Robert Hägg – från Alunda till Anaheim

Det finns i dag flera spelare inom elithockeyn från lilla Gimo. En av dessa är Robert Hägg – som med Aalunda som moderklubb har tagit sig hela vägen till Anaheim och NHL.
– Det var aldrig så att”vi ska bli NHL-spelare”, berättar backen för Hockeysverige.se.

UPPSALA (Hockeysverige.se)

Gimo tycks vara ett bra ställe att växa upp på som hockeyspelare. Flera har blivit NHL eller SDHL-spelare. En av dessa är Robert Hägg som bara var 13 år då han debuterade i klubbens A-lag. 
– Ja, jag tror att det var något sådant, säger Robert Hägg med ett lätt skratt då hockeysverige.se träffar honom för en intervju i den mycket fina inomhusarenan invid Almtunas hemma-is, Upplands Bilforum Arena. 
– Jag har lite glimtar av just den matchen, hur nervös jag var innan. Sedan har jag ett minne från ett av första bytena där jag lyckades göra någon snygg passning. Just dom bilderna har jag kvar, men jag har inte så mycket minne av vilka vi mötte eller hur det gick. 
– Jag spelade under ett och ett halvt år med A-laget. Det var en rolig tid och hockey var kul. 

Linus Rotbakken, Christian Hägg, bröderna Rasmus och Linus Sandin, Sebastian Höglund, Julia Östlund, systrana Emelie och Andrea Cordoba…
– Även Julia Johansson.

Vad är det som gör att lilla Gimo och Alunda får fram så många bra hockeyspelare?
– Egentligen vet jag inte, men kollar vi årskullar är Linus (Rotbakken) och ”Sebbe” 92:or. Brorsan 93:a. Jag och Linus (Sandin) 95, 96, Julia och Julia 94:or. Cordobas 94:a och 96:a… Rasmus är den som är lite yngre, 00:a.
– Vi hade mycket support av föräldrar. Pappa var tränare. Linus föräldrar, Svein och Ingela. ”Sebbes” föräldrar, Johan och Jessica… Det var inte bara dom utan många andra var också med och hjälpte till och stöttade. 
– Jag tror det var en stor anledning till att många av oss fortsatt spela på en högre nivå. Dom lade ner mycket tid och tyckte nog att det var lika kul som oss. Det var aldrig så att ”Vi ska bli NHL-spelare”, utan mer att föräldrarna hade lika kul som oss på cuper och bortamatcher, sammanhållningen.
– 92:orna i Gimo var nog dom första som hoppade på stockholmsserien, vilket nog inget upplandslag gjort innan. Då blev det att dom spelade både i Stockholms och upplandsserien. När dom var 12-13 år spelade man upp till 60 matcher på en säsong. Samtidigt hade dom inte mer än runt 20 spelare, så det blev många matcher. 
– Att spela matcher är också det roligaste som finns. Det är också det bästa med NHL, att man får spela så mycket matcher. Du tränar ju för att spela matcher. 

Hur blev MoDo aktuellt?
– Först gjorde jag ett stopp i Tierp eftersom dom hade ett samarbete med Gimo. Jag spelade i division 1 där. Då hade jag precis fyllt 15 år. Vid jul åkte jag upp till MoDo och spelade U16-SM. Efter det flyttade jag upp dit.
– Jag trivdes jättebra där och det var en väldigt rolig tid. ”Ö-vik” är speciellt med tanke på att det inte finns så mycket annat att göra än att fokusera på hockeyn. Det var i alla fall så jag kände då. Jag tror att det bästa val jag gjort var att flytta upp dit. Jag minns idag hela den tiden med en väldigt stor glädje.

Lämnade MoDo: “Ville att jag skulle vara kvar”

När Robert Hägg senare är i Philadelphia får han ett tufft besked då hans vän och tidigare lagkamrat i MoDo, Markus Olsson, omkommit. 
– Jag fick höra det samma dag som jag skulle göra min första NHL-match. Jag fick reda på det på morgonen då jag skulle till hallen för att få uppleva första matchen… Det var speciellt. En hemsk dag samtidigt som det var en häftig dag i min egna karriär. 
– Markus var något år yngre än mig. När jag spelade i J20 var han i J18. Vi hade omklädningsrummen precis bredvid varandra. Vi delade där man bytte om till civila kläder, så vi sprang på varandra varje dag. 
– Han var ingen som tog någon plats utan skötte sitt, var genomsnäll och en genuin person. Det är bilderna jag har av Markus.

Det var 2014 Robert Hägg åkte över till USA för att slå sig in i NHL, men det tog tre säsonger innan han fick chansen att debutera i NHL. 
– Det var absolut ingen frustration. Jag hade precis fyllt 19 år, kommit upp i MoDo:s A-lag, men färgade inte riktigt för att få spela det jag ville spela, upp emot 20 minuter. 
– MoDo ville att jag skulle vara kvar, men Philadelphia kom med ett erbjudande jag inte kunde säga nej till. När dom kom med ett NHL-kontrakt var det såklart lockande. Jag hade hela tiden som mål att spela klart det kontraktet och visste att jag skulle börja i AHL. 
– Sedan hade jag som mål att komma upp till NHL och krigade för att komma dit. Det var trots allt bara ett samtal bort. 
– Första säsongen var jag inställd på att spela AHL. Andra säsongen kändes det som jag tränade och var där fast jag inte var där. Det blev som en morot. Tredje säsongen kände jag att det var nära. Det var också då jag fick chansen i sista matchen för säsongen. Efter det var det en väldigt enkel sommar att hitta motivation.

Hockeyintresset i Alunda jämfört med det du mötte i Philadelphia, det måste varit stora kontraster?
– (Skratt) Det var lite skillnad. Det måste jag ändå säga. 

Hur upplevde du intresset kring Flyers i Philadelphia?
– Det är sjukt. Inte bara kring hockeyn utan hela Philadephia är en sportstad. Hockeyarenan och basketarenan delar. Rätt över gatan har du amerikanska fotbollen. Andra sidan är det baseboll. I mitten har du en bar. Så alla arenor ligger runt den. 
– Går det bra är det världens roligaste stad att spela i. Om det inte går bra är det inte heller lika kul. Det är också lita av charmen, att du vill lyckas i en sådan stad. 
– En säsong, den då coronan bröt ut, hade vi något bra på gång. Känslan var att innan matcherna var i gång så skulle vi vinna. Även om vi låg under med 1-0 kände vi att det var lugnt. Vi vann matcherna ändå och allt bara flöt på. Det är den känslan jag strävar efter att komma tillbaka till. Att hitta det vinnande spåret. Man har hört så mycket om det, när man sedan får uppleva det… Det går inte att beskriva känslan för allt är lätt och löser sig. Sedan är känslan den motsatta då det inte går lika bra.

Spelat för tre klubbar på två säsonger: “Fått packa väskan ofta”

Många svenskar har genom åren gjort starka avtryck i Philadelphias organisation. Inte minst spelare så som Pelle Lindbergh, Per-Erik Eklund, Thomas Eriksson, Mikael Renberg, Peter Forsberg, Kjell Samuelsson, Oskar Lindblom, Tommy Söderström med flera. 
– Dom pratar väldigt gott om sina svenskar man haft under åren. Philadelphia är väldigt duktiga på att ta hand om spelarna som varit där genom åren. Det är också många tidigare spelare som fortfarande är involverade inom Philadelphia, så det märks att stora spelare har varit i organisationen, vilket är häftigt. 

En som betytt mycket för Robert Hägg är Kjell Samuelsson. 
– Han var utvecklingschef för backarna Philadelphia draftade. Det var ganska skönt att ha en svensk att pratade med och en trygghet om det var saker jag inte förstod. När han kom ner efter matcherna blev det enklare för mig eftersom jag direkt fick feedback på mitt eget språk. 
– På så vis betydde han mycket för mig under dom tre säsongerna jag var där nere och kämpade på. Han pushade på för att jag skulle fortsätta kriga och ”tänk på det här, det här är bra, det här ska du fortsätta träna på…” Han har en stor del i att jag är där jag är idag. 

Kontinuitet är såklart alltid viktigt, men under senaste två säsongerna har 28-åringen från Alunda spelat för Buffalo, Florida och Detroit. 
– Det har betytt att jag fått packa väskan ofta, resa mycket och se mycket av världen, skrattar Robert Hägg och fortsätter:
– Jag var i Philadelphia länge, sju år. Senaste två åren har det blivit lite mer flyttande. I Buffalo var jag en halv säsong och det gick okej. Dom var i en lite ombyggnation och ville satsa på yngre spelare. Såklart har jag märkt att jag gått från att vara ung och lovande till att jag helt plötsligt blivit äldre.  

Fortfarande lovande?
– (Skratt) Det vet i fan… Rutinerad.  
– Sedan fick jag det året chansen att komma ner till Florida. När jag blev trejdad dit ner var det för slutspelet. Vi hade hoppats på att det skulle bli en lång resa, men den tog slut tidigare än vad vi hade för väntat oss. 
– Förra säsongen blev det Detroit. Det var också kul, men det blev inte som jag hade hoppats på. Till att börja med var det mycket skador. Branschen är så att skador tillhör, men det är tråkigt när det händer.

Oväntade vänskapen: “Lyckats klicka väldigt bra”

Häromdagen ringde Robert Häggs telefon. Då fick han beskedet att nästa säsong blir det spel för honom i Anaheim. 
– Det gick snabbt. Vi hördes först på lördagen, att det fanns ett lite intresse och dom skulle höra av sig dagen efter. Jag hörde inget under söndagen. Jag tänkte att dom ringer när dom har någonting. 
– Sedan ringde man på måndagen och sa att jag hade ett erbjudande från Anaheim. Då visste jag att (Radko) Gudas skulle dit och det fanns en bra möjlighet att, om jag gör bra ifrån mig där, ta nästa steg. Det finns mycket möjligheter för mig om jag spelar bra. Det är upp till mig själv om jag ska lyckas leverera. 

Just Radko Gudas har genom åren blivit en nära vän till Robert Hägg. 
– Vi är ganska tajta och det här blir i tredje laget som vi spelar med varandra. Först var vi i ”Philly”. Han var där då jag kom upp min första säsong. Vi hängde och bodde i princip bredvid varandra. Det var där vi lärde känna varandra. 
– Vissa människor klickar man extra bra med och vi har lyckats klicka väldigt bra.

Nyligen var Radko Gudas i Sverige för att tillsammans med Rober Hägg se Bruce Springsteen på Ullevi i Göteborg. 
– Han var här förra veckan (läs: två veckor sedan). Vi var ett gäng som åkte ner och kollade på Springsteen. Han flög från Tjeckien och hängde med oss där nere och det blev några roliga dagar.

Hur var konserten?
– Riktigt bra. Vi hade tur att vara där sista dagen. Jag tyckte att det var hur bra som helst. Det stod också i recensionerna dagen efter att det var den bästa av konserterna. 
– Jag hade inte sett honom live tidigare så det var kul att se honom. Han är 70 plus nu så man vet inte hur länge han kommer hålla på, men han sa att han skulle komma tillbaka. Det var det sista ha sa innan han avslutade, så förhoppningsvis kommer han till Sverige igen.

Anaheim nästa: “Många unga spelare på väg upp”

Har du hunnit fundera något kring att leva och bo i och kring Anaheim, din roll i laget och allt sådant?
– Leva och bo där… Det blir lite kontraster mot Buffalo och Detroit. På så sätt blir det annorlunda, men samtidigt ska det bli en häftig resa att testa på. 
– Oavsett, i hockeylivet gör du ofta samma saker. Tränar, spelar matcher och reser. Skillnaden blir att om man har en ledig dag kan jag vara ute i solen med 25 grader varmt i stället för att det i december snöar och är minus fem. Det kan i och för sig vara ganska skönt. 
– Livet i sig är inte så stor skillnad oavsett vart du är någonstans utan det är fullt fokus på hockeyn, men det ska absolut bli kul. 

Vilka förväntningar har du?
– Stora. Dels på mig själv, dels på laget. Anaheim har haft några tunga säsonger. Dom är i en ombyggnation med många unga spelare som är på väg upp. 
– Nu har jag fått erfarenhet från att vara med i ”Phillys” ombyggnation. När jag kom till Buffalo var det ombyggnation och i Detroit förra säsongen var det ombyggnation, men den var på väg upp. Jag har samlat på mig en del erfarenhet kring vad som krävs om man ska bli en vinnande organisation. 
– Det var också vad vi ett tag lyckades med i Philadelphia innan coronan kom. Sedan hände någonting. Jag vet inte vad, men det får dom som är ansvariga där stå till svars för då. 
– Jag kan bidra med mina erfarenheter, men sedan ska man också ha höga förväntningar oavsett var man slutade året innan. Ny säsong, ny kula. Du måste våga satsa högt för att nå dit upp. Det är dom förväntningarna jag har i alla fall. Sedan får vi se hur säsongen blir. 

Hur kommer du följa din brors framfart i Bröderna/Väsby?
– Det gjorde jag redan förra året. Jag följde alla matcher, vilket jag brukar göra ganska slaviskt. Vi pratar med varandra i princip varje dag. Ibland blir det några timmar och ibland tio minuter. 
– Vi ger varandra råd, men det brukar inte bli så mycket ryggdunkningar utan mest raka rör. Dessutom tränar vi tillsammans med Victor Helander, viket jag gjort under hela min tid i USA. Det vill säga tio år, avslutar Robert Hägg.

TV: Bakom kulisserna: Leo Carlsson draftas i Nashville