I år det 40 år sedan finalserien mellan Djurgården och Färjestad skapade stora rubriker och uppmärksamhet i Sverige. Finalen 1983 går till historien som en av de mest upptrissade och våldsamma i svensk hockeyhistoria. I boken “Elitseriens hjältar”, skriven av Olof Erikzon, ser Leif Boork och Håkan Loob tillbaka på den infekterade rivaliteten som föddes där och då. Här är ett utkast som beskriver just det.

Beställ boken Elitseriens hjältar här!

Håkan Loob hade visserligen redan hunnit vinna SM 1981 och slå igenom i Elitserien, men det var säsongen 1982-83 som han satte ett avtryck som står sig än idag - nästan 35 år senare.

Poängrekordet - 76 poäng fördelat på 42 mål och 34 assists.

För Leif Boork var detta säsongen då han på allvar tog den stora scenen i besittning - och än idag har han inte släppt taget om sin hockeypublik. Som en av svensk hockeys mest karismatiska, omdebatterade och polariserande huvudrollsinnehavare är han ständigt närvarande i debatten. Nu precis som då.

Elitseriesäsongen 1982-83 var säsong då Håkan Loobs och Leif Boorks vägar skulle korsas för första gången. Finalserien delade hockeypubliken på mitten och en klassisk rivalitet var född. Färjestad från landet, lirarnas lag, mot huvudstadens tunga tuffa Djurgården. En klassisk dramaturgi; de goda mot de onda. Klubbarna som sedan dess ställts mot varandra i åtskilliga revolverdueller - uteslutande med samma laddning.

Håkan Loob blickar tillbaka:

– Vi hade ett väldigt bra år som lag med en grupp som var väldigt homogen och stod för det offensiva genom vår kedja men hade även andra som var bra defensivt. Vi gick ihop ett bra gäng och växte fram som favoriter längs vägen. Egentligen skulle vi kanske ha vunnit alltihopa, men sedan dök det upp en dark horse i form av Djurgården som satsat på ett lite annat vis. De var lite grand det burdusa gänget och ansåg att det var framgångsmodellen för dem. Där möttes två olika stilar. Jag minns inte mötena i grundserien speciellt, men sedan eskalerade allt i slutspelet som det alltid gör. Djurgården var rejäla och spelade en fysisk hockey. De hade ett storväxt lag framförallt på backsidan, Tord Nänzén och allt vad de hette. Det var inte så att man klubbade ner någon utan på den tiden spelade man rejäl aggressiv hockey och spelet gick inte så fort som det gör idag.

“Två dynastier som möttes”

Leif Boork:

– Det var två dynastier som möttes. Djurgården som ville återupprätta sin dynasti och Färjestad som ville bekräfta sin efter att ha kommit upp relativt sent i hockeyeliten. Djurgården hade inte tagit ett SM-guld sedan 1962-63. En sådan etablerad klubb som visserligen var i SM-final 1979 mot Modo men som även åkt ur Elitserien. Jag kom in som tränare 1981 och vi kan konstatera att valet man då gjorde var väldigt annorlunda jämfört med tidigare val - man ville ha en annan inriktning och vi tog ett helt annat avstamp. Djurgården hade tidigare värvat ihop ett helt lag med spelare som Bosse Berglund, Håkan Dahllöf, Håkan Eriksson, Tord Nänsén, Stefan Perlström med flera. Jag kom ur en helt annan miljö än tidigare tränare eftersom jag aldrig varit etablerad spelare själv. Jag var en uppkäftig ung stockholmare som ingen tyckte hade några meriter. Det gjorde att jag kom in och kritiserade etablissemanget i svensk hockey både när det gällde hur man tränade och vilka som var tränare; att det bara var gamla spelare allihop. Det där retade naturligtvis upp. Den nya inriktningen i Djurgården blev omvälvande även för de äldre spelarna. Jag tog bort Myggan Wallin exempelvis och även Reino Sundberg när han skulle åka över med Pelle Lindbergh och bli proffs. Reglerna var sådana att man var tvungen att återvända till den klubb du kom ifrån om du inte tog plats, annars fick du börja om i andraligan, dåtidens Division 1.

– Det hände en massa omvälvande saker i Djurgården genom mitt intåg understött av Benke Broberg som var ordförande och en typ av pamp. Han valde denna inriktning representerad av mig utan någon meriterande spelarbakgrund. Färjestad hade en av svensk hockeys största pampar i Kjell Glennert. Där hade Conny Evensson slutat som tränare och de tränades nu av Kent Olsson. Det här blev väldigt uppskrivet i media och när vi till slut möttes i SM-final var det en väldig massa ytterligheter som möttes. Det var pamparna som stod för olika saker och olika modeller. Det var huvudstad mot landsbygd. Det var Leif Boork mot det etablerade tränaretablissemanget. Det var den fysiska hockeyn gentemot eleganterna Håkan Loob och Tommy Samuelsson samt spelskicklige Thomas Rundqvist.

Det var Boorks djurgårdsmaskin som toppade Elitserien fram till och med omgång 27. Då klev Loob och Färjestad förbi efter sin 7-2-seger på Hovet mot Djurgården och höll sedan serieledningen från omgång 28 ända till omgång 36, den sista.

“Det byggdes rivalitet och antagonism”

I respektive semifinal väntade nu finallagen från 1981-82. Djurgården slog ut Björklöven med 2-1 i matcher och Färjestad gjorde det samma med AIK.

– Vi var väldigt bra på hemmaplan och gjorde många mål på AIK, 7-3 och 8-3. Vi var väldigt offensivt skickliga och det var något vi lutade oss emot och byggde vårt spel på även i finalen mot Djurgården. De visste att just min femma var väldigt offensiv. Finalen var Karlstad mot Stockholm och det kom in olika aspekter som man inte hade sett förut. Det blev lite jakt på vår femma, det var ramsor och grejer. Det byggdes rivalitet och antagonism från läktaren och neråt. Lagen dras med i det och ibland spårade det ur. Det var en helt ny företeelse. Jag hade aldrig varit med om att man gav sig på motståndaren på det viset förut. För oss i lagen var det fortfarande en kamp om SM-guldet, berättar Håkan och tillägger sedan:

– Visst var det jobbigt att komma till Hovet. Det här från läktaren var en jäkligt ny företeelse. Jag har sagt det många gånger; i och med att det var så nytt blev man så berörd av det. Det värsta var när min mamma sa att hon inte ville se matcherna, att det inte var värt det. Det påverkade mig inombords. Man kunde lära sig motståndare, men inte detta. Boork hade uttalat att Micke Thelvén skulle punktmarkera mig och 6-1-segern i första matchen var viktig. Sedan fick vi storstryk med 7-2 på Hovet i den andra matchen och då skiftade fördelen ordentligt över till Djurgården igen. Efter mycket om och men vann vi med 3-1 i nästa hemmamatch och satt i förarsätet samtidigt som vi visste hur svårt det var på Hovet. Det stod och vägde i fjärde matchen men vi föll till slut och kunde inte säkra guldet utan fick inrikta oss på match fem.

Leif Boork:

– Loob hade en fantastisk säsong. Jag hade tränat Tibro i Västergötland i Division 1 Södra i mitten på 1970-talet när Håkan kom till Karlskrona som ung kille och redan där sett hans kvalitéer. En superstar och en av Sveriges mest lovande spelare. Allt det här använde naturligtvis media för att trycka upp intresset inför finalerna. Vi spelade väldigt fysiskt och uppvaktade Håkan Loob och hans spelskickliga spelare på ett fysiskt sätt de inte var vana vid. Allt det här accelererade och det gick till fem matcher i ett fullsatt Scandinavium. Just i och med att vi vann blev den här storyn och polariseringen ännu tydligare. Segern blev ett genombrott för Djurgården och det fanns väldigt mycket tändvätska i det faktum att vi tog första guldet sedan 1962 och året innan höll på att åka ur.

– Det var ett enormt medieintresse runt finalserien. Förvandlingen i vårt lag från att nästan åka ur till att nu ha chans att bli svenska mästare. Vi var ett stockholmslag och det är där stora mediebolagen finns än idag, detta spelade naturligtvis in. Kampen mellan dynastierna. Glennert vs. Benke Broberg. Storstad mot landsort. Fysiskt spel mot tekniskt spel. Tjafs i tidningarna där man ställde personer mot varann. Tredje matchen när vi förlorade med 3-1 i Karlstad var brutal. Sedan åkte vi hem och vann med 4-1. Håkan gick sönder och blev skadad efter en tackling. De öppnade portarna och han lämnade. När han gick ut skanderade publiken och kastade golfbollar, skruvar och annat. Det var en eskalering på alla plan, både bland ledare, tränare, supporters och media. På den tiden var det mycket mer folk på Hovet och supporterläktarna var mycket större. Det var sådant jäkla tryck så det går inte att förklara.

“Det går fullständigt bananas på läktarna”

Den femte matchen spelades den 24 mars 1983 på Scandinavium. Djurgården kopplade greppet med 3-0 redan i första perioden. I tredje reducerade Färjestad men replikerades i samma minut av 4-1 från Djurgården som till slut hade segersiffrorna 6-2 och Le Mat-pokalen i sina händer.

– Vi visste att det skulle vara fullsatt i Scandinavium och många tillresta både hemifrån Karlstad och Stockholm. Jag fick världens hjärnskakning i matchen före och var länge osäker på spel men spelade ändå. Idag hade jag aldrig fått spela men man såg väldigt annorlunda på det på den här tiden. Som tur är har vi blivit bättre på sådant idag. Hela upplägget var fascinerande. En femte avgörande match och en väldigt fin inramning. Tyvärr fick vi en dålig start med 0-3. Pendeln slog lite fram och tillbaka och i en avgörande final viker man inte ner sig. Tyvärr hade vi inte riktigt kraften kvar, minns Håkan.

Slutsignalen gick, en mästare var korad och för första gången någonsin i den svenska ishockeyhistorien var det en tränare som hamnade i fokus. Leif Boork hade ännu inte hunnit fylla 34 år och där stod han nu, uppe på toppen efter tidernas klassresa. I samhället likväl som inom hockeyn.

– Jag minns precis hur det kändes. Sista minuten i Scandinavium. Jag stod alltid framför bänken och Putte Carlsson stod alltid bakom, vi hade för övrigt ett jäkligt bra samarbete och han hade en stor del i det här. Han var beredd att gå med mig när jag sa att det var jag eller dem. När det är en minut kvar - vi leder med 6-2 och det fullkomligt går bananas på läktarna i Scandinavium med alla tillresta Djurgårdare - då går jag bakom bänken, lägger armen om Putte och säger att nu har vi gjort det här. Sedan stod vi där och njöt av ögonblicket. Jag ryser än idag när jag pratar om det.

   – Jag tror speciellt i omvärldens ögon blev guldet en bekräftelse på att de beslut vi tagit också gav frukt. Det är också den resa som jag varit med om även i andra klubbar sedan. Före en framgång finns ofta en kris. Man måste ha uthållighet och tålamod att jobba vidare på den väg man valt. Guldet blev en bekräftelse både på mig och min karriär; att man vågade fortsätta. Dessutom såg omvärlden att man måste börja träna bättre i svensk hockey. Precis som Tommy Sandlins framgångar, som var ännu större, fick många att lyssna på honom.

Läs hela texten i boken “Elitseriens hjältar” – beställ den här

OM BOKEN:

Elitseriens Hjältar - människorna och ögonblicken under en gyllene era

210 x 275 mm (A4)
404 sidor
55 kapitel - specialkapitel för varje VM-guld samt OS- och Canada Cup-turneringar
70 legendarer medverkar exklusivt för att berätta historien om Elitserien, den gyllene eran, 1975-2013.
Av dagens aktiva NHL-spelare medverkar Erik Karlsson och berättar om sitt stora genombrott i Elitserien 2008-09.

Utförlig statistik år för år, såväl Elitserien och SM som samtliga Tre Kronors matcher och mästerskap.

Boken är en del i Svenska Ishockeyförbundets högtidlighållande av de första 100 åren 1922 - 2022.
Förord av Anders "Masken" Carlsson, ende spelare att spela i Elitserien under fyra decennier.

Olof Erikzons “Elitseriens hjältar - människorna och ögonblicken under en gyllene era” är utgiven av förlaget Aros Sport Media AB tillsammans med följande Officiella Utgivningspartners vid högtidlighållandet av svensk ishockeys 100-årsjubileum, 1922–2022:

Svenska Ishockeyförbundet   -   SHL   -   Bildbyrån   -   Hockeysverige.se