Blåslagna, blodiga och snart begravda – i natt tar Stanley Cup-finalen slut

Var det luften som gick ur finalserien i helgen?
Jag tror det.
Inför den femte finalmatchen i Tampa hade jag en god känsla kring hemmalaget och deras chanser att roffa åt sig kommandot i serien. Jag tyckte att de hade varit det ledande laget i finalerna och fått Chicago Blackhawks precis dit de ville. Men som match fem avslöjade var jag helt fel ute. Förhållandet är egentligen det motsatta.

För två matcher i rad har det blivit uppenbart att det är Lightning som hänger på repen, vilt kippande efter syre och något slags mirakel som ska kunna rädda dem från att inte åka i backen en gång för alla. De är lite för uppklådda och lite för blåslagna för att jag ska våga tro på ett sådant mirakel som det kommer att krävas för att vinna två raka matcher mot ett allt mer självsäkert Blackhawks.

För Tampas del är det inte allra minst skadeläget som gör situationen alarmerande. Vi kan dra all världens klyschor om att alla finallag har skadebekymmer den här tiden på året, men för Tampas del är det ett problem vare sig man vill blunda för det eller inte.
* Ben Bishop skulle behöva en rollator i målgården för att navigera sig mellan stolparna. För ungefär så orörlig ser målvakten ut. Det är direkt smärtsamt att se honom försöka häva sig upp från isen efter sina räddningar. Förr eller senare kommer hans åkomma att skada Lightning på allvar.
* Tyler Johnson tar inte tekningar och har lika svårt att skjuta puckar över ishöjd som en lillkille eller lilltjej i Björnligan. Vad det än är för fel på slutspelets poängkung påverkar det honom. Och det rejält. Johnsons ineffektivitet har tagit udden av ”Trillingarna” och har fått ligans kanske vassaste kedja att se synnerligen ordinär ut.
* Nikita Kutjerov är osäker på spel i nattens sjätte finalmatch efter sin kraschlandning in i Corey Crawfords ena stolpe i första perioden senast. Om han inte spelar kommer Lightnings offensiv att tunnas ut ännu mer. Alla som har sett de två senaste matcherna vet att det är en uttunning man inte har utrymme för just nu.
* Steven Stamkos kanske inte är skadad, men hans självförtroende måste vara rejält tilltygat just nu. Lagkaptenen, känd som en av världens vassaste målskyttar, har inte varit en faktor i den här finalserien över huvud taget. Det är en besvikelse som heter duga.

Det är en dålig tidpunkt att komma med undanflykter nu, när man är mitt uppe i en brinnande Stanley Cup-final. Men om Chicago vinner nattens match eller avgör natten mot torsdag kommer minnet av Lightnings finalserie att präglas av lidande Tampaspelare, grimaserande av smärta.

*****
Antoine Vermette.
Jason Garrison.
Cedric Paquette.
Brandon Saad.
Antoine Vermette igen.
Det är namnen på matchvinnarna i respektive finalmatch. Om man bortser från Saad, som ändå är på god väg att bli en stjärnspelare i NHL, är det knappast de mest högprofilerade spelarna vi pratar om här. Och visst är det lite signifikativt för den här finalserien att det är vattenbärarna som har spelat huvudrollerna. Åtminstone när det kommer till forwards.

Vi kan nog vara överens om att Victor Hedman och Duncan Keith har varit de mest dominanta spelarna för respektive lag från sina backplatser. Men framåt har stjärnorna lyst med sin frånvaro. Patrick Kanes närvaro på isen är knappt registrerad. Steven Stamkos missar målchanser på löpande band och ”trillingarna” är skadade och ineffektiva.

Jonathan Toews börjar visserligen se allt bättre ut, men hans offensiva bidrag har varit minimala. Detsamma kan sägas om Patrick Sharp. Bäste forward i Chicago har utan tvekan varit Marían Hossa, som vid 36 års ålder fortfarande är en tvåvägskraft i världsklass. Samma utmärkelse i Tampa får jag skänka till Ryan Callahan, som trots en nyligen bortopererad blindtarm spelar hockey som om det inte existerade någon morgondag.

Tipset är ändå att det blir Hedman eller Keith som tar hem Conn Smythe Trophy, beroende på vilket lag som vinner Stanley Cup. Just nu talar allt för att det blir Keith. Redan i natt.