Örebros produktiva kompositör – Old School Hockey Lars ”Mozart” Andersson

Under 1970- och 80-talet vräkte han in poäng för Örebro i framför allt division 1. I dag får Lars ”Mozart” Andersson en lite försenad 60-årspresent när Örebro Hockey hissar upp hans tröja nummer tre i taket på Behrn Arena. I en specialutgåva av Old School Hockey berättar ”Mozart” om sina 14 säsonger i Örebros dress.

I kväll kommer Örebro Hockey hylla en av klubbens största spelare genom alla tider, Lars ”Mozart” Andersson. Det kommer man göra genom att pensionera hans tröja med nummer tre. Sedan tidigare finns hans kompis, Björn ”Nalle” Johanssons, tröja nummer 13 i taket.

Förutom att ”Mozart” var en ”sniper” av högsta klass så var han i det närmaste unik i svensk hockey som en av få spelare som aldrig spelat i någon annan klubb än just Örebro.
– I slutet på 1970-talet var jag på väg upp mot Stockholm, Hammarby. Jag pratade även lite med Västerås. Sedan fick jag jobb på brandkåren 1980. Eftersom mina studier inte var dom bästa – jag slutade efter nian och började jobba vilket man kunde på den tiden – kände jag att det vore korkat att göra sig av med den här chansen för att flytta på grund av hockeyn. Det var heller inte dom pengarna inom hockeyn på den tiden som det är i dag, berättar Lars ”Mozart” Andersson för hockeysverige.se.

Under 1960- och 70-talet var Örebro mer känt som ett starkt fotbolls- och bandyfäste. Trots det var ”Mozart” helt inställd på att lyckas inom just hockeyn.
– Jag har hållit på med både bandy och fotboll också. Även under den tiden jag spelade hockey. Jag tyckte att hockeyn var roligare i grund och botten. Framför allt tyckte jag att träningarna var helt annorlunda jämfört med fotbollen.
– Visserligen hade jag hygglig framgång med fotbollen också, men det kändes som att hockeyn var min sport.

På vilken nivå spelade du fotboll?
– Jag spelade i division 4 med Rynninge. Man var hygglig i fotboll på den tiden, men träningarna var si så där. Det var inte så seriöst som det är i dag i alla fotbollsklubbar.

”FUCKING JUNIORS!”

När ÖSK, som var det starka hockeylaget i stan, var uppe i allsvenskan under 1960-talet fanns givetvis också ”Mozart” på läktaren för att följa laget.
– Jo, jag var där nere då Uffe Källman och kompani spelade. Jag fick till och med en klubba av Källman som var min stora idol på den tiden.

Foto: Arkivbild

En spelare som Lars ”Mozart” Andersson spelade med redan från ungdomslagen var Anders Nylén. Han liksom ”Mozart” kom att spela i elitserien när laget klev upp dit första gången 1977.
– På den tiden jag gick i skolan var det inte några hockeyskolor utan det var mer kvartershockeylag. ”Nyllet” spelade ihop med Göran ”Knubb” Ignell och ett gäng till. Vi spelade sedermera tillsammans i juniorlaget och även i A-laget. Jag tror att vi spelade i A-laget tillsammans säsongen 1972/73 första gången. Des Moroney var tränare och vi gick upp den säsongen.
– Jag minns att vi spelade i ett byte mot Nyköping borta. Vår uppgift var att ta bort Anders Steen. Vi misslyckades med det och dom gjorde 1-0. Då sa Des Moroney ”Fucking juniors, sätt er längst bort på bänken”, skrattar ”Mozart Andersson och fortsätter:
– Hela den kvalserien såg vi från riktigt bra platser i båset och spelade inte en sekund. Vi var med och var ombytta och fick lära oss kvalhockey på det sättet i stället.

Des Moroney var kanadensaren som kom in i svensk hockey som en rejäl tuffing, men samtidigt var han en mycket skicklig hockeyspelare och stor underhållare. Moroney var spelande tränare i Örebro under två säsonger, 1972-74, medan han gick på GIH i stan.
– En skön person samtidigt som han var en underbar hockeyspelare. När vi låg under i en match ville han ge publiken lite valuta för pengarna. Då tog han med sig Roine Persson ut på isen och sa åt honom att ”nu tar vi en fajt mot några av deras spelare”. Det var inte riktigt samma avstängningar och böter som det är i dag så det gick att göra på det viset.

En spelare som ”Mozart” tillbringade många säsonger som är ”Kneten”, det vill säga Kent Andersson (idag Liljekvist).
– ”Kneten” kom in säsongen efter Örebro gick upp. Då gjorde jag lumpen i Stockholm, det måste ha varit säsongen 1973/74. Den säsongen spelade jag i Hanviken ett antal matcher eftersom Lennart Törner är därifrån. ”Nisse” Björk hade för övrigt flyttat från Hanviken (via AIK) till Örebro det året.

FICK SPELA JUNIORHOCKEY SOM ÖVERÅRIG

Ivar Aronsson.

– Jag muckade 1974 och skulle egentligen spela med Lindesberg, men sista övergångsdatum var 31 augusti. Eftersom jag muckade i slutet av augusti fick dom aldrig tag på mig så den säsongen fick jag spela som överårig i Örebros juniorlag. Jag var ändå med och tränade med A-laget hela tiden och fick spela dom tre sista matcherna i dåvarande allsvenskan, Mora borta, Djurgården hemma och ytterligare någon match, men då spelade jag back.
– Året efter blev Lennart Källén A-lagstränare efter Ivan Aronsson och Roffe Hallgren. Då plockade Källén upp mig som forward. Det var först då som jag ordentligt började ingå i A-lagstruppen. Jag gjorde minst lika många matcher i juniorlaget det året som i A-laget. Det var först efter jul och i kvalserien då vi gick upp som jag fick lite genomslagskraft. Det var också först då som målfabrikationen började komma igång.

Spelade du och ”Kneten” tillsammans redan första säsongen i A-laget?
– Första säsongen spelade han, Staffan Tholson och Bosse Theander ihop. Andra sejouren vi gick upp spelade jag, ”Kneten” och (Nils-Arne) ”Nisse” Björk ihop.

Hur skulle du beskriva den speciella kemin mellan er som du och ”Kneten” hade ute på isen?
– Man visste precis var på isen han var. Vi var egentligen målskyttar båda två, men han stod alltid där framme och petade in puckarna. Han kom till stan från Lindesberg lagom så vi gick nian ihop. Vi höll ihop redan då och spelade fotboll, bandy och allt möjligt ihop. Vi var också bästa kompisar.
– Nog hade vi en kemi allt, men jag kan nog inte riktigt förklara på vilket sätt.

Har ni kontakt med varandra fortfarande?
– Ja, vi pratas vid på telefon och sedan är han ner på matcherna här i Örebro. ”Kneten” bor uppe i Guldsmedshyttan, men är ofta nere på matcherna. Dessutom jobbar han här i stan som lärare.

Inför säsongen 1975/76 gör man om hela systemet och skrotar 16-lagsallsvenskan till förmån för en elitserie innehållande tio lag. Örebro, som inför säsongen hoppades att nå dit, slutar först på 13:e plats och degraderas till division 1.
– Jag tror inte det var något som påverkade klubben i stort. Man gjorde istället en satsning på lite yngre spelare. Dessutom förnyade man sig lite genom att ta in Lennart Källén som tränare. Jag antar att man ville bli lite modernare.
– Det var Lennart Thörn som var ordförande vid den här tiden. Ivan Aronsson, som hade varit allt möjligt från lagledare till tränare, var nu lite sportchefsliknande och fanns med i bakgrunden. Dom försökte bli en riktig elithockeyförening, men det var nog först året efter det att vi gått upp som man började skriva kontrakt. Det var inte många som hade kontrakt eller speciellt mycket betalt.

”EN FANTASTISK KÄNSLA ATT GÅ UPP”

Kent Liljekvist.

Redan säsongen därpå går Örebro upp i elitserien. Allt avgörs i sista omgången då Örebro i hemmahallen kör över Nacka och vinner med 13-4. Roffe Ericsson gör sex mål, ”Mozart” och Björn ”Nalle” Johansson två var medan Bosse Ahlén, Bosse Theander och Nisse Björk gör ett var.
– Det vart definitivt stort för både mig och Örebro. Det var fullsatt fast egentligen vet jag inte hur mycket folk det var. Det var bara ena långsidan som var sittplats och resten var ståplats. Man hade nog lite svårt att räkna in hur många som egentligen var där antar jag.
– Nacka hade ett rätt hyggligt lag. Bert-Ola Nordlander var en av spelarna som var med. Roffe Ericsson var en av våra större stjärnor vid den här tiden. Han blev ju sedermera AIK:are. I alla fall vart det helt klart en fantastisk känsla att gå upp.

Örebro inleder sitt elitseriespel säsongen 1976/77 med att pressa Leksand på bortaplan. Det stod länge 4-4 innan hemmalaget gick ifrån och vann med 9-5. Efter det besegrar Örebro Södertälje med 7-6 och Skellefteå med 4-3. Mot Skellefteå gör för övrigt ”Mozart” sina två första elitseriemål. Men efter det kom verkligheten ikapp Örebro.
– Jag tror inte att vi riktigt fattade var vi var, men sedan kom sanningen ifatt oss. Vi hade inte varit en riktig elitserieklubb. Här spelade folk fotboll på somrarna så sommarträningarna var i det närmaste obefintliga.
– Till slut kom det i kapp oss att vi inte var så vältränade. Det var en helt annan nivå mot hur det är i dag, både mediamässigt och när det gällde pengar. Vi jobbade heltid, alla spelare i laget. Till och med folket som satt i styrelsen och som skulle vara lite chefer över oss hade vanliga jobb också.

Var det annorlunda under John Slettvolls ledning då ni gick upp andra vändan i elitserien, 1978/79?
– Då blev det lite proffsigare samtidigt som vi spelare kände att det blev lite för mycket med mötena med Björklöven (Slettvolls tidigare klubb som också gick upp samma säsong).
– Där skulle vi plocka bort folk och så vidare. Vi hade inte tittat vad deras spelare hette åren före då vi slog dom i varje match. När vi skulle börja titta på speciella spelare fick vi stryk i stället.
– Annars var det samma sak här, att vi var lite för gröna på den här nivån helt enkelt.

Var det större skillnad då att gå upp från division 1 till elitserien jämfört med i dag?
– Ja, definitivt. Då var det vissa lag som var extrema. Jag tänker då bland annat på Leksand och Brynäs. Dom var i det närmaste övermänskliga och hade spelat ihop under många säsonger. Helt klart var det tufft att möta dom här lagen för oss.

MILJONKEDJAN ANLÄNDER

”Krobbe” Lundberg.

Inför säsongen 1979/80 sajnar Örebro, som spelade i ettan, den så kallade ”Miljonkedjan”. Det handlade om tre landslagsspelare som alla var från Skellefteå, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Martin Karlsson och Hardy Nilsson.
– Vi tyckte att det var kul att man satsade och försökte. Med det här började Örebro skapa en lite proffsigare organisation. Hardy var en av dom som bidrog till det här. När Martin och ”Krobbe” kom till klubben första gången frågade man var man lägger tvättgrejerna. ”Det får ni ta med hem och tvätta, så det här”, sa materialaren. ”Ja, ja, men i morgon kommer Hardy”, svarade ”Krobbe”.
– Hardy kom och det dröjde bara några dagar så hade vi tvättstuga, mat efter matcherna och så vidare. Det var först då man började agera som en klubb som skulle spela i elitserien.

Intresset för hockeyn i stan hade tidigare varit stort, men ”Miljonkedjans” ankomst ökade det ytterligare.
– Vi hade bra med folk båda gångerna som vi spelade i elitserien. Nu minns jag inte hur mycket folk vi hade på matcherna i division 1. Mycket handlade det om att vissa av matcherna var det inte den högsta dignitet på. Samtidigt fanns det matcher som exempelvis mot Bofors där det var fullknökat medan Skövde kanske inte drog så jättemycket.
– Jag har minne av att vi hade runt 1 500 åskådare på någon träning, vilket var väldigt bra på den här tiden.

En av matcherna Örebro spelade i serien den säsongen var mot Linköping på hemmaplan. Slutresultat? 27-3! Tredje perioden slutade 14-3.
– Det matchen minns jag med anledning av att gjorde vi över 23 mål kom vi upp i 300 mål den säsongen, vilket var rekord. Klarade vi det så skulle laget bli bjudna på en middag. Minns jag inte fel åkte Linköpingskillarna förbi vaktmästarna och frågade om dom kunde sanda i eras zon, skrattar Andersson.
– När det väl kom till kritan var vi lite tunna. Vi åkte ut i kvalet mot Luleå första säsongen och Timrå andra.
– Sedan åkte vi ut mot Timrå 1983 igen. Från den tredje och avgörande matchen mot Timrå hemma minns jag hur bra ”Pekka” (Lindmark) och Thommy Abrahamsson var. Det här var också Peter Anderssons sista match i klubben. Han flyttade till Färjestad efter det. Jag tror att vi förlorade den matchen med 4-3.

Vad fattades för att Örebro skulle gå hela vägen upp i elitserien under dom här åren?
– En toppmålvakt, definitivt. Hardy Åström och i viss mån Tommy Eriksson är dom som bidragit på en bra nivå och som hjälpte oss att vinna matcher. Nu har jag säkert glömt någon, men det känns som att Julius Hudacek, som Örebro har nu, är den första målvakt på en jättelång tid som är den här toppmålvakten som vi tidigare saknat.

Foto: Arkivbild

”EN KLURIG LEDARE”

Under en period på 1980-talet hade Örebro legendariska brynäsaren, Håkan Wickberg, som tränare. En tränare som ”Mozart” uppskattade.
– Han var en klurig ledare som hade mycket idéer. Samtidigt var det ibland lite kollisionskurs mellan Håkan och Hardy. Jag tycker ändå att Håkan var en väldigt duktig ledare och en bra tränare helt enkelt.

Under vilken coach utvecklades du mest som hockeyspelare?
– Lennart Källén, men Ivan Aronsson hade jag haft sedan TV-pucken. Det är Ivan som sett till att man tränat extra och på sådana saker som man var sämre på. Det fanns tid på dagarna man kunde vara i hallen, om man snackade med vaktmästarna, så man kunde köra extra och så vidare.
– Källén hade vi båda gångerna som vi gick upp. Sedan hade jag Staffan (Tholson) och det är nog den bästa istränaren som jag har haft.

Säsongen 1983/84, när tränarparet i Örebro är just Lennart Källén och Staffan Tholson, svarade ”Mozart” för 32 mål och totalt 65 poäng på 32 matcher, alltså drygt två poäng per match. På det vinner han division 1 västras poängliga före Mariestads finske forward Lasse Tasala.
– Det är året hade vi inte det vassaste laget, tror jag. Det var något år efter som sedan Staffan tog över som huvudtränare. Även Bosse Ahlén var med. Sedan började det damma in lite bra spelare, men visst hade jag en bra säsong då.

Sonen Markus Andersson – tidigare i Örebro och Nyköping.

Lars ”Mozart” Andersson fortsatte spela fram till och med säsongen 1987/88 då han lägger skridskorna på hyllan.
– Jag hade ett jobb som brandman samtidigt som jag kände att det bara blev mer och mer träning. Dessutom hade jag familj. Markus är född 1987 så han fanns ju redan då.
– Nu blev jag tränare i stället och det blev det ju inte mindre hockey av. Jag har alltid varit lättövertalad. Tanken var att jag skulle ta det lite lugn och jag hade kanske någon fundering att spela i Arboga. Nu blev det aldrig så utan jag blev tränare direkt.

Du spelade aldrig i Tre Kronor även om det var på gång något år.
– Jag spelade i Vikingarna tre matcher 1978/79, under Slettvolls tid. Jag fick åka till Kanada och vi spelade mot Quebec, Edmonton och Winnipeg. Då var även ”Kneten” med.

Värt att nämna är att en viss Wayne Gretzky fanns med i Edmonton. Den matchen förlorade Sverige med 2-11 efter att ha legat under med 0-3 efter en dryg minut. Gretzky svarade för en assist. Domare borta i Edmonton var för övrigt svenske Dag Olsson.

Vad ser du som det mest minnesvärda från åren som tränare?
– Det värsta är då vi går i konkurs 1999. Annars, 2001, när vi gick upp till Hockeyallsvenskan efter att ha slagit Kumla här hemma är ett av de största jag varit med om.
– Just det här då jag och Peter (Andersson) tar över det året (2009) när vi går upp till Hockeyallsvenskan och vägen fram till det att vi går upp i SHL var som att man inte trodde att man var vaken utan fortfarande drömde.

Om några timmar hissas din tröja till taket på Behrn Arena, hur går dina tankar inför ceremonin?
– Klart att det är jättestort. Jag tror inte jag kommer att fatta riktigt vad det är frågan om för än man står där på isen och ser tröjan åka upp.