Old School Hockey – Lennart "Klimpen" Häggroth

I Old School Hockey fortsätter vi att presentera hjältarna från Tre Kronors VM-guld 1962. 
Näst på tur är legendariske målvakten Lennart Häggroth, “Klimpen” kallad, i historien om hans karriär. Häggroth avled 2016 och blev 76 år. 

Lennart Häggroth, även kallad ”Guldklimpen” är en stor del av svensk hockeyhistoria. Hans genombrott vid VM 1962 i Colorado Springs är något av det största vi sett. Han kom med i VM-truppen som en ganska okänd och ny målvakt i allsvenskan för att vara reserv bakom ordinarie målvakten Kjell Svensson. När Svensson blev skadad inför turneringen fick Häggroth kliva in mellan stolparna. Väl där kom han att bli en starkt bidragande orsak till att Tre Kronor vann ett väldigt överraskande guld.

Många minns även ”Klimpen” för sina problem vid sidan av isen. Han har själv öppet berättat om sitt alkoholmissbruk, bland annat i boken Himmel och Helvete. Från 1979 var ”Klimpen” en så kallad nykter alkoholist. När Old School Hockey träffade ”Klimpen” Häggroth för en pratstund är det hockeymålvakten och hockeyhjälten vi låter berätta om sin mycket fina hockeykarriär som letade sig långt in i det svenska folkets hjärtan.

Det står Övertorneå i din födelseattest.
– Det stämmer. Jag bodde hela min uppväxt i Kiruna, men morsan min var från Övertorneå och födde mig där uppe.

Varför var Kiruna en sådan fantastisk plantskola för hockeyspelare och är till en viss del även så fortfarande?
– Egentligen vet jag inte, men jag kan tänka mig att traditionen och de långa vintrarna med spel på naturis som det var i Kiruna spelade en viss roll. Fast framförallt tror jag att det handlade om att både Kiruna AIF och IFK Kiruna hade väldigt bra ungdomsledare som verkligen tog hand om oss unga killar där uppe.
– Ledarna i Kiruna släppte dessutom fram oss unga så vi fick tidigt lära oss att spela seniorhockey. Jag minns ganska väl när vi åkte ner och spelade mot Bodens BK med ett mer eller mindre pojklag och förlorade med 17-1. Bara ett par år senare då vi möttes igen med ungefär samma lag vann vi i stället.
– Det var otroligt många bra spelare som kom från Kiruna då. Tord Lundström, Börje och Stig Salming, Määttä-bröderna (Eilert, Sören, Börje och Östen) och så vidare. Det kom även fram många bra målvakter som jag, Peter Lindmark och Göte Wälitalo. Alla dom här killarna var bra när dom spelade i Kiruna, men man ska komma ihåg att det var först i sina nya lag som dom blommade ut.

Var det idrott från att du kom hem från skolan till du gick och lade dig?
– Det fanns väl inget annat att göra än att idrotta i Kiruna, skrattar Häggroth.
– Det var ishockey som gällde jämt på vintrarna. På sommaren spelade jag en hel del fotboll och min första riktiga idol kan man säga var ”Rio-Kalle” Svensson.
– Att jag blev just målvakt i ishockey var nog mest en tillfällighet. Vi hade match mot IFK och hade ingen målvakt. “Testa Häggroth” var det någon av ledarna som sa. Det tog säkert en halvtimme att få på sig skydden och när väl matchen var igång gick det bra och det slutade 3-3. Efter det fick jag stå kvar där.

Bodde du nära Matojärvi där idrottsplatsen låg?
– Nej, nej. Jag bodde sju kilometer därifrån. Jag sparkade alltid spark till träningarna och som alla vet är det bara uppförsbackar i Kiruna så det var ganska tungt att fara där fram och tillbaka med målvaktsutrustningen på.

Minns du debuten i Kiruna AIF:s A-lag?
– Jag var bara femton år och spelade i A-laget, juniorlaget och äldre pojklaget samma säsong. Jag spelade närmare femtio matcher dom här säsongerna tack vare det. Dessutom var jag med i länslaget, men debutmatchen minns jag inte.

Flydde från Skellefteå – men hämtades tillbaka

I laget fanns även en Stig Häggroth.
– Min kusin. Han kallades för Bobrov efter den ryske hockeyspelaren. Båda var fantastiska skridskoåkare. Stig blev erbjuden ett kontrakt med Solna (AIK), men redan efter en vecka åkte han från Stockholm, fast inte hem.
– Solna undrade vart Häggroth hade tagit vägen, men det visade sig att han hade åkt till stugan i Övertorneå för att bli människa igen. Efter det spelade han kvar i Kiruna AIF i stället.

Det var många som redan innan Lennart Häggroths debut i Allsvenskan ville se honom i Tre Kronor, något som inte förbundskaptenen Arne Strömberg och UK-basarna höll med om.
– Det fanns ingen hockey från Norrbotten som kunde vara något att ha tyckte väl förbundsfolket. Den första från Kiruna som spelade i Tre Kronor var ”Garvis” Määttä. Han var ju med och vann VM-guld 1957 och ingick i den klassiska myggkedjan i Skellefteå tillsammans med ”Acka” Andersson och Karl-Sören Hedlund.
– ”Garvis” värvades faktiskt som fotbollsspelare till Skellefteå. Han var en naturbegåvning och jag minns när Skellefteå kvalade upp till allsvenskan i fotboll mot Hammarby och det var sju eller åtta tusen på plats och tittade. ”Garvis” var självklart en av dom bästa på plan.

Hur hamnade du i Skellefteå?
– Det var en lagledare, som jag inte minns namnet på nu, som värvade ner mig från Kiruna. Redan efter tre dagar åkte jag hem igen. Skellefteå låg alldeles för långt hemifrån och jag hade min ungdomskärlek kvar hemma i Kiruna. Skellefteå-ledarna kom upp och hämtade ner mig igen efter någon vecka då dom undrade vart Häggroth tagit vägen. Det var tydligen ett släktdrag att fly hem till Kiruna igen.
– Jag hade faktiskt valt Skellefteå eftersom det var närmaste laget till Kiruna. Trots det så var det tydligen inte tillräckligt nära.

Vilka mer klubbar var aktuella?
– Jag var ner till Gävle och hälsade på Thure Wickberg i Brynäs och på vägen uppåt igen var jag även in till Alfredshem (Modo). Det var även nära att jag skrev på för Frölunda efter att jag kommit hem från VM 1962. Skellefteås styrelsegubbar var dock där och övertalade mig att stanna.
– Debuten i Skellefteå blev för övrigt en mardröm. Vi spelade mot Clemensnäs i en träningsmatch. Innan jag hade hunnit röra pucken låg vi under med 3-0. Då åkte jag ut till båset och sa att nu åker Häggroth hem. Då kom Skellefteås stora back Hasse Svedberg fram och daska till mig i baken och sa åt mig att åka tillbaka i målet och börja ta puckar i stället. Vi vann med 6-3 och det där Hasse sa betydde mycket för mig.

Vem var din argaste konkurrent om målvaktsjobbet i Skellefteå AIK?
– Anders Rönnqvist var väl han som stod när jag kom ner. Han flyttade senare till Västerås. En jätteduktig kille.

Blev stor VM-guldhjälte: “Då kände jag att nu kan vi inte förlora”

Hur minns du den där dagen på Bromma Flygplats då du, som en relativt okänd målvakt, kliver in bland Tre Kronor-spelarna som skulle resa till VM i Colorado Springs?
– Det gick bra direkt från början och jag hade hela tiden killarnas stöd, det var inga problem alls.
– Först åkte vi på ett läger under fjorton dagar inför turneringen. Vi var borta i Minneapolis någonstans och spelade mot Minnesota (3-3), North Dakota (8-2) och Warroad Lakes (6-5, 9-2). Det här lägret svetsade oss verkligen samman.

Det var inte tänkt att ”Klimpen” skulle vara förstemålvakt i turneringen.
– Jag hade debuterat i Tre Kronor mot Norge i Oslo tidigare den säsongen. Vi vann med 3-0 och 8-0. Jag höll alltså nollan i båda matcherna, vilket gjorde att jag fick åka med till VM.
– Dagen före första matchen i turneringen gör Kjell Svensson illa sig i axeln så det vara bara för Häggroth att hoppa in.
– Vi började turneringen med match mot USA i Squaw Valley. USA hade ett riktigt bra lag och det avgjordes först i mitten av tredje perioden då Rolle Stoltz lyckades lobba in 2-1 via deras målvakts (Mike Larson) axel.

Du kom in bra i turneringen redan från start med andra ord?
– Redan från början var Sven Tumba på och peppade mig. “Du kommer ta varenda jäkla puck och bli VM:s bästa målvakt”. Till slut trodde jag ju på honom och när vi spelade den här klassiska matchen mot Kanada var jag inställd på att han hade rätt.
– I början av matchen mot Kanada fick jag göra en väldigt avgörande räddning då en av deras forwards kom ”sopren” mot mig. Du hinner tänka en hel del som målvakt i dom där lägena. Jag såg att han skulle skjuta 4-5 meter från kassen och kanadensarna sköt gärna is-puckar. Jag slajdade och fick pucken längst ut på skridskon. Efter den räddningen kände jag att nu kan vi inte förlora.

I slutminuten av första perioden sköt Roland Stoltz ett skott som Kanadas (Galt Terriers) målvakt, Harold Hurley, släpper en retur på och Uffe Sterner gör 1-0. Fyra sekunder senare spelar ”Garvis” Määttä fram Tumba som gör 2-0. I andra perioden gör Nisse Nilsson 3-0 och Uffe Sterner 4-0. Kanada gör 4-1 på ett mål som inte var mål. Pucken tog i stolpen och ner i sarghörnet. Kanadensarna åkte fram till måldomaren bakom mål och skrek score, score, score…
– Till slut gav måldomaren med sig och tände den röda lampan. 4-2 gjorde dom på ett skott från blå som styrdes på Gert Blomés skridsko. Sedan kom även 4-3. Sista sju-åtta minuterna blev bara en lång kanonad innan Lasse Lundvall vinner en tekning, passar fram pucken till Nisse Nilsson som lägger den i tom kasse. Ni vet målet som Lennart Hyland skrek: ”Den gliiider in i mål. Vilken härlig känsla.”

Ni var inte världsmästare bara för att ni hade slagit Kanada.
– Nej, men turneringen var tillrättalagd för att USA och Kanada skulle mötas i en final. Vi hade England (17-0) och Norge (10-2) kvar innan turneringen avslutades med match mot Västtyskland mitt på dagen i Denver. Vi vann med 4-0 och när vi åkte för att se avslutningsmatchen mellan Kanada och USA visste vi att Tre Kronor var världsmästare. När vi satt där och såg matchen hade vi svårt att förstå hur vi kunnat slå två så bra lag.

Tackade nej till NHL: “Kan ångra att jag inte tog chansen”

Nu fick NHL klubbarna upp ögonen för det svenska laget och även ”Klimpen” Häggroth.
– Det var en hel del talangscouter på plats i Denver. Efter turneringen blev jag erbjuden att åka över till Boston Bruins fem veckor långa sommarläger. Jag var tvungen att tacka nej eftersom jag gick på teknisk då. Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte tog chansen när jag fick den.

Var VM 1963 en besvikelse?
– Det kan man säga. Jag hade tränat stenhårt den sommaren. Det fanns inget som hette sommarträning då, utan man sa hej då i april och sedan sågs man nästa gång i augusti. Jag som älskar att träna passade den sommaren på att träna med fotbollslaget och jag har aldrig varit så vältränad som då.
– Väl i VM fick jag aldrig chansen. Inget ont om Kjell Svensson, för han gjorde det väldigt bra. I Colorado spelade jag fem matcher, men den här turneringen blev det bara en match. Det var mot USA i en match som vi vann med 17-2. Jag fick liksom aldrig chansen att visa upp mig.
– Det blev silver i den turneringen och sedan spelade jag i Innsbruck-OS 1964 där det också blev silver. Ett guld och två silver på mina tre turneringar med Tre Kronor är väl inte så illa?

Vilken ser du som den bästa säsongen med Skellefteå AIK?
– Säsongen 1962/63. Då var vi ett mål ifrån att bli svenska mästare. Vi ledde hemma på Norrvalla IP mot Djurgården med 1-0. ”Garvis” Määttä hade gett oss ledningen i andra perioden. I tredje perioden tar Sven Tumba pucken direkt på tekning, gör en kroppsfint på en av våra backar som försvinner ut i hörnet. Ensam med mig gjorde Tumba inget misstag, utan han satte upp pucken i nättaket.
– I sista omgången skulle Skellefteå bli svenska mästare om vi slog Leksand samtidigt som Västra Frölunda slog Brynäs. Vi gjorde i alla fall vårt jobb och vann med 3-2, men Frölunda förlorade mot Brynäs med 6-1. Närmare ett SM-guld än så kan man väl inte komma?

Efter säsongen 1965/66 valde ”Klimpen” Häggroth att lämna Skellefteå för spel hemma i Kiruna.
– Jag hade lite problem med spriten och flyttade hem till Kiruna 1966. Det kanske var mitt livs misstag. Inte blev det bättre bara för att jag kom hem. Tvärtom, det blev bara värre, även om hockeyn faktiskt till och från gick riktigt bra.
– Jag älskade, som sagt var, att träna och det fortsatte jag med hela tiden. När jag åter flyttade till Skellefteå gjorde jag comeback i målet efter ett års uppehåll. Fast då var det spel med Clemensnäs som gällde. Det gick självklart inte så bra eftersom jag inte matchat på ett år och vi åkte ner i division 2 där jag också spelade några säsonger. Jag var på tok för ojämn. Toppmatcher blandades med riktiga bottennapp från min sida.

Clemensnäs hade väl ett ganska bra lag med Kjell-Arne Wikström, Börje ”Poppen” Burlin med flera under er säsong i Allsvenskan?
– Visst hade vi det. Clemensnäs var nära att hålla sig kvar i allsvenskan det året. Det stod mellan oss, Timrå och Djurgården. ”Lill-Strimma” Svedberg var väldigt viktig för Timrå den säsongen och hade en stor del i att dom höll sig kvar. Även Djurgården blev kvar i allsvenskan medan vi och Sandåkern åkte ur från vår nedflyttningsserie. I den andra serien var det Nybro och Surahammar som åkte ur.

TV: "Det finns en guldtörst i Skellefteå"