Alfredsson om struliga säsongen: ”Vi hade en bra attityd fast vi var så pass dåliga”

Han valde att sluta spela hockey efter säsongen 2013/14. Då var han 41 år. Han kan nu se tillbaka på en karriär där han numera kan skriva in sig som en av svensk hockeys största spelare genom alla tider där han bland annat var lagkapten för Ottawa Senators i NHL. Dessutom var han med i det svenska OS-lag som vann guld i Turin 2006. Första säsongen i världens tuffaste liga, NHL, kom att bli något Daniel Alfredsson alltid kommer att minnas.

Det var efter några lyckade säsonger med Västra Frölunda i elitserien som förbundskaptenen Curt Lundmark plockade ut Daniel Alfredsson till att representera Tre Kronor under VM i Globen 1995. Sverige kommer tvåa efter att ha förlorat mot Curt Lindströms Finland i finalen. Alfredsson svarar för tre mål på åtta matcher under turneringen och utses till en av Sveriges tre bästa spelare.
— Anledningen till att jag ville stanna en säsong till på hemmaplan efter det att jag draftades av Ottawa 1994 var att VM skulle spelas på hemmaplan. Att få vara med där var ett av mina stora mål.
— Det började med att jag kom med i Vikingarna säsongen 1992/93. Sedan hade jag turen att göra en bra match när vi var i Örebro och spelade en match i allsvenskan när Curre (Lundmark) satt på läktaren. Jag fick komma med i Tre Kronor och känna på hur det var och efter det var målet att få komma med i VM laget.
— Just innan VM kvalade vi mot Rögle för att vara kvar i elitserien. Efteråt har jag hört att hade vi inte vunnit den bäst av fem serien så hade Curre redan hunnit plocka ut laget innan vi hade spelat klart. Där hade jag lite tur.
— VM var otroligt stort. Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen samtidigt som intresset var helt fantastiskt med fullsatt arena i varje match då vi spelade. Det är en av dom bästa turneringarna jag har varit med om.
— Precis efter VM 1995, jag hade lite prat med Frölunda och dom försökte få mig att stanna kvar och göra om mitt kontrakt, men jag ville ta min an nästa utmaning vilket var NHL, att försöka ta mig in i världens bästa hockeyliga.

Daniel Alfredsson från Frölundatiden. Foto: Bildbyrån

Fanns någon tvekan hos dig om du skulle åka?
— Nej, det gjorde det inte. Var det någonting jag tvekade på var det hur länge jag skulle vara kvar där borta. Lyckades jag inte så visste jag att jag ändå kunde komma hem igen. Jag kände också att jag hade ingenting att förlora.

Kunde du ens då drömma om att du skulle bli kvar i NHL så pass länge?
— Nej. Det jag trodde var att jag kanske kunde bli kvar två eller tre säsonger. Hade jag klarat det så hade det varit bra, skrattar Daniel Alfredsson och fortsätter:
— Att det skulle bli så här längre hade jag inte några tankar på då. Jag tror heller aldrig jag har försökt se så långt fram utan stannat i nuet så länge som möjligt. Det har jag egentligen alltid gjort. Det var bara att ”nu ska jag över och prova så får vi se hur det går”. Funkar det inte så åker jag hem. Det fanns inte på kartan att de skulle bli så passa många år (18 säsonger) här borta.

ENSAM SVENSK

När Daniel Alfredsson kom över till Ottawa Senators inför säsongen 1995/96 var han ensam svensk i laget, men det upplevde han aldrig själv som något stort problem även om han var lite nervös.
— Det var nervöst såklart. När jag hade landat mötte dom upp mig på flygplatsen och tog mig till ett hotell. Först var det en rookiecamp under en vecka. Jag kände inte någon där vilket gjorde det extra nervöst. Att jag dessutom hade glömt mina skridskor hemma i Sverige gjorde inte saken bättre, skrattar Alfredsson.
— Samtidigt var det spännande och det är något speciellt med hockeymänniskor. När du kommer in i ett lag brukar dom som varit där ett tag ta bra hand om dom som kommer in nya. Det här kände jag på en gång. Speciellt Martin Straka tog hand ganska bra hand om mig redan på rookiecampen och hjälpte mig mycket. Han var även med på den stora campen.

Hur löste du det här med skridskorna?
— Jag fick låna ett par begagnade under rookiecampen som dessutom var två nummer för stora. Det var inte mycket annat att göra.

GJORDE SUCCÉ

Daniel Alfredssons första säsong i Ottawa Senators blir en succé för hans personliga del. På 82 matcher gör den då 23-åriga göteborgaren 26 mål och totalt 61 poäng på 82 matcher. Han vinner även Calder Trophy (Årets Rookie i NHL). Men för laget gick det inte lika bra utan Senators slutar säsongen som ligans klart sämsta lag.
— Det var en väldigt turbulent säsong. Det var lite samma sak när jag kom till Ottawa som när jag kom till Frölunda, jag försökte bara spela hockey samtidigt som det hände mycket i klubben. Jag hade tre olika tränare och två olika General Managers under min första säsong. Vi vann inte mycket matcher, men samtidigt när jag tittar tillbaka på det så kände jag det inte så turbulent i själva laget. Dom som hade varit i NHL och laget innan tog ruggigt bra hand om mig. Speciellt när det var tufft, frustrerande och vi förlorade mycket.
— En av killarna, Sean Hill, sa till mig: ” Alfie, this experience that you been through this year, you will never experience again”
— Det här är något som jag kommer ihåg väldigt starkt. Vi hade en bra attityd fast vi var så pass dåliga. Jag lärde mig oerhört mycket av den här säsongen, fick spela mycket matcher och i alla situationer. Tittar jag tillbaka så var det den perfekta starten på resten av karriären.

Daniel Alfredsson, Nicklas Lidström och Mats Sundin efter OS-guldet i Turin 2006. Foto: Bildbyrån

Du utses som årets rookie så för dig måste det ändå ha fungerat bra?
— Jag kom in i det bra och hade också tränat som ett djur hela den sommaren. Jag visste att skulle jag prova på NHL så måste jag vara förberedd. Hade jag inte klarat det så ville jag känna att jag hade gett allt jag kunde.
— Jag var bra tränad, Ottawa hade haft en dålig säsong innan och tränaren sa redan på campen att det inte spelar någon roll vad man hade gjort innan, den här säsongen skulle han bara ta ut dom bästa spelarna. Nu gick det bra för mig redan på träningslägret och jag fick tränarens förtroende redan från start. Dessutom spelade jag bra och fick mycket istid redan från början och det här fortsatte under hela säsongen.
– När vi hade det riktigt tungt kände ändå jag att jag gjorde vad jag kunde och jag fick spela med bra killar. Man gav mig ändå förutsättningarna att lyckas för mig personligen.

Hockeykortet är hämtat från Upper Deck Collector Choise 1996/97