Bytte NHL-karriären mot läkarrocken – Old School Hockey Leif Svensson

Han är yngst av tre bröder, men den enda av de tre som även spelat i NHL. Den ni ska få träffa i dagens Old School Hockey är Leif Svensson, backen som bytte NHL-karriären mot läkarrocken och ett jobb på Södersjukhuset i Stockholm.

Leif Svensson är uppväxt i ångermanländska Härnösand. Storebröderna Henry ”Henna” Svensson och Owe Svensson var hängivna hockeyälskare. Något som även Leif givetvis fostrades till att bli.
– Att brosorna spelade hockey var ju helt avgörande för mig då det gällde om jag skulle var med eller inte. Men det var ju inte så att jag skulle vara få vara med mina storebröder och spela. Nej, jag fick i första hand vara med för att bära deras trunkar.
– Härnösand var då liksom nu ett starkt fäste för hockeyn. Det var ju inte bara vi tre bröder därifrån som lyckades bra med vår hockey. Ulf Torstensson och Lennart Norberg blev exempelvis landslagsmän båda två.

Spelade du tillsammans med Henry och Owe hemma i Härnösand?
– Henry är sju år äldre än jag så det var väl aldrig aktuellt, men Owe, som är två år äldre än jag, spelade jag med som underårig i både Älgarna och Djurgårdens juniorlag. Sedan spelade jag och Owe tillsammans i Djurgården mot Henry som då spelade för Timrå eller Heffners/Ortviken. Det var ju lite kul att vi var på isen samtidigt alla tre och nog blev det lite gruff mellan oss också, skrattar Leif Svensson.

Svensson debuterar säsongen 1966/67 för IF Älgarna i det som då hette division 3.
– Då var det ju så att när det fattades folk i A-laget så lånade man upp en junior. Jag spelade forward i samma kedja som Lennart Norberg, men vilken match det var minns jag faktiskt inte.
– Efter Älgarna flyttade vi ner till Stockholm där jag först spelade med Djurgårdens juniorer och efter det fick jag legendariska Gösta ”Lill-Lulle” Johansson som tränare under två år i Nacka. Det var han som skolade om mig från forward till back.

Var det dina bröder som lockade ner dig till Stockholm och Djurgården?
– Nej, faktiskt inte. Utan det var så att mammas arbetsplats flyttades till Stockholm och då flyttade jag med hit ner. Henry hade kommit till Djurgården tidigare i samband med att dom värvade den här klassiska Modokedjan (Henry Svensson, Kent Lindgren och Björn Palmqvist). Owe var här nere och pluggade så man kan väl säga att familjen återförenades i Stockholm.

Redan säsongen 1969/70 gör Leif Svensson en A-lagsmatch för Djurgården. I trettonde omgången av grundserien får Svensson hoppa in mot Modo. Han svarar för en assist (1-5 målet som Per-Allan Wickström gör), men Djurgården förlorar med 2-6 inför 2 404 åskådare.
– Nu minns jag inte om det var i allsvenskan eller i Ahearne Cup som jag debuterade. Det jag minns från min första A-lagsmatch var att jag blev utvisad två gånger i matchen. Efter matchen kommer ”Rolle” Stoltz fram och säger till mig på sitt speciella sätt: ”Jag förstår att du inte ville ha något traktamente i kväll eftersom stålarna går till mig då jag har fått spela i stället för dig.”

Bild: Arkivbild

Hur hamnade du i Nacka SK säsongen därpå?
– Det var ju ett väldigt stort steg att ta från junior till seniorspel och jag kände väl inte att jag hade fått någon riktig chans i Djurgården. Nacka hade ett lag som var på väg uppåt och gjorde en spännande satsning. Jag kände att jag ville vara med på det tåget.

I Nackas laguppställning hittade man namn som Lars Granlund, Bertil Bond, Claes-Ove Fjällby, Kjell Keijser, Lars Stark, Lennart Lange, Lennart ”Korven” Johansson, ”Nisse” Carlsson med flera. Redan andra säsongen i klubben tar Nacka klivet upp i allsvenskan.
– Det var ett lag där många av grabbarna hade stora ambitioner med sin ishockey. Jag har alltid hävdat att Mats Waltin är den bästa spelare jag spelat tillsammans med, men ”Lasse” Stark, som du nämnde, var en lika fullvärdig begåvning han. Jag kan inte förstå att ”Lasse” inte lyckades bli en given spelare i Tre Kronor. Det gäller väl att ha lite tur med att vara på rätt plats vid rätt tillfälle också.
– Sedan hade vi två bra tränare i Djurgårdarna Gösta ”Lill-Lulle” Johansson och Gösta Westerlund som gjorde att vi utvecklades ihop som grupp. Det var väl här någonstans den fina relationen mellan Djurgården och Nacka tog fart och som senare skulle leda till ett farmarklubbsavtal mellan klubbarna.

Låg du bakom ”Henna” Svenssons ankomst till Nacka?
– Brorsan kom ju till Nacka från Heffners/Ortviken det året vi gick upp i allsvenskan. Visst var jag delaktig i det. Han kände väl att det fanns mer att ge och att Nacka var rätt ställe för honom att spela.

BACKPARTNER MED MATS WALTIN

Inför säsongen 1972/73 flyttar Leif Svensson från Nacka för att bli allsvensk hos Södertälje SK.
– Jag blev värvad dit. Vi åkte ur allsvenskan med Nacka, men jag hade gjort en ganska bra säsong där och det fanns ganska många intressenter som hörde av sig till mig. Kjell Svensson var tränare i Södertälje då och dom hade ett otroligt bra lag med Arne Carlsson, ”Stisse” Johansson, ”Böna” Johansson med flera i laguppställningen. Nu ville SSK föryngra och då värvade man bland andra mig från Nacka och Mats Waltin från Göta.

Var det i Södertälje som du fick ditt genombrott?
– Jo, men det tycker jag nog. Men varför jag fick genombrottet just då beror ju på olika turliga omständigheter. Nacka var ett lag med massor av spelare med stor vilja. SSK var ett lag som framförallt hade talanger. I det laget fick jag en roll som passade mig bra. Samtidigt spelade tillsammans på backplatsen med Mats Waltin under båda mina säsonger i sportklubben vilket kom att betyda mycket för mig.

Bild: Arkivbild

Efter två säsonger i Södertälje blev Djurgården ny klubbadress ånyo för dig.
– Jag gläds när det går bra för både Djurgården och Södertälje. Båda klubbarna har en stor plats hos mig. Mina år i SSK var väldigt fina och framgångsrika, men Djurgården lockade mig med en spännande föryngring av laget där killar som Peter Gudmundsson från Leksand, Dag Bredberg från Färjestad och jag ingick.
– Den som tog kontakt med mig var ”Kurre” Thulin, men tränare för Djurgården då var ”Lill-Stöveln” Öberg. Jag hade spelat med honom i Södertälje och det är en av de spelare som jag högaktar allra mest. Visserligen kallade vi ”Lillen” för ”Kapten Butter” i SSK, men det han sa det lydde man helt enkelt.

Var det samma Djurgården du återkom till som du lämnat 1970?
– Oj, vilken svår fråga. Under första vändan i Djurgården var fortfarande Arne Grunander klubbens starke man och han spred en speciell ”Grunis- anda” i klubben. Då jag kom tillbaka hade Bengt Broberg och Hans Svedberg tagit över i klubben. Dom var alla stora ledare och riktiga ledargestalter allihopa. Även Ulf Adelsohn är där att nämna i det här sammanhanget.

Åren innan du flyttade över till NHL var väldigt framgångsrika för dig. Vad tror du att uppskattningen av dig som hockeyspelare låg i?
– (Skratt) Ja du, stor entusiasm och hårt arbetande spelare är väl det som jag mest var uppskattad för. Jag kände väl mig mest som en klassisk järnkamin. Jag hade ju inte direkt dragningar som ”Bosse” Berglund och ”Kenta” Nilsson.

Någon av dina tidigare medspelare sa till mig att Leif Svensson alltid stod i vägen.
– Det måste jag väl se som en bra kritik för en back, haha…

Bild: Arkivbild

Vilka var dom mest naturliga ledargestalterna i Djurgården under dom här åren?
– ”Myggan” Wallin var en kille som man verkligen lyssnade på. Han gjorde ett stort intryck på mig i alla fall. Stig Larsson var en annan liksom ”Bosse” Berglund. En annan kille som växte fram och visade stora ledaregenskaper var Håkan Eriksson.

Hur blev det aktuellt med spel i NHL och Washington Capitals?
– Det är faktiskt en ganska kul historia. Jag hade bestämt mig för att sluta med ishockey för att istället plugga klart på Karolinska institutet. Men i slutet av säsongen 1977/78 fick Svenska Ishockeyförbundet för sig att skicka ett gäng halvgamla killar på en turné till USA och Kanada för några matcher. Vi spelade enbart mot lag från WHA. Vi var i Indianapolis, Houston, Hartford, Cincinnati och Birmingham.
– Nu satt det väl några scouter på läktarna och följde våra matcher samtidigt som det gick ganska bra för mig. Jag blev erbjuden ett kontrakt redan då på plats. Det var inte så mycket att fundera på och Karolinska skulle säkert finnas kvar då jag kom hem.

I Washington Capitals skulle du få Rolf ”Råttan” Edberg som lagkamrat. Hur väl kände du honom innan proffsäventyret?
– Ingenting! Visserligen hade vi träffat på varandra ute på stan i pojklagsåldern. Efter det hade vi ingen kontakt. Sedan blev vi väldigt nära vänner familjevis då bodde i Washington tillsammans. Idag jobbar faktiskt ”Råttans” fru Ulla på Södersjukhuset precis som jag.

Bild: Arkivbild

Första NHL-matchen?
– Det var mot Los Angeles Kings på bortaplan och den minns jag mycket väl av framför två orsaker. Först och främst hade vår coach fått sparken samma morgon och en ny kille stod och läste innantill på ett papper vilka som skulle spela. Då förstod jag att det inte var riktigt samma sak i NHL som hemma i elitserien.
– Den andra saken var att jag och ”Råttan” satt och läste i matchprogrammet innan matchen vilka som var Los Angeles busar och vilka som var ”good guys” så vi inte skulle ta tag i en av busarna om det blev slagsmål, haha…

Hur snart fick Bengt-Åke Gustafsson respekt med sig hos killarna i Washington Capitals?
– Direkt. Redan i första matchen hemma, som var mot Toronto Maple Leafs, lurade han Börje Salming med en riktigt häftig fint. Några matcher senare spelade vi mot Hartford Whalers och där spelade Gordie Howe som just fyllt 50 år. Han firades stort med bilar och allt möjligt annat. Matchen blev försenad närmare en timme tack vare alla hyllningar.
– När matchen väl kom igång körde Bengt-Åke över Gordie Howe i mittzonen så han åker i isen. Det blir ju ett jävla liv givetvis. Men när Bengt-Åke kommer till båset säger han bara på sin värmländska: ”Jävla gubbe, man ska inte dribbla i mittzonen”.

ÅTERVÄNDE TILL DJURGÅRDEN EFTER TVÅ ÅR

Inför VM 1979 plockade Tommy Sandlin med Leif Svensson till VM i Moskva. Något som inte direkt överraskade på honom.
– Nej, överraskad blev jag egentligen inte. Förbundskaptenerna hade varit över till Washington under säsongen och pratat med mig över en trevlig middag, så jag var väl lite förberedd på att åka. Tyvärr kunde jag inte göra mig rättvis eftersom jag hade besvär av en fotskada.
– Självklart var det väldigt stort att få vara med i ett VM och vi slutade på en tredjeplats så någonstans hemma så finns en bronsmedalj från ett VM.

Varför återvände du till Djurgården redan efter två säsonger i NHL?
– Bra fråga, Ronnie. Egentligen hade jag skrivit ett femårskontrakt med Washington, men jag hade en knepig axelskada som gjorde att jag kom snett in i försäsongen där borta. Men i korta drag så gjorde Washington och Djurgården en deal som innebar att jag flyttade hem till Sverige eftersom jag antagligen inte skulle få speciellt mycket speltid i Washington.

Var Djurgården ett givet val när du återvände hem?
– Jag hade bra bud från Schweiz, Finland och ett par svenska klubbar, men då Djurgården blev aktuellt var det inget snack om vart jag ville spela. Djurgården var ju min klubb.

Bild: Arkivbild

Du gjorde två elitseriesäsonger då du återvänt till Djurgården 1981. Var det svårt att motivera sig för att ställa om till elitseriehockey?
– Nej, det tycker jag inte. Det var väl snarare så att jag hade lite stökigt privat med flytten och med att börja om i skolan på Karolinska. Då det gäller laget kom det fram ett helt gäng unga killar så som Tommy Mörth, Håkan Södergren, Thomas Eriksson och ”Classe” Nordström som gjorde det jäkligt skoj att spela och träna. Tyvärr hade jag en revbensskada som krånglade under dom här åren vilket ställde till det för mig en del.

Första året efter återkomsten hade Leif Svensson, Bert-Ola Nordlander och Stig Larsson som tränare och andra året Leif Boork och Ingvar ”Putte” Carlsson.
– Vilka kontraster! En genuin AIK:are tillsammans med en riktigt djurgårdare och sedan ”Boorken” och ”Putte”, haha…
– Det var från old time hockey, eller Old School Hockey som du kanske hade sagt, rätt in i det nya sättet att spela hockey.

Vadför slutade du 1982?
– Det gick helt enkelt inte att kombinera mina akademiska studier med elithockey. Jag var helt enkelt inte beredd att satsa det som krävdes ytterligare en säsong och därför valde jag att ta beslutet att det fick vara nog då.

Har du alltid sett hockeyn som en hobby vid sidan av din utbildning till läkare?
– Ja, så har det alltid varit. Andra året i Djurgården efter NHL såg varje dag ut som så att jag gick upp halv sju och åkte till Karolinska. Klockan fyra var det träning och när jag kom hem hit till Nacka vid nio på kvällen var det bara att sätta sig och plugga fram till ett eller två på natten.
– Det fungerade givetvis inte och jag prioriterade utbildningen i stället för ett fortsatt spel.

Vilken kontakt har du med hockeyn i dag?
– Mycket ringa. Jag går lika ofta på fotboll som jag går på hockey.

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET
(OBS! Funkar inte länken? Byt ut www till old i adressfältet!)