Salmings tuffa partner

Old School NHL – Chris Kotsopoulos

Han var en respekterad backtuffing som gjorde tio NHL-säsonger. Storvuxne Chris Kotsopoulos spelade för New York Rangers, Hartford Whalers och Detroit Red Wings, men det var i Toronto Maple Leafs han fick mest uppmärksamhet – som Börje Salmings backpartner.

Chris Kotsopoulos – bara namnet framkallar ett leennde – föddes i Scarborough, Ontario i Kanada 1958 och tilltalades under smeknamnet ”Kosty”. Han inledde sin NHL-karriär i New York spelande för Rangers och avslutade den tio säsonger senare hos Detroit Red Wings.

Som back var han enormt respekterad av sina lagkamrater och då han tillhörde Toronto Maple Leafs mellan åren 1985 och 1989 så sågs han ofta spela i samma backpar som Börje Salming. Kotsopoulos gjorde sig även ett namn som så kallad fighter och på sina nio NHL-säsonger tillbringade han 827 minuter i utvisningsbåset. Här får ni träffa Chris Kotsopoulos i en intervju gjord enbart för hockeysverige.se och Old School NHL.

– Scarborough, där jag växte upp, är väl en ganska typisk kanadensisk hockeystad, berättar Kotsopoulos. När jag växte upp där provade jag på alla möjliga olika sporter. Men eftersom hockey är som kultur i Kanada och något som alla ungdomar vill hålla på med blev det hockey även för mig.
– Om man kan tala om att jag hade någon hockeyidol som ung var det i så fall Bobby Orr. Han spelade för Oshawa Generals i en juniorliga när jag såg honom spela första gången. Det var i Maple Leafs Garden, Bobby var kanske femton år då och hans Oshawa spelade mot Toronto Marlboros.

Hur var din tid som junior i Wexford Raiders?
– Wexford var en väldigt stor och bra organisation för ungdomshockey och jag trivdes väldigt bra där. Då hade jag dessutom skolats om. Tidigare var jag center eller högerforward men nu spelade jag i stället back.
– Efter Wexford flyttade jag till Windsor där jag spelade för Spitfires. Det var en kul tid det med men jag och coachen Wayne Maxner såg väl inte på hockey riktigt på samma sätt. Jag hoppade av Windsor och spelade lite med Collingwood i en av juniorligorna.
– Jag höll upp med hockeyn ett tag efter den säsongen och när jag ville börja spela igen var spel med Acadia University mitt enda alternativ.

Spelade med OS-legendar
Hur tog IHL- laget Toledo Goaldiggers kontakt med dig?
– Toledo bjöd in mig till deras camp efter att dom skickat iväg en hel del av sina spelare till olika mindre ligor. Tom Barrett, som var coach för juniorlaget Streetsville, hade sett mig spela hockey den sommaren med Carl Brewer All Star och han frågade helt enkelt om jag ville få en chans att spela hockey professionellt. Självklart svarade jag ja. Tom Barrett har ju en stor del i att jag kom till NHL och jag kommer aldrig glömma vad han gjorde för mig.

I Toledo Goaldiggers spelade även Mike Eruzione som 1980 skulle komma att ingå i USA:s klassiska OS-lag som mycket överraskande vann guld i Lake Placid efter att bland annat slagit Sovjet i en match som idag går under namnet ”Miracle on ice”.
– Mike var en riktigt bra ledartyp och väldigt bra att ha i ett omklädningsrum. Att han sedan fick vara med och vinna OS-guld… Jag var väl lika överraskad över det guldet som övriga hockeyvärlden var (skratt). Mike och de andra killarna i USA:s lag vann och det kan ingen ta ifrån dem, en stor prestation.

Foto:

I New Haven Nighthawks säsongen 1979/80 började Chris Kotsopoulos göra sig ett namn som fighter
men även som skicklig och tuff defensiv back.
– Fred Shero var coach för New York Rangers då och han ville nog ha min storlek som spelare till laget men även mina defensiva kvalitéer. Shero var helt klart ett viktigt instrument för min fortsatta karriär som NHL-spelare.
– Att spela i Rangers var nog den bästa tiden i mitt liv, staden, spelarna, fansen, allt höll klass. Första träningen med Rangers minns jag faktiskt inte men jag minns att jag snabbt kom in i laget på ett bra
sätt.

I New York Rangers fanns de båda svenskarna Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson från Nynäshamn och Anders Hedberg från Svedjeholmen utanför Örnsköldsvik.
– Ulf och Anders var verkligen professionella i allt de gjorde och vid sidan av isen var båda riktiga gentlemän och bra kompisar. Vi hade även Peter Wallin i laget som också är svensk. Tyvärr spelade inte han så mycket den säsongen jag var där så jag lärde aldrig känna honom ordentligt.

Första målet och första fighten i NHL?
– Första målet var på Don Beaupre i Minnesota. Jag fick ett droppass av Barry Beck som jag satte dit. Första fighten där jag fick matchstraff var faktiskt i Philadelphia efter ett bråk mellan mig och deras Paul Holmgren. Den tuffaste jag mött är annars Bob Probert.

Många kontraktsproblem i Hartford
Det blev bara en NHL-säsong för Chris Kotsopoulos i Rangers eftersom han efter säsongen blev såld till Hartford Whalers.
– Jag var inte glad då jag fick höra att jag var såld till Hartford. Jag tyckte att Rangers gjorde fel och nu efteråt har flera av mina lagkamrater från tiden i Rangers berättat att de håller med mig i att det var ett misstag av klubben.

Foto:

I Hartford fick du Larry Pleau som coach. Var det stor skillnad mot Fred Shero och Craig Patrick som du hade som coacher i Rangers?
– Larry Pleau var ju coach och general manager på samma gång i Hartford, vilket inte är speciellt enkelt. Han försökte lära sig sin nya roll samtidigt som han försökte bygga upp ett framgångsrikt lag. Han gjorde ett bra jobb men, som sagt var, det kan inte ha varit ett lätt jobb.

I Hartford Whalers spelade bland andra NHL-legendaren Dave Keon.
– Dave blev rookie of the year i NHL då jag var två år och nu spelade vi i samma lag, det var som ett skämt (skratt). Vi bodde i samma hus under mitt första år i Hartford och åkte ofta i samma bil till flygplatsen då vi skulle till bortamatcher. Hans kunnande, historierna och hans legendarstatus var något stort för mig.
– Även fast han var fyrtio plus var det beundransvärt att se honom spela. Kunde han åka skridskor eller? (Skratt) En lugnare och intelligentare spelare har väl knappast funnits i NHL.

Vad minns du bäst från säsongerna i Hartford Whalers?
– Två saker, en bra och en dålig. Det bra minnet är då jag redan under första säsongen i Hartford vann Budweiser Cup som bästa back i klubben. En stor del av den framgången var min backkollega Mark Howes förtjänst. Han gjorde mig helt enkelt till en bättre spelare.
– Nu det tråkigaste: Jag hade för många kontraktsproblem under mina fyra år i Hartford. Det var för många brutna löften från olika ledande personer i organisationen. När jag kom till träningslägret inför min femte säsong i klubben fick jag helt enkelt nog. Jag behövde komma bort, till ett nytt lag, så jag lämnade helt enkelt klubben.

Var det självaste Harold Ballard som då värvade dig till Toronto Maple Leafs?
– Nej, efter att jag hade lämnat träningslägret fanns ju egentligen bara alternativet att Whalers sålde mig. Hartford ringde mig hem och frågade var jag ville spela. Mitt svar blev att Toronto Maple Leafs vore trevligt att spela för och så blev det.

Börje – ”en ikon”

Foto:

Börje Salming har alltid lyft fram Toronto Maple Leafs direktör och ägare, Harold Ballard, som en bra personlighet och god vän. Men många andra har andra mer negativa uppfattningar om Ballard. Hur var din relation till honom?
– Folk får säga vad de vill om Harold Ballard, jag älskade i alla fall den mannen. Jag hade förmånen att sitta ner och prata med Harold under många timmar under mina fyra år i Maple Leafs. Han hade ju modet att ta mig till Toronto och vi förstod varandra bra båda två.
– Först och främst var ju Harold en affärsman och en riktigt bra sådan. Hockeykunskapen kan man väl i och för sig diskutera. Men nu efter att han är avliden (1990) har ju inte Maple Leafs tagit hockeyvärlden med storm direkt och de som idag driver bolaget jagar fortfarande Stanley Cup-titeln.

Hur var Börje Salming som lagkamrat?
– Börje var och är fortfarande en ikon i NHL och främst då i Toronto, en riktigt stor spelare. Han tog alltid på sig en stor roll då Maple Leafs skulle föryngra laget och jag tror att det var svårt för honom att lämna Toronto efter att ha spelat i klubben från Darryl Sittlers dagar fram till slutet av 1980-talet, alltså sexton eller sjutton säsonger senare.
– Börje och jag spelade en hel del tillsammans under alla mina fyra år i Toronto och jag trivdes väldigt bra med honom både på och vid sidan av isen.

I Toronto Maple Leafs spelade bland andra tjeckiska spelarna Miroslav Frycer, Marian Stastny, Peter Ihnacak och Miroslav Ihnacak. Märktes det på Torontos sätt att spela hockey?
– Nej, till skillnad mot dagens spelare spelade killar som Stastny, Frycer och Ihnacak på det sätt som de förväntades göra då dom kom till NHL. Det var ju inga fysiska spelare direkt men heller inte några rädda spelare.

Varför lyckades inte Toronto Maple Leafs vinna Stanley Cup under dina år i klubben?
– Vi kom nära några gånger och bland annat var vi nära att gå till konferensfinalen några säsonger. Men i slutändan hade vi inte tillräckligt bra lag, så enkelt var det.

Var det stor skillnad att bo och leva som hockeyspelare i Toronto jämfört med exempelvis Hartford?
– Allt i Toronto handlar om hockey. Alla andra sporter kommer i andra hand. Hartford var bra det med och när det var matchdag var det nästan en helig atmosfär i staden. Barerna och vår hemmaarena, Civic Center, låg vägg i vägg mitt i downtown och allt låg på gångavstånd till varandra. Det var ju en kul tid det med, men att jämföra Hartford med Toronto som hockeystäder vore helt fel.

Blev sig aldrig lik efter skada

Foto:

Säsongen 1987/88 gör Chris Kotsopoulos endast 21 matcher för Toronto Maple Leafs.
– Jag slog upp min skadade magmuskel och min ljumske vilket nog är de värsta skador jag har haft. Jag blev aldrig riktigt mig själv som hockeyspelare efter den skadan även om jag spelade ytterligare
några säsonger. Det händer faktiskt fortfarande att jag känner av mina skador.

Inför säsongen 1989/90 lämnade du Toronto Maple Leafs för spel i Detroit Red Wings. Där tog du ingen plats utan tillbringade mesta tiden i farmarlaget Adirondack Red Wings. Varför valde du att lämna Toronto där du trivdes?
– Jag sajnade som så kallad free agent och den enda anledningen var att jag ville avsluta min karriär. Efter den säsongen slutade jag. Du vet allt har sin tid och förr eller senare var det min tur att sluta. Märkvärdigare än så var det faktiskt inte.

Hur ser Chris Kotsopoulos liv ut idag?
– Jag har ett bra liv, helt klart. Jag gör lite TV, hockey då givetvis, och jag utnyttjar min alumnistatus hos New York Rangers med att gå och se deras hemmamatcher. Jag träffar även till och från mina vänner från året i Rangers och då blir det självklart lite hockeysnack.

Text: Uffe Bodin