"Nu, ‘Challe’, har du gett dig på fel person"

"Challe" Berglund är en av Djurgårdens moderna kultspelare och var med under klubbens storhetstid i början av 90-talet. Här berättar han om vad som låg bakom dominansen – och vad "Djurgårdsandan" är för honom.
– Det skapade en jäkla vinnarmentalitet i gruppen. 

Inför säsongen 1987/88 tog "Challe" Berglund klivet från division 1-spel upp till Elitserien och Djurgården. Ett Djurgården med många starka rutinerade profiler så som Rolf Ridderwall, Orwar Stambert, Karl-Erik Lilja, Stefan Perlström, Thomas Eriksson, Jens Öhling, Tommy Mörth, Håkan Södergren, Peter Nilsson, Anders Johnson med flera.
– Jag hade tränat med Djurgården redan året innan och kände ju till flera av spelarna även från då jag spelade som junior i Djurgården. Även om jag inte kände grabbarna så visste jag i alla fall vilka dom var, så det där var inga problem direkt.

I Djurgården får du inte bara Ingvar “Putte” Carlsson som ledare, utan även Lasse Falk. Hur skulle du beskriva Falks ledarskap?
– Lasse är rak, säger det han tycker och dribblar aldrig till det. Han är en otroligt skicklig taktiker och skulle säkert kunna bli världsmästare i schack, haha.
– Jag har alltid gillat Lasse och vi båda har alltid kommit bra överens och har fortfarande en väldigt bra kontakt. En jäkligt bra tränare och person helt enkelt.

Oftast är väl kemin viktig mellan tränare och spelare om man ska lyckas?
– Ja, den är otroligt viktigt, inte minst för mig som kanske inte var den största talangen. Då är det skönt att ha tränare och ledare som trots det tror på en.

Debuten i Elitserien?
– Jag minns faktiskt inte vilken match det var. Det jag i första hand tänker på från inledningen av den säsongen är att jag i sista träningsmatchen fick en tackling av Lasse Ivarsson så jag gjorde illa höften och var borta ett par matcher. En schysst tackling ska jag väl tillägga också.

Djurgårdsandan enligt Challe

Djurgården vinner tre SM-guld mellan åren 1989 och 1991. Vad var det som gjorde Djurgården till det ledande laget i Sverige under dom här åren?
– Som Lasse Falk sa i en intervju efter guldet 1990 när reportern frågade om hans succé ”Har du inte tillräckligt bra lag så spelar det ingen roll vem som står i båset”. Det ligger mycket i vad Lasse sa. Vi hade ett förbannat bra lag framförallt 1989 och 1990.
– Det var inte riktigt samma sak 1991 eftersom då hade bland andra Johan Garpenlöv och Mats Sundin stuckit till NHL. Vi hade inte lika bra lag, men ändå tog vi det där guldet vilket var jäkligt starkt.

Det har talats om träningar som kunde sluta i rena slagsmål under dom här åren.
– Många har frågat mig vad den här Djurgårdsandan är för något och just den här mentaliteten, prestigen och äran i att alltid vinna är det som man mer eller mindre blir upplärd till när man kommer upp som yngre spelare i Djurgården.
– Jag minns bland annat då vi var Trondheim på träningsläger och vi hade en innebandymatch där dom äldre spelade mot dom yngre. Det slutade i rena kaoset och bland annat hamnade jag och Classe Norström i ett mindre handgemäng. Han hade ju dubbelt så stora biceps som båda mina tillsammans. Det slutade med att vi stod och slog på varandra med varsin innebandyklubba samtidigt som Håkan Södergren sprang bredvid och sa med sin pipiga röst: ”Nu, ‘Challe’, har du gett dig på fel person haha.”
– Just det här att vi unga utmanade dom äldre var något som jag tror att både vi yngre och dom äldre killarna uppskattade. Det skapade en jäkla vinnarmentalitet i gruppen som vi tog med oss ut till matcherna.

Djurgården tar sig till playoff ytterligare fyra säsonger i rad med “Challe” Berglund i laget, men det blev inga med SM-guld för laget under just dom här åren.
– Många killar försvann efter guldåren 1989 till 1991. Trots det var vi i final mot Malmö 1992 och kände på dom rejält. Malmö hade ett jäkla bra lag och ändå avgörs det först i den femte finalen nere i Malmö. Året efter åkte vi ut i semi mot Luleå i sudden. Lasse Hurtig avgjorde. Året efter det var det Modo som vann mot oss i semi och 1995 åkte vi ut mot HV71 i den här klassiska kvartsfinalserien där vi förlorade den avgörande matchen hemma i Globen med 5-2.
– Så här i efterhand så kan i alla fall jag tycka att vi blev lite för trygga och bekväma och det tror jag gjorde att vi inte vann några med SM-guld under dom här åren.

Kom hem och blev kapten

Efter att Djurgården fått lämna SM-slutspelet 1995 så lämnar Berglund klubben för spel nere i Kloten tillsammans med Mikael Johansson.
– Micke hade spelat i Kloten sedan 1992. Jag själv behövde miljöombyte och en nytändning. Sedan ska man inte sticka under stol med att pengarna spelade in.

När du återvände till Djurgården 1997 fick du ett “C” på bröstet som ett bevis på att du var kapten för laget. Vad innebar den här utmärkelsen för dig?
– Självklart var det ärofyllt på alla sätt och vis. Men jag fick ta över den här rollen från Thomas Johansson mitt under säsongen, vilket i sig var en märklig situation. Första året som kapten blev heller inte speciellt bra eftersom jag försökte vara som Thomas i den här rollen.
– Andra året var bättre och då hittade jag tillbaka till mig själv igen.

Vad i kemin mellan tränarduon Mats Waltin och Hardy Nilsson gjorde Djurgården till mästare 2000 och 2001?
– Som vi pratade om tidigare handlar det till största delen om att vi hade ett väldigt bra lag. Sedan ska man även komma ihåg att det gäller för tränarna att få bitarna på plats.
– I "Mattes" och Hardys fall kan man verkligen pratat om ett lyckat delat ledarskap. “Matte” skötte träningarna och Hardy matcherna. Det här fungerade alldeles perfekt för den gruppen som vi var då.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"