Old School Hockey - den lojale centern Mathias Johansson

Han vann VM-guld 2006, blev svensk mästare fyra gånger med Färjestad och har fått sin tröja hissad i Karlstad. För hockeysverige.se berättar Oskarshamnsonen, Mathias Johansson om sin långa och framgångsrika karriär.
– Vi var en grupp 70-talister som höll ihop och blev en stark stomme i laget, säger Johansson. 

Mathias Johansson spelade sjutton säsonger i Färjestad och fick uppleva tre SM-guld med den klubb som faktiskt var hans favoritklubb redan som barn. En klubb som efter hans karriär även hissade hans tröja till taket bredvid Thomas Rundqvist, Håkan Loob, Uffe Sterner, Jörgen Jönsson och Tommy Samuelsson. 
– Det känns otroligt stort och kanske mitt största ögonblick samtidigt är det en stor ära att få bli hyllad på det sättet. Det kommer bli häftigt och något som jag är otroligt tacksam för, sade Johansson till hockeysverige.se inför sin hyllning 2012. 

Men det var i Oskarshamn som allting startade. 
– Min storebror, Marcus, är fem år äldre än jag. Han och hans kompisar spelade hockey i området där jag bodde så det blev ganska naturligt att även jag började. 
– Brorsan spelade i Oskarshamn till han var 27 år och var med fram till att klubben började klättra uppåt i seriesystemet.

Per Bäckman var tränare i Oskarshamn under flera säsonger, men när han försvann 1981 började man falla nedåt i seriesystemet? 
– Det är möjligt, det var lite down några år där. När jag debuterade 1988 var det division 3-hockey, alltså motsvarande nuvarande division 2 i Oskarshamn. 
– Jag har ju svaga minnen från när Bäckis var där och han var riktigt stor i Oskarshamn.

Säsongen 1989/90 är du alltså division 3-spelare med Oskarshamn och redan säsongen därpå gör du elitseriedebut med Färjestad. Det måste ha varit ett stort steg att ta? 
– Det var otroligt stort för mig eftersom jag haft Färjestad som favoritlag sedan barnsben. Sen att jag fick chansen att komma dit var också stort, men jag hade fler klubbar som ville att jag skulle komma dit också som 16-åring. 
– Nu blev det Färjestad och jag spelade i juniorlaget första säsongen jag var här. I februari redan första säsongen fick jag spela en match mot HV71. Det var ju en sån där grej som man kommer komma ihåg för alltid. Det var ju mina idoler som jag fick spela med. Det var häftigt och jag spelade i en kedja med Magnus Roupé och Mikael Holmberg.

Debutmatchen vanns av Färjestad med 2-1 efter mål av Håkan Loob och Magnus Roupé. HV71:s mål gjordes av Stefan Örnskog.

Spelade med Foppa och Näslund 

Redan under debutsäsongen i Färjestad får Mathias Johansson chansen till spel i JEM med spelarna födda 1973 trots att Mathias själv är född 1974. Sverige slutar utanför pallen. 
– Vi hade ett väldigt bra lag med bland andra Peter Forsberg och Markus Näslund det året. Sedan tog vi silver med -74 laget året efter. 
– Jag spelade mycket med -73 laget under de här åren, men när JVM skulle spelas i Gävle 1993 var jag den sista som fick kliva av. Jag hade opererat mig den sommaren eftersom jag hade problem med ljumskarna så jag kom lite snett in i den säsongen.

Vid JVM 1994 är Mathias Johansson med. Juniorkronorna, under Tommy Tomths och Jan-Åke Danielsons ledning, spelar en avgörande guldmatch mot Kanada. 
– Det var inte upplagt på samma sätt som i dag med semifinaler och final, utan det blev en avgörande match mot Kanada. För oss skulle det räcka med oavgjort och vi tog ut målvakten när vi låg under med 5-4 i slutet av matchen, med då gjorde Kanada 6-4 i tom kasse. Vi var riktigt nära att ta guldet det året och vi hade pucken på deras mållinje ett par gånger innan Kanada gjorde 6-4. 
– Den här turneringen var rolig att få vara med om ett häftigt minne. Sedan vill man ju alltid vinna men nu blev det silver.

Kenny Jönsson utses till turneringens bästa back och Niklas Sundström bästa forward. 
– Vi hade ett bra lag, det hade vi. Jag spelade mycket tillsammans med Fredrik Modin. Din kompis, Johan Hagman, var ju med, skrattar Johansson. 
– Mattias Timander var med, Musse Håkanson, Niklas Sundström som du sa, Mats Lindgren och så vidare.

Om vi tittar tillbaka på säsongen 1992/93 så fick du hoppa en del mellan Grums och Färjestad. Hur upplevde du det? 
– Grums var ett farmarlag till Färjestad. Hösten 1992 spelade jag 25 matcher med Grums och fick mycket speltid. Så här efteråt så var det perfekt för mig. Det var på en ganska bra nivå eftersom Grums spelade i division 1 vilket motsvarar nuvarande Hockeyallsvenska. 
– Jag var 18 år då så det var inget konstigt att jag fick åka dit och spela. Det gick inte att tro att man som junior skulle gå direkt från juniorlaget upp i A-laget och dessutom tro att man blir bofast där direkt. Det var ganska bra konkurens på centersidan med Bengt-Åke Gustafsson, Thomas Rundqvist och Lars Karlsson. När jag kom tillbaka var jag i stället mer eller mindre bofast i Färjestad så visst hade jag nytta av att spelat där.

Hur mådde Färjestad säsongen 1993/94 när man höll sig kvar i elitserien via spel i Allsvenskan och kvalspel?
– Den säsongen var tuff. Vi tappade några av våra etablerade namn. Både Bengan och Rundqvist försvann samtidigt som Lasse Karlsson blev skadad. Det var en riktig dipp och då var det inte lätt att vara hockeyspelare i Karlstad kan man väl säga. 
– Det kanske var tur att man var så pass ung att man inte hade förstånd att förstå så mycket bättre, haha… 
– Jörgen Palm fick gå från tränarjobbet efter att vi börjat allsvenskan dåligt efter jul. Per Bäckman och Gunnar Johansson kom in i stället. Vi förlorade först sju raka matcher i elitserien men sedan spelade vi faktiskt ganska bra. Hade vi vunnit sista matchen före jul mot Rögle (förlust 4-2) hade vi spelat kvar i elitserien.

Var det nervöst inför den allsvenska finalen mot Boden som ni till slut vann med 3-0 i matcher? 
– Oron fanns ju där definitivt, men samtidigt fanns självförtroendet där. Sedan vet man att när man kommer till avgörande matcher så är det alltid tufft. Boden var också riktigt på hugget då. Det var en otrolig lättnad när det var klart.

Tre SM-guld på fem år: “Man kallar det för maffia”

Mathias Johansson är med och vinner sina tre första guld med Färjestad 1997, 1998 och 2002. 
– Vi var en grupp 70-talister som höll ihop och blev en stark stomme i laget. Vi drev på varandra på ett bra sätt och när det kom in nya killar i laget så smälte de in ganska bra också. 
– Det smittade väl av sig till oss från Tommy Samuelsson, Rundqvist, Bengan, Loob och hela det här gänget på något sätt. Den här vinnarkulturen levde vidare i vår generation. 
– Det här med familjen Färjestad kan bli lite överdriven ibland. Man kallar det för maffia och allt möjligt. Familjen är mer att det varit en väldigt bra sammanhållning här, du är alltid välkommen och blir väl omhändertagen. Det tror jag mer var anledningen till framgångarna. Vi kämpade verkligen som ett lag för varandra.

Vilket av gulden var mest överraskande i dina ögon? 
– Säsongen 2001/02 hade vi ett fantastiskt lag. Jag tror att vi förlorade sju matcher på hela det året om jag inte missminner mig. 
– När vi vann 1997 var det egentligen ingen som trodde på oss. Vi var i semifinal året innan och sedan hade vi dem här fantastiska semifinalmatcherna mot Leksand där i stort sätt varje match gick till sudden. Vi var uträknade flera gånger men kom tillbaka. Guldet -97 var nog det mest överraskande och det roligaste om jag nu ska rangordna gulden på något sätt. 
– Guldet 1998 när Greger Artursson avgör i Globen mot Djurgården är också häftigt.

Du var känd som en mycket bra tekare, vad var hemligheten bakom det? 
– Jag har spelat center sedan jag började spela hockey och då självklart tekat mycket. Det är klart att du lär dig lite knep under åren. Jag hade dessutom bra läromästare när jag kom till Färjestad. Både Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist var erkänt bra tekare. 
– Jag fick mycket ansvar i matcherna, fick kliva in och ta tekningar i slutet av matcherna. Det här gav en viss erfarenhet som jag har haft nytta av.

Från Färjestad till Pittsburgh: “Ett fint minne”

Inför säsongen 2002/03 lämnar Mathias Johansson Färjestad för spel i NHL. Säsongen inleds i Calgary Flames men avslutas i Pittsburgh Penguins tillsammans med bland andra Hans Jonsson, Johan Hedberg, Mikael Samuelsson och Dick Tärnström. 
– Jag trivdes väldigt bra i Calgary. Klart jag hade hoppats på att få chansen att spela i NHL. Jag draftades redan 1992 men chansen kom först 2002 då jag fick ett konkret förslag ifrån dem. 
– Min inställning var att köra på så gott jag kunde på träningslägret och det fungerade bra. Tränarna trodde på mig och jag kände mig väl mottagen. Förutom första matchen spelade jag alla matcher fram till den tränaren vi hade, Greg Gilbert, fick sparken. Jag kände förtroende för honom och speltiden ökade för varje match.

Hur blev det efter att Greg Gilbert fått lämna jobbet? 
– Darryl Sutter tog över och då förändrades det litegrann. Han trodde inte lika mycket på mig och ville väl förändra en del när han kom dit. Jag spelade någon match sedan fick jag sitta några matcher. Så där höll det på. Självförtroendet börja vackla hos mig och sedan blev jag trejdad till Pittsburgh i mars månad.

Första målet i NHL? 
– Det var mot New York Islanders på Long Island som jag fick göra första målet.

Trivdes du bra i Pittsburgh? 
– Ja, det var nära att jag stannade kvar i där, men man tyckte jag var lite gammal, 29 år, för att satsas på i framtiden. Man skulle bygga om truppen och satsa på yngre spelare. 
– Jag är glad och tacksam att jag fått spela i NHL och i Pittsburgh fick jag spela jättemycket.

I Pittsburgh spelade du med Mario Lemieux, hur var den upplevelsen? 
– Det var häftigt faktiskt. Han var i slutet av karriären då, men det är också ett fint minne. Det känns väldigt roligt att fått tillhöra samma lag som honom. Det är en storstjärna. 
– En väldigt jordnära kille, lugn och sansad som inte gjorde något större väsen av sig. Men man märkte hur stor han var och vilken pondus han hade i Pittsburgh. Det är helt sanslöst.

Fjärde guldet: “Var uträknade”

Fjärde guldet kom 2006. Efter NHL-säsongen återvände Mathias Johansson till Färjestad där han säsongen 2005/06 vinner sitt fjärde SM-guld med klubben. 
– Vi hade väl spelat sex raka finaler. Säsongen -06 hade jag själv poängmässigt ett väldigt bra år (32 poäng). Semifinalen mot HV71 där vi ligger under med 2-1 i slutet av matchen och där vi först kvitterar till 2-2. Sedan går det bara några sekunder så gör vi 3-2. 
– Vi var uträknade men när man vänder på det sättet får man en sån där go känsla att vi kan inte förlora utan det är bara att gå in och köra. Sedan slår vi Frölunda i finalen.

Säsongen 2008/09 blev turbulent för Mathias Johansson. Han fick inte nytt kontrakt med Färjestad så han lämnade för Malmö. Där slutade allt i ett kaos och han fick 36 timmar på sig i januari att söka en ny klubb eftersom Malmö inte hade ekonomi att nog för att fortsätta betala ut lönerna man hade utlovat innan säsongen. 
– När man summerar och tittar tillbaka så blev det inte som jag hade hoppats och trott. Jag hade hemskt gärna spelat kvar i Färjestad, men samtidigt förstår jag eftersom man var inne i en föryngringsprocess och mitt kontrakt gick ut. Jag ville utomlands och spela men det dök inte upp något som kändes riktigt bra. 
– Malmö kom ganska sent med ett treårskontrakt. Vi hade bara ett barn då och vi åkte ner till Malmö och de visade upp nya arenan. Det var mycket på gång som kunde vara roligt att få vara med och uppleva. 
– Jag skrev på eftersom vi hade ganska lätt att ta oss hem till Karlstad om det så behövdes. Men det blev struligt där nere. Jag vet inte varför egentligen, men ekonomin fungerade inte alls där och det kom ett konkurshot mitt under säsongen som gjorde att man mer eller mindre tvingade bort oss därifrån. Det var inget roligt minne. Vi hade 36 timmar på oss eftersom deadline var den 31 januari.

Då föll valet på Leksand? 
– Det var stressigt eftersom det var flera klubbar som ringde och frågade om jag vill komma dit och spela. Leksand hörde av sig och det lät väldigt bra så jag bröt med Malmö och flyttade dit upp i stället.
– Det var bra i Leksand, bra grabbar. Jag tror det hade blivit bra i kvalserien om vi inte hade förlorat mot Södertälje i första omgången. Hade vi fått en annan start tror jag faktiskt att vi hade lyckats gå upp i elitserien. På något sätt märkte man en tyngd på hela laget när man kom till kvalserien att nu måste man verkligen upp. 
– Efter Leksand spelade jag det sista året nere i Italien. Min fru gick med vår dotter Tuva i magen då. Jag hade kunnat åka ner till Österrike redan i början av säsongen, men jag kände att jag stannar hemma till vår dotter är född. Sedan dök det här med Ritten sport nere i Italien. Så några veckor efter Tuva var född så stack jag ner och spela.

“Det var ett jäkla liv i Finland efter det"

Hur minns du debuten i Tre Kronor? 
– Säsongen 1994/95 spelades Izvestija och Karjala Tournament samtidigt så man tog ut två landslag. Jag åkte till Karjala och vi ställde upp med 13 debutanter. Vi vann den faktiskt trots att Finland ställde upp med mer eller mindre det VM-lag man vann med 1995. Det var ett jäkla liv i Finland efter det. 
– Sedan blev jag uttagen till Sweden Hockey Games 1995 och då mötte vi Kanada och jag minns att jag gjorde två mål. (Sverige vann med hela 7-1)

Du VM-debuterar först 2001. 
– Nere i Tyskland. Det var något som man drömt upp. När jag växte upp var VM det absolut största. För mig har alltid landslaget varit otroligt stort. När man väl fick chansen att spela VM var det stort speciellt som jag varit nära tidigare. Vid VM 1996 fick jag åka hem när Michael Nylander kom hem från NHL.

Mathias, OS 2002, varför misslyckades Tre Kronor?
– Det är den absolut roligaste turneringen jag har varit med om fram till den här matchen mot Vitryssland. Både det häftigaste jag varit med om men på samma gång även det värsta och den tyngsta förlust jag varit med om. 
– Vi gjorde fantastiska matcher fram till kvartsfinalen. Kanadamatchen är den största match som jag har spelat, utan tvekan. Jag själv var den stora överraskningen i truppen. Hardy Nilsson hade förtroende för mig och jag tycker själv att jag funkade bra i den rollen jag hade. 
– Vi gör ingen bra match mot Vitryssland men vi ska vinna ändå med tanke på hur många chanser vi skapar. Det var sanslöst. Det kommer alltid en dålig match i turneringen och nu kom den i kvartsfinalen.

Vid VM 2006 är Mathias Johansson med i det Tre Kronor som vinner guld under Bengt-Åke Gustafssons ledning. 
– Nu kom ju både Zäta (Henrik Zetterberg) och Michael Nylander så jag spelade bara i inledningen av turneringen, men det var en upplevelse att få vara med. 
– Det här var också en dröm som man hade att få vara med och uppleva ett VM-guld. Sedan kan jag alltid önska att jag fått spela mer och vara mer delaktig. Så är det på den här nivån, det är inte så många platser att tampas om. Trots det så gäller det att fortsätta driva på under träningarna eftersom det i första hand är laget som räknas i sådana här turneringar.

TV: 50-årige Jágr gör säsongens första mål