En i Djurgårdsfamiljen

Det spolades is i malätna Sunnerbohov någon gång i augusti varje år. Match eller träning spelade ingen roll, jag och min barndomsvän hade alltid samma mötesplats bredvid rinken. Där mötte jag inte bara min vän, utan även Djurgården.

Vid angörandet av det här årets isyta hade lite vatten flutit ut på betongen bredvid banan och bildat en ledsen ishög bakom ena sarghörnet. Kanske 20 centimeter hög. Just precis den höjd våra taniga pojkkroppar saknade för att kunna få näsroten i höjd med sargkanten och en någorlunda god uppfattning om vad som pågick på andra sidan.

Den här söndagsmorgonen hade jag bestämt mig för att vara först till den där ansamlingen av is vid ena sarghörnet. Jag gick upp så okristligt tidigt att jag väckte tuppen under min frenetiska cykelfärd till hallen.

– För sent! utropade jag triumferande med käften full av snusklubba när min barndomsvän kom in i hallen, släpandes sina små fötter.

Han sträckte fram en plastpuck med hockeypulver till mig och sade några ord. Nästa gång jag såg mig om så var det plötsligt han som stod på ishögen och blickade ut över sargkanten. Vad hände? En fint?

Detta himmelska pulver var ett tungt förhandlingsmedel för en tioåring. Jag visste att han redan hade ryggsäcken full av mina finaste hockeybilder. Nu hade han svindlat mig igen, det aset. Medelst handgemäng försökte jag nu återta min rättmätiga tron, och var inte heller långt ifrån att lyckas innan ljudet av skridskor fick oss båda att tystna och bara glo på alla hjälmar och axelskydd som gled förbi där ute.

Det här var inte de vanliga rödvita tomtarna, de som vi var vana vid att titta på. Det här var någonting helt annat. Mörkblå tröjor. Blå hjälmar. Lätt fyra meter långa hela högen. En av de största bjässarna blinkade åt oss när han gled förbi, tuggandes på sitt tandskydd.

Min vän gav från sin utsiktspost rapport om att märket de bar på bröstet liknade det som jag hade på min halsduk.

PANG! Den blåa bjässen skickade upp en hemmaspelare i planket med sådan kraft att min vän flög av sin kära ishög och landade någonstans i grannkommunen. Plötsligt hade jag den bästa platsen, och kunde se märket på de blå tröjorna. Samma märke som på min halsduk.

Halsduken hade jag fått eller antagligen snott av min äldre bror veckan innan. Den sade ”Djurgårdens IF” med skölden väl synlig på ena sidan, och ”Stockholms Stolthet” i kursiv stil på den andra.

15 år senare befinner jag mig i ett helt annat hov än småländska Sunnerbohov. Johanneshov. Svensk hockeys svinjävla högborg. Jag har bytt ut snusklubban mot fatöl och hockeypulvret mot säsongskort. Samma halsduk är fortfarande slarvigt virad runt halsen, och spär egentligen bara på andnöden jag känner 10 minuter innan säsongens första match.

Efter månader av slit har jag äntligen lyckats flytta till Stockholm. Bara några nätter efter att tavlorna aldrig spikats upp i nya lägenheten står jag nu i Hovets bar och fingrar nervöst på mitt klackkort. Djurgården mot Almtuna. Allsvensk ishockey.

Det är som att han klivit direkt ur en maffiarulle när min barndomsvän stressar in i klackbaren. Ryggsäcken med mina finaste hockeybilder har blivit en portfölj. Och den sparkdräktsliknande träningsoverallen han bar som liten har bytts ut mot en kostym som ser så jävla dyr ut att den antagligen kan pantsättas i fastighetsaffärer.

Han berättar hur han just svindlat någon svindlande svindlare på svindlande summor pengar. Han tar ett nytt andetag och sågar helt fort lagbygget innan han sveper i sig ölen och beger sig ut mot läktaren ihop med mig, sin trogne vapendragare, för att sjunga för gamla Djurgården.

Det blev vinst mot Almtuna i premiären, fullt rimligt. 3-2 om jag inte minns fel. Att återse rimlighet kändes både skönt och oväntat. Det sista unset rimlighet hade ju så brutalt övermannats av verkligheten några månader tidigare när något jävla bonkargäng hade skjutit världens finaste förening ut ur hockeyns finrum. Nu verkade rimlighet ha återuppstått för en stund, och det kändes verkligen som att vi redan var på väg tillbaka.

Två dagar senare var verkligheten ikapp på allvar. Troja away. Jag hade förnekat det så länge.

Trots uppskattningsvis hundratalet meddelanden från sturska och segervissa människor på födelseorten, som alla vältrade sig i min misär, så kunde jag fortfarande inte tro att det var på riktigt.

Ölvestad, Ottosson, Fimpen. Mina hjältar skulle behöva knyta på sig sina skridskor i det omklädningsrum jag alltid bytt om i som liten. Deras axelskydd skulle stöta emot den utnötta tegelvägg som mitt axelskydd alltid stötte emot, just innan korridoren svängde ut mot rinken. De skulle antagligen också bli varse att duschen längst till vänster har lite starkare stråle än de andra två. De skulle spela allsvensk ishockeymatch i Sunnerbohov.

Trots att jag sitter där och ser männen i de blåa tröjorna med den magiskt vackra skölden ta sina första skär mellan Swetruck-loggorna i Zambonins utsnitslade bana så vägrar jag tro på att det är sant.

Rimligheten, hallå? Inte ett ljud.

Inte ens när matchen går igång är det sant, när Djurgården tar sin planenliga ledning. Det är först när jag slänger ett öga bort mot den plats där jag och min barndomsvän slogs om platsen på den ledsna ishögen som verkligheten springer ikapp mig.

Ölvestad är först på en puck som skickats ner i sarghörnet. Tvåa är en rödvit tomte, säkert en av mina gamla skolkamrater eller nåt. Min hjälte skickas upp i planket av ovan nämnda tomte, och den lille kille som just idag är i besittning av den ledsna ishögen på andra sidan sargen ryggar undan av smällen.

Troja vinner. Jag kan ibland fundera på om det kommer att få effekt på vilket lag den lille killen är supporter till om 15 år.

Rimligheten är borta därför att verkligheten har övermannat den, slagit den medvetslös, släpat den i håret ut på en mörk bakgata och där har verkligheten sedan kallblodigt avrättat den bakbundna och knästående rimligheten med två skott i huvudet.

Verkligheten råder, således. I år är spelarbudgeten någonstans mitt emellan noll och obefintlig. Våra värvningar har inte på pappret motsvarat våra förluster, och det verkar dessvärre inte som att våra konkurrenter tänker ta någon som helst hänsyn till det. Men det ligger inte i fundamentalistens natur att respektera innebörden av sakliga argument som spelartrupp och faktiskt kunnande.

Oroa er inte – världens finaste förening kommer att komma tillbaka. Jobbigare, halare, tyngre, hårdare och högljuddare än någonsin. Vi är DIF, och det vet ni om.

Supporterskap är evigt och oåterkalleligt. Det raderar gränsen mellan passion och ren galenskap.
Det försätter vuxna människor i en slags trans där man ena sekunden skiter i verkligheten och hyllar sitt lag som världens bästa, trots att tabellplaceringen säger annorlunda. I nästa sekund slungas man iväg till en ny dimension där man sågar allt, alla och deras bekantas mödrar.

Vårt nedtåg till Allsvenskan kan förklaras med matchen mot Modo i februari 2012, där man förlorade med 1-0 efter ett avgörande mål 19.59 i sista perioden. Men då glömmer man att säsongen som helhet var skitusel.

Leksandssupportrar som bemöts med befogad kritik för deras smutsiga ekonomi har svarat med argument av typen: ”AH, MEN DU’RÅÅÅ?!?!?”

Idioti? Givetvis. Men också ett ganska logiskt supporterbeteende. Jag hade antagligen reagerat likadant.

Jag är supporter till ett storstadslag tillika Sveriges och världens finaste förening. Jag är förlorad i mentaliteten att folk inte skall knuffa på DIF, för då jävlar smäller det. Jag är i grunden en vanlig bonnläpp såklart, men när det väl kommer till kritan så är jag en av alla de medlemmar som dagligen står i Djurgårdsfamiljens vardagsrum
och omsveps av den ljuvliga värmen från järnkaminen.

Jag har ett enormt förtroende för Järnkaminerna. Ordförande Dan Blomberg får sitt oerhört svåra jobb som språkrör för en smutskastad supporterskara att se så enkelt ut.
Förortsklubbens hattarsle till supporterordförande står i kvällspress och tycker att strippor på supporterbussar är ett jävla ”skönt initiativ”. Under tiden tar den uppåtsparkande Blomberg en outtröttlig strid emot polisbrutalitet, smutsiga fotbollsförbund och snedvriden supporterjournalistik i diverse paneldebatter och nyhetsprogram.

JK har sammansvetsat grupperingarna och regisserat den enorma resning Djurgårdsfamiljen gjort under den stormiga inledningen på årets fotbollssäsong. Vi har dem att tacka för mycket. Själv har jag köpt mig en hatt som jag nu febrilt sitter och lyfter på, men jag jag är också stolt över att få vara med och ideellt driva podcasten ”DIFpodden” i deras regi.

Nu är jag ju av dialektala skäl diskvalificerad från att prata i podcasten, men med tanke på att våra avsnitt ibland når 25’000 lyssnare så är det nog bara bra att låta de kunniga människorna höras.

Det är i motvind draken lyfter, och det är Djurgårdsfamiljen som gång på gång visar upp vad det hela handlar om. Passionen, glöden, kärleken och den genuina glädjen över att kunna stå tillsammans och sjunga för gamla Djurgården.

Innan klacksektionerna i Sverige börjar gå så pass djupt i sitt mindervärdeskomplex att de börjar bygga orkesterdiken och släpa in dragbasuner för att försöka överrösta oss, så skall vi i Djurgårdsfamiljen fortsätta vår brutala läktardominans. Som vi alltid har gjort och som vi alltid kommer att göra.

Jag hoppas få ynnesten att stå där med min barndomsvän och fortsätta sjunga för gamla Djurgården. Två blårandiga bonnläppar med något tillrättalagd dialekt, men tvivelsutan äkta kärlek.

Oavsett vilka svårigheter han och jag än blir tvungna att ta oss an i livet så kommer Djurgårdsfamiljen alltid att finnas för oss.

Olof Lindh

Olof Lindh är 26 år gammal. Han spelar ibland gitarr för levebrödet. Många säger att han är en väldigt bra kompis.

Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se