Nu börjar hockeyns verkliga Silly Season

Idag spelar Luleå som första SHL-lag träningsmatch inför den nya säsongen. Man gör det med en förstakedja med nyförvärven Jacob Lagacé, Jacob Micflikier och Jacob Sweatt. Näää, skoja bara. William Sweatt heter han ju.
Man möter Asplöven i Haparanda i en match som är del av en cup där även Modo deltar.

Försäsongen är ju, som ni kanske vet, säsongens verkliga Silly Season. Det är ju inte den där perioden där det värvas spelare som är speciellt silly, annat än när mediafolk på udda ställen får för sig att alla spelare som råkar stå som osajnade på Eliteprospects är sannolika att dyka upp i Sverige, som fallet blev när Derek Stepan placerades i HV71 enbart för att han var kontraktslös.

Men ni vet hur det är med försäsongen. Eller så vet ni inte det, utan är en del av hur det är.
Ni vet det där med hur ett lag ‘nog fan är bättre än ett annat’ om låt säga skulle Västerås slå Modo och Modo sedan slår Luleå och så vidare.
Det är ju ett ständigt laborerande med hur bra ett lag är baserat på resultat i enskilda matcher mellan lag som möter lag som ett annat lag har mött och haft ett specifikt resultat mot.

Som vore det så att SHL inte också fungerar så. Att skitlagen vinner mot bra lag, som i sin tur spelar ut ett bättre lag som sedan förlorar mot ett sämre lag.
Det där med att enskilda matcher får ‘skumma’ resultat händer ju hela tiden under ligaspel utan att folk lägger samma värderingar vid det som man gör under försäsongsmatcherna.

Min absoluta favorit under försäsongsmatcherna är däremot det frikort man som supporter har när man av olika anledningar inte har med vissa spelare.
Som Luleå för att ta ett exempel. De har varken har med Jonathan Sigalet eller Toni Rajala på ett bra tag och det ger ett fränt frikort att använda.

Vinner man matcher så är det ett ”Och vi har inte ens med Sigalet och Rajala!”. Förlorar man matcher så är det ”Men vi har ju inte med två av våra bästa spelare”.
Det ger lagen som saknar lite spelare en konstant känsla av att EGENTLIGEN aldrig förlora matcher.

Om man nu ens vill bry sig i att analysera det hela SÅ ingående.
Vi vet ju sedan väldigt gammalt att träningsmatcher bara är träningsmatcher så fort man förlorar, medan ‘det ju alltid är skönt att vinna’ när man vinner.

För att inte tala om de där pekpinnarna som ska komma fram beroende på hur det går med många vinster/förluster, där två exempel alltid används för att försvara ett lag som gått dåligt eller plocka ner ett lag som gått bra.
”Modo förlorade typ alla matcher på försäsongen 2007 och sen gick de och vann SM-guld!” och ”Leksand vann typ alla försäsongsmatcher en säsong och åkte ändå ur SHL!”.

Det används inte sällan som någon form av facit på att går man för bra på försäsongen så går det åt helvete och går det dåligt så kommer det att gå bra under säsongen.
Trots att det, KAN MAN FÖRMODA, finns betydligt fler exempel på där det gått dåligt på försäsongen och sedan gått uselt i ligan samt att det gått bra på försäsongen och även gått bra i ligan.

Definitivt hockeyns verkliga silly season.