Old School Hockey – Hanna Lindqvist

Hanna Lindqvist lämnade Skogsbo för Leksand och blev en av klubbens mesta spelare. 
I veckans Old School Hockey berättar hon om hela resan dit – och den eventuella början på en tränarkarriär. 
– Leksand har betytt jättemycket. Jag har bott i Leksand under halva mitt liv och ägnat nästan all min tid åt hockeyn. 

ULLVI/LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

Skogsbo i rumpan av Dalarna har en extrem förmåga att fostra skickliga hockeyspelare. På herrsidan kan nämnas Nicklas Lidström, Stefan Lunner, Nils Åman och Alexander Lundqvist. För att även nämna några på damsidan kan vi plocka fram Hanna Sköld, Maja Nylén-Persson, Ida Karlsson, Linn Rickmo och inte minst Hanna Lindqvist. 

– När jag var liten hade vi uterinkar på många ställen i Skogsbo. Det kanske inte är riktigt samma sak idag. Vi hade en rink 25 meter från vårt hus, så det var där i alla fall jag började åka med brorsorna och kompisar, berättar Hanna Lindqvist och fortsätter:
– Vi var några tjejer ytterligare i min årskull som var med hemma i Skogsbo, men jag började åka redan då jag var tre år. Då hängde jag mest med mina äldre brorsor och deras kompisar. 

När kom Hanna Sköld, som är fem år yngre än du, in i bilden?
– Jag kommer inte ihåg så mycket av Hanna från det att jag spelade i Skogsbo. Det var under mina sista år som jag förstod att det var en till duktig tjej därifrån. Däremot har spelade jag aldrig med henne där hemma. 

En förebild för Hanna Lindqvist under uppväxten var Nicklas Lidström som idag ses som en av världens bästa backar genom alla tider. 
– Ja, det var mycket prat om honom. Sedan spelade vi även Nicklas Lidström-cup, vilket var det största man kunde vara med om, säger Hanna Lindqvist som sprungit på Nicklas Lidström hemma i Skogsbo några gånger. 
– Ja, jag har träffat honom i ishallen och jag var kompis med hans systerdotter. Nicklas var som en förebild eftersom han var hemifrån. 

Alltså Alexander Lundqvist mamma?
– Nej, men henne spelade jag fotboll med (skratt). Det var med Nicklas Lidströms andra syrras dotter, Jonna Sohlström, jag var kompis med. 
– Linn Rickmo, som du nämnde, spelade i Avesta BK när vi spelade med killar mot varandra, men sedan spelade vi med varandra i Skogsbos damlag. 
– Bland damspelarna var det annars mycket Kim Martin (Hasson) som jag hade som förebild. 

Bodde ni alla som växte upp i Skogsbo, och blev skickliga hockeyspelare, nära varandra?
– Nils Åman bodde i Skogsbo, Linn nere på stan, Maja och Alexander Lundqvist i Högbo, Hanna Sköld i Nordanö och jag tror att även Ida Karlsson bodde i Skogsbo precis som jag. Alla växte upp inom några kilometers avstånd. 

“Att det blev hockey var inte alldeles självklart”

Hanna Lindqvist var även en mycket lovande fotbollsspelare och det stod länge och vägde mellan om hon skulle välja ishockeyn eller fotbollen. 
– Att det blev hockey var inte alldeles självklart. Jag spelade fotboll samtidigt och det var inte riktigt så att jag sökte in till hockeygymnasiet. På sommaren innan jag skulle börja på gymnasiet var Daniel Ljung tränare i Leksand. Han kommer också från Avesta. Då fick jag frågan av honom om jag var intresserad av att komma till Leksand. 
– Jag var lite hemmakär och hade till slut en sista dag att bestämma mig på. När jag var tvungen att ringa honom visste jag inte om jag skulle svara ja eller nej, men det blev ett ja och det blev bra. 

Det var också då hon lade fotbollen åt sidan. 
– Jag satsade ganska mycket på fotbollen, men då blev det att jag inte kunde göra både och. Jag har spelat fotboll under somrarna här och när jag slutat med hockeyn spelade jag en hel säsong med damerna här i Leksand. 
– När jag fortfarande spelade hockey var jag även med på någon strömatch, men det var svårt att kombinera. 

Var du med även på elitflicklägret i Halmstad?
– Ja, det var jag. Det var häftigt. Då fick jag spelade med bland andra Julia Roddar som nu spelar i Hammarby. Det är ändå inte så många därifrån som gått hela vägen. 

Lockade det inte att vara kvar i fotbollen då du kom med på elitlägret?
– Ja, absolut. Jag vet egentligen inte varför jag valde hockeyn eftersom jag tyckte att båda var lika kul. 

Har du någon gång ångrat ditt val?
– Nej, ångrat skulle jag absolut inte säga. Däremot har jag funderat på vad som hade hänt om jag valt fotbollen i stället. 

Har du fortfarande kontakt med Julia Roddar?
– Ja, vi har lite kontakt. Min sambo är väldigt bra kompis med hennes kille, så dom har varit och hälsat på oss några gånger här i Leksand. 

När förstod du att det fanns damhockey?
– Det var nog då jag fick höra om Leksands damlag. Jag tror att pappa och jag åkte upp och kollade på någon match. Då kände jag att där skulle jag vilja spela. Det hade alltid varit en dröm hos mig att få spela i Leksand. 

Under stora delar av uppväxten spelade Hanna Lindqvist, precis som många andra hockeytjejer, med killar. 
– Ja, det gjorde jag fram till det att jag var 15 eller 16 år. Det fungerade jättebra för min del. Vi var ett lag med bra personer. Jag umgicks nästan bara med killar då jag bodde hemma. Killar från laget och klasskompisar. 
– Jag togs emot jättebra. Nu för tiden kan man höra att det kan vara både och, men för mig fungerade hur bra som helst. Alla var jättesnälla och det var ingen skillnad.   

Valde Leksand: “Det var för Daniel”

Inför säsongen 2008/09 valde så alltså Skogsbo-forwarden att flytta till Leksand. 
– Det var för Daniel. Jag kommer ihåg att jag var velig, men mor och far sa ”Du kan alltid testa. Ångrar du dig är det bara att flytta hem”.
– Sedan var det ganska jobbigt att flytta hemifrån, men mamma och pappa kom upp hit till mig ganska ofta och jag åkte hem på en gång då jag hade chansen. Det kändes bra att bara ha en och en halv timmes resa hem till Skogsbo. 
– Under mitt första år i Leksand bodde jag faktiskt på Solvi SMU-gård. Där bodde jag och Linn Rickmo i varsitt studentrum. Vi hade flyttat upp till Leksand samtidigt. Lina Wester bodde också där ett tag. 

Efter Daniel Ljung fick Hanna Lindqvist frispråkige Ulf Hedberg som tränare i Leksand. 
– Jag gillade Uffe väldigt mycket. Det var ordning och reda, men han kunde samtidigt skämta och vara lättsam. 
– Hockeymässigt var han bra. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roliga träningar och, som jag sa, lättsamma. Det gjorde mycket att man inte behövde vara på spänn hela tiden. Sedan var han hård och sa vad han tyckte, skrattar Hanna Lindqvist.  

Anna Borgqvist, Cecilia Östberg, Elin Lundberg, Lina Wester, Klara Myrén, Sofia Engström, Fanny Rask… Vilket gäng du fick spela med redan från början i Leksand. 
– Ja, verkligen. Jag kommer inte ihåg något annat än att jag trivdes i det här laget och Leksand. Det var ett bra gäng i början. Klart att det var lite uppdelat precis som det egentligen är i alla lag. 
– I början var det väldigt mycket nytt. Jag skulle komma in i skolan, lära sig bo själv… Det är knappt att jag kommer ihåg hur det var, men det har gått bra. Vi var mest i ishallen och på skolan. Sedan träffades vi en del på kvällarna och åt lite mat ihop. 

Vilka umgicks du mest med vid den tiden?
– Jag och ”Fia” (Sofia Engström) var väldigt tajta. Sedan var jag mycket med Lina Wester. Lina, jag, Lisa Johansson, Fanny Rask, Anna Borgqvist och Emma Lind gick i samma klass. 

Sofia Engström:
– Tiden i Leksand är en tid i mitt liv som jag aldrig kommer glömma. En fantastisk och rolig tid. Jag flyttade till Leksand hösten 2007. Jag och Hanna hade lite koll på varandra då genom idrotten och vi pratade lite om att hon också skulle söka sig till Leksand efter att hon hade varit uppe och provat på
– ”Självklart ska du det”, sa ja, det är bra här. Lyckligtvis sökte Hanna gymnasiumet i Leksand och kom in. Vi blev nära vänner och lagkamrater i många år framöver. Jag brukar säga att det finns ingen annan vän som jag har så många minnen tillsammans med som Hanna. Allt ifrån träningar, matcher, slutspelsmatcher, lagaktiviteter och teambuilding, SHL avancemang, fika på Siljan, löpturer på Challes vända, dumheter, pulkaåkning i Gropen, bilturer, semesterresor, midsommar och andra festligheter. Ja, var ska man börja..
–  Jag skrattar så fort jag börjar tänka tillbaka.. 
– Hanna spräcker jeansen efter att vi hoppat in i en stor BMW för en biltur med två grabbar. 
– Hanna väcker mig 18.00 dagen efter ett av Leksands avancemang till SHL och undrar vad som hänt. 
– Sista matchen tillsammans i Leksands tröjan… Vi visste det inte då men så här i efterhand känns den stunden väldigt sorglig… Fint att det finns en bild ifrån just där och då.

Hanna, hur upplevde du steget in i det som då hette Riksserien och idag är SDHL?
– Jag kommer ihåg min första träningsmatch. Det var i Furudal mot Segeltorp. Där fick jag spela i en kedja med Cissi (Östberg) och Klara (Myrén). Jag minns att jag tyckte det var ganska häftigt. 
– Vi var väldigt många som kom upp samtidigt och större delen av laget var i nästan samma ålder. Det var skillnad att komma till Leksand efter att ha spelat med Skogsbos damlag. Det fungerade ändå bra och jag fick ganska mycket speltid ganska tidigt. 
– Jag fick inte jättemycket speltid när jag hade Daniel Ljung första månaderna, men jag fick ett stort förtroende då Uffe (Hedberg) kom in runt jul. 

Fick aldrig chansen i VM eller OS: “Han testade mitt psyke”

Redan under andra säsongen i Leksand fick Hanna Lindqvist dra på sig U18-landslagströjan. 
– Det var en jättestor dröm som uppfylldes. Vi var på Åland och spelade mot Finland, men det jag kommer ihåg mest är när jag fick göra första matchen med Damkronorna. Det var verkligen stort och en dröm.
– Niclas Högberg var Förbundskapten. Det här var vid jul (2013) och jag fick åka med till Füssen. Det här var vad jag hade drömt om. Självklart var jag väldigt glad, men ändå satte jag en stor press på mig själv eftersom jag ville att det skulle gå bra. 
– Jag tycker också att det gick bra för att vara min första turnering. Jag fick en helt annan roll än den jag hade hemma i klubblaget, men det var kul. 
– Under första turneringen bodde jag med Kim Martin (Hasson). Jag hade gjort ett skolarbete om henne på mellanstadiet och nu skulle jag bo med henne. Att få bo med henne betydde såklart väldigt mycket för mig och var speciellt. 

Trots att Hanna Lindqvist ofta var med i landslagssnacket och spelade 18 landskamper med Damkronorna fick hon aldrig chansen i VM eller OS. 
– Jag var reserv till OS. Idag kan jag känna en besvikelse att… Inte att jag skulle ha varit med och petat någon, men jag känner att det är tråkigt att jag inte fått vara med. Att få spela ett OS och VM hade jag verkligen drömt om, så det är lite ”fan”… 

Hade du mycket dialog kring landslagsspel med Leif Boork då han kom in som Förbundskapten?
– Leffe hade jag under största delen av tiden då jag var med i landslaget, men vi hade inte så mycket dialog 
– Jag tycker att vi kom bra överens med varandra, men han var väldigt speciell i ledarstilen, hård. Det kändes som han testade mitt psyke en hel del, Bland annat genom att ge mig utskällning inför hela laget. Så var det för mig och några yngre i laget som var lite på gränsen i landslaget. 

Hur tog du det?
– Jag tycker att jag tog det bra och förstod ganska snabbt hur han fungerade. Sedan var jag med på ett Norrtälje läger som var torsdag till söndag. Vi hade först fyra timmar is och på det lägret skulle vi sedan springa cooper-test varje kväll. 
– Det blev tre eller fyra cooper-test på ett läger och det var säkert för att prova våra psyken. Nu i efterhand kan jag bara skratta åt det. 

Hade du efter Leif Boork även kontakt med Ylva Martinsen om spel i Damkronorna?
– Nej, jag hade nog aldrig kontakt med henne, tyvärr. 

Genombrottet – efter korta äventyret

Då Hanna Lindqvist tog steget in i seniorverksamheten hette högsta serien i Sverige fortfarande Riksserien och var inget som fick något stort medialt utrymme. 
– Det var inte så mycket. Väldigt lite publik, bara dom närmast sörjande på läktaren. Jag skulle säga att det var under mina två sista säsonger, när vi kom upp till Luleå, som jag märkte skillnad. 

Hur upplevde du Leksands satsning på damlaget var vid den tiden?
– Den blev bättre och bättre. Under mina sista år fick vi en del duktiga utländska spelare som Sam Hanson. Jag önskade ändå att Leksand skulle satsat lite mer på egna spelare. Tänk om vi hade haft kvar det laget vi hade på gymnasiet. Då hade det kunnat bli riktigt bra. 

Inför säsongen 2012/13 valde hon så att lämna Leksand för spel med Brynäs. 
– Jag ville prova på något nytt för att se om jag kunde utvecklas mer, ta ett steg till. Brynäs hörde av sig så jag och Lina Wester gick dit samtidigt. 
– Brynäs hade ett väldigt bra lag och grupp, men jag längtade verkligen tillbaka. Jag insåg att jag hade det bra i Leksand. När jag kom till Brynäs fick jag ett 50 procents jobb som telefonförsäljare. 
– Att jag ville tillbaka till Leksand handlade inte bara om hockeyn utan även det utanför. Dessutom hade jag en massa kompisar kvar i Leksand, vilket jag insåg var mycket värt. 

Det blev endast åtta matcher i Brynäs innan hon återvände under säsongen till Leksand där Christer Siik nu var tränare. 
– Christer hade sparat mina hockeybyxor eftersom han var övertygad om att jag skulle komma tillbaka, skrattar Hanna Lindqvist och fortsätter:
– Han plockade också fram mina byxor då jag var tillbaka. Vi hade ”Siiken” under två säsonger och jag tyckte om honom. Han var en person som gjorde att man trivdes vid sidan om, väldigt lättsam, men ändå en bra tränare. 

Säsongen 2013/14 kom Hanna Lindqvist med i landslaget för första gången och fick lite av sitt genombrott som spelare. 
– Ja, så var det. När jag väl fick chansen fick jag såklart ett bättre självförtroende och visste att jag hade gjort något bra. 
– Självförtroende är A och O för att det ska gå bra. När jag fick chansen i landslaget blev också hockeyn över huvud taget mycket roligare. 

Säsongen 2014/15 coachade tidigare storspelaren, Jens Nielsen, Leksand. Det kom att bli klubbens bästa någonsin då laget tog sig till semifinal efter att ha besegrat Brynäs i kvartsfinalen. I semin blev det sedan respass mot Linköping som vann med 2-1 i matcher. 
– Det var häftig att ta steget från kvarten. Vi hade gått dit varje år innan, men där hade det tagit slut. 
– Vi var nära att ta oss från semin mot Linköping. Vi vann första matchen på hemmaplan, men sedan förlorade vi båda matcherna borta. Den säsongen fick vi helt enkelt ihop ett bra gäng. När vi gick vidare från kvarten hade vi ändå stora förhoppningar att gå längre eftersom det aldrig hade hänt Leksand tidigare.
– Sedan var Jens bra. Vi hade respekt för honom som ledare, men kom samtidigt in med ett lugn. Det var aldrig hispigt eller att vi såg att han var nervös. Han var alltid lugnet själv och gav oss tips och råd som vi kanske inte fått från andra ledare. 

Märkliga draget: “Oproffsigt – stommen gled isär”

Efter den framgångsrika säsongen där Leksand tog sig till semifinal kallade klubbdirektören till ett möte med spelare och ledare från damlaget. Där, inför ovetande coachen Jens Nielsen och spelarnas ögon, presenterade Kruse en ny tränare i form av Christer Sjöberg som hade coachat Borlänges herrar i Division 1. 
– Vi visste inte heller om någonting. Jag skämdes över hela situationen och tyckte att det var oproffsigt. Samtidigt visste vi absolut ingenting om nya tränaren. Både Christer och ”Jensa” stod där på mötet och sedan blev allt… Det blev oproffsigt och var dåligt gjort mot ”Jensa”. 
– Jag tyckte om ”Jensa” och han är nog faktiskt den bästa tränare jag har haft. Han var tränare när Maja Nylén-Persson kom in. Hon hade talang, men framför allt gav han henne extremt mycket förtroende och vi har alla sett hur bra det blivit. 

Vad hände med laget, sammanhållning och allt efter det här med tanke på att Leksand inte tagit sig längre än kvartsfinal sedan 2015?
– Allt blev så hackigt och det kändes som vi fick nya ledare hela tiden. Vi fick ingen riktig lugn och ro. Då blir det också oro i en grupp. Sedan kom det in många utländska spelare och stommen gled isär lite.  

Hur ser du att din roll var i slutet av tiden i klubben?
– När jag väl hade börjat ta ansvar fortsatte jag göra det. Samtidigt, när dom bra utländska spelarna kom in och själva stommen försvann kanske jag tog ett steg tillbaka då det inte var som det hade varit förut. 

Fungerade bra med importerna som anslöt till laget?
– Ja, det tycker jag. Det var bra människor, men det blev ändå en skillnad. 

Avslutade på topp: “Livet gick som i ett ekorrhjul”

Inför säsongen 2017/18 var Hanna Lindqvist nära att sluta. Säsongen innan hade varit besvikelse och hon gick miste om landslagsplatsen. Hon var så less på hockeyn efter säsongen att hon funderade på att sluta. Bättre förutsättningar på arbetsplatsen gjorde dock att hon beslutade sig för att satsa vidare i Leksand.
– Nu har jag normal arbetstid 7-16, men även med lite flex-möjligheter. Det här var också en anledning till att jag ville ge hockeyn en chans eftersom jag nu i vinter kommer hinna hem efter jobbet, berättade Hanna Lindqvist i en intervju för hockeysverige.se i juni 2017

Hanna Lindqvist:
– Jag hade tappat sugen litegrann. Jag fortsatte något år längre än vad jag hade trott från början. Samtidigt var det svårt att sluta eftersom hockeyn var mitt liv. Den sommaren spelade jag fotboll och jag var sugen på att bara göra det jag tyckte var kul. Kanske släppa den här pressen på mig själv lite. 
– Sedan kom Uffe Hedberg in och då blev jag sugen på att spela igen. Vi båda hade en bra relation sedan tidigare säsonger och jag kände att kanske ge hockeyn en chans till. 

Uffe Hedberg:
– Hanna var alltid glad och positiv, men också med en otrolig vilja att göra det bästa både på träning och match. Hon har ju också haft en vinnarmentalitet som jag värdesatte väldigt högt. 
– Vid sidan av isen har Hanna alltid varit otroligt ödmjuk. Sa hon någonting så lyssnade dom andra tjejerna på henne. I mina ögon har hon alltid varit ett föredöme och en person man kan känna förtroende för.

Säsongen 2018/19 gjorde Hanna Lindqvist sin poängbästa säsong då hon svarade för sex mål och totalt 24 poäng på 36 matcher. Det kom också att bli hennes sista. 
– Jag hade, som sagt var, funderat på att sluta innan. Sedan kände jag att det var dags att lägga tiden på lite annat.
– Livet gick som i ett ekorrhjul. Jag jobbade heltid, direkt till hallen och hemma nio på kvällen. Så gick det runt hela tiden. 

Har du ångrat att du slutade?
– Jag tror ändå slutade i en bra tid. Vi fick dessutom barn ett och ett halvt år efter att jag slutat, men visst saknar jag hockeyn. 

Hur ofta är du numera i hallen?
– Ska jag vara ärlig så har jag inte sett jättemånga matcher, tyvärr. Lite handlar det om att knappt någon av spelarna jag spelade med är kvar. Det är väldigt mycket nytt. Jag har i alla fall sett någon match och även kollat med någon herrmatch. 

Har du kontakt med landslagstjejerna du spelade tillsammans med?
– Nej, inte så mycket faktiskt. Det är framför allt spelarna jag spelade med i Leksand jag har kontakt med. 

Hanna Lindqvist är en av Leksands mesta spelare. Totalt spelade hon elva säsonger i klubben. Det blev 317 seriematcher, 80 mål och totalt 184 poäng. Lägg därtill 36 slutspelsmatcher, åtta mål och totalt 14 poäng. 
– Leksand har betytt jättemycket. Jag har bott i Leksand under halva mitt liv och ägnat nästan all min tid åt hockeyn. 

Hur ser du att ligan utvecklats sedan du kom in i Riksserien 2008?
– Det är en extremt stor skillnad. Bara det att matcherna idag visas på TV4 play. Sedan är det olika från klubb till klubb. Bland annat stegen Luleå har tagit. Allting är väldigt proffsigt idag.  
– Nu har jag inte spelat sedan spelarna fick börja tacklas, men det är också en grej som utvecklats. Men även fast det är ojämnt mellan vissa lag är det ändå jämnare spel och bättre spelare. 

Utan att prata pengar och ören, kunde du försörja dig på hockeyn?
– Under mina sista säsonger fick jag lite ersättning, men det var absolut inte att jag kunde försörja mig på hockeyn. 
– Om det är något jag ångrar så här i efterhand är att jag inte gick ner i tid på mitt vanliga jobb så jag hade kunnat lägga ner mer tid på hockeyn. 

Hade du chansen att göra så?
– Jag hade kunnat gå ner i tid på mitt Clas Ohlson-jobb eftersom jag fick lite ersättning från Leksand. Då hade jag tyckt att det var roligare och sluppit den här stressen med att gå direkt från jobbet till hockeyn. Det hade blivit en lugnare atmosfär. 

Vad ser du idag som höjdpunkten i din karriär?
– Jag är jätteglad att fått chansen i landslaget, men det jag minns bäst är från här i Leksand. Bara att få hänga i omklädningsrummet, slutspelen, alla kompisar jag träffat under åren. 

Vilken såg du som din styrka på isen?
– Det jag tänker på direkt är min skridskoåkning. 

Vart kom den ifrån?
– Jag tror att det var från att började åka redan då jag var väldigt liten. En annan stor del var att jag spelade med killar länge. 
– Det har jag sett nu då jag varit med Dalatjejerna, att man ser vilka tjejer det är som spelar med killar. Man ser att dom kommit lite längre i utvecklingen, är lite tuffare. 

Så du dig själv som en fysisk spelare?
– Kanske inte jättefysisk utan det var mest skridskoåkning och fart som var mina styrkor. 

Vem var du i omklädningsrummet?
– Jag var glad och tyckte det var väldigt viktigt att alla skulle känna sig med i gruppen. När det inte gick bra var jag inte glad, skrattar Hanna Lindqvist och fortsätter:
– Det hände att jag blev irriterad på sådana som jag tyckte inte blev sura vid en förlust. Jag var nog en vinnarskalle. Jag tror att under mina sista säsonger och våra yngre spelare så tror jag att dom uppskattade att jag visade att det skulle vara seriöst. 

Början på en tränarkarriär?

I höstas var Hanna Lindqvist tillbaka i hockeyn. Nu som assisterande tränare för Dalarnas tjejer i TV-pucken. 
– I våras ringde Maja Nylén-Perssons pappa, Patrik, mig. Han frågade om jag ville vara med eftersom dom letat efter en tjej som skulle ha spelat själv och nu vara med i ledarteamet. Jag sa att jag behövde checka av hemma först, men det var inga problem. 

Dalarna vann dessutom TV-pucken 2023. 
– Det var jättekul, men också lite svårare än vad jag hade trott. Min roll var som assisterande tränare så det var Patrik som coachade mest medan jag var mer den som gick runt, peppade lite och försökte ge något tips.

Kan du se dig själv fortsätta i en ledarroll?
– Ja, jag tycker det har varit jättekul att vara med Dalarnas TV-pucklag. Sedan tror jag att man behöver vara med som assisterande innan man tar ett huvudansvar. Det är, som sagt var, svårare än jag trodde att det skulle vara med hur man ska uttrycka sig och allt sådant. 

Har du någon gång fått frågan från Leksand om att ta en ledarroll i klubben?
– Alexander Bröms frågade mig förra året om jag var intresserad av att vara med i damjuniorerna. Det skulle då handla om varje dag, kvällar och helger. Då kände jag att det skulle ta lite för mycket tid nu då jag har en liten där hemma. Det här med Dalarna var helt perfekt för mig.

Hur ser Hanna Lindqvist liv ut idag?
– Jag har en dotter, Hedda, som är tre år, så jag bor tillsammans med henne och min sambo Max i en villa på Åkerö i Leksand. Sedan jobbar på inköp hos Clas Ohlson. 
– Jag tycker fortfarande om att träna väldigt mycket. Det sitter i sedan hockeyn. Tränar jag inte blir jag inte så rolig, avslutar Hanna Lindqvist med ett skratt. 

Här kan du beställa “Stickan” Kennes bok, “Hockeyadeln”