MJÖRNBERG: Transatlanthajpen är plötsligt stendöd

I flera år tycktes det som att alla ville värva från Nordamerika, till kommande säsong har endast tre spelare med nordamerikanskt pass kritat på för spel i Hockeyettan. Följ med på en resa genom en transatlanthajp som har svalnat betänkligt.

KRIFs sportchef Mikael Johansson är kroniskt oförmögen att bygga lag utan att hämta minst en spelare från Nordamerika. Den lilla Blekinge-klubben har haft nordamerikansk representation i spelartruppen varje säsong sedan klivet togs upp i Hockeyettan till säsongen 11/12. Men när han på torsdagen tillkännagav kontrakteringen av kanadensaren Cullen Bradshaw är han ganska ensam i sitt slag.

Bradshaw är, efter HC Dalens Lucas Frey och Borlänges Lucas Venuto, blott den tredje nordamerikanen att bli klar för spel i Hockeyettan inför säsongen 17/18. Det är en remarkabel skillnad mot hur det har sett ut tidigare.

Kanske kan vi rent av konstatera att den stora transatlanthajpen är stendöd.

Visst var det så att det fanns en del nordamerikaner i Hockeyettan (som då kort och gott kallades division 1) redan under de första tio åren av 00-talet. Bland annat gästades ju serien av välbekanta stjärnförvärv som Georges Laraque, Trevor Kidd och Nikos Tselios. Men det vore synd att kalla det någon större skara eller invasion.

Det var i runda slängar mellan tio och femton nordamerikaner som testade lyckan i den svenska tredje-ligan varje säsong och flera av dessa blev också kvar i flera säsonger och kom att associeras med sina klubbar. Men sakta men säkert började det ske en upptrappning. Säsongen 08/09 fanns 14 nordamerikanska spelare i ettan, varav den mest ihågkomne förmodligen är Olofströms Ryan McLeod som fyllekörde genom en rondell och strax därefter flydde landet. Säsongen därpå (09/10) var det 19 stycken.

Och det var då, säsongen 09/10 som saker och ting verkligen sattes i rörelse. Benoit Doucet (34 poäng på 23 seriematcher) och framförallt Mark Hurtubise (75 poäng på 40 seriematcher) drog på sig Olofströms tröja och fullkomligt krossade söderserien. Samtidigt betalades Matt Davidson stora pengar för att vara tungan på vågen som lyfte Tingsryd från ettan till Hockeyallsvenskan (vilket säsongen därpå skulle resultera i ett genant haveri i den ädlare serien). Det gav ringar på vattnet, minst sagt.

Året därpå (säsongen 10/11) var det som att de allra flesta ville kopiera det där konceptet. Plötsligt skulle även Karlskrona ha dubbel uppsättning av nordamerikaner, Asplöven och Björklöven laddade på, Skövde gjorde ett försök med överhajpade Mike Wirll (som hade skjutit 19 mål på 18 matcher för Gislaved säsongen innan) och Olofström gjorde i flera säsonger försök att återupprepa succén Doucet/Hurtubise utan att över huvud taget vara nära.

Från att ha legat ganska konstant på 10-15 importer per säsong spelade plötsligt (med reservation för att någon eller några kan ha fallit ifrån i följande siffror) 26 nordamerikaner i Hockeyettan den säsongen och på den nivån fortsatte det med 24 importer 11/12 och 29 säsongen 12/13 innan det till synes svalnade en aning igen med 23 nordamerikaner 13/14 och 22 säsongen 14/15.

Men var hajpen över? Knappast.

Säsongen 15/16 slogs någon form av rekord. Då lirade inte mindre än 37 nordamerikanska spelare i Hockeyettan. Det var inte bara en lyx toppsatsande gäng med muskler unnade sig utan kunde hittas lirare med nordamerikanskt pass i var och varannan buske. Oväntade gäng som SK Lejon, Surahammar, Kumla, Tierp och Vallentuna hade internationell touch på sina rosters. Transatlanthajpen levde i allra högsta grad.

Men sen började det svalna betänkligt. Säsongen som gick noterades sammanlagt 16 nordamerikanska importer för spel i Hockeyettan och så här i slutet av juni 2017 är det alltså ynka tre stycken som gjort klart för spel i serien inför kommande säsong.

Det kanske är rimligt. För när man tittar tillbaka på alla dessa år av importerande blir det uppenbart att det varit väldigt mycket swing and miss (för att använda en klatschig baseball-term). Träffprocenten på spelare som kommit in i Hockeyettan och verkligen gjort skillnad är inte jättehög.

Det är klart att framgångssagorna finns. Duon Doucet/Hurtubise kommer förmodligen stå oöverträffad för all framtid, utan det arv Alex Brooks lämnade efter sig säsongen 10/11 hade Karlskrona förmodligen inte befunnit sig där de är idag. Bates Battaglia gjorde för KHK säsongen 11/12 vad Matt Davidson gjorde för Tingsryd två säsonger tidigare, lyfte dem till Hockeyallsvenskan. Han var den där tungan på vågen som betydde så oerhört mycket.

Eric Przepiorka gjorde ett betydande avtryck under sina säsonger i ettan (med Olofström, Asplöven, Västervik, Kristianstad och Kiruna), Keegan Dansereau dansade en vinter i Mörrum, Shawn Snider var riktig spets och Russ Moyer var en hård jävel som lyfte Björlöven tillbaka till Hockeyallsvenskan.

Vi minns Hudiksvalls Dallas Jackson för att han såg ut som en karaktär ur tv-serien Doktor Quinn, Mike Danton för att han hade suttit i finkan för anstiftan till mord, Vita Hästens Mike Beck för att han gav upphov till roliga porrfilmsskämt, numera pensionerade Vinny Scarsella som en skön liten speedkula och superarbetaren Jack Berger för att han kom som från ingenstans, glänste i Nybro-tröjan och lade av för att satsa på läkarstudier.

Men antalet spelare som kom, sågs utan att vara den där spetsen och föll fullständigt i glömska är betydligt fler. Handen upp ni som minns storheten med Louke Oakley? Tyler Roeszler? Andrew Sackrison? Sean Perkins? Ben Dimarco? Jared Cipparone? Zach Cohen? Charles Baldwin? Danny Elser? Andrew Kurlandski? För att bara ta några få exempel, det blir en väldigt lång lista.

Så konstateras kan att det inte alls behöver vara fel att värva från Nordamerika. Det finns en uppsjö av guldkorn att hämta därifrån och är kul med internationella tillskott i en liga som annars håller på att bli ganska urvattnad. Men med tanke på att Hockeyettans sportchefer mest tycks blunda, peka och hoppas och att träffprocenten är därefter kanske det är lika bra att transatlanthajpen svalnat. I alla fall för en stund.

Inte ens en van herre som Micke Johansson träffar ju rätt varje gång med ren självklarhet.