KRÖNIKA: ”Jag är Albins fru – men inte bara det”

För tre år sedan tvingades den före detta juniorlandslagsmannen Albin Blomqvist avsluta karriären på grund av återkommande problem till en följd av hjärnskakningar. Blott 20 år gammal. I ett inlägg på Albins egen blogg delar hans hustru Stephanie om hur det är att leva med någon som drabbats av huvudskador. Hockeysverige.se har fått tillåtelse att återpublicera inlägget.

Jag heter Stephanie Blomqvist. Jag är Albins fru, men inte bara det – jag är till stor del också hans minne, hans kalender, hans rådgivare och hans röst gentemot myndigheter och försäkringsbolag. Albin har bett mig skriva ett inlägg här i bloggen om hur det är att leva tillsammans med någon som dagligen lider av bestående men efter upprepade huvudskador – och ja, hur är det egentligen? Jag brukar inte reflektera särskilt mycket över det, det är liksom vardag, men tidigare idag när vi diskuterade saken sa Albin: ”Du lever ju inte ett normalt liv”. Nej, det kanske jag inte gör.

Jag och Albin gick i samma klass under hela mellan- och högstadiet. Jag kände honom väl, och alla visste vilken dröm han målmedvetet siktade på att nå: NHL. När jag i december 2012 såg på Facebook att Albin blivit skadad skrev jag ett meddelande av ren omtänksamhet för att fråga hur han mådde och vad som hade hänt – hjärnskakning, igen, och han skulle åka hem till Osby på obestämd tid.

Några dagar senare satt jag bredvid honom, som vid tidpunkten var mer av ett vrak än en människa, i hans mammas vardagsrum och pratade om både det ena och det andra. Jag såg på honom att han inte mådde bra, det fanns liksom ingen som helst tillstymmelse till liv i hans ögon – men han sa ingenting om det. Han sa att han hoppades kunna åka tillbaka till Kanada efter sommaren igen, men att han inte var säker, att det kanske var dags att lägga skridskorna på hyllan. Jag vet, med facit i hand, att om vi inte hade träffats den där dagen så hade hans destruktiva beteende med alkoholmissbruk förstört honom. Vår relation blev som en slags tillflyktsort från hans krossade framtidsplaner.

Sedan den stunden har vi gått igenom massor av saker tillsammans – många har varit helt underbara, och en hel del har varit, och är fortfarande, tyngre än man kan föreställa sig för en person som lider av skador som inte ”syns” utanpå.

Ungefär två månader efter att vi hade flyttat ihop, i september 2013, fick Albin otroliga smärtor i huvudet mitt i natten en lördag. Han hyperventilerade, skrek i panik och kräktes blod. Jag som hade (och fortfarande har) dåliga kunskaper om skador i huvudet blev skräckslagen och befarade det värsta: hjärnblödning. Ambulansen hämtade honom och vi åkte in till akuten, väl där placerades han i en korridor full av lördagsfyllon (som om inte hans tillstånd redan vore nog). Kraftig migränattack och panikångest, blev diagnosen som fastställdes tidigt efterföljande morgon. Först då, vid det ögonblicket, förstod jag vilken kamp Albin förde (och fortfarande för) mot sin mentala (o)hälsa.

Ständig huvudvärk, minne som en 80-åring, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, ångest och en rad synfel är bara några av de bekymmer han brottas med dagligen. På vardagsbasis kan tillsynes små enkla ting bli hur svåra som helst, exempelvis är Albin mästare på att dubbelboka, på att glömma saker jag ber honom göra (åtminstone första, andra  och tredje gången) och på att mumla i samtal. Ofta påbörjar han en mening utan att slutföra den, och har då glömt att han ens sagt något från början. Kalas och andra tillställningar är svårt, att åka på en shoppingtur längre än 40 minuter är också svårt. Ändrade planer är väldigt svårt. Vårt liv kräver planering och struktur för att det ska fungera, och allt detta till följd av skador han åsamkats genom idrotten han alltid älskat.

De problem Albin lider av syns inte på ytan och uppmärksammas oftast inte av den som inte känner honom. Det gör att han i alla slags sammanhang, inte minst i arbetslivet, bemöts som en helt frisk person som förväntas kunna ge 100 procent, och klara av alla slags uppgifter liksom vem som helst. För mig som närstående, är det oerhört smärtsamt att behöva se sin livskamrat stiga upp på morgonen för att gå till ett heltidsjobb han vantrivs med, i synnerhet eftersom han dessutom har en hjärna som behöver vila ungefär 50 procent av tiden. Och alla vet vi väl vad som händer när en människa arbetar 50 % mer än vad hen egentligen klarar, på en plats hen inte trivs? Ångest och depression kommer som ett brev på posten. Det hände Albin för två månader sen – lyckligtvis fick jag honom att besöka läkaren i god tid och han blev sjukskriven (tack och lov) innan han skulle ha blivit ännu sämre.

Anledningen till att Albin ändå ”måste” arbeta så pass mycket som 80-100 procent är att han, fortfarande fyra år senare, inte fått någon som helst ekonomisk ersättning för de skador han ådragit sig under sin hockeykarriär (ja, försäkringsärenden tar tid och kräver ett enormt engagemang och egenansvar, och är något Albin inte orkar hantera på egen hand). Men att hitta ett jobb i den omfattningen som verkligen skulle fungera är otroligt svårt med tanke på de bekymmer han har, och av precis samma anledning är studier också helt uteslutet.

Han, vi, är alltså fast i en ond cirkel som mestadels verkar helt omöjlig att ta sig ur.

Och jag ställer mig ofta frågan: Är det verkligen meningen att vi ska behöva hantera denna situation i ensamhet, helt utan stöd från någon i den hockeybubbla som Albin offrade sin hälsa för? Är det meningen, att den som skadar sig inom sporten helt ska lämnas åt slumpen?

Mitt i all ovisshet kring vad morgondagen ger, och mitt i alla försäkringsärenden, läkarbesök, utredningar, diagnoser och psykologsamtal finns det ändå en sak som, för mig, är det absolut värsta av allt. I snart fyra år har jag frågat min älskade samma tillsynes enkla fråga:
– Vad vill du nu göra av framtiden? Vad drömmer du om att göra?

Jag har alltid fått, och får fortfarande samma uppgivna svar:
– Jag har ingen aning.

Att ha drömmar om framtiden är en mänsklig rättighet – men möjligheten att uppfylla dessa drömmar kräver sina förutsättningar. Albins förutsättningar för att nå sin stora dröm rycktes ifrån honom i samma sekund som han fick sin sista hjärnskakning 2012, och hur enkelt är det att ersätta en dröm som sedan länge är slagen i spillror?

Jag vet inte. Albin vet inte heller. Men vi försöker ta reda på det, och så småningom nå dit. Tillsammans.

STEPHANIE BLOMQVIST

Läs fler inlägg på Albin Blomqvists egen blogg.