“Jag hade inget hopp kvar – jag ville dö”

Brady Leavold hade talangen för att mäta sig med de bästa. Men som 20-åring vände allting. Redan som barn levde han med psykisk ohälsa och efter en skada hamnade han på en plats i livet han aldrig trodde var möjlig. I stället för att leva ut sin dröm om att spela i NHL blev han beroende av droger, hemlös och satt i fängelse. 
– Allting hände väldigt fort. Beroenden och psykisk ohälsa påverkar alla och det gör ingen skillnad om du är den bästa hockeyspelaren i världen eller inte, säger han till hockeysverige.se

Brady Leavold växte upp strax utanför Vancouver och hade samma mål som de flesta andra runt honom – att spela professionell ishockey, och att en dag ta sig till NHL. Många av de som har rört sig i hans närhet har tagit sig hela vägen, men Leavolds historia tog en helt annan bana.

– Jag stod inför många tuffa utmaningar som ung efter att jag blivit sexuellt utnyttjad. Det bidrog till två saker; det var hemskt och förvirrande, men det var även anledningen till att jag hittade min passion till ishockeyn. Jag kunde alltid fly till ishockeyn och det var där jag kunde få utlopp för allt som hände på sidan om, säger han till hockeysverige.se.

Drömmen om att en dag få spela i NHL var inte långt borta, men likt resten av den spelande karriären var det en brokig väg genom den kanadensiska juniorligan WHL.

– Jag fick priset som årets nykomling när jag spelade i Swift Current Broncos, trots att jag hade ett väldigt tufft år. Jag var tvungen att lämna laget och resa hem på grund av min psykiska ohälsa. Jag kom tillbaka till laget som 19-åring och det är en lång historia däremellan. Men när jag kom tillbaka så gjorde jag det helt okej. Jag blev utmanad rätt hårt av tränaren i och med att jag lämnat laget säsongen innan. I slutet av året spelade jag i första kedjan igen, men det blev lite problem utanför isen och jag utvecklade ett missbruksbeteende. Det var även där som jag började självmedicinera min psykiska ohälsa, säger han om juniortiden som banade väg för något mycket värre. 

För hockeysverige.se kan den före detta talangen nu berätta sin historia, där han fick ett kontrakt i Tampa Bay Lightnings organisation, men förlorade allt på grund av en skada, psykisk ohälsa och ett missbruk, som höll på att kosta honom livet.

"BÖRJAN PÅ SLUTET AV MIN KARRIÄR"  

Efter en barndom kantad av sexuellt utnyttjande och psykisk ohälsa var det hockeyn som kunde få Brady Leavold att lämna allt det andra utanför. När han väl var på isen fanns det inget annat förutom han, motståndarna och två mål.

Leavolds sista år i juniorligan WHL blev en succé då han kom två i Kelowna Rockets interna poängliga. För spelarna, som han hade bakom sig i poängligan väntade däremot ett helt annat livsöde. Blivande NHL-namn som Jamie Benn, Tyson Barrie, Luke Schenn och Tyler Myers hamnade samtliga bakom honom.

– Jag hade en rätt bra säsong. Det var flera spelare som blev stora stjärnor i det laget. Jag kunde skriva på med Tampa Bay Lightning efter den säsongen, säger han och tänker tillbaka på den tiden kort, innan han fortsätter:
– Efter att jag hade skrivit på för Lightning började mina missbruksproblem växa ytterligare. Bara fyra matcher in i min karriär som professionell ishockeyspelare i AHL, åkte jag på en knäskada. Lagläkarna skrev ut Oxycontin till mig och det är en kanska stark opiat som ska lindra smärtan. Det var början på slutet av min karriär. Det knuffade in mig i det livet som jag aldrig hade förväntat mig. Jag blev beroende, hemlös och hamnade till slut i fängelse. Jag var fast i beroendet i över tio år.

Det skadade knät blev startskottet på en negativ spiral, där Leavold såg tabletterna som sin enda utväg. Beroendet var ett faktum och bara drogerna kunde still hans smärta.

– Under min spelarkarriär berättade jag inte för någon. Min dåvarande flickvän hade ingen aning, mina föräldrar visste inte, inte ens lagläkarna hade någon koll. Jag fick mitt recept först från dem, men när jag inte längre fick några recept hade de ingen aning om att jag letade efter drogerna på andra platser, säger han och fortsätter:
– Till slut blev jag fysiskt beroende av drogerna och jag försökte sluta, men min kropp ville inte sluta utan jag behövde drogerna för att kunna må bra. Jag sa till mig själv varje dag att imorgon kan jag sluta, men sedan satt jag där tio år senare och jag hade fortfarande inte slutat. När jag kollar tillbaka på den tiden och nu reflekterar över den tiden och hur jag hanterade allt blir jag verkligen helt ställd.

När kom startskottet för ditt missbruk?
– Det var ingen som berättade för mig om allting runt omkring hockeyn och alla fester. Man visste och hade med sig det i bakhuvudet, men man var inte redo för hur det verkligen såg ut. Jag var bara 16 år och helt plötsligt slängdes man in i en grupp med 19-åringar som redan tog droger och drack alkohol. Genom grupptrycket föll man in i samma bana som dem och man ville bara passa in. Jag var så nervös. Jag ville inte säga nej så jag tänkte bara ”Nu kör vi” och det var startskottet för ett liv i missbruk, svarar han.

"JAG VILLE DÖ"  

Att det var just Leavold som hamnade i den här situationen hade han och alla i hans närvaro aldrig kunnat förutspå. Han hade det jobbigt psykiskt, men utåt har han alltid visat en stark fasad. Hur just han kunde falla ner från toppen, med sin dröm så pass nära inom räckhåll, till den absoluta botten är en fråga som Leavold ofta får besvara.

– Innan jag började berätta min historia var det verkligen det alla undrade. Jag var ibland i de här dåliga områdena och jag brukade inte berätta om mitt förflutna som hockeyspelare. När människor fick reda på det blev deras första reaktion ”Wow, hur kunde du hamna här?”. Svaret på det är att allting hände väldigt fort. Beroenden och psykisk ohälsa påverkar alla och det gör ingen skillnad om du är den bästa hockeyspelaren i världen eller inte. Det kan hända vem som helst, jag trodde aldrig att jag skulle hamnat där, förklarar han och fortsätter:
– Om du frågar de jag gick på high school med hade jag nog varit den de minst trodde skulle hamna där jag hamnade. Jag var atleten. Jag var hockeyspelaren och det är knappt så att jag själv förstår hur det hände. Jag vet såklart hur det hände, men det gick så otroligt fort. Jag var nära på att få leva min dröm och spela i NHL, men hamnade på en plats där jag nästan överdoserade och dog. I de tuffa tiderna kunde jag verkligen vara glad över att jag slapp pressen som kommer med hockeyn. Eller jag var inte glad, men jag kunde intala mig själv att jag var lycklig med livet jag levde och att jag inte spelade hockey.

Frågar du min familj så fanns jag inte längre...

Fanns det en speciell punkt där du kunde känna att du var på den absoluta botten?
– Det finns ingen speciell punkt. Jag hade inget hopp kvar. Jag kan inte ens förmedla hur hopplös jag var. Det enda jag kan säga är att jag ville dö. Det kanske är fel att säga att jag ville dö, men jag ville inte leva längre. Jag kände mig som en skam för min familj och området där jag kommer ifrån. När man kommer till den punkten är det väldigt svårt att se en utväg, säger han och fortsätter:
– Frågar du min familj så fanns jag inte längre. De visste att jag var vid liv, men de såg mig som en vandrande död. De väntade bara på telefonsamtalet där någon skulle berätta att jag har tagit självmord eller att jag hade överdoserat.

Hans föräldrar hade under en lång tid försökt stötta sin son, men det kom en punkt där de inte längre kunde se en lösning. De försökte med allt från rehab till rådgivare, men ingenting kunde hjälpa honom.

– Efter tio år där jag hade utnyttjat och ljugit för de bara för att få ihop pengar till droger kom en punkt där de sa att ”Brady du är en vuxen man och vi har gjort allt vi kan för dig, men vi kan inte göra mer”. Jag hamnade på gatan och det var nog den bästa gåvan som de kunde ge mig. Jag hade kunnat dö, men det var nog min räddning då det nog hade varit en större chans att jag hade dött om de inte hade brutit med mig. De var tvungna att visa mig lite tuff kärlek. Jag har beskyllt dem för att jag inte har fått någon hjälp, men det jag inte förstod var att jag var tvungen att hjälpa mig själv. Ingen annan kunde hjälpa mig utan jag var tvungen att göra det helt själv, säger han om sin familjs försök.

"HJÄLPTE MOT SMÄRTAN I HUVUDET OCH HJÄRTAT"    

Trots att hockeyn var den enda undanflykten har även sporten som Leavold älskar varit en bidragande faktor till hans missbruk. Utåt var det viktigt för honom att inte visa sig svag och inte dela med sig av smärtorna han hade på insidan.

– För att beskriva det kortfattat så har självklart hockeyn varit en bidragande faktor i att jag hamnade i mitt beroende. Hade det inte varit för den skadan som jag ådrog mig och att läkarna skrev ut smärtstillande hade jag inte börjat med alla andra droger. Jag hade ingen aning om att det här pillret skulle göra mig beroende. Allt jag visste var att när jag hade det här pillret och när jag tog det tänkte jag ”Herregud” det här hjälper inte bara mot smärtan i knät utan den hjälper även mot smärtan i mitt huvud och i mitt hjärta, säger han och tillägger:
– När jag var yngre var hockey min drog och spelet var min medicin. Hockeyn gjorde många bra saker för mig, men den spelade även självklart en stor del i mitt beroende.

Allting händer av en anledning och det finns en anledning till att jag fortfarande lever

Efter tio år av missbruk där han tog alla möjliga droger som gick att hitta, tillbringade tid i fängelse för ett rån och var hemlös har Leavold nu kunnat hitta tillbaka. Den 8 maj har han varit nykter i 15 månader. Början av förra året blev startskottet för hans nya liv.

– Det var ett fall från toppen, men allt jag kan säga nu är att jag hade aldrig önskat att det inte hade hänt. Jag är lyckligare nu än vad jag någonsin har varit tidigare i mitt liv. Hade jag tagit mig till NHL och tjänat alla de där pengarna hade jag säkert hamnat på exakt samma plats, men med mer pengar hade jag förmodligen varit död. Jag tror att allting händer för en andedning och att det finns en anledning till att jag fortfarande lever, säger han och fortsätter:
– Min flickvän blev gravid och det har varit en stor del av det. Jag har barn från tidigare relationer där jag har förlorat kontakten med de på grund av mitt beroende. Så när hon blev gravid ville jag inte att det skulle hända igen. Det tar hårt på mitt hjärta att inte kunna vara nära mina barn.

Som många gånger tidigare var även hockeyn en räddning för Leavold som hittade tillbaka till sporten för tre år sedan. Hans gamla juniorlag skickade ett par nya skridskor till honom som hamnade på en hylla i hemmet. Efter ett försök till att bli nykter satt han och stirrade länge på skridskorna innan han tog beslutet att snöra på sig de, för första gången på många år.

– Jag fick skridskorna med meddelandet ”Kom tillbaka till isen”. Nu kommer du inte tro mig, men jag bodde precis ovanför en liten sjö så jag satte på mig skridskorna och uppfarten utanför huset var is. Så jag åkte på uppfarten ner på sjön, jag lovar, sen åkte jag runt helt själv i 15-20 minuter utan klubba eller någonting, vilket jag hatar. När jag sedan kom hem igen sa min flickvän till mig att hon aldrig hade sett mig le så mycket tidigare. 45 minuter senare var jag ute och åkte igen och samma sak dagen efter, säger han.

"DET GÄLLER ATT KOMMA I KONTAKT MED DE TIDIGT"  

När han själv hade prövat att åka runt på den lilla sjön utanför huset var det en process som startade i hans huvud. Det första målet var att höra av sig till lag för att komma tillbaka till ishockeyn. Rollen var inte viktig utan allting handlade om att ta sig tillbaka.

– Den korta historien om min återkomst till ishockeyn är att jag mejlade till flera lag i närheten. Jag var öppen och skrev om min historia, sedan frågade jag om jag kunde hjälpa till med något. Det räcker om jag bara kan räkna skotten, så länge jag får göra någonting. Ingen behöver ens veta att jag har varit där utan jag ville bara komma tillbaka och jag fick ett glimmer av hopp när en tränare svarade att de kunde ge mig någon uppgift. Han som var villig att ta in mig visade sig vara polis, vilket i efterhand var lite galet. Jag fick däremot inte reda på det föränn mycket senare, säger han och skrattar till, innan han fortsätter:

– Nu vill jag bara hjälpa människor som är i samma situation som jag var i och förändra världen, även om det bara är en väldigt liten del som jag kan förändra. Det jag har börjat förstå är att. Alla dessa saker som jag kände, kände även de andra i laget. Jag försöker bara riva ner de där väggarna för att ge människor en plats att ge utlopp för sina tankar och att de inte ska behöva bära på de ensamma.

För att riva ner de väggarna har Leavold sedan förra året varit initiativtagare till organisationen "Puck Support" och podcasten "Hockey 2 Hell and Back". Målet är inte längre att bli professionell ishockeyspelare, utan nu vill han hjälpa andra som har hamnat i samma situation.

– Den enda anledningen att jag kunde ta mig ur den negativa spiralen var på grund av hockeyn. Det var när jag återigen kom tillbaka till hockeyvärlden som jag kunde komma upp på fötter igen. Jag tog en chans med att dela min story och hockeyvärlden är mindre än man tror. Människor har varit så snälla mot mig och så stöttande på min väg tillbaka, säger Leavold om podcasten som han startade förra året och fortsätter:
– Jag startade organisationen Puck Support. Huvudfokuset för organisationen är att bara låta människor veta att det är okej att inte vara okej. Hockey är en väldig manlig sport och jag vet om att vi har en stor del riktigt duktiga kvinnor som spelar. Jag menar inte att den är manlig på det sättet, utan mer att den är väldigt maskulin och att det finns en idé om tävling som är helt galen. Till och med i ditt eget lag kämpar man alltid för att vara med i förstakedjan, spela i powerplay eller boxplay. Den här tävlingen och det kommer med en stress och en stor press. Jag vågade inte ens säga att jag kunde vara nervös inför matcherna i omklädningsrummet.

Genom sin organisation vill han nu nå ut till människor och kanske förändra deras liv på samma sätt som hans liv förändrades. Leavold tror att grunden för organisationen måste vara att nå ut till de yngre killarna som är påväg in i juniorligorna.

– Jag har haft lite tid att luta mig tillbaka och tänka nu när det inte har varit lika mycket ishockey. Om vi verkligen vill göra något som får en stor påverkan på människor gäller det att komma i kontakt med spelarna som har problem redan i tidig ålder. Det gäller att man kan nå ut till de och börja prata om saker som kan hända de i livet. Jag vill komma åt de här killarna tidigt så att de inte behöver hamna i samma sak som mig, säger han om organisationens syfte.

"KAN JAG GÖRA DET KAN ALLA GÖRA DET"  

Podcasten, Hockey 2 Hell and Back, har än så länge varit en succé för Leavold, som har fått stor uppmärksamhet. I podcasten intervjuar han personer som har haft samma livsöde som honom. Utöver det pratar han även med familjer till spelarna som inte hade samma tur som honom och miste livet.

– Det har varit överväldigande och det har varit positiv feedback. Familjerna till spelarna tycker att det här initiativet är viktigt. När jag började oroade jag mig lite för hur de skulle komma att reagera, men flera av familjerna till spelarna som har gått bort har nu blivit nära vänner till mig. De alla har varit stöttande och de vill dela med sig av historierna om deras familjemedlemmar som har gått bort. Jag känner ett stort ansvar då jag fortfarande lever, trots alla gånger som jag har tagit en överdos och försökt ta mitt eget liv. Det finns ingen anledning till att jag ska leva och varför jag andas, säger han och fortsätter:
– Det handlar inte längre om att göra mig själv besviken eller göra min familj besviken just nu. Det känns som jag har det här stora ansvaret att röra mig framåt och vara det där ljuset för andra. Oavsett om det är en eller två eller hundra som jag når ut till så är det inte viktigt. Det enda viktiga är att röra sig framåt och på det sättet kunna visa att det finns en utväg då jag själv inte trodde att det fanns någon. Kan jag göra det kan alla göra det.

Genom podcasten har han kommit i kontakt med spelarfackföreningen NHLPA som stöttar organisationen, trots att den fortfarande är ung och inte riktigt tagit fart ännu.

– Jag har haft några möten med NHLPA. Det kanske var lite för tidigt i och med att organisationen är rätt ny. De var väldigt stöttande och de är villiga att stötta mig och organisationen som växer fram Under min spelarkarriär berättade jag inte för någon. Vilket i efterhand var dumt då det fanns så många andra som gick igenom samma sak och det är just därför som den här organisationen är så extremt viktigt. Jag vill inte att personerna som är inne i det just nu ska behöva känna sig ensamma eller att de måste gå igenom detta helt själva.

För att starta och sprida organisationen ordentligt kommer Leavold under nästa år ge sig ut på ett äventyr. Detta för att frågan han brinner för ska uppmärksammas.

– Nästa vår ska jag åka rullskridskor över hela Kanada för att samla in pengar för psykisk ohälsa och beroendeproblematiken i hockeyn. Det är ingen liten utmaning då Kanada är det näst största landet i världen. Det kommer att vara en hyllning till alla som har gått igenom det jag har gått igenom och en hyllning till alla vi har förlorat på vägen, säger han och glimtar bort mot en vägg i sin inspelnings studio.

Väggen är fylld med spelare som har mist livet efter eller under sina hockeykarriärer och han ser även de som en motivation till att fortsätta. Den största av de är Derek Boogaard, men det är så många fler spelare som hänger på den väggen 

– Utöver det så har jag de där killarna som hänger på väggen där borta och de kollar också ner på mig. Jag kan inte göra de besvikna heller, säger Leavold om sitt nya öde.

Foto 1: Privat

Foto 2: Privat