Klassiska hockeyfotografen tar avsked med jätteböcker: ”Finns de som tackat mig”

Han är utan tvekan Sveriges mest klassiska hockeyfotograf. Stig ”Stickan” Kenne reste under 45 år land och rike runt för att plåta SHL-spelare. Nu har han pensionerat sig från fotograferingen – men firar sin framgångsrika resa med att ge ut böckerna ”Den svenska hockeyadeln”.
– Det kändes kul att få göra något speciellt med allt det här så nördar och andra kunde få se, säger Stig Kenne till hockeysverige.se.

HÄGERSTEN (HOCKEYSVERIGE.SE)
Stig Kenne, ”Stickan” kallad i hockeysvängen, har fotograferat lag och matchbilder sedan 1970-talet. Nu har han lagt kameran på hyllan och har i stället valt att ge ut två böcker där han samlat ihop många av sina bilder.

Hockeysverige.se satte sig i bilen för att åka till Örnsberg i södra Stockholm där han har sitt kontor i dag för att lyssna vad som ligger bakom det intresse han byggt upp kring att fotografera ishockey.
– Pappa var fotograf och hade en studio. När jag sedan åkte in i lumpen var jag fotograf där. 1967 dog pappa och då fick jag ta över firman. Jag spelade fotboll, bandy, handboll och hockey i Tellus. Där hade jag hållit på lite med gruppfotograferingar, berättar ”Stickan” Kenne och fortsätter:
– Jag tänkte att jag måste börja med något och det är inte så lätt när man bara är 19 år och har egen firma. Då började jag plåta Tellus, Gröndal och mindre lag runt om här. Det här spred sig i Stockholm och sedan följde jag med Curre Lindströms lag, Bantam-team Hammarby, med Roffe Ridderwall, Pelle Lindbergh till Kanada. Det här var 1972. Då träffade jag Kjell Landén från Leksand. Han var motsvarande dagens klubbdirektörer. Efter det började jag plåta Leksand och sedan fortsatte det med lag runt om i Dalarna.
– Under VM 1982 i Finland kom Roger Palmqvist från Hockeyligan och berättade att dom ville ha en fotograf som gjorde allt. Då började jag fotografera alla lagen.

Foto: Stig Kenne

”GRABBARNA KAMMAR UPP SIG”

Hur bemöttes du som fotograf när du kom ut till klubbarna i början?
– Bröderna Abrahamsson i Leksand skulle jävlas, men bara på skämt, och så vidare. Det gick bra och jag fick ordning på grejerna.
– När jag tittade på bilderna från 1972, som var bra bilder på den tiden, så tänkte jag att det här skulle man kunna göra bättre.
– På den tiden tyckte spelarna att ”gör det här så fort som möjligt och sedan bort”. Det är skillnad mot i dag då grabbarna kammar upp och gör sig snygga för bilderna.

Hur kunde veckorna innan elitseriestarten se ut för dig?
– Roger Palmqvist följde med ut i början. Egentligen började jag i april med att ordna datum eftersom det var träningsmatcher och allting. Inledningsvis kunde vi också ta två lag per dag. Det var inga bakgrunder, spelare stod på sargen och vi plockade ut bänkar.
– Det var ju reklam på läktarna samtidigt som dom gjorde om sargerna. Det här innebar att vi fick göra egna ställningar och plåta på blå i ena zonen. Sedan handlade om att planera allting tillsammans med sportcheferna eftersom vi inte kunde åka från Luleå till Malmö och sedan upp till Skellefteå. Det där accepterades så det har aldrig varit något problem.
– När jag började plåtade vi lördag och söndag. Nu vill inte klubbarna det utan i dag vill klubbarna att man tar det här måndag till fredag.

DREV MED TRE KRONORS ÖVERLEDARE

”Stickan” Kenne har givetvis en rad minnen från sin långa resa som fotograf och när vi ber honom plocka fram några ler han först stort.
– Det har hänt en väldig massa… En grej jag minns väl är då jag började att plåta digitalt och glömde spara bilderna så jag fick plåta om lagbilden på HV71. När jag gick in till (Fredrik) Stillman och berättade att jag måste plåta om (skratt)… ”Sluta för fan, sluta”. Jag höll alltid på att skämta så det var ingen som trodde på mig. Det här var lite pinsamt eftersom gubbarna hade börjat byta om.
– Bosse Tovland var en stor överledare för Tre Kronor och en bra kompis till mig. Han klagade alltid på att hans näsa blev röd på bilderna. Han skojade och sa att det var fel på fotografen, men jag berättade för honom om att det handlade om pigmentet som man inte ser med ögat men som filmen tar fram. ”Ni är 34 stycken på bilden och bara en har röd näsa då kan väl inte det vara fotografens fel?” Sedan skulle jag plåta Canada Cup-laget och dom hade varit ute på Hamburger Börs på kvällen. När jag ställt upp allt för att plåta så bad jag alla vänta. Jag sa till Bosse ”Nu har jag plåtat i 20 år och din näsa blir alltid röd, nu ska vi ändra på det”. Då hade jag en smink-låda med mig. Det var min fru som sagt att jag skulle ha med den och att måla Bosses näsa grön. Jag målade den grön samtidigt som gubbarna tjöt av skratt.
– Jag pudrade den där näsan, plåtade och det blev perfekt. Jag åkte ner till proffs på Polhemsgatan och framkallade. Jag bad dom ta fram en 60×50 bild på Bosse med grön näsa, vilket dom gjorde. Jag skickade väg bilden med bud till Bosse och det tog bara tio minuter så ringde telefon och det var ett jäkla liv. ”Jaha, har budet kommit fram?” haha…

Foto: Ronnie Rönnkvist

EN 796 SIDOR OMFATTANDE BOK

Nu kommer alltså både bilder och texter från ”Stickan” Kennes liv som hockeyfotograf i bokform.
– Det är så många hockeyintresserade och det är bara jag som har bilderna. Jag plåtade åt Hockeyligan i 35 år och eftersom klubbarna själva inte har så mycket material så ville jag köra fram en bok, men då ville jag också ha en stor bok.
– I ishockeyboken och dom här böckerna är det så små bilder så det inte går att se något. Matchbilder och idolbilder har vi också så det kändes kul att få göra något speciellt med allt det här så nördar och andra kunde få se. Nu väger den sex kilo, är 26 centimeter hög och 35 centimeter bred. Dessutom är det ett tre millimeters omslag. Det blev en box med två delar eftersom det är 796 sidor och nästan 700 bilder.

Hur har gensvaret varit så här långt?
– Grymt! På förmiddagen innan en match fick Frölundas tränare, Roger Rönnberg, se boken. Han sa ”fy fan vad bra”. Samma sak var det då jag var uppe på Djurgårdens kansli och träffade några av dom gamla spelarna. Linköping likaså. Det finns ingen som har sagt något annat än positiva saker. Det finns till och med dom som har tackat mig. Det känns kul och hade jag inte gett ut böckerna så hade det här gått i graven eftersom jag själv är över 70 år nu (skratt).

Hur ser ”Stickan” Kennes liv ut idag då kameran hamnat på hyllan?
– Det ser bra ut. Jag lade av med fotograferingen vid nyår eftersom dom skulle höja hyran med 100 procent där vi var förut. Vi fick i stället tag på den här lokalen och håller på med boken. Nu behöver jag inte längre jobba fulla dagar utan går hit ner när jag vill.

Foto: Stig Kenne

Några röster om Stig Kenne:

Mats Sundin OS-guldmedaljör och världsmästare
– ”Stickan” var en institution när jag var professionell, med i landslaget eller elitserien som det hette på den tiden. Det var ett ansikte vi spelare kände igen och som alltid gjorde ett fantastiskt bra jobb. Han gjorde det dessutom till något extra. Det var oftast vid lagfotograferingen som jag träffade ”Stickan”, men även runt om i hallarna. Han var en del av hockeyfamiljen och gjorde ett kanonjobb.
– Jag såg fram emot fotograferingarna eftersom ”Stickan” gjorde det till ett roligt tillfälle, något som annars killarna kan tycka är lite tråkigt eftersom killarna ska klättra på obekväma ställningar och så vidare. Han gjorde det till ett roligt event som vi spelare såg fram emot att få vara med om. Han förädlade konsten som fotograf.

Sundin ser också det historiska värdet i att Stig Kenne har samlat en stor del av sina bilder till en bokbox.
– Jag tycker att det är otroligt viktigt och något jag har saknat lite grann. Är det något som man är otroligt duktig på i Nordamerika är det att fläta samman hockeyns historia och nutid. Det behövs den här typen av verk och ”Stickans” fotosamling där man samlar spelare, lagdräkter, stämning, arenor från långt tillbaka i tiden till nutid är jätteviktigt. Jag ser verkligen fram emot att ha den här boken i bokhyllan hemma. 
 
Kjell Landén, före detta vd, Leksands IF:
– Det var länge sedan närmare bestämt 1972 vi träffades första gången. Jag var kompis med Curre Lindström som tränade Hammarbys A-pojkar. När han bjöd med mig på deras resa till Canada samma år var ”Stickan” med. Vi fann varandra direkt. Han hade också tagit lagfotot på laget vilket jag tyckte var mycket bättre än det som vi hade inom elitklubbarna så jag erbjöd han att komma upp och ta vårt foto som sedan medförde att han blev ”hovfotograf” för elitklubbarna.
– Han tog också alla gruppbilder på vår hockeyskola under alla år. ”Stickans” och våra familjer umgicks även under många år. Lite kul med Hammarbys pojklag var att flera av spelarna sedan blev landslagsspelare. Bland andra Pelle Lindberg och Rolf Riddervall som båda ställde upp som målvaktstränare hos mig och ”Nubben” (Lars Andersson) på Buster/Jofa hockeyskola.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”:
http://www.stimar.se/