Lina van Noort om Sanni Hakala: "En fantastiskt stark människa"

Lina van Noort har etablerat sig som en toppmålvakt i SDHL. För Hockeysverige.se berättar 26-åringen om hjärnskakningarna i ung ålder, genombrottet – och om när hennes nära vän Sanni Hakala åkte på den otäck skadan som avslutade karriären.
– Alla var oroliga så jag försökte hålla mig undan från laget.

JÖNKÖPING (Hockeysverige.se)

Vagnsunda utanför Norrtälje. Det var där en av SDHL stabilaste målvakter, Lina van Noort (tidigare Jansson), växte upp. Efter en lång resa har hon nu som 26-åring etablerat sig på allvar i högsta ligan. Hockeysverige.se reste till Jönköping och Huskvarna Garden för att få en intervju med henne om resan och inte minst om då hennes nära vän, Sanni Hakala, skadades svårt förra säsongen. 
– Jag vet faktiskt inte vart intresset för hockeyn kommer ifrån. Min pappa (Peter) spelade då han var yngre. Sedan hade jag väl sett hockey på TV och helt plötsligt sagt att jag ville börja. På den vägen blev det, säger Lina van Noort med ett leende och fortsätter:
– Förebilden var såklart Henrik Lundqvist, men framför allt bestämde jag mig bara för att jag ville börja, så vi provade för att se hur det skulle gå. 

Hur var förutsättningarna i Norrtälje för en tjej att börja spela hockey?
– Det var lite sämre med det. När jag började var vi två tjejer, men hon hoppade av ganska snart. Senare kom det några yngre tjejer, men ganska länge var jag ensam tjej i föreningen. 
– Faktiskt fungerade det ändå jättebra. Vi var ett jättebra gäng och tajt grupp, 98:orna som jag spelade med från början. När vi sedan blev för få i 98:orna gick jag upp till 96:orna och dom har alltid behandlat mig som en i laget. Det har faktiskt aldrig varit något problem.

Inte heller med föräldrar eller publik?
– Det är vuxna som varit värst. Framför allt det här med ”min son får inte spela eftersom det är en tjej med”, men de flesta tyckte att jag förtjänade min plats. 

Via spel i Almtuna och Segeltorp hamnade Lina van Noort inför säsongen 2015/16 i HV71.
– Jag hade haft Stefan Af Bjur som tränare i Upplandslaget. Han hade lite kontakt med Uffe (Johansson) som var tränare i HV71 då. Uffe ringde mig och frågade vad jag ville göra. 
– Jag hade då gjort min första säsong med bara damer, vilket var i Segeltorp och något jag inte tyckte var jättekul. Att gå från ett J18-lag som var bra till den nivån kändes lite tråkigt. 
– När Uffe hörde av sig tänkte jag ”Varför inte, vi provar och ser hur det blir”. Här är jag idag så det har gått bra.

Hade problem med hjärnskakningar: “Behöver inte vara spikrakt”

Trots allt fanns ändå AIK och SDE på närmare håll, men det var aldrig riktigt aktuellt för henne att spela där. 
– Jag var och tittade på hockeygymnasiet hos AIK, men fick ingen jättebra känsla då jag var där och pratade med tränarna. Samtidigt stod jag i valet om jag skulle gå på hockeygymnasium eller byggprogrammet. 
– Redan till att börja med var jag tveksam till att gå hockeygymnasium och jag valde också bort det för att gå bygg, säger Lina van Noort som dessutom har en hammare tatuerad på insidan av armen. 
– Det går i släkten och idag jobbar jag som projektledare på ett byggföretag. Pappa, min farbror och brorsa jobbar alla som snickare, så att vara hantverkare är vår grej. 

Det tog några säsonger innan HV71-målvakten etablerade sig i SDHL. 
– Jag har nog aldrig känt någon stress utan känt att jag behövt ta det i min egna takt med tanke på hjärnskakningen och allt sådant.  Det gjorde att jag missade ganska mycket som man kanske anser är ganska viktigt. Alltså U18-landslag och den biten. 
– I och med det lärde jag mig att det får ta sin tid och att gå min egen väg. Det behöver inte vara spikrakt alla gånger. Förväntar man sig att det ska bli spikrakt blir det tufft, men jag har alltid tyckt om att vara lite ”underdog”. Jag blir mer motiverad då jag har bra motstånd att tävla mot. Det sporrar mig faktiskt.

Totalt var Lina van Noort borta tre år från hockeyn. 
– Det var tufft. Jag hade två år med konstant huvudvärk, hjärntrötthet och egentligen alla klassiska hjärnskakningssymptomen. 
– Ibland tyckte jag att det gick bättre, men sedan blev det bakslag. Jag fick känslan att se målet och kunna ta på det, men sedan blev det bakslag igen. Påfrestande. 

Kunde du jobba under den här tiden?
– Ja, jag gick i skolan första året. Som tur var gick första året på gymnasiet hemma och hade läst färdigt teoretiska kurserna. När jag väl hade min hjärnskakning skulle jag ha mycket praktik här. 
– Den kunde jag styra ganska mycket själv samtidigt som jag hade en jättebra chef. Dessutom blev jag senare anställd där. 

Fick sitt genombrott: “Jag tränade oerhört mycket”

Hur mår du idag, får du några bakslag?
– Inga bakslag som tur är.

På vilket sätt märkte du att det vände eller planande det bara ut?
– För min del blev det succesivt mindre huvudvärk och jag blev inte lika trött av olika omgivningar som stressade mig. 
– Första säsongen, då jag spelade igen och fick en smäll mot huvudet, var det nästan en panikattack varje gång. Det sätter sina spår, men ju längre åren gått sedan dess har jag känt mig tryggare och lärt känna min kropp. När jag nu får en smäll känner jag på en gång ”det här känns bra” eller ”det här gör ont men…”

Säsongen 2020/21 kom lite av ett genombrott för HV71-målvakten. 
– Lite var det att jag hade kommit tillbaka från det jag varit med om. Framför allt handlade det också om att träna upp sig rent fysiskt igen. Det var som att börja om från noll säsongen 2019/20 som var min första tillbaka i HV71. 
– Jag tränade oerhört mycket, men fick också förtroende från Jocke (Engström) säsongen efter. Att jag kände att det var någon som trodde på mig hjälpte både mitt självförtroende och spel. Då växte jag. 

Säsongen därpå fick hon dessutom chansen att dra på sig landslagströjan och spela med Damkronorna. 
– Det var häftigt och kändes helt fantastiskt. Efter min första match var det faktiskt några glädjetårar. Resan jag gjort var värt allt jag gått igenom. 

“Jag var inställd på att inte spela mer”

Var du på väg att sluta spela?
– O, ja. Efter två år med hjärnskakningen rev vi kontraktet och jag var inte längre en del på det sättet med laget. 
– Det kanske också var vad som hjälpte mig att kunna fokusera på att återhämta mig ordentligt. Inte ha den här stressen att jag borde vara här i hallen. Jag kunde släppa det lite då. Jag var också inställd på att inte spela mer. 

Och idag är det ganska kul med hockey eller?
– Det är ganska kul med hockey får jag ändå säga, säger Lina van Noort samtidigt som hela ansiktet spricker upp i ett stort leende.

Säsongen 2023/24 blev en tuff säsong för HV71. Lina van Noort spelade 23 matcher i SDHL och båda kvalmatcherna mot Södertälje. 
– Säsongen som var är ganska svår att greppa och smälta. Min prestation, sett över förutsättningarna, är jag ändå nöjd med. Klart att jag är besviken över att vi hamnade i ett kval och hela den biten. 
– Med tanke på alla omständigheter runtomkring tycker jag att vi som lag och jag själv löste det så bra vi kunde. 

Vad var det som inte kuggade i?
– Det är svårt att sätta fingret på. Klart att det är en dynamik som ska fungera. Vi hade många unga spelare och ett ledarskap som inte var tillräckligt tydligt. Samtidigt gjorde olyckan att det blev väldigt tufft. Förutsättningarna för att vi skulle lyckas fanns inte riktigt. 

“Jag försökte hålla mig undan från laget”

Lina van Noort spelade matchen där hennes nära vän, Sanni Hakala, skadade sig allvarligt och gjort henne rullstolsbunden.
– Det var tidigt i matchen. Sanni fick ett friläge i boxplay. Hon är en så pass skicklig spelare så jag tänkte ”Fan, vad gött. Det missar hon inte. Skön start”. Sedan ser jag att hon åker in i buren och ligger kvar.

Ganska omgående förstod van Noort att något var fel. 
– Att hon låg kvar och inte rörde sig sa mig ganska mycket. Sanni är en spelare som inte ligger ner. Hon vill gärna åka till båset, vilket hon gjort tidigare med både det ena och andra brutet. 
– Jag var inte i omklädningsrummet så mycket efter, men jag vet att det var väldigt tyst där inne och nog tufft för många. Jag försökte vara nära Sanni i och med att hon är en av mina närmsta vänner. Det hade varit jättetufft att sitta där inne. Ingen visste någonting och alla var oroliga så jag försökte hålla mig undan från laget.

Hur påverkades laget av det här under säsongen?
– Det påverkade alla på sitt egna sätt. 

Var laget trasigt?
– Ja, det skulle jag säga. I och med att vi hade många nya spelare påverkade oss som varit nära Sanni eller vara i HV71 under några år på ett annat sätt än tjejerna som varit här en kortare tid. 
– Sedan hanterar vi en kris olika, så är det ju. Klart att jag önskade att vi blivit tajtare som grupp av det, men så blev det inte. Vi alla löste det så gott vi kunde. 

“Det var fantastiskt och känslosamt"

Antar att du pratat en del med Sanni Hakala efter olyckan, hur skulle du beskriva hur hennes driv framåt är idag?
– Hennes inställning har alltid varit beundransvärd. Allt från det att hon låg på intensiven och kollade på hockeyn. Hon har hanterat det här helt otroligt och är en fantastiskt stark människa. Jag imponeras varje gång jag träffar henne. 
– Hon hade mycket kontakt med Elin (Svensson) eftersom hon inte ville ta över som kapten om hon inte kände att Sanni var delaktig. Mycket av det som sas inför matcherna var Sanni delaktig i ändå och har så varit under hela säsongen på det sätt hon kunnat. Utan att Sanni varit den hon är hade det varit betydligt tuffare. 

Under säsongen kom Sanni Hakala tillbaka till Huskvarna Garen. Hon rullades in på isen i rullstol och fick en värdig hyllning av både spelare och publik. 
– Jag stod och grät, säger Lina van Noort samtidigt som ögonen blir fuktiga. 
– Vi hade en loge där vi satt och såg matchen tillsammans och jag filmade när hon kom in på isen. Det var fantastiskt och känslosamt att se när hon fick uppleva publikens stående ovationer. 

Efter att HV71 haft en direkt svag säsong väntar en säsong med ny tränare i form av Thomas Pettersen. 
– Jag har ändå höga förväntningar och fått en jättebra känsla av Thomas som tar över som headcoah. Rutinerad och jag har bara hört positivt om honom. 
– Vi har fått in några nya spelare, så det ska bli jättespännande att se vad vi kan göra av det här laget. Det händer mycket i vårt lag och i organisationen som helhet. Det känns som vi fått in ny energi. 

Talangtappen: “Det blir tufft”

Vågar ni redan nu sikta på att vara ett av finallagen nästa vår?
– Jag tycker det är svårt att vet vart ligan ligger. Dessutom har jag generellt svårt att ha koll på spelarna vi värvat från nordamerikaner. 
– Toppen av tabellen, övre halvan känns rimligt. Jag vill inte vara ett kvallag igen, vilket ingen såklart vill. Nu har vi förutsättningarna att prestera bättre. 

Ni tappar Mira Jungåker, hur påverkar det lagets slagkraft?
– Det betyder mycket. Hon är en extremt kreativ back med många bra offensiva egenskaper precis som hon även har defensivt. 
– Vi tappar en spelare som har många nya idéer och kreativitet i sitt spel och som har varit sjukt kul att se. Jag har följt Mira sedan hon var 13 år och spelade i Troja. Det har varit väldigt kul att se hur hon växt och klivit in och tagit för sig.

Dessutom lämnar Hilda Svensson och Jenna Raunio efter säsong för spel på college. 
– Det blir tufft. Alla tre är väldigt bra spelare och stora talanger. Klart det blir ett tapp, men förhoppningsvis fyller vi på med nya unga spelare som har eller kommer ha samma kvalité, avslutar Lina van Noort.

TV: Victor Olofssons snyggaste mål