Tommy Söderströms uppmaning: "Glöm inte att ha roligt på vägen"

Under karriärens gång fick tvåfaldige världsmästaren Tommy Söderström uppleva vad han själv beskriver som världens mest priviligierade jobb. I dag är hans uppmaning till alla som jagar proffsdrömmen tydlig:
– Glöm inte har roligt på vägen. Det är vad livet går ut på, säger Söderström till hockeysverige.se.

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Tommy Söderström är en av svensk hockeys främsta målvakter genom alla tider. Två VM-guld, tre SM-guld och fem säsonger i NHL säger en hel del om hans fina karriär. Det går också flera storys om att han inte var eller är så sugen att se på ishockey, men kärleken till att få spela har alltid funnits där.

Allt började för den blivande världsmålvakten i Älta, en lite längre bit ut från centrala Stockholm än Globenområdet där vi ses.

– Det som fick mig att börja med ishockeyn var att jag började spela landhockey hemma på gården. Sedan var det en pappa till min polare som tränade Älta. Laget hade bara en målvakt så under sista träning för säsongen frågade han mig om jag ville vara med. 
– Jag provade, tyckte det var kul och sedan har jag fortsatt. Nu kommer jag inte ihåg hur gammal jag var då, men runt sju, åtta år kanske, berättar Tommy Söderström då hockeysverige.se träffar honom och hunden Bosse på Globe Hotel i södra Stockholm. 

"Hockeyn blev en passion för mig"

Redan från början var lagidrott en del i Tommy Söderströms idrottsvardag, men han var även en bra tennisspelare. 

– Jag vann faktiskt några turneringar i tennis, men jag tyckte att lagidrott var mycket roligare. Att få vara med och vinna som ett lag. Sammanhållningen. 
– På den tiden var det så att dem jag umgicks med spelade både hockey och fotboll. Då blev det naturligt att vi hängde med varandra hela tiden.

Han växte alltså upp ganska nära natursköna Älta Idrottsplats, ett ställe där han tillbringade många dagar efter skolan. 

– Jag bodde i en lägenhet och när vi inte tränade hängde vi alla på gården med varandra. Vi spelade landhockey, minifotboll, tre varv runt huset, röda vita rosen…
– Det var samma gäng som umgicks och i olika åldrar. I vårt lag var det även ett gäng från Tyresö, så det var inte bara Älta-killar där. 

Det var också vid den här tiden glädjen till sporten och ishockeyn växte fram. 

– Absolut. Som ungdom och barn är idrott generellt – ett: fostrande. Två: kul att tillhöra en sammanhållning. Hockeyn blev en passion för mig.

“För mig är det att ha världens mest priviligierade jobb”

Vad tror du att vara med i en lagidrott gjort med dig som människa?
– Jag har lärt mig att man måste vara ödmjuk och respektera alla människor. Det är så man gör i ett lag. Sedan är man inte bästa polare med alla i ett lag, men så är det på vilket annat jobb som helst. Att man drar sig mer till vissa än till andra. 
– På elitnivå umgås man väldigt mycket, men för mig är det att ha världens mest priviligierade jobb. Man tränar på förmiddagen, käkar lunch, sedan är dagen slut och du kan göra vad du vill. Dessutom är det jäkligt bra betalt och man får uppleva resor. 
– Nu har jag haft tur… I och för var det inte så mycket tur i NHL eftersom jag aldrig var med om att gå till slutspel medan jag i Sverige var vi i final med Djurgården nästan varje år. Jag tror att det bara var ett år som vi var i finalspel. Det är kul att ha fått uppleva det eftersom det inte är många som får vara med om det under en hel karriär. Att dessutom få vinna är fantastiskt roligt. 
– Klart att det inte är på liv och död, men där och då tror man att det är det, säger Tommy Söderström med ett leende och fortsätter: 
– Hockeyn har gett mig det liv jag har idag och möjligheten att göra det jag vill. Det är verkligen något jag har att tacka idrotten för.

Med intåget i Djurgården som 14-åring och senare till klubbens A-lag innebar det att han tog steget in i elitverksamheten. 

– När jag kom till Djurgården var det killar med från hela Stockholm. Vi var ett härligt gäng. En del av killarna umgicks jag med på fritiden och sov över hos. För mig blev det ett naturligt steg att ta. 
– Lagsammanhållning är något fantastiskt. Alla strävar mot samma mål och umgås mycket. Dessutom gillar alla att idrotta, så alla är där för en och samma sak. 

Fortfarande kompis med “Challe”

Däremot har Tommy Söderström idag inte kontakt med alla spelarna och kompisarna från hockey i Älta. 

– Nej, faktiskt inte. Dom jag har kontakt med idag är mina barndomskamrater. Några av dom var såklart med i laget, men slutade ganska tidigt.

Om du idag träffar någon eller några av killarna från laget i Älta, hur är relationen mellan er då?
– Den skulle vara exakt som på den tiden då vi spelade tillsammans. Samma jargong. Jag är uppvuxen i ett omklädningsrum. Sedan är det svårt att jämföra just Älta eftersom jag var väldigt liten då jag spelade där. 
– Från det att jag var 14-15 år och spelade i Djurgården är det där mer relevant, om jag tillexempel stöter på någon då jag går på någon hockeymatch. Nu händer det i och för sig inte så ofta.

Hur är relationen till spelarna i Djurgårdens A-lag som du spelade tillsammans med, exempelvis “Challe” Berglund?
– Där är det fortfarande samma snack när man träffas. Några av killarna SMS:ar jag med ibland. ”Challe” är en av dem. Han är tränare nu så jag brukar skicka och önska honom lycka till då han får ett nytt tränaruppdrag.

Skickar och talar om hur hans lag ska spela?
– (Skratt) Nej, det lägger jag mig inte i.

Vad är största behållningen du bär med dig från tiden som hockeyspelare i Djurgården?
– Alla matcherna och omklädningsrumsgrejen. Ett fullsatt Globen, inget slår det. Känslan att stå i gången på väg ut till en match, höra publiken, introt och känna den här pulsen komma… Det är oslagbart.

Är det oftast resan till SM-gulden som varit det speciella?
– Ja, helt rätt. Vi tränar ihop en hel säsong och försäsong för att sedan känna att det börjar gå bra.
– Vi hade mycket framgång i Djurgården och då blir det såklart också mycket roligare att spela. Jag vet också hur det är att spela när man är långt från slutspel redan efter 30 omgångar i NHL. Det har sin charm det också och bara att kämpa på.

Tog NHL-chansen

Efter VM-guldet 1992 i Prag valde Tommy Söderström att åka över till Philadelphias organisation. Givetvis en omställning socialt, men samtidigt en miljö där han trivdes. 

– Ja, så blev det. Där var det olika nationaliteter och en större skillnad på ålder. Kanske inte direkt jämfört Djurgården, men med ett juniorlag där de flesta är i samma ålder. 
– Samtidigt var det bra stämning i alla klubbarna jag var i där borta. Alla respekterade varandra och kämpade mot samma mål. 
– Jag märkte en skillnad i och med att där borta kunde du bli bortbytt när som helst. På det sättet var det annorlunda. När jag spelade i Djurgården var det nästan samma trupp under hela säsongen. Så är det inte längre och på så vis en ganska stor skillnad. Jag visste samtidigt att det ingick i jobbet, så det var inga konstigheter med det.

I NHL är varje spelare lite av en handelsvara. Trots det kände Tommy Söderström samma glädje till sin idrott. 

– Absolut. Man spelar för sin tränare, klubb, lagkamrater och fansen. 

“Det gäller att ha mycket tur”

Söderström hade även äran att spela 65 matcher med Tre Kronor. 

– Det var alltid härligt och fantastiskt. Framför allt då vi spelade VM eftersom jag visste att det satt många människor hemma och kollade. Morsan, farsan och polarna kollade. Även svenska folket. I alla fall då vi gick långt.

Du fick resa en hel del med landslaget, NHL och Djurgården, vad har det här betytt för dig som person?
– Jag älskar att resa. I NHL är det fantastiskt på så sätt att du reser dagen innan, bor på jättefina hotell och när du går på planet får du en påse pengar i ett kuvert. ”Meal money” som det heter. 
– Om man går ut och äter eller tar ”room service” avgör man själv. Det var väldigt fritt där borta och jag hade jättekul. 
– Samtidigt hade jag lite tur eftersom det oftast var några svenskar i lagen jag spelade. Min första säsong i Islanders var det inte några, men annars gick ut och käkade, kollade lite på stan och så vidare tillsammans. 
– Jag gillade det där. För mig som var singel var det perfekt eftersom jag inte behövde tänka på att någon saknade mig då jag var borta.

Vilka tre hockeyminnen ligger idag närmast ditt hjärta?
– SM-guldet med Djurgården 1991. Vi spöade Färjestad i Globen. Det blev 3-0 i matcher, vilket var underbart. 
– VM-guld 1992 i Prag och att få komma över till NHL. Uppleva hela den biten. Även om jag inte gick superbra borta i USA var det ändå fantastiskt att få uppleva hur det fungerade där. Jag fick träffa nya människor som alla ville mig väl.

Vad är det som tagit dig till att bli en av världens bästa målvakter?
– Det gäller att ha mycket tur, vilket jag hade. För det första tänkte jag sluta efter min första säsong i juniorerna eftersom jag tyckte det var så jobbigt att träna. Då jobbade jag på Atlas Copco och gick på deras yrkesskola. Jag började halv sju på morgonen och sedan skulle jag i väg och träna på eftermiddagarna. 
– Jag minns samtalet då jag satt hemma i köket och ringde Tommy Boustedt då försäsongen skulle börja. Jag sa till honom att jag skulle sluta. Han frågade varför och jag förklarade. ”Vila en vecka så ska jag prata med “Leffe” Boork”. Jag fick något specialprogram och var med någon gång då och då på träningarna den sommaren. Det gjorde jag fortsatte. 
– Varje gång jag ser ”Boorken”, vilket inte är så ofta, brukar jag tacka honom och även Boustedt. Annars hade jag kanske lagt av.

"Glöm inte har roligt på vägen"

Tommy Söderström var även på väg att kasta in plocken efter sin första säsong i Djurgården. 
– Då satt jag bakom Roffe Ridderwall, spelade bara fyra matcher och kände ”fy fan vad tråkigt, jag börjar lira roulett eller något i stället”. Efter den säsongen drog Roffe till Team Boro. Då fick jag chansen och tog den. 
– En tredje gång jag hade lite tur var i Philadelphia. Eric Lindros vägrade spela i Québec. Då köpte Philadelphia honom, men då rök (Ron) Hextall och en massa andra. Det innebar att det fanns en plats ledig där och då fick jag skriva kontrakt, så det är ofta små marginaler och en del tur.

Du måste även ha en inställning att vara beredd lägga ner vad som krävs för att nå hela vägen.
– Ja, så är det säkert. Som idrottsman måste man ha ett starkt psyke. Framför allt som målvakt eftersom det är en ganska utsatt position. 
– Hård träning, en del talang och en hel del flyt. Det är så jag tror det fungerar för de flesta. Det är i alla fall den upplevelsen jag har.

Spelar du fortfarande landbandy hemma på gården?
– Nu var det länge sedan. Däremot ska jag var med på en match nu på lördag (läs: i dag). 
– Jag brukar aldrig snöra på mig grejerna, men ”Fimpen” (Christian Eklund) hörde av sig i vår Djurgårdsgrupp. Han har något som heter ”Fimpens resa”. Då ska vi möta ett lag från Sollentuna med spelare som har någon funktionsnedsättning. Det här laget har nämligen inget lag att möta eller serie att vara med i. Det ska bli lite roligt.

Om en kille eller tjej vill börja med hockey, vad skulle du ge för råd till honom eller henne?
– Gör det du tycker är roligt, vilket är det man kan göra här i livet. Kämpa på. Det är inte så många som blir proffs i slutändan, men det är alltid några som blir det. Framför allt, glöm inte har roligt på vägen. Det är vad livet går ut på, avslutar Tommy Söderström samtidigt som Bosse börjar bli sugen på att leka med sin husse i stället för att ligga på ett golv i en hotellentré.

TV: Granqvist och Josefson om Matthews otroliga målfacit