”Kunde inte ens se på hockey eftersom jag mådde så fruktansvärt dålig”

Det har gått mer än två och ett halvt år sedan karriären fick ett abrupt slut. Än i dag lider Magnus Kahnberg av sviterna efter sin sista hjärnskakning. För hockeysverige.se berättar han om den jobbiga tiden efter karriären.
– Jag kunde inte ens se på hockey eftersom jag mådde så fruktansvärt dålig, säger Kahnberg om tiden när det var som värst.

LÅNGEDRAG/GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Karriären fick ett abrupt slut 2015. I en match mot sin tidigare klubb Brynäs i Gävle fick Magnus Kahnberg sin tredje hjärnskakning efter att ha fått en tackling av backen Lukas Kilström. Drygt två och ett halvt år senare lider 37-åringen fortfarande av sviterna efter smällen.

När hockeysverige.se träffar Kahnberg hemma i Långedrag utanför Göteborg för en Old School Hockey-intervju berättar han om den otroligt tuffa tiden efter karriären. Nu är han trots det på väg att testa på att arbetsträna och sakta komma tillbaka till ett ”vanligt” liv.
– Även om jag har haft motgångar innan då jag spelat så är det här den tuffaste kampen jag har gått. Kanske har jag haft nytta av mina tidigare motgångar i det vi nu har gått igenom som familj. Det har varit och är tufft, berättar Kahnberg öppenhjärtigt.
– Det enda positiva… Dels slapp jag ta beslutet själv att sluta och hade jag slutat som, tror jag i alla fall, exempelvis Christian Bäckman, nu hade han kanske kunnat fortsätta spela någon annanstans även om hans kropp delvis sa stopp, han upplevde det nog jobbigare första säsongen som han inte spelade.
– Själv hade jag det så tufft med mig själv och kunde inte ens se på hockey eftersom jag mådde så fruktansvärt dålig. Det gjorde att jag slapp den värsta saknaden av hockey då jag hade problem med annat. Det är väl vad som är positivt med vad jag har fått gå igenom i mitt huvud.

”ALLTING KÄNDES MYCKET VÄRRE NÄR DET VAR NÅGON JAG KÄNDE”

Kahnberg drabbades av en första otäck smäll mot huvudet 5 mars 2011. Då var han borta tio veckor efter att ha tacklats av Linköpings Sebastian Karlsson.
– Allting kändes mycket värre då det var någon som jag kände som jag fick smällen av. Det hade varit enklare om det var någon jag avskydde i stället för att det som nu, en polare. Men det där har vi pratat ut om, säger Kahnberg  

Foto: Bildbyrån/Carl Sandin

Smällen som gjorde slut på karriären kom i januari 2015. Den var inte ful, men tog illa.
– Det var en bra tackling i bröstet som gick upp och även tog på haken och blev som en uppercut. Den hade jag tålt mycket, mycket bättre om jag inte hade fått smällen 2011. Dessutom hade jag fått ett slagskott här under Brynäs-tiden som jag också fick hjärnskakning av, säger Magnus Kahnberg och visar ett ärr vid sidan av ena ögat.
– Det är den sammanlagda mängden, tror läkarna, som gör att jag mår dåligt. Den sista smällen gav, precis som den från ”Sebbe”, lite whiplash. Det har gjort att jag får yrsel fort i olika miljöer. Jag blir även yr av vissa rörelser. Till exempel är det väldigt svårt att spela innebandy där det är snabba rörelser och dessutom tittar man nedåt, vilket är det värsta.
– Sakta men säkert blir det bättre, men annars är det den här hjärntröttheten som är jobbigast och som nästan ger samma symptom som när man går in i väggen, utbrändhet.

TUFFT FÖR FAMILJEN: ”KARIN FICK GÖRA ALLT”

När Magnus Kahnberg mådde som sämst blev det även en stor omställning för hela familjen. Hans hustru Karin fick bära ett stort lass kring sönerna Nils, 7, och Ted, 5.
– Jag var till och från sängliggande, men jag är glad att jag har tagit mig igenom den värsta tiden. Karin fick göra allt. Det hade hon gjort innan då jag spelade också, men nu var det på ett annat sätt.
– Det är i alla fall skönt att jag slipper dom här längre downperioderna nu. Tidigare kunde jag vara sängliggande i ett mörkt rum under nästan en hel vecka.

Hur mår du idag?
– Jag mår bättre i alla fall, säger Magnus Kahnberg med ett leende och fortsätter:
– Det är lång väg kvar, men jag är glad över att jag har varit nere och vänt. Nu njuter jag i stället av framstegen. Neurologerna och läkarna säger att så länge det går framåt ser det ljust ut. Det gäller att optimera och ta sig tillbaka i den takten som kroppen bestämmer. Jag har fått lära mig vända på livet jämfört med det livet jag hade som hockeyspelare.

Klarar du att följa hockeyn nu?
– Jag har varit för trött för att gå och se matcher. Visserligen har jag gått på någon match, men om jag ska vara ärlig så följer jag mest hur det går för mina kompisar, Loui (Eriksson) och Henrik (Lundqvist) där borta, Joel (Lundqvist) här hemma och (Nicklas) Lasu, som är min kusin. Alltså kompisar som jag spelat med och umgås med på sidan om. Det är mer på den nivån.
– Sedan har jag fullt upp med småbarn precis som alla andra. Visserligen kan vi sätta oss och se en period på tv innan dom ska sova och jag hänger med och vet hur det går även om jag inte ser så jättemycket, avslutar Magnus Kahnberg som efter intervjun med ett kafé i Långedrag har planer på att kika på sonen Nils fotbollsträning.

Hela Old School Hockey-intervjun med Magnus Kahnberg kommer inom kort på hockeysverige.se