division 2-nivå har du ändå en annan grundfysik när du är vuxen jämfört med då du är 15 år.
– Jag har alltid varit seriös och tränat bra, vilket jag gjorde även på den tiden. Jag kände ändå att jag var klenare än alla andra. Det har såklart att göra med att då man är vuxen får en helt annan grundfysik.
Flytten till Växjö: “Egentligen klar för både Tingsryd och Troja”
Inför säsongen 2005/06 plockades Robert Rosén över till Växjö som då låg i Hockeyallsvenskan.
– Innan var jag egentligen klar för både Tingsryd och Troja, skrattar Robert Rosén och fortsätter:
– Jag var och tränade med Tingsryd. En stor anledning till att jag inte ville spela där var att dom hade som krav att alla i laget var tvungna att bo i Tingsryd. Jag kände inte för det.
– Då riktade jag i stället in mig på att kanske gå på hockeygymnasiet i Ljungby. Det var mer eller mindre klart, men det som då sket sig var att Alvesta kommun inte ville betala Ljungby kommun eftersom dom hade samma utbildning att erbjuda.
– Då kom Växjö och Ulf Malmberg in i bilden. Han var lite scout i närområdet vid den tiden. Han tog kontakt med mig och vi satt på ett konditori i Alvesta och snackade lite. Vid jul fick jag komma in och provträna och på den vägen var det.
– Både Växjö och jag tyckte att det var intressant. Sedan gjorde jag en träningsmatch med Växjö mot Malmö i april. Det var inför att Malmö skulle spela kvalserien. Samtidigt hade Växjö spelat färdigt. Då fick jag vara med Shjon Podein och alla som var i Växjö då för första gången, vilket var häftigt. Den våren började jag sommarträna med Växjö.
Tränare för Växjö var då Joakim Fagervall.
– ”Henke” (Evertsson) var assisterande tränare.
Under första säsongen i Växjö lånades Robert Rosén åtta matcher i till Osby i Division 1. Tränare för Osby var tidigare VM-forwarden, Håkan Nygren.
– Jag gjorde även några matcher i Växjös J20, men också några i Division 1 med Osby. Efter jul fick jag börja spela lite mer kontinuerligt i A-laget. Under min andra säsong var jag mer eller mindre ordinarie hela tiden. Sedan fortsatte det stiga och jag fick en större och större roll.
Vad var det som gjorde att allt tycktes kugga i under din andra säsong i Växjö?
– Tomas Kämpe hade kommit in som tränare. Han gillade vad han såg i mina kvalitéer. Den stora anledningen till att det gick så bra var att jag fick spela i första powerplay med Torsten Yngvesson, ”Crille” Jakobsson, Johan Andersson och Daniel Ström.
– Vi hade ett ganska lyckat powerplay och där blev det ganska många poäng. Får man förtroendet och att det dessutom började trilla in poäng som en produktiv spelare så växte självförtroendet, vilket var A och O.
Hur utvecklades du som hockeyspelare under din första tid i Växjö?
– För mig var det som då jag var yngre och fick gå upp och spela med killarna som var ett eller två år äldre. Att jag hela tiden tvingades vara på min vakt, ta snabbare beslut än jag var van vid och vara rejälare eftersom man blev mycket hårdare straffad.
– Det tror jag var en jättestor anledning till min utveckling, att jag hela tiden var tvungen att vara beredd, veta vad jag hade omkring mig och vad jag skulle göra av pucken när jag fick den. Jag var lite mindre än alla andra och ganska ung så då fick jag spela på lite andra grejer och som jag var bra på.
– Jag tror att det skyndade på min process lite, att jag hela tiden från det att jag 17–18 år hela tiden behövde prestera 100 procent.
Intåget i Elitserien: “Nu skulle jag helt plötsligt spela med dom”
Inför säsongen 2010/11 fick Robert Rosén ett samtal från MoDo:s dåvarande sportchef, Fredrik Andersson.
– Klart att jag drömde om NHL, men det har aldrig varit att jag verkligen skulle göra allt för att ta mig just dit. Mitt mål var alltid att komma till elitserien, som det hette då. Någonstans kändes det mer realistiskt. I bakhuvudet fanns det såklart också att jag en dag ville till NHL.
– När jag fick chansen i MoDo var det lite grann som då jag kom till Växjö, att det var häftigt och kändes bra. MoDo var dessutom mitt favoritlag som liten eftersom ”Foppa” spelat där. Det gav också en extra krydda.
Niklas Sundström, Per-Åge Skröder, Anders Eriksson, Per Hållberg, Mattias Timander, Per Svartvadet… MoDo hade ett på pappret otroligt namnstarkt lag.
– Det kändes såklart konstigt eftersom jag sett många av killarna du nämner på TV från NHL. Nu skulle jag helt plötsligt spela med och vara i samma omklädningsrum som dom här.
– I början undrade jag nästan vad jag skulle göra där. Det var otroligt schyssta grabbar. Jag trivdes bra under säsongen i MoDo och helt okej i Örnsköldsvik, men jag har alltid varit hemmakär.
– Jag har inga problem att vara någon annanstans och har bott både där, Stockholm och i Sochi. Jag gillade ändå att få komma hem ibland, vara här. Det var rätt långt upp till Örnsköldsvik och det var inte att jag bara kunde köra hem under en helg. Om jag bara ser till själva staden Örnsköldsvik fungerade det jättebra.
Det blev elva mål och totalt 23 poäng på 55 matcher för Robert Rosén under sin säsong i MoDo.
– Det blev en konstig säsong. Samma sak där, att jag fick ett väldigt stort förtroende i powerplay. Där spelade jag egentligen under hela säsongen i första powerplay med ”Susse” (Niklas Sundström), Per-Åge Skröder, Nicklas Danielsson och Mattias Timander.
– Däremot hade jag ganska begränsat med speltid i spelet fem mot fem. Det var mycket för mig att sitta och titta. När det sedan var powerplay skulle jag in. Det här var jag tvungen att anpassa mig till.
Efter endast en säsong i MoDo gick flytten söderut för spel med AIK.
– Anders Gozzi hörde av sig redan innan vi kom till kvalserien med MoDo och sa att AIK var sugna på att jag skulle komma dit.
– AIK kom med ett bud och det kändes att dom verkligen ville ha mig. MoDo hade sagt att dom ville avvakta lite. Eftersom AIK var sugna kände jag att det var bara att ta budet. Jag skrev också på för AIK redan innan kvalserien började.
– Det visade sig att både vi i MoDo och Växjö hamnade i kvalserien. Mitt under kvalserien ryktades det om att jag var klar för Växjö. MoDo bestämde att jag inte skulle få spela matcherna mot Växjö eftersom dom tyckte att det inte skulle vara något bra om jag var klar för dom.
– Jag sa att det såg dåligt ut, men lovade att jag inte skulle spela i Växjö nästa säsong, men MoDo tycktes inte tro på mig och det blev lite dumt allting.
– I sista matchen, mot Södertälje hemma, då gällde vilket av lagen som skulle hålla sig kvar, fick jag spela och gjorde att av målen som dessutom blev det matchavgörande. Det var skönt att få skjuta kvar MoDo efter det snacket som var tidigare under kvalserien.
Exploderade i AIK: “Det var en lyckosäsong”
Under sin säsong i AIK svarade han för 21 mål och totalt 60 poäng på 55 matcher.
– Det var en lyckosäsong. Jag och (Richard) Gynge hittade ”stämmet”. Vi ska för den delen inte heller glömma Oscar Steen. Han var otroligt viktig för oss i vår kedja med sin allroundhet.
– Hela den säsongen studsade det med och självförtroendet var uppe i taket. Vi gjorde grejer som man normalt inte gör med passningar och så vidare. Allt gick hem. Ibland satt vi bara på bänken och skrattade åt att allt bara flöt på. Det var en skön känsla att ha det flytet samtidigt som det fanns säsonger där jag kunde missa öppet mål från mållinjen. Det är svårt att ge en bra förklaring vad det där kunde bero på.
I AIK fick han ånyo träffa på sin kompis från tiden i Växjö, Viktor Fasth.
– Jag kände Viktor sedan tidigare. Det var jätteskönt att ha honom där då jag en kille från Alvesta, vilket är en rätt liten stad, och rätt in i Stockholm. Det blev en kontrast.
– Det var skönt för både mig och min fru, Lina, att ha honom och hans fru att hänga med och ta hjälp av. Vi. Viktor och hans fru bodde i samma hus på Konstgjutarvägen i Johanneshov så vi kunde gå till hallen.
Hur tajta var du och Viktor Fasth innan tiden i AIK och nära vänner är ni idag?
– Egentligen var det under AIK-säsongen vi blev lite tajtare. Under första åren i Växjö hängde vi inte jättemycket även om vi såklart inte hade något ont av varandra.
– Idag är hans och min familj jättebra vänner. Vi träffas då och då, barnen går bra ihop… Jag ser Viktor som en av mina absolut bästa vänner. Dessutom var han en riktigt bra målvakt.
Tränare för AIK var då Roger Melin och Gunnar Persson.
– Det var faktiskt fantastiskt. Vilken duo (skratt). Dom satte verkligen färg på hela truppen med sitt sätt att vara. Båda tog allt med en klackspark.
– Gunnar och Roger skrev roliga berättelser inför matcherna som dom berättade på samlingarna. Det var inte rita bågar hit och dit och om hur motståndarna spelade. Utan mer påhittade storys vilket ibland inkluderade spelare i laget men med andra namn samtidigt som alla fattade tydligt vilka man snackade om.
– Vi kunde sitta två timmar innan matcherna och skratta så man hade ont i magen. Sedan gjorde vi vad vi skulle inför matchen. Det var verkligen avslappnat och väldigt, väldigt uppskattat.
– Idag är SHL så taktisk med mycket video. Sociala medier uppmärksammar dessutom allting så du kommer inte undan med någonting. Jag tror många tycker det är jobbigt mentalt att spela i SHL just på grund av att allt är så upp-styrt och granskat. Du får så mycket skit i sociala medier.
Följer du själv det som skrivs i sociala medier när det skrivs om dig?
– Nej, men jag får höra rätt mycket ändå. Twitter, eller X som det heter nu, kollar jag inte. Jag har ett konto, men jag vet hur det är där och det ger mig egentligen ingenting att gå och kolla.
– Klart att jag sett kommentarer om både mig och andra på plattformen, men jag har verkligen insett att gå in och läsa vad någon ”random” som sitter vid datorn och vräker ur sig saker ger mig inte någonting.
– Det är tråkigt att det är som det är på sociala medier. Att folk inte kan bete sig. Sedan har folk rätt att ställa krav och allt sådant, men oftast är det rena påhopp och personangrepp. Ofta dessutom från anonyma konton.
– Det här har jag lite svårt för. Alla ska veta att ingen missar öppet mål eller slår en passning så det blir baklängesmål på med mening. Utan det går så fort där ute, situationer uppstår, man är stressad och det är en del adrenalin…
– Ibland har man inte världens bästa självförtroende då blir det lite extra ström i klubban. Sådant tror jag faktiskt folk har svårt att förstå. Då blir det lätt att man vräker ur sig saker på sociala medier i stället.
VM-uttagningen 2016: “Ville säga ”’Kan vi spela in det här?’”
Under sin säsong med AIK kom också chansen för Robert Rosén att debutera i Tre Kronor.
– Vi satt och käkade med laget på Ritorp efter någon träning. Då kom Roger fram och frågade om jag var sugen på att vara med i landslaget i veckan. Jag trodde att han skämtade såklart.
– Roger sa att det var seriöst och att Tre Kronor fått ett återbud och ville kalla in mig. Det var såklart häftigt. Att få dra på sig landslagströjan kändes overkligt. När jag kom in i omklädningsrummet hängde en Tre Kronor-tröja med mitt nummer och namn, 87 Rosén. Nu skulle alltså jag få spela i det landslag jag hade följt under alla år. Det var mäktigt och jag måste erkänna att jag var lite tagen av det.
Vid VM 2016 plockade dessutom Pär Mårts med honom till turneringen i Ryssland.
– Vi var i Tjeckien på en turnering innan VM. När vi mötte Tjeckien gjorde jag två mål och en assist. Av en slump hamnade jag, “Pelle” och ”Poppe” (Peter Popovic) bredvid varandra då vi väntade på hissen på hotellet. Vi började prata lite och dom frågade hur det kändes. Min första tanke var ”Vad är det här för ledande fråga?”.
– Jag sa att det kändes rätt bra. Att det var kul att få göra mål och sådana standard grejer. Då sa Pelle ”Jag tycker också det ser jättebra ut och du är klar för VM”. Jag sken upp som en sol, men visste inte riktigt om han skämtade eller han skulle ångra sig. Det var nästan att jag ville säga ”Kan vi spela in det här?”
– När jag stängt dörren till hotellrummet slängde jag mig på sängen hur glad som helst. Man skulle haft en film på leendet jag hade i mitt ansikte då. Det kändes jättemäktigt. Jag hade varit med något år innan VM och åkt ut i sista gallringen. Nu fick jag vara med.
Sverige slutade femma. Kanada vann VM före Finland och Ryssland. Robert Rosén svarade för tre mål och totalt fyra poäng på åtta matcher.
– Jag gjorde mål i första matchen och tyckte att det gick bra för mig i inledningen av turneringen. Sedan tappade jag mot slutet.
– Totalt sett gick det helt okej och var jätteroligt. Det enda tråkiga var att turneringen gick i Ryssland eftersom min familj, föräldrar och släkt inte hann komma och kolla då det tar en tid med Visum. Jag fick ju redan på att jag skulle vara med bara tre, fyra dagar innan det började. Det hade såklart varit kul att haft familjen på plats, men det var jätteroligt ändå.
Trots att han varit med en hel del i Tre Kronor under åren blev det aldrig några md VM eller OS-turneringar för honom.
– Jag känner mest en stolthet över turneringen jag fick vara med i. Idag kan jag säga att jag har spelat ett VM och vet hur det är.
– När jag blivit äldre och över 30 år har det faktiskt varit skönt att inte vara med i landslaget. Veckorna man får under breaken i SHL, det är så intensivt, många matcher och i väg mycket, har det varit skönt att ha för att koppla av. Ha tre, fyra dagar helledigt. Främst då mentalt.
– Sedan är det lätt för mig att sitta här och säga det efter att jag inte blivit uttagen. Hade någon velat ha med mig till VM eller OS skulle jag haft svårt att säga nej, men nu var det inte så och jag känner att det inte varit en nackdel att fått vila lite mer när jag blivit äldre.
Starten på Växjös dominans: “Där tror jag avstampet var”
Efter succésäsongen i AIK ville Henrik Evertsson ha hem honom till Växjö.
– Det var jag såklart väldigt lockad av. Växjö var ändå ”min klubb” efter att jag hade spelat där i fem år. Nära hem och var, och är fortfarande, ganska hemmakär. Dessutom trivs jag i området här. För mig var det bara något vi måste lösa och det löste sig också till slut.
Vilka spelade du med inledningsvis?
– Först var det Tomi Kallio och Gustav Hjalmarsson. Klart att Kallio är en legendar och det var kul att spel med honom. Då hade jag ändå tidigare dels fått spela med killarna du nämnde i MoDo och Dick Tärnström i AIK. På så vis hade jag spelat med många stora redan innan.
– Då kändes allt ganska naturligt och något jag var van vid. I elitserien finns det alltid stora spelare och legendarer.
Tidigt under sin andra sejour i Växjö fick Robert Rosén Sam Hallam som coach.
– Hans styrka är absolut det taktiskt kunnandet han besitter och att få ihop en grupp. Det måste jag säga att han har ett öga för. Jag trivdes väldigt bra med Sam under alla åren i Växjö. En grym coach.
Vad har han betytt personligen för dig?
– Mycket. Jag hade honom i många år och jag fick alltid spela mitt spel även om man måste följa grunderna till en viss del. Han gav mig förtroende och jag fick vara en av ledande spelarna under alla år.
– Det är också vad jag vill och behöver vara för att man ska få ut max av min spelstil. På så vis har han en stor del i min framgång.
Robert Rosén var med om att vinna sitt första av fyra SM-guld 2015.
– Det var faktiskt helt overkligt. Under säsongen var det ingen som riktigt räknade med oss. Vi slutade trean i serie Ingen såg oss som en direkt utmanare, men vi fick ihop det.
– Du måste vinna som ett lag och vara som ett bra fungerade maskineri, vilket Växjö har blivit kända för. Ingen som gör mycket poäng direkt och, förutom Elias (Pettersson) som var Elias, inte någon som vunnit poängligan eller varit uppe och nosat i den absoluta toppen.
– Spelarna som spelar mest i Växjö spelar tre, fyra minuter än toppspelarna i alla andra lag. Slår du ut det på en hel säsong blir det mer tid på isen för deras toppspelare och då även fler poäng. Växjö har valt den här vägen, vilket visat sig framgångsrik. Att vara ett kollektiv och spela ungefär lika mycket på samtliga gubbar så alla är fräscha och pigga i slutet av matcherna. Jag gillar den strategin.
Är det här också ni etablerar er som ett topplag i SHL?
– Ja, där tror jag avstampet var. Det tog två, tre säsonger innan Växjö blev det man är idag.
Växjö var trots allt ett gäng som slogs i botten av serien första tiden i högsta serien.
– Ja, så var det absolut. Säsongen 2013/14 gick vi visserligen till semifinal, men åkte ut där. Det var ändå då vi började ta steg på trappan och började bli den här maskinen, vilket planen var. Att vara ett jämt och bra lag som man vet vad man får av. Det har fallit väldigt väl ut.
– Många tycker väldigt mycket om Växjös sätt att spela med det här att dra ner på tempot och folk kan tycka det ser tråkigt ut ibland. Det där kan man alltid dividera om. Förra säsongen sa folk också att vi spelade tråkigt. Trots det gjorde vi näst flest mål i SHL och släppte in minst. Jag vet inte om att vi släppte in minst mål är det tråkiga eller vad det kan vara.
– Jag vet inte vad det där kommer ifrån, men det kanske stör folk att Växjö på så kort tid blivit en framgångssaga och hittat ett sätt att vara med i toppen av SHL. Då försöker man slänga ur sig grejer utan att egentligen kolla på statistik.
Kan du klä ord på känslan då du fick din första av fyra guldhjälmar att sätta på huvudet?
– Det var overkligt. Klart att första guldet var något speciellt. Så är det eftersom man aldrig vunnit innan, inte vet vad man ska förvänta sig, allt är nytt och man svävar på moln. Kaos är verkligen ett bra ord.
– Ska jag välja ett av mina fyra guld så är det första jag kommer ihåg bäst och sticker ut mest.
Du är inne på det själv att Växjö varit lite av ett maskineri, upplever du att alla fyra guldresorna varit på ett liknande sätt?
– Ja, det tycker jag. Skillnaden då vi vann guldet 2017/18 var att vi hade ett väldigt ”skillat” lag. Däremot tycker jag inte att vi tummade på maskineriet och det var jämnt fördelat istidsmässigt.
– Vi hade ett otroligt bra lag kompetensmässigt. Där var det extremt. Målskillnaden i finalserien mot Skellefteå var 24-1 och 4-0 i matcher. Vi förlorade en match i kvartsfinalen mot Brynäs. Annars var det rent hus i det slutspelet.
– Den säsongen kände vi innan slutspelet ”Vilket lag ska slå oss fyra gånger av sju?” Vi hade ett otroligt självförtroende och gick in i slutspelet med känslan att det skulle mycket till om något lag skulle slå oss.
– Annars tycker jag att gulden 2015, 2020 och 2023 varit väldigt lika.
Blev det en stor skillnad då Jörgen Jönsson kom in efter Sam Hallam?
– Nej, egentligen inte. Jörgen hade varit i Växjö innan och vi kände honom ganska bra innan. Han är också otroligt mån om att gruppen ska må bra, man ska trivas, ha roligt och skratta tillsammans. På så vis är Sam och Jörgen väldigt lika.
Hur skulle du beskriva det atmosfären som är kring Växjö som ändå är en relativt ny förening?
– Det där är alltid svårt, men man blir aldrig riktigt nöjd. Visst vi vann med 5-1. Jättebra, men på torsdag är det ny match. Då kanske vi behöver göra det här och det här eller si och så.
– Samma sak tycker jag det är uppe på kontoret, att man försöker hitta vägar för sponsring, ta hand om företagen och folket som är sponsorer. Göra grejer, träffa oss i laget eller andra saker tillsammans. Hela tiden vänder man och vrider på allt. Man vill hitta grejer som är lite bättre, ger lite mer till föreningen och egentligen alla.
– Det är ett hårt jobb. Om vi tittar på kontoret är man väldigt få jämfört med hur det ser hos andra SHL-lag. Alla får hjälpas åt över olika gränser så man blir insatt i vad som händer i föreningen och hela organisationen. En väldigt god harmoni överallt.
– Det spelar ingen roll om det är restaurangpersonalen, kontoret eller vaktmästarna. Det är alltid glatt och alla vill snacka en stund. Otroligt viktigt och en nyckel till framgångarna klubben haft.
Blev poängkung i KHL: “Snabba ryck”
Inför säsongen 2018/19 valde Robert Rosén spel för Sochi i KHL. Inledningsvis var han ensam svenska i klubben.
– Jag hade haft bud från Ryssland tidigare, men tackat nej. Anledningen till det var mycket fördomar kring hur det skulle vara där. När Sochi kom in kände jag att där hade man haft OS och var det då någonstans jag kunde tänka mig att spela i Ryssland så var det där.
– Efter guldet med Växjö 2018 ringde min agent, Jacob Hedin på A.M.A, morgonen efter. Han sa att jag hade ett bud från Sochi och att dom ville ha ett besked dagen efter. Det var ganska snabba ryck. Vi pratade lite här hemma och sa att vi skulle chansa. Växjö skulle ändå alltid finnas kvar.
Och att vara ensam svensk första säsongen?
– Det gick faktiskt jättebra. Vi hade några kanadensare, en fransman och en finländare i laget så vi var fem importer. Vi blev lite som ett lag i laget. Det där skiljer sig ganska mycket mot hur det är i Sverige. I alla fall hur det är i Växjö.
– Här har vi haft en otrolig sammanhållning med alla i laget medan i Ryssland blev vi mer en del i laget. Dels berodde det på att språkförbindelserna gjorde det lite svårt att kommunicera med ryssarna. Det var få av ryska spelarna som kunde engelska bra.
– Min familj hängde hela tiden Eric O´Dell och hans familj. Jag och Lina hade båda våra barn då. Den äldsta var fem, sex år och lärde sig engelska flytande eftersom vi hängde med den familjen. Det har hon nytta av även idag.
Hur var det socialt?
– Över förväntan. Visst, vi hade inte så många att umgås med utan det var fem importerna. Dock hade vi en tolk som hjälpte oss med allt. Det hjälpte såklart till. Han visade vart mataffärerna låg, startade i gång mobilabonnemang åt oss och allt sådant.
– När vi åkte till Sochi var vår plan att ta en säsong i Ryssland, en i Schweiz och sedan tillbaka till Sverige. Efter ett år i Ryssland kände vi att vi hade det gött i Sochi. Det var jättebra väder till mitten av november och i början av februari började det bli varmt igen.
Första säsongen vann Robert Rosén dessutom lagets poängliga. Under sina 62 matcher svarade han för 13 mål och totalt 40 poäng. Ett poäng mer än vännen och kedjekamraten Eric O´Dell.
– Första säsongen gick jättebra och jag kände att vi kunde köra en till. Till den säsongen kom Malte Strömwall och Simon Bertilsson. Sedan kom David Rundblad runt jul.
– Jag och Malte spelade ganska mycket tillsammans och det fungerade bra. Vi hade dessutom spelat någon säsong tillsammans i Växjö. Det var såklart extra roligt andra säsongen att få dit några svenskar till.
Därför hamnar skridskorna på hyllan
Nu har du valt att lägga skridskorna på hyllan, vad ligger bakom det beslutet?
– Jag har försökt börja träna och pusha mig själv. Jag kände att jag nästan fick avsmak då det började bli jobbigt, så nej jag har inte det i mig längre och ingen energi.
– När jag tänker på vilken tid det tar och hur mycket jag är i väg på under en säsong på helger med lördagsmatcher och att jag missar barnens aktiviteter. Jag vet att jag då skulle tänka att jag velat se deras matcher i stället för att sitta på en buss under fyra timmar till Örebro och vara hemma två på natten.
– Jag känner mig faktiskt nöjd och det är en härlig känsla. Det känns ännu skönare nu efter det att jag tagit beslutet. Samtidigt har jag nog vetat om beslutet innerst inne nästan sedan förra säsongen tog slut.
– Jag har också grunnat på om jag verkligen skulle ta steget eftersom jag vet vad jag har och inte vad man får. Jag tror att det har skrämt mig för att ta beslutet. Nu har jag tagit beslutet och det känns ”gött”. Att gå in i juli månad och inte känna pressen att jag måste träna fyra, fem pass i veckan och vara redo för testerna som är första veckan då man är tillbaka.
Vad är du mest stolt över i karriären?
– Egentligen är det ganska mycket.
– Jag är såklart jättestolt och nöjd över att lyckats ta mig hela vägen och spela med Tre Kronor i VM.
– Jag är jättestolt över att ha vunnit poängligan i elitserien.
– Jag är jättestolt över att fått vara med på resan med Växjö. Tagit klubben dit där dom är idag och fått vinna fyra SM-guld.
– Jag är jättestolt över att ha varit i KHL och spelat. Att ha tagit steget att åka dit på en för mig ganska oviss marknad.
– Jag är jättestolt över att ha flyttat till ”Ö-vik” då jag var 22 år med tanke på att jag är så otroligt hemmakär.
– Under åren har jag såklart haft ett enormt stöd av min fru, Lina, barnen Nova och Elton och hela min familj. Dom har alltid varit med stöttat och pushat mig till det jag fått vara med om. Aldrig sett något hinder för det. Klart att det underlättat.
Som den fotbollsintresserade smålänning du är, kommer du nu sitta med, Linas morfar och tillika tidigare storspelaren Harry Bild, och kolla då Öster spelar?
– Jag har kollat mycket fotboll med honom och han har alltid varit en inbiten Växjö-supporter. Vi får se om vi sitter i arenan och kollar hockey tillsammans till hösten.
Har du några andra framtidsplaner?
– Nej, det är faktiskt mycket ett blankt papper, vilket kanske är lite skrämmande. Det känns ändå skönt att få landa i beslutet för att se vad jag vill göra. Jag ser faktiskt fram emot det, avslutar Robert Rosén med ett leende samtidigt som Elton, iklädd en Real Madrid-tröja, ser till att förse sig med en glass ur familjens frys.
FOTO: Ronnie Rönnkvist och Bildbyrån.
