Från Ö-vik till Hockey Hall of Fame – Old School Hockey Peter Forsberg
I november kom han in i Hockey Hall of Fame som den tredje svensken efter Börje Salming och Mats Sundin. I kväll är det dags för Peter Forsberg att få nästa hyllning. När Modo tar emot Frölunda i Fjällräven Center skickas hans tröja nummer 21 upp i taket. Med anledningen av det repriserar vi nu Ronnie Rönnkvists Old School Hockey-intervju med en av våra allra största hockeystjärnor genom tiderna.
Börje Salming och Mats Sundin har så här långt varit ensamma svenskar om att ha valts in i NHL:s Hockey Hall of Fame. Under sommaren kom beskedet att på en gala den 17 november i Toronto, där Hall of Fame ligger, kommer Peter Forsberg tillsammans med Mike Modano, Dominik Hasek, Rob Blake, domaren Bill McCreary och avlidne coachen Pat Burns få en plats som en av NHL:s största spelare genom alla tider.
– Att bli invald i Hall of Fame betyder rätt mycket ändå. När man spelade tänkte jag aldrig på individuella utmärkelser. Det kunde jag istället fundera på efteråt på något vis. Hall of Fame är något som är otroligt svårt att komma med i. Exempelvis är det bara två svenskar som blivit invalda där tidigare, ”Sudden” (Mats Sundin) och Börje Salming. Det är kanske ett tecken på att man har haft en bra karriär. För mig var det problem sista åren, men när man får en sådan här utmärkelse tänker man i stället på alla bra åren som jag hade innan, berättar Peter Forsberg när vi träffar honom för en pratstund på ett fik på Kungsgatan i Stockholm.
– Jag hade turen att få spela med Mats bra många år och vi vann både VM, 1992 och 1998, och OS, 2006, tillsammans. Det var fantastiskt roligt att få spela med Mats eftersom han brann för hockeyn precis som jag. Det kändes att man var på turneringarna för att vinna ett VM eller OS-guld när Mats var med. Han var dessutom en bra ledare och en fantastisk hockeyspelare.
– Börje Salming fick jag spela någon match mot när han spelade i AIK och jag i Modo. Annars såg man inte så mycket av honom när han spelade eftersom det inte fanns så mycket rörliga bilder från NHL vid den tiden. Men, som sagt var, jag fick spela mot honom. Vilket hjärta! Helt fantastisk, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Han var fyrtioett år gammal då, men han slängde sig, slashade, crosscheckade och kämpade. Det spelade ingen roll att han spelat sjutton säsonger i NHL, han slängde sig ändå och täckte skott med huvudet. Jag kan bara tänka mig hur älskad han var i Toronto med den aggressiva spelstilen.
Börje Salming. Foto: Arkiv
Tros att många spekulerat i att Peter Forsberg skulle komma med i Hall of Fame blev han ändå överraskad när telefonsamtalet från Toronto kom.
– Det var fantastiskt kul och jag var lite oförberedd på det där egentligen. Jag var beredd på att man skulle annonsera på TSN eller något om jag kom med. När jag såg på displayen att det var ett samtal från Toronto förstod jag vad det handlade om.
Peter Forsberg har alltid varit ”hockeynörd”, men någon större koll på NHL hade han direkt inte när han växte upp hemma i Örnsköldsvik.
– Inte så stor koll i alla fall. Jag tror att det var Expressen som hade en NHL-sida någon gång i veckan som jag läste. Egentligen var aldrig mitt mål att hamna i NHL. Målet var nog mer att komma till Modos A-lag.
Innan vi tar er med till NHL och Peter Forsbergs fantastiska karriär där borta stannar vi upp ett tag i Örnsköldsvik, eftersom det var där han växte upp.
– Jag kommer nog inte håg första träningen, det gör jag inte. Det första minne jag har är att jag åker runt på brorsans träning och farsan var tränare för hans lag.
– Vi bodde inte så nära Kempehallen direkt, utan det var några kilometer dit. Jag har inget minne av att jag har gått till någon träning eftersom det var för långt. Oftast fick jag åka bil med mor eller far. Annars blev det att cykla dit på försäsongerna när jag blev lite äldre. Jag fick även skjuts av min tränare som bodde bredvid oss.
Hur viktig var pappa Kent och din bror Roger för dig som hockeyspelare när du var ung?
– Farsan tränade både fotboll och hockey, även om han lade av ganska tidigt med båda sporterna. Självklart har man stångats med brorsan när vi växte upp. Vi spelade innebandy, pingis och fotboll på baksidan av huset där vi bodde. På vintrarna var det landhockey som gällde.
– Vi har haft våra matcher kan man väl säga. Bland annat hade vi ett hobbyrum som kanske var 3×5 meter där det spelats några innebandymatcher. När vi spelade landhockey var alltid brorsan med, eftersom jag oftast spelade med killarna som var lite äldre. Roger var två år äldre än jag och hade några polare som alltid var med och spelade.
Peter Forsberg var även en mycket lovande fotbollsspelare. I Domsjö spelade han bland annat tillsammans med en av sina bästa kompisar, Andreas Salomonsson.
– Jag spelade fotboll på somrarna och när man kunde resten av året till det att jag var femton år, men det var inte så att jag tränade ihjäl mig för fotbollen, säger Forsberg med ett leende.
– Mycket mer än att jag gick till träningarna och var med och spelade matcherna var det inte.
Foto: Bildbyrån
Viktigaste åren för hockeykarriären menar Peter Forsberg var på hockeygymnasiet i Örnsköldsvik.
– Jag tror att åren där var jätteviktiga för mig. Vi hade ett otroligt bra gäng som verkligen ville bli hockeyspelare. Vi tränade hårt varje dag och det var alltid kamp på träningarna. Det var till och med hårdare kamp på träningarna än på matcherna. Jag gick i samma klass som Markus Näslund och han var väldigt driven på det här med att träna, så det var bara att hänga på honom.
– Man bygger mycket under den här tiden mellan sexton till arton år. Vi var väldigt seriösa, tränade otroligt mycket och höll inte på med så mycket annat. Det var hockeyspelare som vi ville bli och vi tränade stenhårt för det.
Var det här du lärde känna Markus Näslund?
– Nej, vi spelade ihop i TV-pucken (Guld 1989, givetvis). Markus bodde på andra sidan Ö-vik så jag hade mött honom med hockeylaget, men tyvärr även med fotbollslaget. Tyvärr eftersom hans lag alltid vann. ”Macke” var jätteduktig även i fotboll så på det viset visste jag tidigt vem Markus var, men han kom inte till Modo för än han började på hockeygym.
– Det var andra killar från Markus gäng som kom till oss medan han själv stannade kvar och spelade i Ö-viks A-lag. Sedan kom även han och då gick vi ekonomisk linje och hockeygym tillsammans. Då vart det naturligt att vi hängde tillsammans med ytterligare fyra-fem stycken från hockeygym.
Vad var nyckeln till alla framgångar med den här generationen som kom fram ungefär samtidigt i Modo?
– Jag vet inte, men jag tror att vi alla, precis som jag sa, var envisa och ville komma upp i A-laget. På den tiden vågade Modo släppa upp unga spelare och jag tror att man tänkte att lyckas en så kanske andra också kan lyckas.
– Vi pushade varandra, det var stenhårda träningar och vi var verkligen fokuserade på hockeyn. Vi tränade jämt och både pratade och såg hockey. Vi spelade till och med TV-spel, NHL-94, tillsammans. ”Perra” (Svartvadet) är fortfarande förbannad över att jag slog honom hela tiden.
Var Anders Melinder den som drev på er hela tiden?
– Drev på vet jag inte, men det var mycket att försöka styra oss. Vi hade ju Wernblom… (Peter skrattar och skakar på huvudet innan han fortsätter) Det var ju så mycket vinnarskallar där ute på isen. Melinder fick försöka tygla oss. Både Melinder och Kent (Forsberg) gjorde ett fantastiskt jobb och fick oss att fokusera kraften på rätt sätt.
– Sedan vill jag ge Markus (Näslund) extra cred för det där. Han var den som var bäst i vår årskull, även om det var många som var bra. Han var otroligt seriös, tränade stenhårt och var aldrig riktigt ute på krogen, utan var istället otroligt ordentlig. Det gjorde att vi andra tänkte att vi måste vara på samma sätt om vi ska lyckas som han gjort. Det var han som drog gruppen på något vis och var också den som kom med i A-laget först av oss och visade att det var möjligt.
Säsongen 1990/91 debuterar Peter Forsberg i elitserien. För motståndet stod Färjestad.
– Första matchen var mot Färjestad borta. Jag fick hoppa in och spela sista perioden och jag tror att vi låg under med 5-1 inför den perioden. Färjestad hade ett oerhört bra lag då med bland andra Håkan Loob. Jag tror att vi förlorade med 7-2 till slut så det var väl ingen rolig första match.
– Fast det var inte A-lagsdebuten, utan enbart första matchen i elitserien. Jag var med mot Huddinge i allsvenskan året innan.
Foto: Bildbyrån
Hasse Andersson skriver i boken ”Magic Boy” att Peter Forsberg satt och läste matchprogrammet inför tredje perioden när tränaren, Jan-Åke Andersson, sa att han skulle in och spela.
– Jo, det där stämmer faktiskt. Jag läste inte matchprogrammet utan jag läste deras laguppställning. Oj, vad många bra spelare dom här har, halva gänget var ju mina idoler, skrattar Forsberg
– Då skrek tränaren att jag skulle sluta läsa programbladet eftersom jag skulle ut och spela. Oj då…, men jag satt inte och läste någon krönika utan det var laguppställningen.
Säsongen 1993/94 lotsar tränarteamet Kent Forsberg och Anders Melinder fram Modo till SM-final mot Malmö. Trots ledning med 2-0 i matcher vänder Malmö och vinner finalserien med 3-2.
– Vi kom in i slutspelet som åttonde lag och chockade väl egentligen alla när vi vann mot både Leksand i kvartsfinalen och Djurgården i semifinal.
– Nu tog vi oss ganska långt och ledde med 2-0 mot Malmö, men det blev lite jobbigt när de fick tag på oss och i stället fick spela sin hockey. Vi hade en lite tunn trupp och jag kom ihåg att Malmö hade 13-14 landslagsspelare och vi hade högst en. Det här var på den gamla goda tiden när Percy (Nilsson) köpt ihop några av dom bästa spelarna i Sverige.
– Jag tycker ändå att vi gjorde det bra som tog oss till final och dessutom var nära att vinna, men man ska komma ihåg att vi mötte ett bra lag.
Peter Forsberg draftades 1991 av Philadelphia Flyers, men 1992 såldes rättigheterna på honom vidare till Quebec Nordiques. Flyers fick i gengäld rättigheterna till Eric Lindros. Något som uppmärksammades stort i framförallt Quebec och Kanada eftersom Lindros mer eller mindre vägrade att spela för Nordiques.
– Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket eftersom jag inte hade varit över dit ännu och inte heller hade någon jättekoll på NHL. Att jag blev bortbytt till just Quebec spelade ingen roll för mig. Tvärtom tyckte jag att det var kul att komma till en lite mindre stad. Quebec var dessutom verkligen en hockeystad.
– Ser man till helheten så blev det hela en drömsituation. Organisationen såldes till Denver året efter, vi hade draftat högt, plus den här trejden med Lindros där vi fick fem spelare ytterligare (Chris Simon, Mike Ricci, Kerry Huffman, Ron Hextall och Steve Duchesne), viket innebar att vi kunde bygga grunden till det lag vi hade under flera år.
Du reste över till Quebec 1994 för NHL-spel, men möttes av en lockout. Var det frustrerande?
– Nej, det gjorde inte mig någonting eftersom jag fick åka hem och spela några matcher till med Modo.
– Det kanske var ett bra sätt att komma in i det. Först åkte jag över till traningcamp, sedan fick jag åka hem en månad för att spela med Modo och framförallt träna lite till för att hålla i NHL och efter det köra igång efter jul.
Hur var din relation med Eric Lindros efter den här trejden mellan Philadelphia och Quebec?
– Det var ingen större fara. Just i början, första två åren, var det inte så schysst med en del halvhöga klubbor och fula smällar. Efter det var det ganska lugnt ändå.
Foto: Bildbyrån
NHL-debuten fick Peter Forsberg göra mot Philadelphia Flyers. Alltså den klubb som valt att sälja honom året innan.
– Vi spelade borta mot Philadelphia och den var väl inte allt för enkel. Philadelphia var kända för att ha ett ganska stort och tufft lag. Där fick jag träffa på Lindros igen och han gav mig väl en tackling så att hjälmen flög. Jag fick också någon smäll på snoken, men det är sådant som händer ibland.
– Jag har för mig att vi klarade oss rätt bra och jag tror att vi vann med 3-2, vilket måste varit helt okej.
Det var inte bara i första NHL-matchen Peter Forsberg fick känna på att det kunde göra ont i NHL. I en träningsmatch första säsongen, även det mot Flyers, stötte han på Dave Brown.
– Det var under en försäsongsmatch. Då var man nära att packa ihop och jag undrade vart jag hade kommit någonstans. Det här var Eric Lindros första match i Coliseum (Nordiques hemmaarena). Han hade ju vägrat spela för Quebec. Det började med att vår slagskämpe, Chris Simon, och Lindros slogs. Då tyckte deras coach att ska ni hoppa på vår bästa spelare så ska vi hoppa på eran. Han skickade ut Dave Brown.
– Jag kommer ihåg att jag kom åkande i mittzon då han skickar på en höger. Jag minns att jag tänkte: ”var är båset någonstans”, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Det blev nästan slagsmål mellan tränarna på bänken också. Man kan väl säga att det var rakt in i hetluften, men jag hade tur ändå som fick spela med Chris Simon.
Lagkamraten i Quebec, Chris Simon, kom att bli en viktig person för Forsberg både på och vid sidan av isen.
– Han är en jättesnäll kille. Inte bara på isen, utan även utanför isen och tog han hand om mig på ett väldigt bra sätt. Jag minns att vi åkte tillsammans och köpte möbler och stereo bland annat.
– Jag fick spela tillsammans med Chris och Owen Nolan. Båda var riktigt tuffa killar men också två bra spelare. Nolan hade något lite halvpsyko i sig. Motståndarna visste inte riktigt var dom hade honom. Jag kanske åkte på en tackling som man tyckte kanske var halvschysst ändå. När man vände sig om tio sekunder efter var Nolan där och slogs med spelaren som gett mig tacklingen.
– Båda två var otroligt bra killar att spela med och det var inga lag som tyckte att det var någon större mening att bråka med vår femma.
– Nolan gjorde dessutom 30 mål första säsongen jag var där. Chris gjorde närmare 30 mål under någon säsong i Washington, vilket visar vilka skickliga hockeyspelare det var. Det var en bra start och schysst av Marc Crawford att sätta ihop oss tre. Dessutom fick jag senare även spela med Bob Bassen, som även han var en tuffing.
Peter Forsberg får även sin första stora individuella utmärkelse säsongen 1994/95 då han utses till Årets Rookie.
– Självklart var det kul att få en bekräftelse på att det gick bra. Jag började lite sådär när jag kom in i ligan. Jag gjorde fyra poäng på de första tre matcherna, men sedan hade jag åtta matcher i rad utan att ta något poäng alls, tror jag att det var. Då kände jag att det här går fort och kanske inte fungerar riktigt bra.
– Sedan började det flyta på riktigt bra och att jag sedan fick ihop 50 poäng på 47 matcher tycker jag var rätt starkt med tanke på den start som jag hade.
– Jag hade nog inte trott att det skulle gå så bra, men tittar man i efterhand var jag ändå en ganska sen rookie eftersom jag var 21 år. Tittar du på andra rookies som exempelvis Paul Kariya så var han två år yngre än jag. Så det var kanske lite fusk att jag fick den utmärkelsen.
Foto: Bildbyrån
Peter Forsberg vinner Stanley Cup första gången 1996 med Colorado Avalanche.
– Vi hade plockat in några riktiga vinnare som Patrick Roy och Mike Keane. Dessutom hade vi ett bra lag sedan tidigare. Vi andra killar som kom upp var otroligt hungriga och det var vår första chans att gå långt i ett slutspel. Vi hade ett riktigt bra lag och tuffaste motståndarna som vi hade på vägen var Detroit, eftersom dom hade vunnit serien, men vi lyckades ändå ta oss hela vägen vilket var en riktigt häftig upplevelse.
Kan du se likheter mellan lagen 1996 och 2001?
– Nja, lite annorlunda var det nog ändå. När vi vann 2001 hade vi inte vunnit på några år och vi hade åkt ur två år i rad i sjunde semifinalmatchen mot Dallas. Redan innan säsongen -01 sa vi att nu ska vi bara vinna Stanley Cup, det finns inget annat.
– Det var också sista chansen för Ray Bourque att få vinna Stanley Cup och man ska komma ihåg att vi hade ett bra lag då också. På backsidan hade vi bland andra Adam Foote, Bourque och Rob Blake. Det är Hall of Fame-klass på de tre spelarna. Sedan hade vi Patrick Roy i målet och en hel drös med bra forwards. Vi hade ett bra lag och egentligen borde vi även ha kunnat vinna redan 1999 och 2000.
– Vi fick ihop det mot slutet, men jag själv var skadad då och fanns inte på isen när vi vann. Det var ändå otroligt kul eftersom vi hade vunnit 1996 och sedan varit så nära två år i rad och nu då fick vi äntligen vinna för Bourque i hans sista match.
Colorado har varit en röd tråd genom Peter Forsbergs hockeyliv. Han gjorde sin första match i staden 1995 och sina sista två matcher 2011.
– Det var helt otroligt att få spela i Colorado under den här tiden och det var många otroligt bra hockeyspelare som kom förbi och spelade där under några år.
– Pierre Lacroix, som var GM, fick ihop allting med laget. Vi vann nio raka divisionstitlar. Att man skulle få hamna i en sådan organisation som ville vinna varje år är få förunnat. Alla har inte samma tur att hamna i organisationerna som just vill vinna.
Får du promenera ifred när du går på gatorna i Colorado om du återvänder dit i dag?
– Jo, men nog känner dom igen mig eftersom jag spelade så länge i Colorado och genom att vi då var så bra som lag. Visst känner dom igen oss gamlingar som var bra på den tiden även om det inte händer så ofta att man stannar mig på gatan, säger Forsberg med ett leende.
Foto: Bildbyrån
Peter Forsberg kom att spela i en och en halv säsong i Philadelphia mellan 2005 och 2007 innan han såldes vidare till Nashville
– Vi ledde ligan fram till jul med Philadelphia, men sedan blev det sämre samtidigt som min fot inte funkade och lite sådana här grejer. Det var en lite jobbig tid i Philadelphia tack vare det, men det var ännu en organisation som verkligen vill vinna Stanley Cup.
– Det är kul att ha varit där och det var bra personer runt omkring laget. Personligen gick det väl sådär och det blev aldrig som jag hade hoppats det skulle blivit.
Hur var relationen mellan er Modokillar när ni möttes borta i NHL?
– Den var jättebra. Jag hade spelat tillsammans Niklas Sundström, Mattias Timander, Per Svartvadet, Andreas Salomonsson, Hasse Jonsson, Markus Näslund redan i juniorlaget hemma i Modo. Överlag tycker jag att det var fantastiska killar allihop. Det såg man om inte annat när flera av killarna kom hem samtidigt och vann SM-guld åt Modo och visade att man verkligen ställde upp för klubben.
– Markus och jag hamnade sedan i en ganska konstig situation då han åkte på hjärnskakningen efter smällen från Steve Moore. Just den tiden blev det lite svårt för oss båda att umgås. Innan dess var man ute och käkade dagen innan med de flesta i alla fall.
Var du tvungen att försvara Moores överfall utåt?
– Nej, men det hände mer sedan. Todd Bertuzzi hoppade på Moore så han bröt nacken. Hade jag och Markus suttit på en restaurang dagen innan match så hade det sänt fel signaler till laget. ”Här sitter Vancouvers lagkapten och käkar med Peter Forsberg.”
Markus Näslund. Foto: Ronnie Rönnkvist
Markus Näslund berättar för OLD SCHOOL HOCKEY:
– Det var en stor rivalitet mellan lagen. Trots allt är det laget som man har lojalitet till när man är där borta. Jag tror inte att det här var något som vi direkt reflekterade över utan vi båda konstaterade bara att det var så här det var tvunget att bli just då.
– Jag tycker att det känns väldigt bra att vi har återtagit kontakten, lärt känna varandra och jobbat tillsammans nu igen efter den aktiva karriären.
Några ”hard feelings” mellan de båda fanns det inte direkt heller enligt Näslund.
– Nej, inga ”hard feelings”, men det var heta duster hela tiden även om det inte var några direkt heta duster mellan just mig och Peter. Det var kanske inte samma rivalitet som Detroit och Colorado hade mellan varandra, men det blev en rivalitet på ett annat sätt på grund av incidenterna. Vilket gjorde att det blev ännu mer infekterat mellan klubbarna.
När vi ber Peter Forsberg blicka tillbaka på åren i NHL och välja ut den kedja han fungerat bäst i så kan han inte bara plocka ut en.
– Jag spelade i några som fungerade riktigt bra tycker jag nog. Vi hade den med Valeri Kamenski och Claude Lemieux. Sedan var det väldigt enkelt att spela i kedjan med Alex Tanguay och Milan Hejduk. De båda hade spelat ihop med Joe Sakic tidigare och det hade fungerat jättebra mellan dem redan då.
– Sedan tycker jag även min kedja i Philadelphia med Mike Knuble och Simon Gagne fungerade riktigt bra från start, även om jag sedan fick en del skadeproblem. Jag tror att Gagne gjorde 19 mål på första 18 matcherna. Han var helt sanslös.
– Jag vet egentligen inte viken av kedjorna som fungerade bäst och dessutom har vi kedjan med Adam Deadmarsh och Chris Drury, som jag också tycker fungerade bra.
Vem är den gladaste skit du träffat på under åren i NHL?
– Dan Hinote (Modo 2004-05) måste jag ändå säga. Han är en otroligt bra person och väldigt bra att ha i ett lag. Han kunde umgås med den som var bäst i laget likväl som med den som var sämst i laget. Egentligen hade han ingen känsla när han spelade hockey (skratt), men han hade ett otroligt stort hjärta. Han bara kämpade. Dessutom var jag rumspolare med honom i fyra år.
– Deadmarsh var också en som jag bodde länge med. Han var en bättre hockeyspelare, medan Hinote var hur rolig som helst. En fantastisk kille som bara sprider glädje och fick alla att skratta hela tiden.
Hur viktiga är de här killarna att ha i ett lag när man spelar 80 matcher i grundserien och sedan kanske ytterligare 20 i slutspelet?
– Jag tycker de killarna är jätteviktiga. Speciellt också när de killarna är inne på isen och tar fighten mot tuffaste killarna hos motståndarna. Bland annat slogs han med Zdeno Chara här i Sverige bara för att få honom avstängd. Sådana spelare växer inte på träd.
Du spelade sedan i Modo mellan 2008 och 2010. Är du besviken över att ni inte lyckades knipa ett SM-guld?
– Jag vet inte om jag kan säga att man är besviken. Vi missade slutspelet ett år trots att vi hade ett bra lag när bland andra Markus kom tillbaka.
– För mig vart det ännu sämre med foten. Självklart ville vi vinna, men det hade inte varit på grund av mig i så fall. Det gick tungt då kan man väl säga och det var ingen rolig tid där man fick kämpa sig igenom säsongerna och matcherna.
Mats Sundin. Foto: Ronnie Rönnkvist
Sitt internationella genombrott fick Peter Forsberg 1992 när Tre Kronor vinner VM-guld i Prag.
– Nästan alla läser tidningarna och självklart fick vi också reda på svarta löpsedlarna som var hemma i Sverige efter inledningen av turneringen. Jag själv var ju bara 18 år och läste nästan inga tidningar. Jag själv hade ingen aning och fattade väl heller inte vad tidningarna skrev, skrattar Forsberg.
– Vi hade inte något jättebra lag på pappret jämfört med andra lagen och vi tog oss som sista lag till kvartsfinalen. Där fick vi möta Ryssland som var storfavoriter. Alla spelade på topp i den matchen plus att vi hade Tommy Söderström i buren som stängde igen totalt. Sedan hade vi ”Sudden” (Mats Sundin) som åkte från egen blå och smackade upp pucken i krysset bakom deras målvakt (Michail Sjtalenkov). Det behövdes inte mycket mer än så och för mig handlade det om att inte vara i vägen.
– Vi fick en relativt lätt semifinal när det blev Schweiz, vilket var lite tur eftersom vi på pappret hade ett bättre lag. Schweiz hade slagit Tyskland i sin kvartsfinal. Jag minns innan finalen mot Finland att grabbarna berättade hur det kunde vara på Sergels Torg, så man var taggad till tusen. Jag gjorde 1-0-målet på en inövad variant där Johan Garpenlöv brottade ner deras back. Efter det rullade det bara på. Vi ledde ett tag med 4-0 innan Finland gick upp till 4-2. Det var en enorm känsla när Arto Blomsten slår in 5-2-baljan och vi fick vinna guldet.
– Jag tror inte att man förstod innan det som sedan mötte oss på Sergels Torg. Jag var med 2006 också och då förstod man på ett annat sätt. Efter guldet 1992 var man mer som i ett rus. Jag skulle hem och gå till skolan dagen efter. Jag gick ju faktiskt fortfarande på gymnasiet.
– Nu minns jag i och för sig inte om det var just skola dagen efter, men det var en otrolig upplevelse och man vill att alla ska få vara med om den här fantastiska känslan. Det var i maj och solen sken över Sergels Torg samtidigt som 40 000 människor står och jublar.
Hur lyckades det bara bli ett mål (Johan Tornberg) på två finaler mot Finland i VM 1998?
– Det var en väldigt defensiv hockey samtidigt som det var två bra målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander).
– Tänker man tillbaka så hade jag själv inte många målchanser och det var inte direkt någon ”fram och tillbaka-hockey” så att det blev målchanser i varje byte. Det var väldigt tillknäppt och tittar man på målet som vi gör så är det ett backskott som slinker in.
OS 1994 i Lillehammer har blivit en klassiker för svensk ishockey. Peter Forsbergs nästan magiska straff och Tommy Salos räddning på Paul Kariyas straff blir det som till slut avgör att guldet kom att hamna i Sverige.
– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det vart ett ”game winning goal”. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen – det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är fyrtio år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.
Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?
– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket.
– Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup, vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda gulden var otroligt kul att vinna. Fast att 2006 vinna med grabbarna nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul.
Mats Sundin och Peter Forsberg efter OS-guldet i Turin 2006. Foto: Bildbyrån
Ni vann VM-guld efter final mot Finland 1992 och 1998, OS-guld 2006 och så vidare. Hur har relationen varit mellan er generation svenska spelare och finska motsvarigheten genom åren?
– Den var rätt bra ändå tycker jag. Jag började spela mot Saku Koivu redan i Junior-EM. Det var han och Jere Lehtinen som är lika gamla som jag. Det känns som att man spelat mot dom jämt.
– Jag måste säga att det varit många tuffa fighter mot Finland. Vi har vunnit de flesta. När jag har varit med är det nog bara OS i Nagano 1998 som är plumpen. Annars har vi haft det här lilla flytet mot finnarna.
Foto: Bildbyrån
Hur minns du JVM 1993 i Gävle där du satte det otroliga rekordet med 31 (7+24) poäng på sju matcher?
– Jag har faktiskt ingen aning om varför det gick så bra. Hela vår kedja var fantastiskt bra kan man väl säga. Alla tre, jag, Markus (Näslund) och Niklas (Sundström) hade spelat A-lagshockey redan då och fick sedan möta juniorer.
– Vi hade en grym femma, jag fick spela otroligt mycket, fick känna förtroende och vi spelade på hemmaplan. Det var ganska många saker som spelade in. Dessutom hade vi ett otroligt bra powerplay. Vi hade en inövad variant där vi säkert gjorde mål på över femtio procent. Det var helt otroligt och jag tror att Niklas gjorde mål på nio av tio skott.
– Det var mycket som klaffade och hela den här turneringen gick fantastiskt bra. Det var tråkigt att vi förlorade mot Kanada tidigt i turneringen, vilket gjorde att det inte blev roligt i alla fall.
Hade du, Niklas Sundström och Markus Näslund spelat i samma kedja även i Modo innan turneringen?
– Jag och Markus hade spelat ihop innan i A-laget, men vi spelade inte i samma femma som Niklas. Vi blev ihopsatta tidigt under JVM. Markus och jag visste redan innan var vi hade varandra eftersom vi hade spelat ihop sedan TV-pucken. Vi hade harvat ihop under nästan fem år innan. Niklas är otroligt spelskicklig så han hade inte svårt att anpassa sig.
Turneringen hade Gävle som huvudort, men det spelades även matcher i Hofors, Falun, Uppsala, Bollnäs, Skutskär och Hudiksvall. Alla Sveriges matcher spelades i Gävle, förutom mötet med USA, och där upplevde Peter Forsberg att stämningen och trycket var fantastiskt.
– Det var jättebra och en fantastisk stämning på läktarna. Självklart var det inspirerande att spela inför så mycket folk. Man var ju inte direkt van att publiken jublade åt mig i Gävle, skrattar Forsberg.
– Det var otroligt kul att spela på hemmaplan och det var lite oflyt att vi förlorade ganska tidigt mot Kanada. Efter det gick man i stället och väntade på att Kanada skulle förlora så vi hade kunnat ta guldet. Nu blev det inte så och Kanada kunde gå genom turneringen obesegrade.
Sveriges matcher slutade: Tyskland 4-2, Kanada 4-5, Tjeckoslovakien 7-2, Japan 20-1, USA 4-2, Finland 9-1 och Ryssland 5-1.
– Tittar man i efterhand så hade Kanada bra spelare och gick, som jag sa, obesegrade genom turneringen. Det stod mellan oss och Kanada, men vi hade lite oflyt och Kanada det här lilla extra och lite tur. Matchen mot Kanada otroligt jämn och vi hade chansen att kvittera när det var några sekunder kvar efter att Tommy Tomth tagit ut målvakten.
Peter Forsberg vann poängligan med 31 poäng (7+24), Markus Näslund slutade tvåa på 24 poäng (13-11) och Niklas Sundström slutade fyra med 15 poäng (10+4)
Foto: Bildbyrån
Karriären avslutades inte på det sätt som Peter Forsberg själv ville. En fotskada som han dragits med under många år ville inte ge med sig och efter många försök till comeback var han tvungen att konstatera att karriären nu var över. Sista matchen kom att bli med Colorado säsongen 2010/11.
– Hade jag inte gjort alla försöken kanske jag hade tänkt att jag borde ha gjort dom. På något vis känner jag en ro att jag verkligen försökte allting, men det gick inte att få ordning på foten.
– Det gick inte bra vilket är lite tragiskt, men jag känner att jag i dag inte behöver bry mig eftersom det ändå inte gick att göra någonting åt det. Det funkade bara inte och då vet jag det i alla fall. Hade jag däremot vetat 2004 att det inte skulle gå att ordna hade jag lagt av, men jag försökte ändå få ordning på allt så länge det gick.
Du har varit väldigt orädd i rinken tycks det. Har du aldrig känt dig just rädd eller obekväm med situationer ute på isen?
– Inte direkt i yngre år i alla fall. Jag vet ändå inte om jag kan säga något speciellt tillfälle när jag kände mig direkt rädd.
– Jag har heller inte varit med om att få ”dyngspö” eller liknande.
Den 17 november ska Peter Forsberg kliva upp på podiet i Hall of Fames lokaler och hålla sitt tacktal efter att han officiellt valts in i NHL:s finrum.
– Det kommer säkert att vara nervöst. Samtidigt kommer jag få tid att förbereda mig.
Har du börjat fila på något tal?
– Tjuvkollat på ”Suddens” tal har jag gjort. Jag tänkte fråga Mats om jag får ta en lunch med honom någon dag så han får berätta vad som gäller och vad man ska tänka på.
– Det är stort där borta och det är stort för en annan också. När jag ska berätta hur stor hockeyn är där borta brukar jag ta Ray Bourque som exempel. Jag var skadad när han skulle spela sin sista match. Jag kom ut på bänken när det var någon minut kvar mot New Jersey i den sista finalen. Då åker Ray omkring och gråter, 41 år. Han visste att det var hans sista match. I match sju hemma vinner han Stanley Cup. Då känner man att det här verkligen betyder någonting, speciellt för kanadicker och amerikanare.
Mats Sundin till hockeysverige.se:
– Vi har träffats och käkat lunch. Det är lite roligt eftersom Svenska Ishockeyförbundets projekt, Live Arena, kommer att sända bakom kulisserna från Hall of Fame.
– ”Foppa” klarar av det där bra själv. Det ska bli kul att se och följa honom och det kommer att bli en väldigt stor helg för honom och hans familj. Vi ska vara stolta över att vi har fler svenskar som blir invalda i Hall of Fame.
Slutligen några ord från Peter Forsbergs vän Markus Näslund om hur han ser på att ”Foppa” blir den tredje svensk som väljs in i Hall of Fame.
– Jag tycker att det är en självklarhet att Peter skulle väljas in. Sedan får man ha respekt för att det var många andra duktiga hockeyspelare som han tampades med, men det är verkligen på sin plats att han kom med.
Vill ni läsa alla de tidigare Old School Hockey-artiklarna från hockeysverige.se kan ni klicka er in på nedanstående länk:
https://www.facebook.com/pages/Old-School-Hockey-Hockeysverigese/1493736790912329
Den här artikeln handlar om:
