Brynäs första guldkapten – Old School Hockey Lars Bylund

Han var mannen som visade vägen när Brynäs tog sitt första SM-guld. I dagens Old School Hockey träffar vi Lars Bylund som var en viktig del av Gävleklubbens storhetsperiod under 1960- och 1970-talet.

Lagkapten för Brynäs när laget vann guld 1964 var Lars ”Bylle” Bylund. Han kom inte bara att vara lagkapten det året utan han vann även guld 1966, 1967, 1968, 1970, 1971 och 1972. Han var den trygga backen bredvid Lars Hedenström med nummer två på ryggen.

Bylund nådde inte enbart framgångar som Brynässpelare. Vid VM 1966 i Ljubljana var han en av fem Brynäsare som åkte ner för att försvara bronset från turneringen 1965 i Tammerfors. Övriga från Brynäs var för övrigt Tord Lundström, Håkan Wickberg, Lars-Göran Nilsson och Lars-Åke Sivertsson.

Foto: Arkiv

Sedan en tid har Lars Bylund varit lite krasslig och därför inte kunnat ge så många intervjuer. Men för Old School Hockey har han berättat en del om sin fantastiska hockeyresa och i dag bjuder vi er på berättelsen om Brynäs första guldkapten.
– Jag växte inte upp i Brynäs utan jag växte upp inne i centrala stan. Redan som barn var jag väldigt intresserad av hockey och jag sprang ofta och tittade när Brynäs eller Godtemplarna spelade. Hockeyn höll ju på bli stor utanför Stockholm vid den här tiden.
– Pappa hade Bernard Bylunds tyg nere i stan då jag var barn. Den hade pappa i sin tur fått ärva efter min farfar. Senare fick jag ta över den butiken och där jobbade jag under många år innan jag gick i pension.

I mitten av 1950-talet kom Bylund upp i A-laget hos hans moderklubb Hemsta IF där han spelade fram till och med säsongen 1958/59. Hemsta slogs oftast med lag som Huge, Åbyggeby, Hofors och Norrsundet i det som då hette division 3.

HJÄLPTE BRYNÄS UPP I HÖGSTASERIEN

I laget fanns det flera namnkunniga spelare, speciellt Bylunds sista år i klubben. Då hade Hemsta bland annat fått landslagsmålvakten Hans Isaksson från Gävle Godtemplare. I laget fanns även Lennart Norrby, Ove Larsson och Leif Eriksson som alla skulle komma att spela i Brynäs.
– Jag började spela med Hemsta, men jag minns inte hur gammal jag kunde varit då. Men i alla fall så efter tre, fyra år i laget plockade Thure Wickberg med mig till Brynäs.

Handlade det om en värvning när du hamnade i Brynäs?
– Nja, det vet jag inte om man kan säga direkt. Det var nog mera naturligt att jag skulle flytta dit över och spela.

Var det aldrig aktuellt att spela för Gävle Godtemplare som hade vunnit SM-guld 1957?
– Jo, ”Godis” var störst då och det fanns väl lite resonemang om att jag skulle spela där, men nu blev det Brynäs där jag började spela 1959.

Foto: Arkiv

Säsongen 1959/60 kom att bli ett stort år för Brynäs eftersom laget kvalade sig upp till högsta serien inom svensk ishockey och där har man allt sedan dess varit kvar.
– Jag var ny i Brynäs det året och spelade tillsammans med Lennart Norrby som även han kom från Hemsta. Olle Linder och Yngve Fälth spelade i det andra backparet. Lasse Hedenström, som jag senare spelade med, kom först året efter till Brynäs från Åbyggeby.
– Själva kvalet upp minns jag faktiskt inte så mycket av så här många år efteråt. Vi vann i alla fall kvalet före GAIS och vi blev klara efter att ha slagit Tranås i en avgörande match.

Den numera klassiska matchen mot Tranås spelades i den näst sista omgången av Kvalserien. Skulle Brynäs vinna sin match samtidigt som GAIS slog Taberg, med VM-målvakten Kjell Svensson i laget, så var både Brynäs och GAIS klara för Allsvenskan.

”BYLLE VAR LUGNET SJÄLV”

På dagen innan den viktiga kvalmatchen visade sig att nästan hela laget drabbats av Asiaten, det vill säga influensa. Brynäs genomförde trots den matchen och vann med 4-1 efter två mål av Gunnar Söderblom och ett var av Leif Eriksson och Arne Österberg. Brynäs var åter i högsta serien.

Lars Hedenström

Lars Hedenström, backkollega till Lars Bylund, berättar:
– Jag hade spelat mot ”Bylle” då jag spelade i Åbyggeby och han i Hemsta. Då kände vi inte varandra utan det var först när jag kom till Brynäs som vi började spela med varandra och även blev goda vänner.
– Första året i Allsvenskan var ganska tuff. Det var först i näst sista omgången som det blev klart att vi skulle hålla oss kvar i serien. Jag minns att vi spelade borta mot Forshaga, med både Nisse Nilsson och Uffe Sterner i laget, och fick 2-2, vilket räckte.

Lars Bylund fortsätter:
– Vi hade tre lag från Gävle i Allsvenskan då. I norra gruppen spelade Gävle och Strömsbro medan vi i Brynäs spelade i den södra. Premiären förlorade vi borta mot GAIS (6-3) och hela den säsongen hade vi väldigt svårt på våra bortamatcher. Varför det var så vet jag faktiskt inte. Det handlade antagligen om en hel del orutin.

Var det mycket folk på era hemmamatcher när intresset för hockeyn var på topp i stan?
– Nja, jag vet inte om det snackades så mycket hockey och Brynäs på stan just det där året. Det var väl främst då storlagen kom på besök som det kom lite över tvåtusen åskådare till Isstadion.

Första SM-guldet fick Lars Bylund vara med och spela hem 1964.
Lars Hedenström igen:
– ”Bylle” var ju lugnet själv och väldigt viktig för vårt lag. Varken han eller jag var speciellt snabba på skridskorna, men vi stod där vid blå linjen och stoppade motståndarna och det räckte oftast. Vi hade så bra anfallare så det blev sällan att motståndarna kom in i vår zon, skrattar Hedenström.
– Styrkan ”Bylle” hade som spelare var ju placeringssäkerheten och skottet. Han gjorde väldigt många mål under sina år i Brynäs. Det var inte bara att han sköt hårt utan det var väldigt bra placerade skott också.

Foto: Arkiv

TOG FÖRSTA GULDET EFTER DOMINANT SLUTSPEL

Resan fram till guldet 1964 var makalös. Visserligen kom man bara tvåa i grundserien efter hårt satsande Västra Frölunda. Slutspelet, som var i seriespel av sju omgångar, går Brynäs igenom obesegrade. Bland annat besegras svenska mästarna Djurgården med 8-1 hemma i Gävle inför nästan 7 000 åskådare. Lite märkligt att derbyt mellan Brynäs och Strömsbro som inledde SM-slutspelet bara bevittnades av knappt 3 000 betalande.

SM-guldet säkrades i den näst sista omgången då Brynäs hade åkt tåget upp till Norvalla för att möta Skellefteå. Brynäs vinner med 5-3 och Lasse Bylund svarade för det helt avgörande 3-1-målet. Övriga Brynäsmål gjordes av Lars-Åke Sivertsson, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg (två) och Tord Lundström. Skellefteås mål gjordes av Henric ”Tosse” Hedlund, Bo Åström och Anders Rönnblom.

Hans Dahllöf

Hasse Dahllöf, målvakt vid SM-guldet 1964, berättar:
– Vi satt där på i kupén i tåget och väntade på att få åka hem till Gävle igen. Då kom någon springande och sa att Thure Wickberg från Brynäs hade telefon. Thure ville inte åka iväg och ta samtalet så det blev Bosse Hessel som fick cykla iväg och lyssna vad det handlade om. När han kom tillbaka på sin lånade cykel så skrek han bara att vi vunnit SM-guld. Vilken lycka.
– ”Bylle” var otroligt viktig för det här guldet och han var en otroligt bra spelare. Lugn, bra teknik och en helt underbar kille att ha i ett lag. Han var ingen snabbskrinnare direkt, men stod alltid rätt i banan. Han och Lasse Hedenström var inte alls olikt Rolle Stoltz och Lasse Björn som backpar.

Lars Hedenström fyller i:
– ”Bylle” spelade även med ”Strimma” (Lennart Svedberg) under en säsong. Jag minns att vi var på läger i Leksand då det bestämdes att vi skulle skola om ”Strimma” från forward till back. Vi ville ju utnyttja hans fantastiska skridskoskicklighet och uppåkningar. Arne Strömberg, som då var förbundskapten, var ganska förgrymmad på Thure då. Men det skulle visa sig att ”Strimma” med tiden blev världens bästa back och då var inte Strömberg så arg längre.

”SPELARDEMOKRATIN VAR UNIK”

Som lagkapten för Brynäs fick Lasse Bylund lyfta SM-bucklan inte mindre än sju gånger: 1964, 1966, 1967, 1968, 1970, 1971 och 1972.
– Alla gulden var speciella men visst betyder guldet 1964 extra mycket. Trots allt var det vårt första guld. Sedan är det givetvis svårt att säga att det ena guldet är roligare än det andra, berättar Lars Bylund och fortsätter:
– Jag spelade under så många år i Brynäs och fick lära känna många härliga personligheter, vilket jag är väldigt glad och tacksam för. Dessutom så var jag lagkapten i klubben under så många år vilket gör det ännu mer speciellt för mig.

Det var många heta viljor i omklädningsrummet, fick du som lagkapten gå in och sära på de mest hetlevrade krigarna?
– Nej nej nej… (Skratt)
– Det där var aldrig något problem. Visst fanns det många viljor, men det löste sig oftast av sig själv. Det var inga direkta bråk utan det var oftast diskussioner som blev lite heta ibland.

Hasse Dahllöf:
– ”Bylle” lyssnade ofta på oss andra spelare, tog till sig det som var viktigt och förde det vidare till ledningen. Samtidigt kunde han säga ifrån när det behövdes.

Börje Salming

Börje Salming fyller i:
– ”Bylle” var verkligen jättebra som lagkapten, lugn, trygg och som sällan höjde rösten. Det fanns det så många andra i laget som gjorde i stället under mina år i Brynäs.
– För mig som ung och ny spelare i Brynäs var ”Bylle” fantastiskt bra att ha att göra med. Han lyssnade och gav alltid några uppmuntrande ord. Jag minns inte om jag spelade med ”Bylle” någonting under min tid där eftersom jag oftast spelade tillsammans med brorsan. Säkert hamnade vi bredvid varandra i några matcher, men framförallt så var han en fantastiskt viktig spelare för Brynäs.

”Bylle”, vad var nyckeln till alla Brynäs framgångar under 1960- och 70-talet?
– Ingenstans snackades det så mycket ingående om hockey som hos oss i Brynäs. Det var jämt prat om allt inom hockeyn, vilket är svårt att beskriva för en utomstående. Visst hade vi en del misshälligheter, men det gick aldrig över till några kriser inom laget.
– Det kunde hända att hela laget träffades någon kväll efter att spelet inte fungerat utefter ritningarna. Vi satt och tog en öl eller soda och diskuterade utan ledare. Det kunde vara diskussioner långt in på natten. När vi så kom fram till något konkret så gick vi i spelarrådet, jag, Håkan Wickberg och ”Tigern” Johansson, till våra ledare och framförde våra synpunkter.
– Den här spelardemokratin tror jag var lite unik vid den här tiden och den gjorde oss delaktiga på ett helt annat sätt.

SPELADE ETT VM MED TRE KRONOR

Lars Bylund

Vid VM 1966 i Ljubljana var Lasse Bylund en av backarna som fick representera Tre Kronor.
– Jag spelade tillsammans med ”Strimma” som jag kände väl ifrån hans tid i Brynäs. ”Rolle” Stoltz och ”Nicke” Johansson var i det andra backparet. Det var en fantastiskt kul upplevelse även om vi inte fick någon medalj det året.

Tre Kronor slutar fyra i turneringen efter att ha förlorat den avgörande bronsmatchen mot Kanada med 4-2. Svenska målen gjordes av Lars-Göran Nilsson och Hans ”Virus” Lindberg.

Det blev inga mer VM-turneringar för Lasse Bylund även om hockeyoraklet Uffe Jansson helst hade sett honom med vid VM i Stockholm 1969. I en artikel i tidningen SE skrev han bland annat att Sveriges bästa back, Lars Bylund, inte är med i VM. Visst gör inte Bylund så stort väsen av sig, men följer man hans lugna spel ute på planen så inser man vilken stor back han är.

Efter guldsäsongen 1971/72 lämnar Lasse Bylund Brynäs för att ta sig an Storvik.
– Jag var spelande tränare där under en tid och med mig från Brynäs fick jag även Hasse Dahllöf och ”Masen” Karlsson, även Jan-Erik Lyck kom dit andra säsongen.
– Det blev för mycket resande mellan Gävle och Storvik så jag valde att sluta redan efter ett par år.

Vi avslutar med att låta Hasse Dahllöf berätta en kul episod om Lasse Bylund från Star Cup.
– Vi spelade mot ett kanadensiskt lag hemma i Gavlerinken. Det var en fruktansvärt ful match och det var slagsmål och fula efterslängar hela tiden. Mot slutet av matchen så skriker en av våra backar att han vill byta. ”Bylle” svarar bara helt kallt: Nej nej, jag har fru och tre barn hemma, ni ungkarlar får spela i stället.