Kalle Lilja om framgångarna i Djurgården: "Vi var nästan alltid med i guldstriden"

I artikelserien “Bilden” berättar Kalle Lilja om när han kom till Djurgården, och om de elva säsongerna som resulterade i tre SM-guld.
– Deras ledarskap spred sig nedåt i gruppen och skapade den här omtalade djurgårdsandan, säger ikonen om de tränare som var i klubben under hans tid.

Kalle Lilja inledde sin hockeyresa i Farstaklubben, IF Olympia. Via Hammarby och Södertälje kom han senare att skriva på för Djurgården. Där kom han att spela inte mindre än elva säsonger och vinna tre SM-guld. 
– Pelle Bergström, som avled för några år sedan, var bekant med min mamma och pappa. Han såg helt enkelt till att jag skulle spela elitseriehockey med Djurgården.

Du kom till ett väldigt profilstarkt Djurgården med killar så som Håkan Södergren, Mats Waltin, ”Myggan” Wallin, Tord Nänzén och så vidare. Var det svårt att komma in i det här gänget?
– Allt var ju mycket proffsigare i Djurgården. Alla åren i Djurgården ser jag tillbaka med stor glädje på. Vi låg oftast före dom andra lagen och ledde utvecklingen. 
– ”Boorken” kom 1982, men även andra starka namn som exempelvis Bengt Broberg lade grunden till alla dom här fantastiska åren mellan 1982 och 2000 då Djurgården spelade många SM-finaler.

Från när började du känna dig etablerad i Djurgården?
– Från det att ”Boorken” kom in som tränare för laget kan man väl säga. Efter det var det väl ingen som flyttade på mig.
– I början så spelade jag tillsammans med Thomas Eriksson på backplatsen, men när han åkte över till Philadelphia fick jag Stefan Perlström som backpartner.

Upplevde du dom båda som liknade spelartyper?
– Nja, nej inte direkt. Thomas var en gigant och fältherre ute på isen. Stefan var mer en råstark back som inte syntes lika mycket. Både Thomas och Stefan spelade alltid med stort djurgårdshjärta.

“Införde ett helt nytt taktiskt tänkande”

Leif Boorks intåg i Djurgården höll på att innebära att laget var nära att åka ur elitserien, men redan säsongen därpå vann man SM-guld.
– Det var en samling riktigt bra och tjurskalliga spelare. Ett fysiskt spelande lag med en bra organisation på isen, men även bakom laget. Det var ju inte bara ”Boorken” som coachade laget utan även Ingvar ”Putte” Carlsson hade kommit in och satt sin prägel på Djurgården.
– Vi hade väldigt många bra år då men visst var det jäkligt surt 1984 då vi förlorade mot AIK. Vi kom in i en dålig trend och förlorade i tre raka matcher. Likaså 1985, då vi borde ha avgjort finalserien mot Södertälje tidigare. I stället förlorade vi den femte och avgörande matchen. Under de här åren låg vi hela tiden högt upp i tabellen, oftast bland dom fyra första lagen, och vi var nästan alltid med i guldstriden.

Av alla ledare som du haft i Djurgården, vilken har betytt mest för dig?
– Jag måste ändå säga Leif Boork, ”Putte” Carlsson och Lasse Falk. Dom införde ett helt nytt taktiskt tänkande och hade även förmågan att ändra taktik under matcherna på ett väldigt bra sätt. Alla tre var alltid väldigt bra förberedda.

Vid guldet 1983 var Leif Boork coach och åren 1989 och 1990 var det Lars Falk, Ingvar ”Putte” Carlsson och Tommy Boustedt som ledde laget, kan du se likheter i dessa guldtränares ledarskap?
– Ja, framför allt så ville alla fyra vinna till varje pris. Deras ledarskap spred sig nedåt i gruppen och skapade den här omtalade djurgårdsandan.
– Mentaliteten i gruppen var väldigt tuff under träning och det hände att det var rena slagsmål där ute på isen. Men vid sidan av isen så var vi alla jäkligt tajta och höll verkligen ihop som ett lag.

Plocka ut den mest minnesvärda matchen för dig i djurgårdströjan.
– Finalserien 1983 mot Färjestad, andra matchen som vi vann med 7-2. Matchen gick på Hovet och jag gjorde en riktigt bra match och dessutom gjorde jag ett av målen. Så småningom vann vi, som sagt var, hela finalserien med 3-2 i matcher.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Kan Linköping ta sig ifrån bottenträsket?