Han både vann och hittade sig själv: “Svårt att bara vara hockeyspelare”

Som 25-åring tog Viktor Gibbs-Sjödin en paus från hockeyspelandet.
Det ingen visste, inte ens han själv, var att resan ännu inte ens hade börjat.
Den långa utlandsresan som påbörjades 2013 gav honom en identitet även utanför ishockeyn.

– Hockeyn tar upp väldigt mycket av ens identitet. Jag var nyfiken på andra delar av livet, säger han till HockeySverige.

Den svenska myten säger att om du gräver dig rätt igenom jorden så hamnar du i Kina. Det är förstås endast en myt och faktumet är att du inte hamnar i något land utan i Stilla havet strax utanför Australien.

Det finns ett par enklare sätt att ta sig till “The Land Down Under” än att gräva ett hål i marken. Flyget funkade bra för Viktor Gibbs-Sjödin som landade i Australien och under tre säsonger spelade hockey i det udda hockeylandet för Melbourne Mustangs.

– Vi var det lilla laget i staden och stadsrivalen var det större laget Melbourne Ice. Mustangs där jag spelade var relativt nystartade, men redan första säsongen slog vi de stora rivalerna i finalen. På det så gjorde jag även hattrick i finalen från backposition. Jag trivdes verkligen som fisken i vattnet och träffade vänner för livet, säger han till HockeySverige.se och lägger till:

 – Efter det hade jag ”All I do is win” som slogan. Lite ironiskt kanske med tanke på att jag aldrig vunnit tidigare, skrattar han.

Svenskens hockeyresa har varit lång och i samband med karriären har han hunnit spela hockey på tre kontinenter, vunnit fem titlar och lärt sig mycket om nya kulturer. 32-åringens karriär är väldigt unik utifrån ett svenskt perspektiv och har bjudit på allt från rädsla till lycka.

"HUVUDET FÖRST IN I SARGEN OM DET KRÄVDES"  

När HockeySverige.se får kontakt med Viktor Gibbs-Sjödin svarar han från sitt kontor på Malta. Sedan säsongen 2018/19 har 32-åringens hockey CV varit tomt och spåren efter honom har varit få.

Hur hamnade du på Malta?

– Det är en lång historia, svarar han.

Det är helt sant att det var en lång historia, men det är även en historia som inte liknar någon annan. Hollywood kanske hade varit att ta i, men en karriär som har bjudit på alla dessa resor kan endast liknas med en film. En film där Gibbs-Sjödin är regissör, huvudrollsinnehavaren och berättarrösten.

Karriären tog sin start i Lidingö där han tog sina första stapplande steg på ett par skridskor. De första framgångarna kom även med Lidingös 88:or som har producerat flera namnkunniga spelare.

– Jag föddes i Uppsala men flyttade till Lidingö när jag var fem. Vi 88:or var bland de bästa i Sverige, det var verkligen så. Vi hade ju Patrik Lundh och Mattias Guter som har fått bra karriärer, säger han.

Efter tiden på ön utanför Stockholm bar flyttlasset som 13-åring av till Enköping där ungdomskarriären tog fart på riktigt. I Enköping tog den då 13-årige backen kanske ett av sina viktigaste beslut i karriären.

– Vi flyttade till Enköping och jag var back i Lidingö, men ville inte fortsätta med det så jag kommer ihåg att när vi kom till Enköping sa jag att jag var forward, skrattar svensken som senare i karriären har fyllt alla möjliga positioner som har behövts.

I Enköping blev det spel fram till junioråren då den närliggande staden Västerås blev svenskens nya hem.

– Det var speciellt att komma med i TV-pucken och efter det kom jag in på Västerås hockeygymnasium. Det var något år efter att Västerås hade gått i konkurs så det var inte någon jättebra ekonomi. I Västerås blev man bättre och bättre och jag blev till slut uttagen till ungdomslandslaget andra året. De tyckte om hur jag spelade så de ville att jag skulle vara med, säger han och tillägger: 

– I Västerås hade vi Johan Tornberg som tränare och vi gjorde allt för honom. Vi körde rakt in i sargen med huvudet först om det krävdes. Han gjorde oss verkligen till ett lag och det var han som gjorde mig till en powerforward. Jag åkte mest runt och tacklade folk mycket, men jag hade ändå en del skills.

Viktor Gibbs-Sjödin med en open-ice tackling. Foto: Privat

Efter åren i Västerås och uttagningen i landslaget väcktes intresse för Gibbs-Sjödin på andra sidan Atlanten.

– Nashville hörde av sig och ville att jag skulle göra en intervju. Jag hade redan en agent då och jag tänkte inte så mycket på det, säger svensken, som av just Nashville draftades i sjunde rundan 2006, och fortsätter: 

– De ville att jag skulle åka över och spela i WHL så jag gjorde det. Vårt lag var inte det bästa, men jag trivdes väldigt bra och allting kändes väldigt bra. Jag älskade att bo i en så stor stad som Portland.

I  den Nordamerikanska juniorligan blev det två år med upplevelser som inte kan mätas med vad du upplever i den svenska junior-hockeyn.

– Det var ett helt annat intresse för juniorhockeyn. Min första match i WHL var det fullsatt och arenan tog 10 000 personer. Varje gång vi mötte vår största rival Seattle spelade vi på Rose Garden som är hemmaarenan till basket-laget i Portland. Då kunde det vara 13 000 personer på läktarna, säger Gibbs-Sjödin och fortsätter: 

– Jag önskar att jag hade fått spela college-hockey när jag var där. Jag kommer ihåg hur man hade lite kontakt med Carl Hagelin och han va på campus med sitt långa hår. Själv satt jag på en buss mest hela tiden, säger han och skrattar till.

Viktor Gibbs-Sjödin firar med exalterade fans i bakgrunden. Foto: Privat

"WE ARE GOING"  

Tiden i Nordamerika innebar även träningsläger i NHL-laget Nashville Predators där det inte blev någon fortsättning.

– Jag var där ett antal gånger och det var verkligen fantastiskt att bli draftad. Det enda jag önskar är att man hade haft lite mer självförtroende. Man gjorde allting som man blev tillsagd att göra och det känns väll i efterhand som det aldrig riktigt blev gjort. Efter att jag lämnade åkte man hem och sen hörde jag aldrig något igen. Man gjorde sitt bästa men det är svårt att vara så ung och ha den mentala styrkan, säger han och fortsätter:

– Jag tar det för vad det var. Det var en väldigt speciell upplevelse, första året som jag kom dit var jag ute och käkade med Jordin Tootoo. Jag och Alexander Radulov satt och spelade TV-spel på hans rum och man förstod då verkligen att de här stjärnorna också är vanliga människor.

När det inte blev något fortsatt spel i det amerikanska laget var flytten hem till Sverige ett faktum. Den första klubbadressen i återkomsten fick bli Bofors som då spelade i HockeyAllsvenskan.

– De ville ha en ny Emil Kåberg, men det var inte riktigt min spelstil och inte riktigt jag. Det var grymt att komma dit, men efter den andra säsongen blev det inget nytt kontrakt och jag fick kontakt med Tommy Salo i Oskarshamn, säger han och fortsätter:

– I Oskarshamn visade det sig att en handledsskada som jag hade var tvungen att opereras. Jag gjorde då en handledsrekonstruktion och missade en del av säsongen. Det var en kul tid i Oskarshamn och det gick ändå rätt bra. Hade man haft Corsi då hade jag nog kunnat visa på ett par ganska bra år. Jag gjorde ändå poäng, men det var inte så att jag hade jättemycket speltid varje match. Jag var en typisk tredje- och fjärdekedja spelare. Jag gjorde en del poäng vilket var bra för någon som är en ”fourth-liner”.

I Oskarshamn utspelade sig även karriärens kanske mest uppmärksammade ögonblick när det inför matchen mot det före detta laget Västerås.

– Sen var det även där slagsmålet med Viktor Mårtensson hände. Jag hade varit i USA, jag var tuff, han var tuff. Det var lite upphaussad stämning redan innan matchen och det blev en stor grej. Jag kommer ihåg att Jidhe kom in innan matchen och kollade med mig om det skulle bli något. Det blev verkligen stort. Det är väldigt emotionellt att gå in i ett slagsmål. Det blir väldigt mycket känslor och adrenalinet stiger väldigt fort. På grund av det kan slagsmål vara riktigt läskiga.

Gibbs-Sjödin var sedan tiden i WHL inte främmande för fenomenet då han både vittnade och deltog i fajter under sin tid i juniorligan.

– De flesta svenska spelarna har inte den mentaliteten, det är många som tacklar hårt men som inte behöver ställas ansvariga för det som i USA. Jag kommer ihåg att vi hade en kille i WHL som behövde gå minst 20 fighter per år. I vår liga hade vi även Milan Lucic som då var den läskiga killen. Jag tacklades väldigt mycket där borta och var även tvungen att stå upp för det, säger han.

Trots erfarenheten av slagsmål på isen hävdar den nu 32-årige Gibbs-Sjödin att han inte är särskilt bra på att slåss vilket blev ett problem.

– Jag hade däremot nackdelen att jag inte var så lång och vänsterhänt, säger han och skrattar till för att sedan fortsätta:

– När man då stod mot någon som var en och nittiofem eller två meter var det tufft. Jag kommer ihåg att det var en match där jag hade tacklat en av motståndarlagets spelare. Vi spelade mot samma lag bara några dagar senare, det var ofta så att man spelade mot samma lag fem matcher i rad. Då kom det en riktigt stor kille fram till mig under matchen efter och han sa bara ”We are going” sen tog vi av oss hjälmarna och slogs. Jag åkte såklart på stryk och hade blodig näsa och sprucket ögonbryn. Det var väldigt speciellt, man åkte direkt efter slagsmålet bara ut i spelargången och där stod det en brits som man lade sig på och blev ihopsydd på.

Viktor Gibbs-Sjödin driver pucken I den australiska-ligan. Foto: Privat

BÖRJAN PÅ SLUTET?  

Efter två år i Oskarshamn blev det ingen förlängning med klubben vilket Gibbs-Sjödin såg som början på slutet av karriären. Det var däremot inte slut där utan det största hockeyäventyret hade inte ännu tagit sin start.

– I Oskarshamn blev det inget nytt kontrakt så då var det try-out eller ner till Division 1 som gällde. Då blev det KRIF där det gick lite tufft de första matcherna då jag inte gjorde några mål. Efter den säsongen bestämde jag och min flickvän som också var från Enköping att vi skulle flytta hem. Jag kände mig rätt klar med ishockeyn. Det kändes som jag hade lite svårt med att bara vara ishockeyspelare. Jag var allting utanför hockeyn också och såg inte hockeyspelare som min enda identitet, säger han.

Efter tiden i KRIF var inte hockeyn längre första prioritet och i en intervju med P4 Blekinge konstaterade han att lusten för att spela hockey inte längre var lika stor.

– Jag borde omformulera det där. Hockeyn tar upp väldigt mycket av ens identitet. Jag var nyfiken på andra delar av livet och hockeyn kan begränsa dig från att göra allt annat. Jag var lite trött på att alltid vara på gränsen hemma i Sverige. Jag var ingen toppspelare och när det står och väger mellan att kämpa för att ta plats eller inte ta plats är det inte så kul. Man är alltid på gränsen, ena veckan går det bra och och andra veckan går det sämre och då är man utanför truppen, säger han och fortsätter:

– Jag spelade inte på ett tag efter att jag flyttade hem, men till slut började jag spela i ESK och det var kul att spela igen. Jag trivdes även med livet utanför hockeyn och med alla de gamla kompisarna i Enköping. Jag har alltid tyckt om livet utanför hockeyn, men jag bodde i en väldigt liten by när jag var i KRIF.

Enköping var inte den enda platsen på Jorden som Gibbs-Sjödin hade vänner. Två tidigare lagkamrater hade hamnat i Ungern och Ferencvárosi i Budapest som var en betydligt mycket större stad än både Kallinge och Ronneby.

– Under säsongen i Enköping pratade jag med några kompisar som hade flyttat ner till Ungern och som spelade där. De behövde en back så jag sa att jag kunde spela back och åkte ner dit och spelade. Det blev däremot inte så många matcher som back, skrattar Gibbs-Sjödin som fortfarande inte hade listat ut vilken position han skulle spela på.

I Ungern gick det bra för Gibbs-Sjödin som på 12 matcher noterades för nio poäng.

– Det gick bra och jag trivdes. Jag bodde ihop med mina kompisar i Budapest på ett hotell som laget pröjsade för de fem importerna i laget. Jag fick spela och vara med några av mina bästa polare i en stor stad. Hockeyn var bra där och vi hade väldigt lojala fans. Vissa lag är lite mer uppstyrda än andra. Spelarna i Ungern är rätt "skillade", men de är inte särskilt taktiska som vi svenskar var.

Redan innan flyttlasset bar av till Ungern hade det planterats en idé i den då 25-årige svenskens huvud om att någon gång flytta till Australien. Med resorna som ishockeyn redan hade tagit honom på i närminnet bestämde han dig för att Australien skulle bli nästkommande destination på den långa resan.

– Under tiden i Ungern började jag skicka runt mejl till alla lagen där nere. Jag kunde inte komma hem längre då jag under tiden hade blivit ganska otränad, säger han och fnissar till innan han fortsätter:

– Det slutade med att jag fick svar från två lag och jag valde att gå till Melbourne Mustangs. Så jag och min dåvarande flickvän valde att vi skulle flytta ner till Australien. Vi fick boende och bil när vi kom ner och jag kan verkligen inte ge tillräckligt med kredd till hur det ser ut i den ligan.

I Australien är majoriteten av spelarna semiprofessionella vilket innebar att svensken var tvungen att hitta ett jobb. På sidan av ishockeyn jobbade han på kvällarna i en pub, men det var inte där han skördade framgångar. Återigen hade svensken tagit rollen som back och det blev direkt en succé.

– Vi var det lilla laget i staden och stadsrivalen var det större laget Melbourne Ice. Melbourne Mustangs där jag spelade var relativt nystartade, men redan första säsongen slog vi de stora rivalerna i finalen. På det så gjorde jag även hattrick i finalen från backposition. Jag trivdes verkligen som fisken i vattnet och träffade vänner för livet, säger han och fortsätter:

– Det var lite annorlunda i Australien. Vi hade mellan 1 500 och 2 000 personer på matcherna och det är verkligen så att är du en supporter är du verkligen ”die hard". De gillade liksom att gå på matcherna och slå på 'plexit'. Jag har aldrig riktigt gillat den här stämningen att man kan bli utbuad och att fansen kan bli riktigt sura när det inte går bra. Så var det verkligen inte i Australien där var folk bara glada att de får titta på ishockey, de såg det mer som underhållning.

Viktor Gibbs-Sjödin lyfter pokalen i den australiska-ligan. Foto: Privat

Även förutsättningarna för att spela hockey skiljde sig från de länderna som Gibbs-Sjödin tidigare hade spelat i.

– Det var en jättebra rink, men man fick ta med sig trunken till och från träningarna. Det var även speciellt att vi flög till alla matcherna och under resorna spelade vi två gånger i samma stad. Man bodde inte alltid på hotell utan det kunde vara någon husbilspark eller stugby. Efter matcherna kunde man sitta och grilla med laget. Det var verkligen bra stämning. Vi tränade bara två kvällar i veckan sen hade vi matcherna på helgerna.

Efter succén den första säsongen blev det ytterligare en säsong i Melbourne Mustangs innan skridskorna lades på hyllan i ett år. I samband med att flera svenskar flyttade ner till Australien var återkomsten ett faktum för Gibbs-Sjödin.

– Efter uppehållet började jag spela i rivalen Melbourne Ice som vi slog i finalen vårt första år. Samma år kom även Charles Franzén och flera svenskar ner till laget och vi blev typ en svensk maffia som plöjde genom hela ligan och vann, säger svensken och skrattar när han blickar tillbaka på den sista säsongen i Australien.

"HAR TRE ÅR KVAR SOM BACK"  

Tiden i Australien var efter säsongen över på grund av ett utgående visum, men som flera gånger tidigare såg Gibbs-Sjödin sig runt efter nya destinationer att spela hockey på.

– Efter det året kände jag väll att jag hade mycket hockey kvar i mig. Jag hade spelat mot Jeff Smith när jag var i Australien och han hade flyttat till Holland. Jag fick kontakt med Hijs Hokij Den Haag och på samma sätt som i Ungern behövde de en back. Jag sa: ”Jag kan spela back” och flyttade då till Holland, säger forwarden som för tredje gången hamnat i en klubb med ett behov av en försvarare.

I Nederländerna var det annorlunda från Australien där hockeyspelandet sågs som underhållning. I det nya landet var Gibbs-Sjödin tvungen att bevisa sig själv direkt vilket han även gjorde redan första säsongen.

– De har ett system där ett lag vinner ligan, ett lag vinner slutspelet och ett lag vinner cupen. Cupen var en stor klassisk grej och vi vann trippeln under min första säsong, säger han och fortsätter: 

– När vi åkte till Amsterdam märktes det att intresset inte var lika stort, men i Den Haag var det ett stort intresse för hockeyn. Efter matcherna skrev man autografer och hälsade på fansen som satt i fanbaren. Vårt lag var bra och det kunde vara 2 000 personer på matcherna med ett rätt bra drag.

Efter succén i Nederländerna blev det en sommar i Sverige för svensken som under fem år hade varit på resande fot. Hemkomsten blev däremot inte långvarig. Den Haag som gick så bra med svensken säsongen innan ville att han skulle komma tillbaka och spela ytterligare ett år.

Viktor Gibbs-Sjödin firar vinsten av den holländska-ligan med en av lagkamraterna. Foto: Privat

Det som hade gått så pass bra den första säsongen klickade inte den efterföljande. Det blev inga titlar, men för svensken var inte lagets icke framgångar det tuffaste. Gibbs-Sjödin träffades under säsongen av en puck i munnen.

– Det kändes lite som början på slutet och det skulle ta ett år med rehab för att kunna bli hel igen. Jag spelade klart säsongen med en sån där ”fishbowl”. Det var för jävligt och det blev många tandläkarbesök. Och för att svara på den första frågan så bor min syster på Malta så jag flyttade dit och sökte jobb. Det tog 14 månader för mig att bli klar med alla tandläkarbesöken. De var tvungna att sätta in nya tänder och återställa käkbenet vilket inte var det roligaste jag har gått igenom, säger Gibbs-Sjödin som sedan den andra säsongen i Nederländerna inte spelat någonting.

Att karriären har tagit sitt slut efter tiden i Nederländerna är inte helt klart utan den nu 32-årige svensken håller fortsatt dörrarna öppna för framtiden.

– Jag har levt i det så länge och jag älskar olika kulturer, men jag vill inte bara besöka en plats i en vecka utan då vill jag verkligen bo där. Du spelar hockey för att klara av livet utanför och jag blir glad när jag ser att spelare ser sig runt om kring efter andra alternativ. Jag har ett par kompisar i London som säger att jag ska komma dit och spela. Jag stänger inga dörrar men jag måste hitta ett lag som passar mig, säger han och frågar: 

– Har du några förslag? Mamma vill väl att man ska komma hem nu, men jag känner mig inte särskilt sugen på en svensk vinter. Man måste kolla vilken stad det är man hamnar i och det måste kännas bra. Jag får nog lämna framtiden som en lite cliffhanger, säger han och tillägger: 

 – När jag var i Oskarshamn var det en av de äldre spelarna som sa till mig att när du känner dig klar så kan du alltid bli back och fortsätta i fem år till. I Holland spelade jag som back och det var bara två år så jag har ytterligare tre år kvar i mig, säger han och som så många gånger tidigare skrattar till.

TV: AHL-svenskarna som kan återvända hem