Hockeyns irritationsmoment

Kollar man på film kan det hända att man blir lite brydd på den där vampyren som har glitter i ansiktet. Spelar man TV-spel kan man irritera sig lite på när sparningsfilerna försvinner och man får spela om de senaste tio timmarna. Är man ute och cyklar kan det hända man blir lite grinig när frambromsen låser sig och man slår ansiktet mot asfalten. Men finns det något egentligen att vara irriterad på inom ishockeyn? Jodå.

Allt är ju inte guld som glimmar i division 1. Visst är det härligt med inspirerande bussresor, sena bentacklingar och spel inför 135 fanatiska supportrar. Men det finns ju sidor av det berömda myntet som man inte kan läsa så mycket om i lokaltidningarnas förskönade notiser. Jag plitade ner några sådana punkter.

Morgonvärmningar
Efter en hård arbetsvecka med lite sömn, mycket träning och förlust i onsdagsmatchen på bortaplan tänker man att det ska bli ljuvligt att få sova ut på söndagen. Då kläcker tränaren ur sig orden som får hängläppen att komma fram och gamnacken att kupa sig. ”På söndag kör vi morgonvärmning grabbar. Ombytt och klar klockan nio”. Jag förstår inte vitsen med att kliva upp tidigt på matchdag för att åka och värma upp på hallen. Sen hem i någon timme för att sedan åka på hallen igen för match. Väl på plats ska man ut och värma upp innan uppvärmningen på is. Så summa summarum. Morgonvärmningen är alltså värmningen före värmningen före värmningen på is. Sen börjar matchen. Tror fan man fuskar lite med hemjobbet i den sitsen, man har ju knappt energi kvar till att anfalla.

Eftermatchensurret på isen
Här möter man samma lag fyra gånger i grundserien. Sen kan det bli fortsättningsserie och kval på det. Efter att mött varandra för hundrade gången på en säsong är man ju efter en förlust inte heltaggad på att stanna kvar på isen och dra iväg ett ”Fan, ni lirade bra, har ni börjat köra styrspel?” när man egentligen vill höfta iväg ett ”Dra åt helvete vilket äckel du är. Högg mig med maxlevlad tvåhandsyxa där i slutet på andra”. Jag förstår ju såklart att det inte är på det viset man skaffar sig vänner. Men snälla. Kan vi inte komma överens om att vi tar surret utanför ishallen. Eller på Facebook eller Twitter som alla andra socialt handikappade människor.

Stum domare
Som lagkapten händer det ju rätt ofta att man måste fram och snacka med domaren. Är det inte ett felbeslut han tagit som man måste rätta till är det ett andra-ass som måste korrigeras. Jag förstår att han nog är spyless på att höra allt tjatter match efter match men att köra ”talk to the hand”-gesten gör ju att man blir mer frustrerad än en microchip-lödare med danssjukan. Nådastöten kommer när man i slutet på matchen åker dit för sex man på isen trots att två killar står och kramas i båsöppningen och gör allt för att inte snudda pucken. När man då glider fram och frågar ”Vart fan skulle dom ta vägen då?” få till svar att ”Nu är jag less på dig Jönsson, trodde du var bättre än så” ger man ju upp hoppet om domarkåren och sätter sig självmant i utvisningsbåset och frustrationslipar.

För surrig domare
Det är inte lätt att vara domare. Det ska sägas. Är de för tysta får de skit och surrar de för mycket får de ännu mer skit. Jag vill här slänga in en brasklapp att jag har stor respekt för alla som utövar domaryrket. Men jag tycker inte att det är okej efter lite småtjafs framför mål kalla till sig båda killarna. Släpa fram en soffa på isen, sätta på sig psykolog-glasögonen och försöka reda ut vad som hände i relationen framför mål. ”Ni måste vara lugnare och respektera varandras åsikter mer. Visst, han slog på målvakten efter signal och det är inte okej. Men Ludde, det var väl lite onödigt av dig svara med en svettig hockeyhandske i ansiktet”. Efter en kvarts konsulterande slutar det ändå med att dessa killar slänger handskarna nästa byte, så snälla domare. Förstör inte matchrytmen genom att ta det här snacket i tid och otid för det kommer aldrig vara en klubb som betalar en faktura märkt med ”äktenskaprådgivning under matchen Brunflo-Sollefteå” ändå.

Uppstudsiga juniorer
Förstå mig rätt här nu. Jag är helt för den nya generationens juniorer som kommer upp och tar plats i A-lagstrupperna. Skicklighetsnivån på dessa har ju ökat markant de senaste tio åren. Men det vore en stilla önskan från en veteran att lymlarna blev lite bättre på att veta sin plats. När jag kom upp i A-laget fick man gott stanna kvar efter matcherna och packa upp hockeytrunkar eller hjälpa materialaren. Nuförtiden får man vara glad ifall man får ett ”flytta på dig gubbjävel” ifall man står i vägen i omklädningsrummet. När jag debuterade var ju snittåldern kanske 26-27-år på ett division 1-lag. Nu är man närmare 22-23. Det är därför numera en evig kamp som åldersman att lyckas sätta sig i respekt under säsongen. Man har för få gubbar som hjälper till att ta kampen mot de yngre helt enkelt. Man är körd.

Försäsong
Denna jäkla styggelse. Efter att ha spelat mellan september och mars är man rätt mör i kroppen som gammal sliten 30-åring och man behöver vila. Halva april fortlöper finfint och och man börjar vänja sig vid att ta det lugnt. Då kommer mejlet som förändrar allt. ”Upptaktsträff den 28:e April. Ta med träningskläder”. Förvisso kan man som gammal hänvisa till löparknä eller familj, men man vet innerst inne att skiten måste göras ändå. Detta gör att en divison 1-spelare, som i många fall spelar gratis, är uppbunden med sin idrott elva av årets tolv månader. Det enda positiva är att veta att om man träffar en tjej som står ut med detta så är hon en ”keeper”. Alltså inte en målvakt utan en sådan som man behåller. Tyvärr är det ju så att försäsongen är viktigare än man vill tro och det är ofta den som avgör ifall man i framtiden vill kunna livnära sig på ishockeyn eller skriva bittra krönikor om helvetet med försäsong.

Bussresor
Första resan varje år kan vara en rejäl prövning för lagsammanhållningen. Nyförvärv ska hotas, rankingsystem ska upprättas och juniorer ska lära sig att inte bajsa på busstoan. När allt detta är på sin plats och serien rullar igång är det bara att leka härdad och inte gnälla så mycket. Det har förvisso blivit bättre med tillkomsten av bärbara datorer, smartphones och tablets. Dock har detta fört med sig att kortspel, gnällande på den gemensamma filmen och skitsnack om tränarna längst bak i bussen försvunnit. Bussresor är aldrig roliga, spelar ingen roll vilken nivå man spelar på. Att sitta på arslet med träsmak i fem timmar för en bortamatch i Clemensnäs, kliva rakt av bussen och sen försöka prestera på topp, det är sannerligen inte det enklaste. Att det är viktigt att skaka av sig bussresan snabbt är en klyscha jag faktiskt väljer att respektera.

Musik
Till sist vill jag bara gnälla av mig lite på musiken som spelas i omklädningsrummet. Är det inte nymodigt skit som Swedish House Mafia så är det nån gammal Iron Maiden-skiva som varit kvar sen farsan var högerback. Tar man ut skivan ur stereon ser man att den snurrat så mycket att trycket har ramlat av. Är man någon gång lite på hugget och pluggar in sin egen musik så tar det bara två och en halv låt innan någon säger ”vad är det här för skit?” för att sedan gå och sätta på Maiden igen. Musiksmaken hos den gemene ishockeyspelaren är tyvärr allt för bedrövlig.

Det var allt för den här gången. Jag är medveten om gnälligheten i det här inlägget. Men när jag skriver en ny lista om tio år på saker jag saknar med hockeyn är det mycket möjligt att flertal av dessa punkter kommer med på listan.

Tack för att ni läste.

Johan Jönsson är till vardags division 1-brunkare i nykomlingen Brunflo. Han skriver krönikor för hockeysverige.se, men bjuder även på en hel del livsvisdom på Twitter som @Levererarn.

Text: Johan Jönsson