De fem sämsta kontrakten under free agency

Free agency fick som vanligt en rivstart där det skrevs tunga kontrakt. Flera lag lyckades göra bra affärer – men några lag gick också på minor. Här pekas de fem sämsta kontrakten ut.

Den här texten publicerades på hockeysverige.se:s systersajt DailyFaceoff tidigare i veckan. Den är översatt från engelska till svenska.

Man skulle kunna tro att NHL-lag, efter nästan 20 år med lönetaket, skulle ha lärt sig av de misstag som görs under den första dagen av den fria agentperioden. Trots detta ser vi varje år hur lag, efter att ha tillbringat hela säsongen med att försöka komma ur dåliga kontrakt som snabbt blivit en börda, gör exakt samma misstag igen när marknaden för fria agenter öppnar.

Årets upplaga av denna galna kamp för att slösa bort lönetakets utrymme innehöll några riktiga bottennapp. Medan vi förra året såg general managers som antingen gick för högt på kontraktets längd eller på lönen, hade många exempel i år problem med båda – på en marknad som saknade den talangnivå som skulle rättfärdiga sådana kontrakt.

Det verkar som om vissa lag fortfarande inte har lärt sig av tidigare misstag. Varje år förväntar sig fans och analytiker att lagen ska agera mer försiktigt och strategiskt, men vi ser istället samma mönster upprepas. Det återstår att se om detta kommer att förändras i framtiden, men historien visar att det är en svår vana att bryta.

Låt oss nu gå in på fem av de värsta kontrakten som hittills har delats ut under årets free agency. Många av dessa kontrakt har gått till spelare som anses vara i den övre änden av marknaden. 

Men först, några hedersomnämnanden:

Elias Lindholm, Boston Bruins ($7.75 miljoner x 7 år)

Boston Bruins hade en uppenbar brist på en topp sex-center, och med Elias Lindholm som det bästa alternativet på marknaden, var det logiskt att betala för att äntligen få en kvalitetscenter. Men det innebär inte att detta kommer utan en massiv risk. Lindholm har nu gått två hela säsonger sedan hans 82-poängssäsong 2021-22, och den 57-poängstakt han har hållit sedan dess är inte värd de pengar eller den längd på kontraktet som Boston betalade här. De måste hoppas att de får se 2021-22 års version av Lindholm framöver.

Sean Monahan, Columbus Blue Jackets ($5.5 miljoner x 5 år)

Gick vi inte just igenom denna situation med Sean Monahan för två år sedan? Calgary Flames behövde ge upp ett förstaval bara för att bli av med hans dåvarande lönetaksträff på $6.375 miljoner på grund av hans dåliga prestation och skadeproblem! Även om det har varit fantastiskt att se honom återuppliva sin karriär, är det en stor risk för Columbus Blue Jackets att satsa på att Monahan ska kunna hålla sitt senaste spel i fem år med tanke på hans skadehistorik, även om han återförenas med Johnny Gaudreau.

Brett Pesce, New Jersey Devils ($5.5 miljoner x 6 år)

Jag älskar Brett Pesce, och jag tror att han kommer att passa perfekt i Devils under de närmaste åren. Men sex år är lång tid för en spelare som fyller 30 i november. Lägg till att de bytte bort John Marino, som förmodligen är bättre defensivt än Pesce, för att göra denna värvning möjlig, och det känns som ett steg tillbaka på lång sikt för ett lag som är redo att kämpa om titeln under en lång tid.

Chris Tanev, Toronto Maple Leafs ($4.5 miljoner x 6 år)

Jag känner att de flesta av Leafs värvningar hittills i sommar faller under samma kategori: inte en dålig värvning, men kontraktet är tillräckligt över marknadsvärde för att det inte ska kännas som en vinst. Chris Tanev personifierar verkligen detta, för isolerat är han ett perfekt tillskott för Leafs för att hjälpa deras försvarsproblem, men att skriva ett sexårskontrakt med en 34-åring är galet. Visst, det kan LTIR om han blir skadad, men att skriva ett långtidskontrakt i hopp om att han inte ska spela ut hela kontraktet är inte den smartaste strategin, även om många Leafs-fans verkar tro det.

De fem sämsta kontrakten

Joel Edmundson, Los Angeles Kings

Fyra år 3,85 miljoner dollar per säsong

För fyra år sedan gav Montreal Canadiens Joel Edmundson nästan samma avtal som han fick denna sommar (vilket kritiserades kraftigt från början), och förutom en stabil första säsong där han främst spelade tillsammans med Jeff Petry eller Shea Weber, levde han aldrig upp till det. Och nu har Kings beslutat sig för att göra om det! Det var galet att göra det då när han inte var en särskilt bra back, så det är ännu galnare att göra det nu när han är 31 år.

Jag fick se Edmundson spela lite mer när han spelade för Leafs, och även om många Leafs-fans sa att han var bra, tror jag inte att någon någonsin gav mig en legitim anledning till varför de tyckte att han var bra. Han är inte effektiv defensivt, inte ens i boxplay, och han kan inte flytta pucken upp i banan. Han får i princip betalt för att vara en stor kropp, och det finns många backar som kan göra det lika bra utan att få så mycket betalt. Lägg till att han fungerar som deras ersättare för Matt Roy, och detta är svårt att rättfärdiga för Los Angeles, särskilt när de har lönetaket att betala de extra $2 miljonerna.

Brandon Montour, Seattle Kraken

Sju år, 7,142,857 miljoner dollar per säsong

Jag kan förstå det här. Brandon Montour var förmodligen den bästa offensiva backen på marknaden, särskilt med tanke på hans 73-poängssäsong 2022-23, och Kraken behöver fortfarande mer toppkompetens i sitt lag. På pappret tillför Montour detta, och oavsett om de använder Montour eller Vince Dunn i deras första powerplay-enhet, borde det hjälpa Kraken offensivt.

Men bortsett från den där 73-poängssäsongen är Montours meritlista inte så imponerande. Han har bara nått 30 poäng vid tre andra tillfällen, och även om två av dessa kom med Florida Panthers efter att de lyckades låsa upp hans potential, betalar Kraken mycket pengar för en back som bara har överträffat 40 poäng en gång. Lägg till att han genomgick en större operation förra året och tog ett steg tillbaka efter det, och det finns mycket att oroa sig för. Om det Stanley Cup-vinnande laget så lätt var villiga att låta Montour gå, måste man undra om det verkligen är värt att betala så mycket för honom.

Brady Skjei, Nashville Predators

Sju år, sju miljoner dollar per säsong

Många ansåg att Predators var en av de stora vinnarna under årets fria agentperiod, och till viss del håller jag med. De lyckades ta in ett par fantastiska målskyttar i Steven Stamkos och Jonathan Marchessault till ett lag som förra året hade förmågan att driva spelet men saknade avslutningsförmåga. Även om de sista åren av dessa kontrakt kan bli problematiska, är det fortfarande en bra satsning medan de utvecklar sina yngre spelare. Men när folk nämnde Brady Skjei som en av deras vinster, tappade jag lite förtroendet.

Skjei är ganska bra defensivt, men han gör inte den stora skillnaden i försvaret som många verkar tro. Lägg till att han är 30 år gammal, och ett sjuårskontrakt med en lönetaksträff på $7 miljoner har hög potential att snabbt bli jobbigt. Skjei hade tur och kunde casha in på att han var ett av de två riktigt stora namnen på marknaden för backar, men det betyder inte att lag borde spendera så mycket. Barry Trotz och Preds gjorde definitivt några rubriker på den första dagen, men detta avtal var lite för djärvt för min smak.

Chandler Stephenson, Seattle Kraken

Sju år, 6,25 miljoner dollar per säsong

Seattle satsade verkligen stort på att kasta pengar på resterna av Stanley Cup-vinnande lag den 1 juli. Utöver Montour skrev de också på ett sjuårskontrakt med Chandler Stephenson för cirka $1 miljon mindre per år, vilket gör honom till deras bäst betalda forward. Stort beröm till Stephenson, som verkade vara en gränsspelare i början av sin karriär men som lyckades växa till en solid topp-sex-forward, men han är inte den typen av forward man ger så mycket pengar till.

Stephenson har varit mer produktiv de senaste säsongerna, men även då har han maxat ut på 65 poäng, och det har främst varit tillsammans med Mark Stone (när Stone varit frisk). Man satsar ganska mycket på att Stephenson ska fortsätta spela på samma sätt i ett Kraken-lag som saknar toppklassiga målskyttar. På ett sätt är han en perfekt fit för Kraken i och med att han är en annan forward för deras middle six för att stärka deras poängdjup, men det är inte vad Seattle behöver; de behöver toppklassiga målskyttar. Och det kommer att bli ännu svårare att få den talangen när de betalar så mycket pengar till Stephenson under så lång tid.

Nikita Zadorov, Boston Bruins

Sex år, fem miljoner dollar per säsong

Fram till denna säsong har jag nog aldrig riktigt funderat alltför mycket på Nikita Zadorov. Han har alltid framstått som en back som trivs bäst i en tredje backpar, men som kan spela i en topp-fyra roll tillsammans med en kapabel partner vid behov, och statistiken har generellt sett stämt överens med detta. Ändå har jag tvingats tänka på Zadorov mer än jag skulle vilja det senaste året, med tanke på hans bytesförfrågan, bytet till Vancouver, målen i slutspelet och hans kontraktsstatus som hängde över honom, och nu verkar Zadorov ha kunnat casha in på den plötsliga uppmärksamheten han fått.

Zadorov är ett bra exempel på de två misstag som lag gör i fria agentperioden, särskilt på den första dagen. Första misstaget denna säsong var att försöka lära sig från Florida Panthers hur man vinner, men att lära sig fel läxa i processen. De flesta lag verkar ha trott att läxan var att vara fysiska, när de i själva verket vann genom att vara en elitförsvarsenhet med förmodligen den bästa defensiva forwarden och backen i ligan. Och även när lagen hyperfokuserar på den läxan, betalar de stora pengar för en spelare som Zadorov, när de egentligen borde leta efter nästa Zadorov som kommer till ett mycket lägre pris. Boston förlorade mot Florida i andra omgången, trodde att problemet var deras fysiska spel, och bestämde sig för att överbetala Zadorov för att fixa det, vilket sannolikt kommer att hämma dem på lång sikt.

TV: NHL-säsongens tio snyggaste mål