Senaste nytt
Spelarövergångar
Leksands IF i sorg – Lars "Nubben" Andersson död
Leksands IF har sorg.
Lars “Nubben” Andersson har gått ur tiden vid 79 års ålder.
För att hedra legendaren repriseras därfär Anderssons Old School Hockey-intervju från 2014.
En stor hockeyprofil som betytt mycket för många hockeyspelare runt om i landet, Lars ”Nubben” Andersson har gått ur tiden. Förutom att han spelade i högsta serien för Djurgården och Leksand var han tillsammans med Kjell Landén med om att starta en av Sveriges första hockeyskolor.
Lars ”Nubben” Andersson blev 79 år.
För att hylla denne hockeylegendar repriserar vi idag Old School Hockey från 2014 med ”Nubben” där han berättar om sin fina karriär.
Det var på Övermo i Leksand som Lars ”Nubben” Andersson växte upp. Då handlade det inte om idrott i organiserad form för ”Nubben” eller de andra grabbarna kring Noret i centrala Leksand.
– Det var ingen alls organiserad idrott när jag var barn. Mitt föräldrahem låg tvåhundra meter från isbanan på Övermo. Isbanan låg ungefär där elverket i Leksand ligger idag. Där var vi jämt efter skolan och på helgerna. Det var väl först då jag kom upp som A-pojk som det blev mera organiserat.
Folke ”Totte” Bengtsson, Roland Bond, Lennart Lange, Göran Winge med flera var alla födda 1944 och kom senare att bli allsvenska spelare. I ett par av fallen även landslagsspelare. Växte alla upp i närheten av varandra i Leksand?
– Alla som bor i Leksand bor ju nära varandra skulle man väl kunna säga. Varje by hade sitt lag. I Övermo spelade bland andra Bosse Englund, som är äldre än jag. Bengt ”Fisken” Ohlson var med i gänget från Åkerö. I laget från Noret spelade ”Totte” Bengtsson, Olle Öst och ”Mapa” Sjögren. Sedan hade du Lars-Erik Sjöberg och hans lag från Tällberg.
– Oftast var det så att vi drog ihop dom här matcherna spontant. Det var sällan att det redan i unga år handlade om organiserade matcher.
YNGSTA SPELAREN ATT DEBUTERA I LEKSANDS A-LAG
TV-kedjan kom att bildas då Dalarna gick till final i TV-pucken 1960. Där blev det förlust mot Värmland med bland andra Lennart ”Lillen” Gustafsson (SM-guld med både Brynäs och Leksand) i laget.
– ”Totte” Bengtsson, Lennart Lange och jag blev den så kallade TV-kedjan. TV-puckens uttagningar var strax efter det att vi blivit A-pojkar så vi tre hade inte spelat tillsammans speciellt mycket innan TV-pucken.
– Om höstarna hade vi unga grabbar i Leksand samlats på Siljansvallen där två ledare, Gustav Sundqvist och Elof Alexandersson, delade upp dom bästa spelarna i olika lag. Sedan fick vi andra dra lappar ur en hatt. På lapparna stod det om vi skulle spela i ”Tottes” eller Olle Östs lag och så vidare. Sedan döptes dom olika lagen. Exempelvis kunde Olles lag kallas för Göta, ”Mapas” för Södertälje och så vidare.
– Även travkusken Olle Goop var en mycket bra hockeyspelare och han var ofta med oss och spelade. Jag, ”Totte” och Lange spelade aldrig i samma lag år efter år utan det lottades olika lag varje år.
Det var inte lika hård mediabevakning under tidigt 60-tal, hur viktig kom då TV-pucken att bli för er?
– Då var TV-pucken väldigt viktig. Du fick ju stå och presentera dig med hela ditt namn inför stora delar av svenska folket. Vi gjorde en bra turnering och när pressen skulle plocka ut ett lag som skulle möta Dalarnas landskapslag togs jag, ”Totte” och Lange med dit. Vi fick vara med dom här vuxna spelarna trots att vi bara var femton eller sexton år då.
– Det gick ganska bra för oss i den matchen och redan samma år fick jag vara med och debutera i Leksands A-lag borta mot Wifsta/Östrand (idag: Timrå). Då blev jag den yngsta spelaren som spelat i högsta serien med Leksand.
Du var även en flitig gäst i juniorlandslagen tillsammans med bland andra Folke ”Totte” Bengtsson, Lennart Lange och Lars-Erik Sjöberg från Leksand. Hur upplevde du att vara representant för Sverige?
– Det var stort att dra på sig den svenska tröjan med dom tre kronorna på. Det var inte bara att spela i landslaget som var stort. Det var heller inte alldeles vanligt att flyga vid den här tiden, men nu fick vi resa med flyg till Finland och några andra ställen vilket också var stora grejor för oss.
– Jag tror att det är lika stort idag att bli uttagen i ett juniorlandslag som det var då vi spelade där. Skillnaden är väl att du nu får ett fint proffskontraktsförslag så fort du spelat en match. Det förekom aldrig då vi höll på.
Säsongen 1961/62 etablerar du dig på allvar i Leksand och gör tolv mål på tjugo matcher i allsvenskan. Spelade du ihop med ”Totte” och Lange redan då?
– Det var året efter min debut och jag kom med i A-laget lite tidigare än ”Totte” och Lange. Första tiden spelade jag i en kedja tillsammans med Ingmar Lysén och Bengt Bornström.
– Det var inga problem att komma upp som ung junior till det här gänget. Alla kände varandra så pass bra eftersom Leksand inte är ett speciellt stort samhälle och alla som håller på med hockey här känner varandra på ett eller annat sätt.
I femte omgången den säsongen ställs ni mot Gävle hemma på isstadion och förlorar med 3-5. Trots förlust kom väl den matchen att bli ett genombrott för dig?
– Absolut, det var en väldigt speciell match för mig eftersom jag gjorde hattrick i den matchen. Samtidigt var det inte någon speciellt kul match eftersom vi förlorade, men jag håller med om att det blev lite av ett genombrott för mig. (Gävles mål gjordes av: Hans ”Stöveln” Öberg, Bertil Asplund, Hans-Erik Fernström och Karl-Åke Sjögren)
Vilken betydelse för Leksand får Nisse Nilsson då han kommer till klubben inför säsongen 1962/63?
– Det var stort för hela Leksand och hans ankomst kom att bli en milstolpe i klubbens historia. Nisse var på topp som hockeyspelare då och vi alla såg självklart upp till honom.
LÄMNADE FÖR SPEL I DJURGÅRDEN
– Samtidigt var han den injektion som Leksand behövde och som fick laget att höja sig ytterligare några nivåer vilket slutligen ledde fram till SM-guldet 1969.
Ökade rent av intresset för hockeyn i och med Nisse Nilssons ankomst?
– Nisse var ju väldigt skicklig skridskoåkare och en mycket bra målskytt. Han var den dominerande spelaren i svensk hockey då och självklart tände hans närvaro oss spelare ännu mer. Vi rycktes med i hans sätt att spela hockey och det lyfte egentligen alla andra runt omkring honom.
Ni vinner JSM-guld samma år och Leksand var under många år ett av landets ledande lag på juniorsidan. Vad var grunden till dom här framgångsrika åren på ungdomssidan?
– Jag tror att det handlade om att vi nötte, nötte och nötte kväll efter kväll från det att vi var små. Nästan aldrig hörde man någon säga att nu ska jag gå och träna. I stället skulle man gå och spela. Allt var spontant och i och med det spred det sig en glädje med att spela och strävan efter nästa gång vi skulle träffas igen och spela.
Hur minns du resan fram till JSM-guldet som kom att bli klubbens första svenska mästerskap i ishockey?
– Vi slog ut många bra lag på vägen dit. Älgarna från Härnösand med Ulf ”Älgen” Torstensson och Henry ”Henna” Svensson, Wifsta/Östrand som bland andra hade Jan-Erik ”Biffen” Nilsson och Inge Hammarström i laget och även Djurgården om jag inte har helt fel.
– Vi vann i alla fall finalen mot Tyringe med 5-1. Då vi kom hem till tågstationen i Leksand mötte Gösta Mårtas (Ordförande i Leksand) och ganska mycket annat folk upp för att gratulera oss.
Varför valde du spel i Djurgården och inte AIK, där dina kompisar från juniorlandslaget Lennart ”Sillen” Selinder och Göran ”Svirre” Svensson spelade, då du flyttade till Stockholm för att plugga på GIH?
– Det var 1963 och då bytte man inte klubb för att tjäna pengar utan man spelade där du kunde få den bästa utbildningen. I Leksand fanns det inte så många möjligheter till bra utbildning. Jag flyttade till Lidingö och började min utbildning på GIH. Det var en internatskola så jag bodde även på skolan. På samma skola gick även Olle Sääw (känd som Mr. Bandy) och Vasaloppsvinnaren från 1961, David Johansson, så vi var många olika toppidrottare som umgicks vilket gjorde det här året väldigt roligt.
– Det handlade om i fall jag skulle spela för AIK eller Djurgården. Arne Grunander var ledare för Djurgården och han tillsammans med Sven Tumba, Rolle Stoltz och Lasse Björn övertalade mig, vilket inte var så svårt, skrattar ”Nubben”.
Sven Tumba, Lasse Björn, Rolle Stoltz, Ove Malmberg, Hans ”Tjalle” Mild, Kurre Thulin, alla idel stockholmskisar. Hur togs masen ”Nubben” från Leksand emot i det här gänget?
– Det gick bra. Jag minns en ganska rolig episod från min första bortamatch med Djurgården. Vi skulle spela mot IK Viking från Hagfors. När jag stod på centralen i Stockholm och väntade på dom andra grabbarna i laget hade jag klätt upp mig i det finaste jag kunde komma på. Det var en mockajacka från Malung, slips och ett par fina byxor. När Rolle, Thulin och grabbarna kom var dom prydligt uppklädda i mörk ullrock och hatt. Då kom Rolle fram till mig och sa på sitt speciella sätt; – Du ”Nöbben”, har ú inte slutat jobbet ännu?
– Efter det tog Grunander mig med till Steens herrekipering och såg till att jag fick moderna kläder att ha till matcherna. Rolle sa när jag fått på mig dom nya kläderna att när jag spelade i Djurgården så spelade jag med aristokraterna. AIK var bara arbetargrabbar. Självklart var det enbart på skoj.
ÄR MED I 1959-KLUBBEN
Matchen mot Viking vanns av Djurgården med 6-1 och ”Nubben” Andersson svarade för en assist till ”Tjalle” Milds 6-1 mål
”Nubben” kom att stanna två säsonger i Djurgården trots att tanken från början var att han skulle gå utbildningen på GIH under endast ett år.
– Efter sista bortamatchen första säsongen med Djurgården satte sig Grunander bredvid mig i bussen och frågade i fall jag ville stanna ytterligare en säsong i Djurgården. Jag skulle göra lumpen vid I13 i Falun så det skulle inte fungera. Då sa han att om jag bara ville spela i Djurgården ytterligare en säsong så skulle han ordna det. En vecka senare damp det ner en ny inkallelse, fast nu till I1 (Kungsängen) i stället.
Du hade två väldigt framgångsrika säsonger i Djurgården, men var det svårt att ställa om spelmässigt?
– Nej, det är inte speciellt stor skillnad oavsett i vilket lag du spelar. Första året spelade jag i en kedja med ”Tjalle” Mild och ”Lill-Stöveln” Öberg. Andra året spelade jag mest tillsammans med Kurre Thulin och Gösta Westerlund. Det var två fina år och jag kom dessutom med i 1959-klubben.
Vad är det för klubb?
– Du gör mål 19.59 in i en period. Mot Brynäs redan i min andra match med Djurgården gjorde jag 2-1 19.59 in i andra perioden vilket kom att avgöra matchen (Matchen vanns med 3-1). En fantastisk känsla att få göra det målet inför 14 000 tokiga djurgårdare på gamla Johanneshov. Det var ju bara ståplats där då och därför kunde man ta in så mycket folk.
Var det givet att återvända till just Leksand när du valde att lämna Djurgården?
– Ja, det var till hem till Leksand jag ville och det var ju här som jag hade mina rötter och var uppväxt. Det var aldrig tal om någon annan klubb.
Hur var det att komma hem till ett Leksand där tjeckiske storspelaren Vladimir Zabrodsky hade tagit över som tränare?
– I Djurgården hade jag haft Yngve Karlsson under två säsonger, men jag upplevde det inte som någon stor skillnad direkt. Visserligen var Vladimir väldigt krävande och hade bra disciplin, men det blev aldrig några svårigheter utan han var en mycket duktig tränare och en stor inspirationskälla för oss.
VAR MED OCH STARTADE UPP LEKSANDS HOCKEYGYMNASIUM
”Nubben” spelade i Tre Kronor vid två tillfällen. Det var i ett dubbelmöte mot Norge i Oslo och Sarpsborg i februari 1967. Sverige spelade oavgjort i första matchen, 3-3, men vann returen med klara 5-2. ”Nubben” gick poänglös från matcherna och spelade i en tredjekedja tillsammans med Göran Thelin från Västerås IK och Svante ”Hella” Granholm från Timrå IK.
– Vi invigde nya hallen i Sarpsborg och det jag framförallt känner så här långt efteråt är att det var kul att fått spela även i Tre Kronor.
Var det aldrig aktuellt för mer spel i Tre Kronor efter dom här matcherna?
– Säsongen 1966/67 är en av mina allra bästa och då gör jag bland annat två hat trick i två matcher efter varandra under Ahearne Cup. Först gör jag tre mål mot Djurgården i semifinalen och sedan gör jag tre till i finalen mot Södertälje. Då vann vi dessutom hela turneringen. Jag lyckades få Södertäljes målvakt Kjell Svensson att lämna buren efter mitt tredje mål, skrattar ”Nubben”.
– Då började man väl prata lite löst om att jag var en av dom som var aktuella för OS i Grenoble 1968 eftersom Ulf Sterner inte skulle få vara med där då han hade varit proffs i New York Rangers. Samma år åkte jag med B-landslaget på en turné till Sovjetunionen och blev väldigt sjuk och började ömsa skinn. Jag blev till och med kvar på sjukhus i Stockholm efter att vi återvänt från Sovjet. Efter det här blev det aldrig riktigt bra igen och jag kom inte riktigt tillbaka till samma nivå som hockeyspelare.
Var det därför som du saknades i truppen guldåret 1969?
– Jag hade sviter kvar från min sjukdom så jag var med för få matcher för att få en medalj. Det blir inte riktigt bra då du har tappat så mycket i träning som jag gjorde. Jag spelade ytterligare en säsong i Leksand men sedan flyttade jag till Örebro.
Varför just Örebro?
– Jag kände att jag hade några år kvar som spelare och samtidigt så ville jag göra klart mina sista tre år på GIH så jag blev färdigutbildad. Den utbildningen fanns bland annat i Örebro så det passade utmärkt att flytta dit.
Sista säsongen i Örebro hade du Des Moroney som spelande tränare. Hur var den upplevelsen?
– Han tog oss ju upp till allsvenskan redan första året i klubben. Des var ju en riktig injektionsmotor för hela Örebro och en härlig kille att spela med.
Vad var nyckeln till att ni gick upp i allsvenskan med Örebro det året?
– Vi hade ett mycket bra lag där jag spelade i en kedja med Staffan och Roine Persson. Just Tholson var mycket duktig då. Sedan hade vi andra bra spelare så som Yngve Hindrikes, Mats Lindh från Mora och just Des Moroney. Vi träffas faktiskt en del fortfarande det här gänget vilket är mycket trevligt.
Varför följde du inte med Örebro upp i allsvenskan?
– Jag hade tagit min realexamen och då kände jag att det räckte. Jag flyttade hem till Leksand året därefter. Jag och rektor Lennart Möller hade dragit igång hockeygymnasiet i Leksand 1971 så jag kom även hem för att jobba där.
– I den första kullen av elever på gymnasiet gick bland andra ”Peo” Brasar, ”Pirro” Alexandersson och Lasse Stenvall.
Hur viktigt har hockeygymnasiet varit för att Leksands IF ska kunna bibehålla rekryteringen och intresset för hockeyn på orten?
– Jätteviktigt! Nu har hockeygymnasiet blivit jättestort och det krävs en ganska hård gallring för att komma in där eftersom väldigt många söker sig till Leksand och det är omtalat över hela landet.
Kom hockeyskolan i Leksand som en naturlig följd till hockeygymnasiet?
– Nja, visst har många som gått på hockeyskola i Leksand sökt sig hit längre fram som hockeyspelare. Hockeyskolan startades via privata intressen efter att en amerikanare varit här med sitt lag och jag, Lars-Erik Sjöberg, Dan Labraaten, Dan Söderström, Mats Åhlberg och någon till jobbade åt dom som instruktörer.
”KÄRLEKEN TILL HOCKEYN HÅLLER MIG KVAR”
– Då tyckte Gösta Mårtas att vi skulle göra samma sak fast i egen regi. Jag blev rektor och Kjell Landén ansvarig för det administrativa.
Och nu är du alltså pressvärd på Leksands hemmamatcher.
– (Skratt) Ja, man lär väl aldrig släppa hockeyn. Det var Jonas Bergqvist som frågade om jag inte kunde tänka mig jobbet som pressvärd och jag tackade ja på en gång. Det är kul att fortsätta ha kontakten med hockeyn på det här sättet.
– Du, Ronnie, är ju uppe ibland, Per Källgren, Claes Thirus, Leffe Boork, journalister och andra gamla hockeykillar. Trots att jag är över sjuttio år så trivs jag verkligen med det uppdraget.
Vad har fått dig att vara kvar på den här positionen så pass länge?
– Min kärlek till hockeyn. Jag känner verkligen att det här fortfarande är kul fast jag har fyllt 70 år. Jag kommer att hålla på så länge jag tycker det är roligt. Jag gör bara sådant i livet som jag tycker är kul och att vara pressvärd och träffa alla journalister och hockeymänniskor är en av dom sakerna.
Har det hänt några dråpliga saker under åren på pressläktaren i Leksand?
– (Skratt) Det har varit lite fighter på presskonferenserna. Nu är visserligen Wayne Fleming borta, men jag håller i presskonferenserna. Han tränade Brynäs och dom hade förlorat mot Leksand i kvalserien. När jag frågade honom något svarade han bara – No comments. Nästa fråga och samma svar – No comments. Så där höll vi på, skrattar ”Nubben”.
– Ett annat kul minne är när Torgny Bendelin och Pelle Bäckman rök ihop om domarna. Det kunde vara rätt hett på presskonferenserna. Bäckman kunde ju vara lite het.
– Man har varit med om höga berg och djupa dalar som pressvärd i Leksand. När Leksand åker ner eller när man kommer upp. När man kommer ner i omklädningsrummet är det knappt någon som hälsar. Alla sitter och deppar. Däremot när man vunnit då är det oftast – Tjena, tjena! Hallå, hur är det.
Var du sådan själv som spelare?
– Ja, ja, ja… (Skratt). Jag förstår killarna. Ibland är det roligt med hockey, men ibland är det inte lika roligt.
Namnet ”Nubben” är det nog många som undrar över. Vad är historien bakom det namnet?
– Pappa kallades för ”Spiken”, ”Spik-Olle” Andersson. I början kallades jag för ”Lill-Spiken”, men så kom någon smart kille på att en liten spik är ju en nubb och på den vägen var det. Min son kallas ju för övrigt för ”Pliggen” och han är bland annat tränare åt Lassi Karonen.
Men vänta nu ”Nubben”, ”Spik-Olle”?
– Ha ha! Pappa hette Olle och han gick som grabb och samlade spik på olika byggen runt om i Leksand.
Olle Öst om ”Nubben”:
– Vi gick ju aldrig i samma klass i grundskolan eftersom jag är två år äldre än honom. Det jag har undrat från skolåren är hur många gånger egentligen ”Nubben” fick tenta om innan han blev godkänd så han fick realexamen. Han hade ju aldrig tid att plugga för det var bara idrott som gällde i hans liv.
– Jag och ”Nubben” spelade även tillsammans under många år då Nisse Nilsson kom till Leksand och jag fick min defensiva roll på vänsterkanten. ”Nubben” var en väldigt duktig målskytt och han visste att när jag kom på min vänsterkant så var det bara för honom att ställa sig i slottet för då kom pucken till honom. Det går många härliga historier om ”Nubbens” tid i Djurgården och då speciellt när dom skulle åka tåg till en bortamatch, men det fick bli utan ”Nubben” eftersom han inte hittade i storstadsdjungeln fram till centralen.
Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg om ”Nubben”:
– ”Nubben” var i Djurgården under två säsonger, men jag vet inte om han hann göra så stora avtryck som spelare i Djurgården. Det var en mycket bra kille som kanske inte gjorde så mycket väsen av sig direkt. Jag och ”Tjalle” Mild sa väl samma sak till ”Nubben” som vi gjorde även till Leffe Fredblad. Ställ dig framför mål så jobbar vi fram puckarna och passar till dig så kan du göra målen, ha ha…
– Han är ju många år yngre än jag och vi har nog inte setts sedan jag slutade med ishockey. Min kompis ”Totte” Bengtsson har bättre kontakt med honom och jag vet att dom båda är ute och fiskar tillsammans ibland. Jag passar gärna på att skicka en hälsning till ”Nubben” och hoppas att han har det bra uppe i Leksand.
Folke ”Totte” Bengtsson om ”Nubben”:
– ”Nubben” Andersson (Skratt), vilken härlig kille. Han kom ju från Övermo och jag bodde inne i Leksand. Ett av mina första minnen med ”Nubben” är då vi var runt tio år och min pappa och ”Nubbens” pappa ”Spiken” ordnade en skidtävling. Jag vann väl med en halvminut men ”Spiken” ordnade så ”Nubben” vann i stället eftersom han visste vilken vinnarskalle hans son var och det skulle bli sådant liv annars.
– Namnet TV-puckkedjan kom till 1960 då vi spelade final mot Värmland och förlorade. Matcherna var 2 x 12 minuter då och jag tror att vår kedja spelade non stopp hela den sista perioden. Jag fick pris som turneringens bästa forward, men mina kompisar Lange och ”Nubben” var givetvis delaktiga i att jag skulle få det priset. Vi tre hade väl spelat ihop redan i pojklaget innan TV-pucken men framförallt så spelade vi tillsammans efter 1960.
– Som spelare var ”Nubben” framförallt en härlig playmaker liknande Mats Åhlberg. Tuff, bra skott, bra målkänsla… i mina ögon faktiskt en ganska komplett hockeyspelare.
Kjell Landén mins sin vän och vapendragare: “I natt nåddes jag av ett sorgebesked att min gamle vän och vapendragare Lars ”Nubben" Andersson somnat in.
I mitten av 60-talet kamperade vi ihop för första gången då vi drev kommunens ”sommaridrottsskolor” med friidrott, tennis och simskolor ute i byarna. 1973 anställde jag Nubben som rektor för Leksands ishockeyskola som vi drev tillsammans tom 1992. Vi fick också nöjet att hjälpa hockeyklubben i Lysekil att starta deras hockeyskola på 70-talet. 1993 startade vi hockeyskolan i Halmstad som vi drev tillsammans med Stefan Lunner till och med 2003. Det blev mer än 30 år tillsammans med hockeyskolor! Nubben var alltid glad med glimten i ögat och glad i människor och umgänge. Det blev många resor utomlands och mest minns jag resorna till Moskva och Izvestia-turneringen och resan till den första Canada Cup. Vem minns inte när Nubben återgav strofer från sin roll som en enkel målaregesäll från Himlaspelet? Det är med stor sorg jag tog emot beskedet om Nubbens bortgång och ännu en legendar som lämnat oss.
Mina tankar går till Solveig, barn och barnbarn denna sorgens dag!"
