Lär känna Josef Boumedienne – Tre Kronors nya assisterande GM

Tre Kronors nya assisterande GM Josef Boumedienne i en stor intervju om karriären. Han berättar om tiden NHL, banden till Finland – och hoten han fick under sin tid i Djurgården.
– Jag gick på lite Bajenmatcher i fotboll vilket verkade provocera en del Djurgårdsfans, berättar “Bom-bom” för Hockeysverige.se.

LIDINGÖ (Hockeysverige.se)

Josef Boumedienne har redan fått en ikon-status i Brynäs för att han tillsammans med Nils Ekman lyckades hålla kvar Brynäs i SHL. Men på 43-åringens c v finns så mycket mer. Bland annat två finska mästerskapsguld, 47 NHL-matcher och spel med Tre Kronor. Karriären tog fart på Sätra Idrottsplats i södra Stockholm. 
– Uppväxten i Sätra var grym med alla grönområden som finns runtomkring där. Precis som alla andra som växte upp på 1980-talet höll jag på med alla idrotter som man kunde komma på, berättar Josef Boumedienne då hockeysverige.se träffar honom i ishallen på Lidingö för en intervju om hans långa karriär. 
– Jag spelade fotboll i Örnens FF (Kvartersklubb som startades på Örnsätrabacken i Sätra av Gösta Kihlberg) och hockey i klubben som då hette Bredängs BK. BBK som slog sedan ihop med Östberga. Först blev det HBÖ och sedan M/V (Märlarhöjden/Västertorp) ett år innan det blev Mälarhöjden/Bredäng. Dessutom höll jag på med handboll, friidrott… ”You name it”. 
– Alla polare idrottade tillsammans och det var främst kvarterssporter precis som det var vid den tiden.

Vad var det som gjorde att du valde att satsa på hockeyn före exempelvis fotbollen?
– Den lockade mest och jag tyckte det var roligare. Vi hade även ett väldigt bra fotbollslag där jag stod i mål. Jag kanske stod och knackade på dörren till pojklandslaget som fotbollsmålvakt. 
– Sedan var det elitpojklägret som jag tackade nej till eftersom det var hockey samtidigt. Hockeyn var alltid min sport.

”Väldigt tajta än idag”

Josef Boumedienne har rötterna Finland, Algeriet och givetvis Sverige, men hockeyn var inget naturligt inslag hos familjen inledningsvis.
– Pappa (Ramdahne) är från Algeriet och mamma (Rakel) från Finland. Brorsan (Karim) är fyra år äldre och det var han som började spela hockey. Jag började hänga efter honom och hans polare. Varför han började vet jag inte, men det var säkert för några polare i skolan också gjorde det. 
– Mina föräldrar har inte varit så intresserade av sporten i sig. Mer i så fall att dom varit involverade i oss och våra idrotter där dom ställt upp och skjutsat. Pappa har varit ledare i både hockey och fotboll för min brors lag. Dom har suttit i sekretariat och allt sådant så dom har alltid varit involverade, men jag skulle inte säga att dom var intresserade av spelet i sig. Det hade lika gärna kunnat vara en annan sport. 

Bröderna Karim och Josef var väldigt tajta under uppväxten och visst fick lillebrorsan vara med och spela landhockey ibland då det fattades folk för att få ihop lag. 
– Vi är väldigt tajta än idag. Han spelade med 74:orna och jag med 77:orna. Jag fick i stort sett alltid vara med deras lag och träna om jag ville. 
– Vi växte upp i en lägenhet på Hållsätrabacken där mina föräldrar fortfarande bor. Jag, brorsan och vår granne, Daniel Hagbo, som är 76:a, lirade landhockey dagarna i ända. Är man yngst i den konstellationen tenderar man att få en lite hårdare uppfostran, säger förra NHL-spelaren med ett skratt. 
– Vi lirade på vägen utanför huset där vi bodde. När bollarna flög upp på balkongerna fick vi springa in och ringa på och be om att få tillbaka tennisbollen som vi lirade med. 

Redan som pojklagsspelare valde Josef Boumedienne att flytta över till Huddinge som då var en av Sveriges stora talangfabriker då det gällde hockey. 
– Från det jag var tio, elva år ringde alla dom här större Stockholmsklubbarna till pappa varje vår, AIK, Djurgården, Hammarby och Huddinge. Samtidigt hade vi ett så himla bra lag i Mälarhöjden. Jag spelade med dom som var ett år äldre och trivdes jättebra med gänget. 
– Jag gick till Huddinge då 77-kullen blev U16. Jag själv var U15 då. Varför det blev Huddinge var att jag varit på en sommarhockeyskola där och fått lite kompisar. Huddinges ungdomsverksamhet på 90-talet var topp i Stockholm och kanske i Sverige också. 

Vad kom tiden i Huddinge betyda för dig?
– Tiden där var grym. Huddinges 78-lag var outstanding i Stockholm. När jag kom dit spelade jag främst i J18-laget, men var även med 78:orna i St. Erikscups-slutspelet och SM. Det var en fantastisk resa och ett tajt lag. Flera av killarna därifrån är jag fortfarande kompis med. Bland annat Stefan Düsing som var min bestman på bröllopet. 
– Just 78-laget, vi förlorade Pojk-SM-finalen mot Modo (med bland andra Pierre Hedin, Per Hållberg och Mattias Karlin i laget). Vi vann mot Alvesta i kvarten med 14-4 och semin mot AIK med 14-2. Sedan förlorade vi finalen mot Modo med 7-4. 
– Vi och Modo har fyra spelare var med i Pojklandslaget så det var dom två bästa lagen i Sverige vid den tiden.

Björn Borg, som är en riktig SSK-are, var med upp dit och tittade på matchen
Säsongen 1995/96 debuterade Boumedienne i gamla Division 1 för Huddinge, men säsongen efter valde han att skriva på för Södertälje som då spelade i elitserien. 
– Jag spelade med Huddinge i allsvenskan säsongen innan. Mats Hallin och ”Lill-Kenta” (Kent Johansson) var i SSK och jag hade haft ”Lill-Kenta” lite grann på hockeygymnasiet i Huddinge. På den vägen blev jag värvad dit.

Hur upplevde du Mats Hallins ledarskap i Södertälje eftersom det måste varit en skarp kontrast mot det du upplevt i Huddinge?
– Ja, det var lite buffligt. Hans och ”Lill-Kentas” ledarskap skiljde ganska mycket från varandra så dom kompletterade väl bra antar jag. 
– Jag kom till Södertälje säsongen efter att dom kvalat till elitserien mot Brynäs (1996). Det största kontrasten då jag kom till Södertälje var att dom hade ett gammalt lag, alltså rent åldersmässigt. Snittåldern var högst i SHL. 
– Det var jag Micke Samuelsson, Jocke Eriksson och ”Jugge” Bemström som var yngre, runt 20 år. Resten var nästan plus 30. 

Hade du lätt att anpassa dig till spel i elitserien?
– Nej, inte i början. Vi tränade på eftermiddagarna eftersom alla i laget jobbade eller gick i skolan. Det var ett grymt schysst gäng, men några spelade sin sista säsong och var också medvetna om det. 
– Det krävdes kanske lite vägledning från annat håll för att jag själv i den åldern skulle lära mig bli professionell. 

Boumediennes andra säsong i Södertälje slutade ånyo med kval, men nu åkte dessutom laget ur elitserien. 
– Personligen startade den säsongen bra. Sedan gjorde jag illa mig under Junior-VM. Jag pajade axeln och missade nästan halva säsongen. Vi var egentligen stryklag under båda mina säsonger i Södertälje och som du säger var vi i kvalserien året innan också, men då klarade vi oss. 
– Degraderingen, vi behövde få minst oavgjort mot Björklöven borta i sista omgången. Björklöven tog ledningen tidigt med 1-0 (Daniel Wågström efter 1.11 i första perioden). Sedan hade vi pucken och pressade. Vi hade över 30 skott medan dom inte ens hade 20, men vi lyckades ändå inte få in pucken. Björklöven gjorde sedan 2-0 i tom kasse (Martin Wiita). 
– Björn Borg, som är en riktig SSK-are, var med upp dit och tittade på matchen. Han var med oss på flyget både fram och tillbaka. 

Den då 20-åriga backen från Sätra bodde vid den här tiden i Södertälje, men han upplevde inte att det var någon speciellt negativ stämning på stan efter degraderingen. 
– Jag var rätt ung och vet inte om jag reflekterade speciellt mycket över det just då. Att det skulle vara något speciellt är inget jag minns.

Samtidigt som Södertälje hade det tungt i elitserien pekade Josef Boumediennes utvecklingskurva uppåt. Han fick spela Junior-VM, B-landslaget och draftas av New Jersey i fjärde rundan.
– Kontrasten var konstig. Jag trivdes i SSK, hade många vänner i laget och blev väldigt väl omhändertagen där. På så vis blev det som ett slag i mellangärdet när vi åkte ur. 
– På den tiden hade man en kartell i Sverige där du inte kunde gå fritt mellan lagen oavsett om du hade kontrakt eller inte. Det var flera klubbar i Sverige som var intresserade, men som jag förstod det var övergångssumman från SSK för stor. 
– Alternativet för mig var att sticka till Finland. New Jersey, som jag var draftad av, diskuterade om det var vettigt att åka över dit redan då eller om det var smartare för mig att ta en vända i Finland. Vi kom fram till beslutet med Finland ganska snabbt och jag kände själv att jag inte var mogen att redan då flytta till Nordamerika. 

Hur minns du själva draften sommaren 1996?
– Jag var inte där utan vi var i Tylösand och firade midsommar. Min kompis Christian Sjögren, som idag är agent, var med. Vi hade lånat hans pappas NMT-mobil eftersom vi visste att det kanske kunde komma ett samtal. På natten ringde Danne Labraaten från draften. Han var scout för New Jersey. Han grattade mig och sa att dom hade draftat mig. 
– Det var glatt och lite stökigt nere på Tylösand, men två dagar senare när det stod i tidningen vilka svenskar som blivit draftade stod inte mitt namn med. Då var alla polare på mig ”Du har inte blivit draftad, du ljuger bara”, skrattar Josef Boumedienne och fortsätter:
– Förmodligen trodde tidningarna att jag var någon fransk-kanadensisk spelare. Jag blev faktiskt själv lite skakis ”har jag drömt det här?”

Hur var det att kliva in i Tappara som hade spelare så som Janne Ojanen, Mikko Mäkelä, Timo Jutila med flera i laget?
– Jag kunde finska och Mikko Mäkelä och jag spelade tillsammans i SSK. Det var också Mikko som hjälpte mig till Tammerfors och Tappara. 
– Det var en otroligt kul tid och det är en liten annan kultur i Finland vilken i alla fall då passade mig lite bättre. Jag tycker inte att det är så längre, men i slutet av 1990-talet var det lite råare och tuffare spel där. Mer testosteron. 
– Många av klubbarna hade börjat spela på mindre rinkar. Första säsongen i Tappara spelade vi på stor rink, men under den andra spelade vi på en lite mindre rink som hade en bredd på 28 meter. Då blev det också ett lite tuffare spel. 
– IFK Helsingfors, där Jarmo (Kekäläinen) var General Manager, var en stormakt i finsk hockey då. Dom spelade väldigt tufft, fult och aggressivt samtidigt som jag tycker att det är kul med en sådan hockey.  

Samtidigt som Josef Boumedienne klev in i en helt ny liga med ett nytt spel fortsatte hans utvecklingskurva gå stadigt uppåt. 
– Ja, framförallt under andra säsongen. Första säsongen gick laget lite si och så. Jag själv spelade ändå hyfsat bra. Till andra säsongen, direkt till sommarträningen, fick vi en ny ung tränare som heter Jukka Rautakorpi. Han jobbar fortfarande kvar i Tappara. 
– Han var otroligt motiverad redan från dag ett på sommarträningen. Jag har aldrig tränat så hårt i mitt liv som under den sommaren. Vi var många unga killar och flera av Finlands 98-lag som vann Junior-VM var med i vårt lag och som jag kände eftersom vi spelat mot varandra mycket. 
– Vi var sju, åtta killar som gick ihop och det kändes som vi tränade dag och natt. Den sommaren blev jätteviktig för mig och min utveckling. Säsongen två gick det också jättebra för mig. 

160 utvisningsminuter säsong två…
– Dåliga domare (skratt). Vi spelade tufft och det var lite rock ´n ´roll. Vi tog inget skit samtidigt som snittåldern var 21 eller 22 år. Det var mycket bus på isen. Framförallt i derbyna mot Ilves. Vi spelade i samma hall och hade omklädningsrummen i varsin ända av korridoren. 
– Det var riktiga bataljer och jag älskade det. Nu är det nya tider och jag har omvärderat saker, men på den tiden var det så här.

Åkte över Atlanten

Inför säsongen 2000/01 åkte Josef Boumedienne över till New Jersey, men hela sin första säsong i USA fick han tillbringa i farmarlaget Albany. 
– Jag hade varit över dit sommaren innan och bekantat mig med stan och klubben. Efter två säsonger i Tappara skrev jag först på för Jokerit och flyttade den sommaren till Helsingfors.
– Tanken var att jag skulle ta ett år i Helsingfors med Jokerit innan jag skulle dra över till Nordamerika. Lou Lamoriello (president) och Dave Conte (chefsscout) i Jersey tyckte att det var rätt steg för mig att åka över redan då. Jag skrev på i elfte timmen, några timmar innan deadline. Trots att jag skrivit på för New Jersey fick jag vara med och träna med Jokerit efter sommaren. 
– Jag var ändå jättetaggad på att spela i Jokerit en säsong, men jag var såklart samtidigt nyfiken på New Jersey. Det var blandade känslor. 

Under sin första säsong på amerikansk mark svarade han för åtta mål och totalt 36 poäng på 79 matcher för Albany i AHL.
– Det var faktiskt tufft. Vi hade inget bra lag och jag hade inte räknat med att spela i farmarligan. Den här sommaren hade expansiondraften varit där både Columbus och Minnesota kom in i NHL. Dom lagen fick plocka spelare, men New Jersey skyddade mig, Scott Stevens, Kan Deneyko, (Scott) Niedermayer och Colin White. Jag har för mig att dom inte behövde skydda (Brian) Rafalski eftersom han bara lirat i NHL en säsong. 
– Dom gav upp andra spelare som exempelvis Brad Bombardir. Vladimir Malakhov trejdade dom till Rangers och så vidare. När dom gav upp andra spelare fick jag känslan av att dom satsade på mig. Dom ville ha mig trots att dom precis hade vunnit Stanley Cup. 
– När jag kom över till ”training camp”, jag var inte tillräckligt bra för att spela i världens bästa lag. Det var inte svårare än så. 

Givetvis blev det här en besvikelse för Boumedienne. 
– Ja, jag var ruggigt besviken. Kanske mer på mig själv än på något annat. Jag kunde hävda mig i allt utom försvarsspelet. Det var tuff i början på liten rink. Jag var inte redo och jag behövde vara mycket mer vaken i försvarsspelet jämfört hur det var då jag spelade i Europa. 

Även om du hade det tufft i Albany, var det nyttigt för dig att få den säsongen?
– Ja, jag lärde mig väldigt mycket. Vi hade, som jag sa, ett dåligt lag och jag vill minnas att vi inte vann på 17 raka matcher. Vi kanske fick någon oavgjord, men det blev det inte någon bra stämning. 
– Samtidigt gjorde jag nog inte lätt för mig själv och jag var tvungen att slåss tre eller fyra gånger på träning före jul.
– Jag hade lirat fyra säsonger professionellt i Europa innan jag kom över dit, två i Sverige och två i Finland, men när jag kom över dit var jag rookie. Det kanske jag inte riktigt köpte, vilket jag kan tycka så här i efterhand var väldigt korkat. Det här gjorde det lite tuffare för mig själv än vad det annars skulle varit. 
– Det var tufft fram till januari och jag hade flera tankar på att flytta hem ”jag skiter i det här”, men jag är glad att jag inte gjorde det. I januari fick jag som representant från Albany vara med i All Star-matchen. Då fick jag ny energi.

Andra säsongen i New Jersey kom så chansen till NHL-spel, men det blev bara en match i den organisationen. 
– Då hade jag varit över dit hela sommaren och tränat med Pavel Bures pappa, Vladimir. Vi hade honom som fys-tränare så jag var ruggigt förberedd och taggad inför säsongen. 
– Jag lirade första matchen, Washington borta, och gjorde mål första gången jag rörde pucken. Rafalski var skadad och Niedermayer hade inte skrivit kontrakt. Sedan hade vi åtta dagar till nästa match. Då hann Rafalski komma tillbaka och Niedermayer skriva kontrakt, så det var inte så konstigt att jag blev nedskickad. Jag konkurrerade med ganska bra backar. 
– New Jersey startade väldigt dåligt den säsongen och ville göra en förändring. Då blev jag och min backpartner i farmarlaget, Sascha Goc, trejdade till Tampa Bay.

Trejdades från favoritklubben

Det blev en överraskning för Boumedienne att han blev trejdad till Tampa Bay just då.
– Ja, så var det. Jag trivdes bra och hade en bra relation med Lou Lamoriello. New Jersey var min klubb och jag älskade att spela där, så det var inget kul. 

I NHL-debuten spelade han med en annan svensk storback. 
– I den matchen spelade jag i backpar med (Tommy) Albelin och det var grymt. Han var enkel att spela med, stabil. 
– Han spelade med gammalt kladd-iso på bladet. Jag frågade honom om varför han hade iso. ”Det är mycket lättare att haka eftersom motståndarna fastnar lättare”.

Hur upplevde du din korta sejour i Tampa?
– Tampa var sämst i ligan då. Det var många unga killar och (John) Tortorella var tränare. Jag kom från New Jerseys organisation som var den bästa i hela NHL till Tampa som då inte riktigt hunnit bli riktigt professionell. 
– Det var tufft och jag fick inte spela så mycket samtidigt som jag själv tyckte att jag borde ha fått spela ordinarie. 

Efter tiden i Tampa Bay väntade två säsonger i Washington för Boumedienne. Mellan 2002 och 2004 spelade han 43 NHL-matcher för klubben, men det blev även en del spel i farmarlaget Portland.
– Washington var absolut höjdpunkten under NHL-karriären. Framförallt andra säsongen, vilket var innan lockouten. Jag missade stora delen av den hösten eftersom jag pajade fotleden, men när jag var tillbaka fick jag lira mycket. 
– Vi hade sålt av en del spelare och Washington hade siktat in sig på att få välja högt i draften, vilket resulterade i att (Alex) Ovechkin draftades för klubben. 
– Vi hade ett jättebra lag när säsongen började med (Jaromir) Jagr, (Michael) Nylander, (Peter) Bondra, (Robert) Lang, (Steve) Konowalchuck, (Sergei) Gonchar, (Mike) Grier, (Jeff) Halpern och (Olaf) Kölzig i målet. 
– När det började gå dåligt och tränaren fick sparken började dom sälja av spelare och jag fick spela otroligt mycket sista två, tre månaderna av säsongen. 

Hur trivdes du vid sidan av hockeyn i staden Washington?
– Jag tyckte det var grymt och det är otroligt behaglig stad med ett perfekt klimat. Det är lite vinter, men en lång sommar. Där trivdes jag hur bra som helst. 

I Washington fick du chansen att spela i samma lag som Jaromir Jagr, hur upplevde du det?
– Jag gillade honom. Han spelade kanske inte sin bästa hockey under den perioden, men han var en väldigt schysst kille. Han tränade hårt och gillade det europeiska spelet. 
– Efter träningarna spelade vi smålagsspel. Då var det tre eller fyra européer mot lika många nordamerikaner. Då fick jag alltid vara med där på ett hörn och ropa efter pucken, säger Boumedienne med ett leende. 
– Han hade en viktväst på sig på träning. Jag fattade inte hur det kunde vara möjligt att han kunde vara dubbelt så snabb som mig fast han hade åtta kilo extra på sig med viktvästen och vikt på skenorna. Det var helt otroligt. 

I Washington spelade han även med svenskbekantingen Jean-Luc Grand-Pierre. 
– Det var under en jättekort period. Han är en härlig figur som idag jobbar för Blue Jackets som analytiker. Han var tuff, slogs, åkte grillor och lirade frejdigt. Verkligen en härlig person.  

Hade du kontrakt med Washington då lock-outen bröt ut?
– Ja, jag hade kontrakt och räknade med att ha en stor roll i Washington. Sedan blev säsongen som den blev, men det var under lock-out året jag spelade min bästa hockey under karriären. 
– Säsongen började jag i Brynäs och avslutade den i Kärpät. Det var synd att jag inte fick använda det spelet i NHL.

Matchstraff i första matchen

Ny klubbadress blev då inledningsvis Brynäs. 
– Det var jättebra i Brynäs, men det var hela tiden ett korttids-gig. Alla trodde hela tiden att NHL skulle dra igång. Jag hade skrivit kontrakt för sex veckor och det började trögt eftersom jag hade opererat foten under sommaren, vilket gjorde att jag var lite efter med träningen då jag kom dit. 
– Dessutom fick jag matchstraff i första matchen och blev avstängd tre matcher efter att jag kört över någon ordentligt. Sista fem, sex matcherna i Brynäs gick väldigt bra.

Trots att Boumedienne trivdes bra i Brynäs lämnade han klubben under säsongen för spel i finska Kärpät. 
– Till en början var det mer en kul grej. Jag hade flera polare som lirade i Kärpät. Bland annat Micke Nylander. Även Ari Vallin lirade där. Han är en av mina bästa vänner. Dom ringde och tjatade på mig då jag spelade i Brynäs ”ska du inte komma upp hit?”
– Klart att jag kunde åka dit och lira några veckor eftersom jag ändå trodde att NHL skulle dra igång. Kärpät ledde ligan och hade vunnit året innan. Jag åkte upp till Uleåborg och det var fantastiskt kul. Nu blev det spel där hela säsongen, men jag hade hellre sett att NHL drog igång. 

Det gick ganska bra för Kärpät den säsongen. 
– Ja, exakt. Vi hade Niklas Bäckström som förstamålvakt och Pekka Rinne som andramålvakt. Vi vann grundserien och mästerskapet. På den tiden hade man något som hette ”europan super six”. Det var ett Europaslutspel med som sex bästa lagen från Sverige, Ryssland, Finland, Tjeckien, Slovakien och Schweiz som spelade ett mästerskap i St. Petersburg. Där mötte vi Omsk med (Jaromir) Jagr i finalen och förlorade med 2-1 i overtime. Den säsongen gick jättebra, men jag tackade nej till att spela VM för Sverige den våren. Det kan vara något jag ångrar i efterhand. 

Vad låg bakom det beslutet?
– Jag var lite grinig eftersom jag inte kom med till VM året innan. Man hade då sagt ”vi kommer ringa dig så håll dig i form under våren”. Sedan hörde jag ingenting och samtidigt började finnarna höra av sig och frågade om jag var intresserad av att spela World Cup för Finland den hösten. 
– Då hade jag opererat foten och var inte tillgänglig. Tankarna kom då att jag var aktuell för att spela World Cup för Finland, men jag var tydligen inte tillräckligt bra för att spela ett VM för Sverige. Finska förbundet började undersöka om jag kunde få representera Finland, men jag fick inte det på grund av någon regel. 
– När sedan ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) ringde på våren kände jag att jag inte kunde hålla på att hoppa fram och tillbaka. Det blev som det blev.

Du blev finsk mästare för första gången och uttagen i ligans All-Star Team samma säsong.
– Det var otroligt stort. Hockeyn i Finland är verkligen nummer ett, två och tre. Sedan kommer kanske längdskidåkning, spjut och formel 1. 

”Då dog det som var på gång i NHL”

Säsongen efter inleder Boumedienne i Zürich tillsammans med bland andra Mikael Karlberg. 
– Det var faktiskt lite rörigt där. Jag var hela tiden inställd på att åka tillbaka till Nordamerika, men kunde inte komma överens med Washington om något kontrakt. Min agent gjorde ett bra jobb så kontraktet med Zürich blev utformat så jag kunde bryta det själv efter varje match. Egentligen var det bara en väntan på ett NHL-kontrakt. 
– Jag trivdes i Zürich, men organisationen var rörig. Dom hade fyra olika tränare den säsongen (Henryk Gruth, Beat Lautenschlager, Juhanni Tamminen och Christian Weber). Det var ändå härlig tid. ”Challe” och jag bodde grannar och han är en grym person. Dessutom har jag draftat ”Mackan” (Marcus Karlberg) för Columbus. 

Boumedienne valde också att lämna Zürich under säsongen för att återvända till Södertälje. 
– Den hösten hade jag spelat Karjala Cup och då började det viskas om några andra klubbar i NHL som ville trejda till sig mina rättigheter. Då packade jag grejerna och åkte hem. 
– Det var (Stefan) Nyman och (Ulf) Taavola som var tränare. (Mats) Hallin var sportchef. När jag kom hem efter Karjala tänkte jag lira i Södertälje till det att trejden skulle bli av. Sedan blev jag skadad i match tre. Vi spelade i Scandinavium och jag skulle försöka köra över Niklas Andersson, men han gjorde en kroppsfint så jag gav mig själv en knäskada.
– Jag vet inte hur många veckor jag missade, men då dog det som var på gång i NHL ut.

Trivdes du bra under återkomsten till Södertälje?
– Vi åkte ur till slut så det var inte jättebra. På ett sätt var det ändå kul att komma hem. Första matcherna gick otroligt bra. Sedan blev jag skadad. Efter det blev säsongen hackig eftersom som jag hade problem med både knäet och ljumsken. 
– Dom ville att jag skulle vara lagkapten trots att Petri Liimatainen redan var det. Jag ville först inte eftersom Petri var en idol för mig då jag var liten. Till slut gick jag till Petri och sa ”Dom vill att jag ska vara lagkapten, hur ska jag göra?” Petri svarade ”Det är lugnt, jag bryr mig inte”. Det var, som sagt var, stökigt, men ändå kul att vara hemma. 

Säsongen 2006/07 var du åter i Kärpät och ånyo blev de finsk mästare. 
– Den sommaren opererade jag ljumsken och började inte spela förrän i januari. Då blev Kärpät ett bra alternativ eftersom dom hade väldigt proffsigt ”medical team”. Kärpät ledde ligan och jag visste att jag skulle få lugn och ro för att komma i form. 
– Jag var oduglig första fem, sex matcherna, men coachen (Kari Jalonen) fortsatte spela mig 25 minuter i varje match. I tidningarna fick jag jättemycket kritik, men jag kommer ihåg att coachen svarade ”Vad ska jag göra, vi måste få fart på honom”. Till slut kom jag igång och vi förlorade inte en match i slutspelet.

Du kom att spela ytterligare två vändor i Kärpät och den klubben tycks gå som en röd tråd genom din karriär, vad har den och staden Uleåborg betytt för dig?
– Under senaste 15-20 åren, jag vet inte om det finns någon klubb i Europa som är mer professionella i det dom gör än Kärpät. Dom är strukturerade och har en fin återväxt. Jag satt och räknade och jag tror att dom har haft runt 25 NHL-spelare som kommit från egna leden. Det många otroligt bra människor i klubben och jag har många vänner där. 

Du har spelat med svenska spelare som inte kunnat finska, har du haft en liten fördel som kunnat språket redan från början
– Absolut. Jag var i Finland varje sommar under min uppväxt. Min mamma är från Kemi som ligger en timme från Uleåborg och jag tycker själv att jag är lika mycket finne som svensk.

”Ville hela tiden tillbaka till NHL”

Inför säsongen 2007/08 åkte Josef Boumedienne över till Nordamerika igen. Inledningsvis blev det en säsong i Hersey i AHL men inför andra säsongen trejdades han över till Torontos organisation där han spelade för Marlies. 
– Jag ville hela tiden tillbaka till NHL. Efter mästerskapet 2007 med Kärpät kom jag överens med Washington om ett kontrakt. Jag hade inte en tanke i världen på att det skulle bli farmarligan. Sedan blev det som det blev. Det blev ändå en bra säsong även om jag bröt handleden och missade en del matcher med Hershey. 
– Det var också ett lag med kanongrabbar samtidigt som det var ett bra ställe att bo på med familjen. 

Var det en stor besvikelse att det inte blev mer spel i NHL?
– Ja, jag var helt knäckt. Det var andra som tog besluten och det spelade ingen roll vad jag själv tyckte. Dom var förvånade över att jag stannade kvar eftersom dom trodde att jag skulle dra hem till Europa. 
– Vi hade Bruce Boudreau som tränare i Hershey. Tränaren i Washington, Glen Hanlon, fick sparken halvvägs in i säsongen. Då blev Boudreau deras tränare. När vi sedan hade ”exit meeting” efter säsongen, jag var nästa 30 år då, var dom helt förundrade över att jag skötte mig och inte höll på att gnälla. 

Är du sådan som person, att du köper det du blir tilldelad?
– Det vet jag inte… I hockey kan du inte göra mer än ditt bästa. Om sedan någon annan tycker att det inte räcker så hjälper det inte att gnälla. Om jag däremot skulle bli förfördelad på något sätt så gillar jag såklart inte det.
– I NHL är det dessutom politik vad det gäller olika regler kring vem som kan bli nedskickad, ”waivers” och så vidare. På den tiden fanns det något som hette ”re-enter waivers”. Det innebar att om du hade blivit nedskickad till farmarlaget och inte blev upplockad så kunde ett annat lag plocka dig, men Washington skulle vara ansvariga för halva lönen. Det gjorde egentligen det bara svårare att bli upplockad och jag hade bara ett envägs-kontrakt. 

Andra säsongen i Nordamerika tillbringade han i hockeystaden Toronto med spel för Maple Leafs farmarlag Marlies. 
– En otrolig stad att bo och leva i. Dessutom var organisationen proffsig. Dom har verkligen resurser och i farmalaget Marlies kändes det med allt runtomkring som att vi spelade i NHL. 
– Jag var en ”nobody”, men jag fick en puck på läppen under en träning innan trainingcampen och fick sy några stygn. Då var det helsida i en av tidningarna om det. Det visar verkligen hur stort intresset för hockeyn är där. 

Polarna ville att jag skulle stanna kvar i Sverige och spela i elitserien. Då skickade dom ett SMS till en i Djurgården på kvällen. Sedan ringde Janne Järlefelt dagen efter
Säsongen 2008/09 som Boumedienne inledde i Marlies avslutade han i Kärpät. Därefter följde en säsong uppdelad med spel i Minsk och Zug innan han inför säsongen 2010/11 skrev på för Djurgården. 
– Det som lockade med att spela i Djurgården var att få bo hemma. Jag hade egentligen inte tänkt spela i Sverige och hade lite andra idéer och anbud. 
– Jag var och kollade på finalerna mellan Djurgården och HV71 den är våren då Jacob Josefson, (Marcus) Krüger, (Daniel) Brodin och dom här killarna var väldigt duktiga. Innan dess tyckte jag hockeyn var lite passiv i Sverige, men jag tyckte att Djurgården hade börjat spela en annan typ av hockey. En aggressiv hockey, fysisk, med mycket skridskoåkning och mer ”pang på”. Det var kul att se. 
– När dom sedan hörde av sig… Vi satt några polare och hade lite roligt. Polarna ville att jag skulle stanna kvar i Sverige och spela i elitserien. Då skickade dom ett SMS till en i Djurgården på kvällen. Sedan ringde Janne Järlefelt dagen efter, skrattar Boumedienne.

Efter ett samtal med Johan Garpenlöv så bestämde han sig för spel i Djurgården. 

– Det var länge sedan jag hade spelat i Sverige, hade boende i Stockholm och min tredje son skulle födas den sommaren. Därför blev det Djurgården.

”Det var för rörigt och stökigt”

Det är med lite blandade känslor som idag Josef Boumedienne ser tillbaka på tiden i Djurgården. 
– Jag trivdes grymt bra med grabbarna i laget, ”Mackan” (Marcus Nilson), Danne Tjärnqvist, Staffan Kronwall, ”Fimpen” (Christian Eklund), (Kristofer) Ottosson,  ”Jimpa” Ölvestad och alla dom här killarna, ”Nisse” (Nils Ekman). Vi hade det hur bra som helst. 
– Det saknades kanske lite struktur kring vad vi skulle göra på isen. Tomas Montén, som var assisterande tränare och jättekunnig, fick inte så mycket utrymme, vilket jag tycker att han borde ha fått. 
– Det var väldigt frustrerande att spela, men vi hade ett väldigt bra gäng och det var schyssta grabbar. Inramningen på Hovet och Globen var helt galen. Framförallt under slutspelsserien mot Luleå. Vi låg under med 3-0 i matcher. Kom tillbaka till 3-3. Match sex i Globen, vilket alla som var där säger, är den mest högljudda matchen man varit på. Det var otroligt. 

Under andra säsongen i Djurgården lämnade han klubben efter att allt vid sidan av hockeyn inte var optimal. 
– Det var för rörigt och stökigt. Jag gick på lite Bajenmatcher i fotboll vilket verkade provocera en del Djurgårdsfans. Det tog mycket energi från det roliga.
– Sedan var det bara gnäll… Jag var på väg ifrån Djurgården ganska länge. Till slut blev det ”antingen släpper ni mig eller så slutar jag för det här är ingenting jag vill vara en del av” Återigen, grabbarna i laget var fantastiska. 

När du säger tråkigheter vid sidan av, hur ser du tillbaka på det idag?
– Det var massor av hot, men jag blev inte påverkad på så vis. Jag var inte heller rädd för att något skulle hända. Vi från förorten kan ta hand om oss själva, säger Josef Boumedienne med ett leende innan han fortsätter:
– I alla fall gjorde det inte roligare för mig att spela hockey och tog glädjen av sporten. Så här var det varje dag, SMS, samtal och så vidare.

Efter spel i Slovan Bratislava och Kärpät avslutade Josef Boumedienne karriären på isen 2013. 

Brorsan, Karim, spelar fortfarande, varför lade du av så tidigt?
– (Skratt) Jag hade egentligen tänkt att spela några år till eftersom jag tyckte att det var väldigt roligt. Under februari eller mars blev Jarmo Kekäläinen General Manager i Columbus. Han ringde mig i mars och frågade om jag skulle spela mer ”Jo, jag hade tänkt att lira lite till”. ”Jag vill inte vara taskig, men du borde sluta och börja jobba för mig i stället”. 
– Jag funderade en månad eller två och pratade med frugan. Samtidigt hade jag aldrig sett mig själv som en scout, men jag tänkte då att det kunde bli kul. Jag var 35 år och kände att det kunde vara en bra ingång till andra sidan. Det var också därför jag sluta. 

Du har även sagt att du vill göra dig en karriär inom Columbus organisation, hur går tankarna kring det?
– Exakt. Jag har gjort det här i åtta år nu och vill se vart mitt hockeykunnande kan ta mig. Jag har alltid varit väldigt intresserad av att vara tränare också, men det passar inte riktigt in i familjesituationen och det var bara ett konsultuppdrag i Brynäs. 

Kan du tänka dig att flytta tillbaka till USA och jobba där?
– Det kan jag absolut. Skulle ungarna fått bestämma så skulle vi redan ha flyttat, skrattar Josef Boumedienne.

När Brynäs presenterade Josef Boumedienne som huvudtränare och ”Nisse” Ekman som assisterande tränare i kvalet mot HV71 var det en del som höjde på ögonbrynen. Boumedienne hade visserligen en bred bakgrund som spelare och scout, men hur skulle han och Ekman, som inte heller hade något bred tränarbakgrund, klara den här uppgiften?

”Är de galna eller?”

Nu vet vi svaret, att de lyckades på bästa sätt och höll kvar Brynäs i SHL.
– Första instinkten då jag fick frågan var ”är de galna eller…”, skrattar 43-åringen från södra Stockholm 
– Det var såklart väldigt oväntat trots att vi hade haft lite dialog innan om andra grejer. Jag fick skingra tankarna lite.
– Jag var med ungarna och käkade lunch och blev rätt tyst när samtalet kom. Först ville jag inte säga något, men efter att de tjatat hål i huvudet på mig så sa jag att Brynäs ville att jag skulle bli headcoach. ”Redan till imorgon? Jaaa, vad kul”
– Då ringde jag runt ock snackade med lite folk och även Jarmo (Kekäläinen) i Columbus. Sedan funderade jag under några timmar, snackade några gånger till med Jarmo och sedan kände jag att det skulle vara ett kul och utmanande uppdrag.

Med sig till Brynäs tog han med sig sin kompis, tidigare NHL-spelaren, Nils Ekman.
– Det var grymt viktigt. Utan Nisse hade jag inte gjort det. Vi har en lång relation, känt varandra många år och pratat mycket hockey under åren. Dessutom spelar våra söner i samma lag. Vi brukar skämta om att Nisse är tredjetränare och jag sjundetränare i SDE:s 06:or.
– Vi vet var vi har varandra hockeymässigt. Sedan är Nisse en oerhört intelligent och en sympatisk människa. Samtidigt är vi två olika personligheter, vilket bidrog till att dynamiken skulle bli bra, vilken den också blev.

Kan du klä ord på känslan då det var klart att Brynäs fortsatt var ett SHL-lag?
– Det är konstigt… Man brukar säga att man inte fattat vad man gjort. Jag kan förstå det uttrycket även om jag kan tycka att det är lite tramsigt. Det tog ändå till dagen efter, när man satt med hela laget, drack några bärs och slappnade av. Då kände jag ”fan, vad härligt det här var”.
– När det hände, uppriktigt sagt blev jag bestört för HV71 skull. Sedan är det så många andra tankar. Jag kommer ihåg hur jag tänkte innan matchen vad jag skulle säga till laget om vi förlorade och då skulle åka till Jönköping klockan nio dagen efter. ”Vad ska jag säga, jag har slut på trixen?”, skrattar Josef Boumedienne.
– Det var så skönt att slippa sticka till Jönköping för då kunde det slutat hur som helst.

Kände du mest lättnad eller?
– Lättnad, men också glädje då jag såg mina barn springa runt och vara hur glada som helst. Jag blev också glad då jag såg alla som var mer berörda av det, Johan Alcén, (Anton) Rödin och alla de här killarna ”matrisarna” och så vidare som var så väldigt glada att det var över.

---

TV: Mattias Hävelid draftad av San Jose Sharks