”Jag är glad att jag står här i dag”

Skadorna och bakslagen har förföljt Patrick Cehlin under seniorkarriären. Men trots en allvarlig höftskada, blodproppar och flera hjärnskakningar har han genast gjort ett starkt avtryck i sin nya klubb Luleå.
– Jag är glad att jag står här i dag, säger Patrick Cehlin till hockeysverige.se.

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
I en säng i en lägenhet i Ängelholm, med lamporna släckta och gardinerna fördragna ligger Patrick Cehlin. En hjärnskakning har fått honom helt ur balans och för att komma tillbaka till sporten han älskar mest är det vila och tålamod som gäller. Något som inte alltid kommer så enkelt.
– Det var väldigt tufft där en period, säger 26-åringen när hockeysverige.se möter honom efter en bortamatch i Scandinavium.

Ett drygt halvår senare har han klivit av isen som en av Luleås bästa poängplockare under säsongsstarten. Han mår bra, känner sig starkare och är spänd på sin första säsong i nya klubben. Men resan dit har tagit tid. Den forne Röglespelaren, som har erfarenhet av hjärnskakningar sedan tidigare, föll olyckligt efter att ha gjort mål i en match mot just Luleå i november i fjol. Han slog i huvudet och det konstaterades kort senare att han drabbats av en hjärnskakning. Vägen tillbaka blev långdragen.
– Efter ett tag började väl folk se att jag inte mådde så bra. Jag fick prata med en del professionella personer som hjälpte mig, men det som hjälpte mest var att prata med spelare som varit i samma situation, berättar Cehlin.

”VAD GÖR JAG OM JAG MÅSTE LÄGGA AV?”

Patrick är god vän med Daniel Bång som blev tvungen att sluta med ishockeyn på grund av sina hjärnskakningar. Med Daniel kunde han prata om problemen och få en igenkännande röst som är svår att få från andra. Även Djurgårdens Andreas Engqvist kämpade med en hjärnskakning under samma period, så Patrick pratade dessutom en del med honom.
– Det är svårt att förklara och folk som inte varit i den sitsen eller mått på det sättet vet inte riktigt vad man går igenom. Det blir lite svårt. Det är inte så att man går runt med ett gips på armen, det är ju ingen som ser vad som är fel. Därför var det skönt att prata med någon som varit i samma sits, berättar han.
– Och så fick jag mycket stöttning av familj och vänner.

Hur illa var det?
– Ett tag var det ingen telefon, ingen tv. Jag låg oftast i min säng i Ängelholm, i ett mörkt rum. Jag bor ensam, så när laget var borta på resor blev det inte så jäkla roligt. Det blev en nedåtgående spiral. Den mentala biten var väldigt påfrestande på något sätt. Det var en tuff prövning men jag är glad att jag tog mig ur det och att jag står här idag.

Tänkte du någon gång att du inte skulle komma tillbaka?
– När tiden går och det känns som att man inte gör några framsteg är det klart att man kommer in i dåliga tankebanor. Vad gör jag om jag måste lägga av? Kommer mina symptom att försvinna? I början var man ju stressad över situationen och ville tillbaka så snabbt som möjligt, men efter ett tag så blir ju hockeyn lite sekundärt. På ett sätt är hockeyn en extremt stor del av ens liv, men det är också egentligen ”bara hockey”.

Patrick Cehlin kom till Luleå inför säsongen och är redo att göra ett nytt försök på en skadefri säsong. Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold

STOR ERFARENHET AV ALLVARLIGA SKADOR

Förutom hjärnskakningarna har stockholmaren genomgått en omfattande höftoperation, och drabbats av två blodproppar i vaden. Flera av hans säsonger har blivit söndertrasade av skadebekymmer. Men Patrick försöker att se motgångarna som stärkande.
– Man måste försöka se det på det sättet. Det är tufft där och då, med skadorna, men det är ju baksidan av sporten. Och den gör att man på något sätt får en annan uppskattning också. Så förhoppningsvis blir man starkare av det. Att veta att man kan ta sig igenom saker och ting.

Är du orolig att du ska få en till hjärnskakning, känner du dig hämmad?
– Nej, egentligen inte. Jag försöker vara lite smartare där ute, kanske. Inte komma så lågt med huvudet inne vid sarghörnen, försöka tänka på små grejer som man kanske inte tänkte på förut. Men jag skulle inte säga att det hämmar mig. Jag anpassar mig. Jag vill fortfarande vara den spelare jag är, spela aggressivt och ta mig in på de ställena där det gör ont, men jag försöker kanske vara lite smartare.

Innan den Nashvilledraftade forwarden hamnade i Rögle tillbringade han tre säsonger i Nordamerika, och därefter några matcher i Leksand. De två sista säsongerna i farmarlaget Milwaukee Admirals var kantade av ovan nämnda hjärnskakning och höftproblem. Men Patrick drömmer fortfarande om att göra comeback på andra sidan Atlanten.
– Jag vet att jag inte är tokung längre, men jag är inte heller hur gammal som helst. Och kan man göra det bra här i SHL finns ju chansen att kanske ta sig dit, eller ut i Europa. Jag har det i baktanken att jag varit där borta en gång, jag vet hur det är. Tyvärr fick jag ju den tiden spolierad av massa skador, så någonstans vill man ju ge det en rejäl chans till.

”JAG HAR MER ATT HÄMTA”

Patrick har fått en bra start i Luleå under säsongsinledningen. På åtta matcher har han noterats för sex poäng och han skjuter mest i hela ligan. Det är svårt att tro att han för inte så längesedan låg nedbäddad i ett mörkt rum. Men Patrick själv verkar inte förvånad över sin rivstart.
– Vi har funkat bra som lag, tycker jag. Vi har varit med i varenda match och jag har fått spela mycket. Det ger ju självförtroende. Jag känner fortfarande att jag har mer att hämta, men det är klart att om laget spelar bra är det lättare för individen att lyckas.

Kontraktet med Luleå är på två säsonger och Patrick berättar att han har det bra i sin nya omgivning.
– Det är en bra stad. Jag längtar nästan lite till när snön kommer och lyser upp och man får känna på en riktig vinter. Och det har varit bra uppslutning på matcherna här i början. Vi har en riktigt bra ledarstab och ett härligt gäng. Så jag trivs bra.

Är det skönt att vara tillbaka i hockeymiljön?
– Ja, alltså… Det är en väldig skillnad på mig idag och i december-februari förra året då det var som värst. Bara att få vara i omklädningsrummet och tjoa och tjimma lite med grabbarna… Det är ovärderligt.