Tre Kronor lever upp till förväntningarna i 4 Nations – på gott och ont

Tre Kronor inledde 4 Nations Face-Off med en övertidsförlust mot Kanada. Det fanns både positiva och negativa saker att ta med sig från matchen. Anthony Di Marco såg ett lag med turneringens bästa försvar, men också ett anfallsspel som saknade nödvändig spets för att besegra kanadensarna.

Den här texten är sedan tidigare publicerad på DailyFaceoff.com och har översatts från engelska till svenska.

När truppen tillkännagavs var det ingen hemlighet att Sveriges största styrka, åtminstone på pappret, var deras backuppsättning.

När Vancouver Canucks back Quinn Hughes drog sig ur turneringen för USA:s räkning blev Sveriges försvar sannolikt det bästa i hela mästerskapet. I turneringens öppningsmatch mot Kanada på onsdagskvällen var det också lagets främsta tillgång.

Däremot fanns det mycket mer att önska av anfallsspelet.

I en dramatisk match där Kanada vann med 4–3 efter förlängning, tack vare Sidney Crosbys tre målgivande passningar, lämnades Sverige med många frågor. Framför allt kring hur de ska kunna skapa offensivt spel framöver.

Det dröjde nästan 14 minuter innan Sverige registrerade sitt första skott på mål – ett löst avslut längs isen från en dålig vinkel som målvakten Jordan Binnington enkelt styrde undan. Kanada dominerade den första perioden på i stort sett alla sätt. Sverige gick till pausvila med endast tre skott på mål och hade stora problem att hitta ett offensivt spel eftersom Kanada effektivt stängde av spelet i mittzonen.

– Ja, alltså, mindre än en idealisk start, sade Erik Karlsson till reportrarna efter matchen. Det var en riktig käftsmäll.

Backbesättningen levde upp till förväntningarna

Desto längre matchen led, desto bättre började Sverige skapa chanser och ta kontroll över spelet. Enligt statistik från Natural Stat Trick vann de puckinnehavet med två tredjedelar och hade 75 procent av de förväntade målen vid spel fem mot fem. Men även om siffrorna målade upp en relativt positiv bild av Sveriges insats blev en sak tydlig: en stor del av offensiven kom från backarna och från spelet längs sargerna.

Sveriges backar gjorde en stark insats. Visst fanns det misstag, som det försvarshaveri som ledde till ett två-mot-en-läge och Kanadas andra mål, eller att Mark Stone tilläts bli fri vid deras tredje mål. Men på det stora hela levde den svenska backbesättningen upp till förväntningarna.

Erik Karlsson hade flera framstående sekvenser och var en ”analytikernas favorit”analytics darling”, med en assist i matchen. Mattias Ekholm och Gustav Forsling fick stort förtroende vad gäller istid, och Jonas Brodin stod för Sveriges första mål. Victor Hedman var en klippa, spelade över 23 minuter i spel fem mot fem och noterades för en assist, samtidigt som han knappt lämnade isen under hela förlängningen.

Under stora delar av de två sista perioderna hade Sverige mycket puckinnehav. Trots det, och trots att de stundtals hade ett spelmässigt övertag, fanns en genomgående brist i anfallsspelet: de hade svårt att ta sig in i de farliga ytorna i mitten av isen.

Sveriges offensiva spelplan var tydlig: skapa skott från blålinjen och söka sidledspassningar. Backarna användes ofta för att avlossa skott från distans, men många av dem fastnade på Kanadas försvar eller missade målramen. Sveriges första mål kom från en position utanför slottet och gick in högt bakom Binnington, möjligen efter en styrning.

Elias Pettersson ”osynlig”

Jordan Binnington spelade upp sig i förlängningen, men var inte särskilt imponerande under ordinarie tid. När Sverige väl fick avslut från slottet, eller som vid det tredje målet från nära håll, resulterade det i mål. Om Binnington hade varit mer skärpt, hade matchen då ens gått till förlängning?

Om det svenska försvaret var den stora anledningen till att laget lyckades ta matchen till övertid, vad var då orsaken till den långa periodvis svaga offensiven? Svaret är enkelt: de offensiva nyckelspelarna levererade inte.

Filip Forsberg, William Nylander och Elias Pettersson noterades inte för några poäng. Det går inte att komma ifrån att den trion måste bidra mer offensivt, särskilt i ett svenskt lag som inte har lika många offensiva stjärnor som de andra tre nationerna i turneringen.

Elias Pettersson var särskilt osynlig offensivt och föll bort ur spelet långa stunder. Filip Forsberg var något mer involverad men ändå inte tillräckligt effektiv. William Nylander hade några glimrande ögonblick, men var långt ifrån den spelare Sverige behöver för att hänga med offensivt i turneringen.

Det fanns dock vissa ljusglimtar bland de svenska forwards. Lucas Raymond, som tillfälligt tvingades kliva av isen på grund av en skada men sedan återvände, utsågs till matchens tredje stjärna efter två assist. Joel Eriksson Ek kämpade hårt och gjorde målet som kvitterade matchen. Rickard Rakell var fysiskt närvarande, stod för tre tacklingar och spelade en nyckelroll i Sveriges första mål.

Men även om bidrag från djupet i laguppställningen är välkommet, måste Sveriges toppspelare leverera – det finns ingen väg runt det. Just nu skapas mycket av offensiven bakifrån, men det är inte en hållbar strategi varje match. Till slut kommer de bästa spelarna i turneringen att höja sig, och om Sveriges stjärnforwards inte lyckas göra detsamma kan fortsättningen av turneringen bli tuff.

Filip Gustavsson imponerade

Trots att han släppte in fyra mål på 28 skott var den svenske målvakten Filip Gustavsson en av lagets absolut bästa spelare. Det var oklart vem som skulle få förtroendet att starta i mål för Sverige, särskilt efter att Jacob Markström skadats inför turneringen. Men Gustavsson var utan tvekan redo för uppgiften – särskilt när matchen gick in i den tio minuter långa förlängningen med spel tre mot tre.

– Förhoppningsvis var det mer underhållande för fansen, sade Gustavsson om det förlängda övertidsformatet. Det är definitivt mer skicklighetsbaserat. Det fanns flera bra målchanser.

Han kunde inte lastas för något av Kanadas tre mål under ordinarie tid, som alla kom på direktskott. I förlängningen räddade han fyra högklassiga chanser från Nathan MacKinnon innan han till slut blev överlistad av Mitch Marner på det avgörande målet. Trots förlusten och en räddningsprocent som inte ser särskilt imponerande ut på pappret, var Gustavsson en stor anledning till att Sverige ens tog matchen till övertid.

Hans general manager i Minnesota Wild var mycket nöjd med insatsen.

– Gus var fantastisk, sade USA:s general manager Bill Guerin till Daily Faceoff. Han gjorde flera avgörande räddningar i kritiska lägen och gav sitt lag en chans att vinna. Det var roligt att se.

Gustavsson stod för en mycket stark insats, och det kommer att vara avgörande för Sveriges chanser i turneringen att han fortsätter spela på samma höga nivå – särskilt om laget inte lyckas lösa sina offensiva problem.