Old School Hockey – Mattias Ritola: ”En resa med både med och motgångar”

Mattias Ritola hann med både toppar och dalar under sin ishockeykarriär. I dagens Old School Hockey blickar 35-åringen tillbaka på höjdpunkterna – och dyket som höll på att avsluta karriären i förtid.
–  Det här förstörde allt för mig i Tampa, berättar den gamle forwarden för Hockeysverige.se.

ULLVI/LEKSAND (Hockeysverige.se)

Mattias Ritola har nu tvingats att lägga skridskorna på hyllan. Det har varit en resa med både med och motgångar, men framför allt kan han blicka tillbaka på en fin karriär som innehållit NHL-spel, VM-spel, avancemang till SHL med mera. Han växte upp i utkanten av Borlänge med två yngre bröder, Andreas och Martin.
– Det stämmer. Pappa spelade hockey och vad jag har förstått var han väldigt duktig, men hade också ett fruktansvärt humör. Jag har sett gamla tidningsartiklar som farmor visat ”Han gjorde fem mål, fast sedan fick han lämna matchen efter att slagit klubban i huvudet på domaren”, säger Mattias Ritola med ett skratt då vi träffar honom för en intervju om hans karriär i Ullvi, Leksand.
– Jag har sett bilder då jag inte var så gammal, men hade hans hockeyutrustning på mig. Det började väldigt tidigt, men jag har inga minnen från första gången var i ishallen i Borlänge. Däremot har jag många minnen från uterinken i Sellnäs där allt började. Det var inte där jag växte upp utan det gjorde jag i något som heter Hovgården och ligger mellan Gustafs och Borlänge.

Varför blev det då spel i Sellnäs? 
– Egentligen vet jag inte, men det var nog så att antingen åkte man dit eller till Borlänge. Jag spelade till och med fotboll i Ulfshyttan (Ligger mellan Borlänge och Smedjebacken).
– Om ni skulle prata med mina föräldrar så tycker dom nog att det är finaste tiden på något sätt. Föräldrarna till killarna i laget höll ihop. Dom var där och skrapade isen både innan och om det började snöa i matcherna. Jag minns också själv det där som en rolig tid.

Hur länge spelade du fotboll?
– Till det att jag var 12-13 år. Då valde jag sport och kände att det var hockeyn som kändes rätt. 

Däremot upplevde inte Mattias Ritola att det inte var något stort intresse för hockey i Borlänge vid den här tiden. 
– Nej, det kändes inte så, men jag var upp hit och tittade då Leksand spelade i den gamla hallen. Då blev jag fast direkt. Jag gick från att ha sett en Borlänge-match inför 300 åskådare till att upptäcka en helt ny värld.

Alla bröder spelade hockey

När kände du att hockeyn var en sport du skulle satsa på fullt ut?
– Skillnaden är att idag är att man satsar redan från tidig ålder. Jag kan inte säga att jag tänkte att jag skulle satsa på att bli en NHL-spelare. Jag visste knappt vad NHL var, men jag hade en bok där hemma där det stod att ”Foppa” (Peter Forsberg) tjänade tio miljoner dollar. Det var ungefär vad jag visste 
– Nu pratar jag som att jag vore 100 år gammal, men det är så annorlunda idag. Jag tog allt som det kom och det mesta rullade på.
– Jag gjorde min första match i Borlänges A-lag då jag var 14 år. Efter det började alla hockeygymnasium ringa. Jag åkte runt och tittade på dom olika ställena och sedan valde jag ett. Jag levde extremt mycket i nuet och det var inte att jag skulle toksatsa. 

Hur tajta var ni tre bröder hockeymässigt under uppväxten?
– Vi är jättetajta idag, men där och då… Ta min minsta brorsa (Martin). Det skiljer sex år mellan oss. När jag flyttade till Göteborg var jag 15 år och då var inte han så gammal. Min andra bror (Andreas) är tre år yngre. Samma sak där, att när jag flyttade var han 12 år. Men vi spelade såklart mycket hockey utomhus där hemma…

Du måste ändå varit en inspirationskälla eftersom båda dina bröder har spelat hockey. 
– Ja, absolut. Det tror jag. Båda var jätteduktiga, men hade inte riktigt drivkraften. Sedan handlar det om att du ska ha lite flyt på vägen. Minsta brorsan åkte på astma. Redan innan tyckte han det var tråkigt att träna och när han fick astman tyckte han att det blev ännu tråkigare. 

Hur upplevde du att som 14-åring komma upp till ”gammelgubbarna” i A-laget?
– Uffe Skoglund var tränare. Av alla första träningar jag gjort under min karriär, oavsett om det varit i NHL, har jag aldrig varit så nervös som jag var då. Uffe hade en sådan enorm pondus var han än gick. 
– Jag var 14 år och han skrek på träningarna. Jag minns hur jag tänkte att snart skulle jag dö (skratt). Första matchen kommer jag däremot inte ihåg. 
– Det sjuka är att du säger ”gammelgubbarna”. Nu är jag där själv även om dom då var yngre än vad jag är idag (35 år). Jag spelade med Johan Söderström hela den säsongen. Han var jättebra mot mig så det var inte några problem alls att komma in i laget. 
– Sedan har jag småminnen därifrån. Bland annat tejpade jag benskydden fel. Då fick jag en utskällning av den som satt bredvid mig. ”Du kan inte tejpa så där om du är A-lagsspelare”. Ola Eriksson heter den killen. Jag träffade Ola på Stadium för ett tag sedan. Då sa jag det här till honom. Han verkade bli alldeles nervös. ”Lugn Ola, jag menade inget allvarligt”.

Lärde känna “Zacke”

Under säsongen 2002/03 svarade Mattias Ritola som 14 och 15 åring för sex mål och totalt 20 poäng på 26 matcher. Det här uppmärksammades av U16-landslagets Förbundskapten, Magnus Hävelid. 
– Vi spelade i Finland. Det jag minns mest från det är att vi var ett så otroligt skönt gäng. ”Zacke” (Patrik Zackrisson), (Fredrik) ”Freddan” Pettersson och alla vi hittade varandra väldigt snabbt. På så vis var det alltid kul att få åka med landslaget. 
– Att ta på sig landslagströjan har alltid varit speciellt. Även om jag hade spelat i landslag innan, men att få sätta på sig VM-tröjan var väldigt, väldigt speciellt. Där och då tänkte jag inte på samma sätt som jag gör idag då jag lagt av. 
– Jag hade under åren suttit framför TV:n och sett ”Foppa” och grabbarna haft den där VM-tröjan på sig. Det är lite sådant som jag tänker tillbaka till nu då det är över, att jag varit med om en del grejer som jag kanske inte ens tänkte på då jag var yngre. 
– Men, som jag sa, där och då levde jag mycket i nuet som hockeyspelare. ”Jag blev uttagen, fan vad bra”, men det var inte så att jag reflekterade mer än så. 

Under ett par säsonger i Leksand och Skellefteå skulle det visa sig att Mattias Ritola och Patrik Zackrisson kom att spela med varandra. 
– Vi följdes åt i landslaget, men vi bodde även i samma trapphus i Göteborg. Även ”Freddan” Pettersson var med där. Vi gick alla på hockeygym tillsammans. 

Du var väl leksing från början?
– Ja, absolut. 

Varför valde du då att gå på hockeygymnasium i Göteborg och att spela för Västra Frölunda?
– Jag vet inte, men mycket var det för Thomas Steen. Relationen mellan min agent, jag och Steen. 
– Thomas Steen var en jag såg upp till och mycket kändes rätt på grund av honom. Leksand frågade om jag ville komma hit, men jag hade samtidigt dom flesta hockeygymnasier att välja på då. Samtidigt visste jag att ”Zacke” och ”Freddan” skulle till Frölunda.

”Det skulle ha varit pinsamt”

I Västra Frölunda fick Mattias Ritola vara med och vinna J18 SM-guld efter att ha slagit Luleå i finalspelet. 
– Hade vi inte vunnit med det laget vi hade skulle det ha varit pinsamt. Vi plockade även ner spelare från 86:orna så vi ställde upp med nästan ett helt landslag. 
– Vi vann första hemma lätt (5-2). Sedan skulle vi bara dänga av Luleå på lördagen och vi planerade att ha en fest efter matchen. Jag tror att det kom 3000 åskådare till Coop Arena för att se matchen. 
– Vi torskade den matchen (1-2 efter förlängning) och blev på söndagen inkastade i B-hallen. Då vann vi (3-2) efter att kommit ner på jorden igen. Det blev att vi fick fira på Statoil med cigaretter och 3.5:or i stället. 

Även om det bara blev en och en halv säsong i Göteborg ser han tillbaka på den med glädje. 
– Ja, absolut. Sedan dess har jag och ”Zacke” hållit ihop.

Varför lämnade du Frölunda mitt under din andra säsong i klubben?
– Leksand började höra av sig och började prata om A-lag direkt. Jag pratade med Thomas (Steen) om det och han har spelat i Leksand. Han tyckte att det skulle vara bra för mig och då tog jag det beslutet. 

Idag är NHL-draften en cirkus liknande en ko-auktion i Småland i början av 1900-talet, men med lite mer flashig belysning. När Mattias Ritola draftades av Detroit 2005 var det inte en lika stor grej. 
– Jag var på lag-fest med Leksand. Då ringde agenten, Kalle Bodén, och sa att jag blivit tingad. Inför draften var jag väldigt hajpad och rankad att gå i första rundan. Det som var frågan för alla var ryktet som gick om mig, att jag var lat och inte gillade att träna. 
– Det viktigaste för mig var att åka över på ”combinen” och visa att jag kunde träna. Jag tränade som ”fan” det året. Det sista som hände innan vi skulle ha midsommarledigt var att vi hade fotbollsmatch. Jag sparkade ihop med en i laget så alla ligament i foten gick av. Läkaren sa att jag inte fick flyga. Jag skulle ha åkt dit över två dagar senare, men jag fick ringa och säga att jag inte kunde komma. Då sa agenten att jag direkt skulle störtdyka i draften. 
– Samtidigt var jag inte jätteinvolverad i det där och draften var inte samma grej överhuvudtaget. Nu är det helt sjukt stort. Då var det bara att Håkan (Andersson) ringde att jag var välkommen till Detroit.

Åkte ur första säsongen

Redan under sin andra säsong i Leksand fick han som 18-åring chansen i A-laget tillsammans med bland andra Jens Bergenström och Magnus Hedlund som liksom Mattias Ritola kommer från Borlänge. 
– Det var en jättetung säsong och vi vann knappt en match. Samtidigt var det coolt att få vara med i A-laget, en upplevelse. Vi mötte Brynäs i första matchen och det gick bra. I match två mötte vi HV71. Jag fick en passning på skridskon, tappade pucken och dom gjorde mål. Sedan spelade jag inte mycket mer den säsongen, skrattar Mattias Ritola och fortsätter. 
– Första säsongen hade vi ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson) som tränare. Sedan kom Curt Lundmark in och skulle tillsammans med Per-Erik (Eklund) rädda oss kvar. Vi vann knappt någon match i alla fall. 

Leksand ramlade ner i Hockeyallsvenskan. Mattias Ritola fick fortsatt sparsamt med speltid. Under säsongen lånades han ut till Arboga och valde sedan att avsluta säsongen i ettan med Borlänge. 
– Jag bad om att få spela hockey så det var på mitt initiativ. Säsongen innan spelade jag JVM i Vancouver med 86:orna. Det var jag, ”Bäckis” (Nicklas Bäckström), ”Freddan”, Niclas Bergfors och Robin Lindqvist som var med från 87:orna. 
– Säsongen efter kom Torgny (Bendelin) in som Förbundskapten. Han sa ”Jag kan inte ta ut dig eftersom du knappt spelat en minut.” Jag förstod det. JVM spelades hemma i Leksand så där och då lackade jag ur. Jag ville bara spela hockey. 
– Då åkte jag till moderklubben för att få spela. Ändå valde Detroit att skriva kontrakt med mig. 

Inför säsongen 2007/08 lämnade han Sverige och åkte över till Detroits organisation där det mestadels blev spel i farmarlaget Grand Rapids. 
– Det var som att komma till en helt ny värld. Dessutom pratade jag väldigt dålig engelska. Hade inte (Jonathan) ”Jonte” Ericsson varit där under min första säsong i Grand Rapids hade jag nog aldrig lyckats ta mig hem igen. 
– Allt var annorlunda. Jag skulle fixa lägenhet och allt möjligt. Hade inte ”Jonte” hjälpt mig vet jag inte hur det gått (skratt). Nu hade han varit där ett år redan och hade koll på hur saker fungerade. 

Hur upplevde du Grand Rapids som hockeystad?
– Den var helt fantastisk. Jag och frugan pratade om det igår, att av alla ställen vi varit på och vill åka till igen så är det främst Grand Rapids. 
– Vi flyttade dit tillsammans och trivdes sjukt bra. Stor och jättefin arena, fin stad med runt 200 000 invånare. Arenan tog runt 10–11000 åskådare. Allt var hur bra som helst. Vi lärde känna folk utanför hockeyn och umgicks mest hela tiden med ett par som inte hade med hockeyn att göra överhuvudtaget. Det var en bra tid.

NHL-debuten kom

Samma säsong kom chansen för Mattias Ritola att debutera i NHL för Detroit. 
– Vi mötte Nashville i första matchen och Columbus i andra. 

Hur var debutdagen?
– Rätt stressad. När jag kom ner till hallen i Grand Rapids sa coachen att jag skulle spela med Detroit på eftermiddagen. Det var tre timmar att åka så jag satte mig i bilen och då var jag verkligen stressad, ”shit”. Jag kommer ihåg hur jag svettades hela vägen till Detroit. 
– Jag visste också att jag skulle komma väldigt stressat till matchen. Det var inte så att jag kunde landa på ett hotell först och koppla av en stund utan det var rakt in till arena, ta på sig grejerna och spela. Den matchen, min första alltså, glömmer jag aldrig. 

I det Detroit-lag Mattias Ritola anslöt till spelade bland andra svenskarna Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Mikael Samuelsson, Johan Franzén, Niklas Kronwall och Andreas Lilja.
– På så sätt var det fantastiskt. Vilken otrolig grupp svenska spelarna var. Dom tog hand om mig och alla dom är helt fantastiska människor. Allt det här gjorde allting lättare jämfört med om jag skulle kommit in i ett lag där det inte fanns någon svensk. Det var som att komma till ett svensk-lag.
– Att komma in i arenan och titta upp mot läktaren… Allt är en show och så stort i NHL. Åtta månader tidigare hade jag spelat i Borlänge för 200 åskådare så att komma in och spela i NHL var verkligen som att komma in i en ny värld. 

Som coach i Detroit hade Mattias Ritola Mike Babcock. 
– Jag hade inga problem med honom, men jag hade samtidigt inte mycket med honom att göra. På camperna kunde han komma och säga saker som du kunde sitta en hel dag och fundera på vad han menade. 
– Hur han var som coach ska du nog fråga dom som hade honom mer än vad jag hade. Det går ändå inte att ta ifrån honom att han har några Stanley Cup. Samtidigt hade han ett lag med ”Zäta”, ”Lidas” Pavel (Datsiuk) med flera som drev det där laget själva. Det var verkligen ett lag. När dom vann 2008, så bra som ”Zäta” och Pavel var i det slutspelet var helt sjukt att se. 
– Vi var ”Black aces” och såg matcherna från läktaren. Redan då vi såg första matcherna mot Phoenix förstod vi att vi inte skulle komma hem förrän tidigast i slutet av juni.

Blev upplockad av Yzerman

Hur delaktig kände du dig i vinsten?
– Ingenting. 

Du var ändå med, tränade och tillhörde laget.
– Ja, ja. Så var det. Vår roll var att vara redo. Sedan sa (Chris) Chelios till oss vi skulle komma på en historia till dom äldre varje dag. Vi fick dricka gratis på hans bar och sedan ge killarna i laget en story. På det sättet var vi delaktiga, skrattar Mattias Ritola. 

Inför säsongen 2010/11 satte Detroit upp Mattias Ritola på Waivers. 
– Det var inget jag själv ville. Inte alls. Jag skulle inleda mitt tredje år med Detroit. Den sommaren gjorde jag det här ”dyket” i Turkiet där jag sprängde trumhinnan och fick ett pip i örat. 
– När jag dök från tre meter föll jag med örat rakt ner i vattnet. Först fattade jag inte att jag hade sprängt trumhinnan. När jag kom hem därifrån pep det i hela huvudet. 
– Då jag åkt över till campen och vi skulle spela träningsmatch satt jag och bytte om bredvid (Tomas) Holmström. Då föll jag ihop. Hela världen snurrade och jag hade ingen balans. Sedan höll det där på under hela campen och jag tror att jag bara spelade en match. 
– Ledningen sa att eftersom jag knappt hade spelat så skulle dom skicka ner mig till AHL. Jag satt på Waivers i 24 timmar. Dagen efter åkte jag ner till omklädningsrummet. Då kom Ken (Holland) in och sa ”oavsett vad som händer ska du spela premiären med Detroit.” 
– Ken försvann ur omklädningsrummet och kom inte tillbaka. Jag satt där en halvtimme, men han kom inte tillbaka. Jag tänkte ”Var är han någonstans?” Till slut kom han in med handen framme och tackade för dom här åren och sa att Steve Yzerman hade plockat upp mig på ”Waivers”. Jag skulle vara i Tampa dagen efter. 

Hur har problemen efter dykolyckan påverkat dig?
– Extremt mycket. Jag hade attacker hela tiden och visste aldrig om jag kunde träna, göra det ena eller det andra. Vi hade Guy Boucher som tränare. Han var väldigt bra och jag tror att han gillade mig som hockeyspelare. Till slut gick det ändå så långt att han kände att han inte kunde lita på om jag kunde vara med eller inte. 
– Det här förstörde allt för mig i Tampa. Jag hade ändå kommit in bra där och kom dit till andra matchen. Han hade satt upp mig i ”pp” med Martin St. Louis och Steven Stamkos. Jag åkte hem, men fick då en attack och kunde inte spela matchen. Sedan fortsatte det bara. 
– Det gick upp och ner hela tiden. Spelade en eller ett par matcher för att sedan inte kunna spela på någon vecka. Jag spelade runt 30 matcher. Till slut ville jag bara åka ner till AHL för att prova att spela.

”Allt bara snurrade, snurrade och snurrade”

Där träffade Mattias Ritola en kiropraktor som har kommit att betyda en del för honom. 
– I Tampa gav dom mig diagnosen Ménières och då skulle det varit slut. Då hade du kunnat falla ihop bara du gick ut handla. 
– När jag åkte ner till AHL träffade jag en kiropraktor som hade läst om allt det här. Han frågade om han fick kolla på mig. Under två dagar höll han på med nacken. Det finns något som heter Atlaskotan som har koppling till bland annat öronen. Han fick inte upp kotan utan den hade som borrat fast sig i skallbenet. 
– Herregud så länge han höll på, men till slut small det bara och han fick upp den. Efter det låg jag i sängen två dagar. Allt bara snurrade, snurrade och snurrade samtidigt som jag spydde hela tiden. Men från det fram till det att jag började i Skellefteå (2015) hade jag inga fler attacker. Tiden i Norfolk efter att jag varit hos kiropraktorn, så bra har jag aldrig varit. 
– Allt hade gått för långt. Jag kopplade ihop det med flygresor, men det fanns inga svar. Läkare hade sagt att det var Ménières och det kom tillbaka då och då. Fy fan…

Kan du idag flyga utan några bekymmer?
– Ja, idag kan jag flyga, men problemen kom tillbaka under tiden i Skellefteå. I slutspelet hade vi en match i Växjö där jag inte ens visste om jag skulle överleva. Jag berättade inte heller för någon utan körde bara på. 
– När vi kom till final mot Frölunda frågade (Hans) Wallson hur det var med mig. Då höll jag på att tappa det helt och jag vet faktiskt inte hur jag lyckades spela dom matcherna. 

– Det där ”dyket” förstörde otroligt mycket för mig i Tampa. Det blev jobbigt mentalt. Jag hörde inte vad folk sa i omklädningsrummet och var skitnervös inför varje möte, om jag skulle få en fråga som jag inte skulle höra och bli pinsamt och hela den biten. 
– Hela det här var också en stor anledning till att jag packade ihop mina grejer och åkte hem fast jag satt på ett envägskontrakt. Jag trodde att skulle jag bara komma hem till Sverige skulle jag höra bättre på mötena och allt det där, men så blev det inte. 

I Tampa hade Mattias Ritola Wayne Fleming som assisterande coach och det blev en del Leksandssnack mellan de båda. 
– Ja, faktiskt. Fleming var så otroligt bra mot mig. Han hade hand om mig mycket då jag inte kunde spela. Han trodde på mig ”Fortsätt köra, problem kommer försvinna och då kommer du ha en fin karriär.” Fleming var enormt positiv. Även fast det var riktigt tungt var han grymt bra mot mig. En väldigt fin människa.

Spelade med Hedman

En av hans lagkamrater i Tampa var Victor Hedman som idag är en av världens bästa backar. 
– Redan då såg man att han skulle bli så här bra. Han hade ett driv som var helt enormt. Sedan han börjat köra med Hasse (Jonsson) på sommaren och lagt om fysen blev han dessutom snabbare. 
– Den säsongen vi spelade tillsammans blev han bara bättre och bättre. Han fick mer förtroende och du kunde verkligen känna att han skulle bli bäst. Sedan var det kul med honom för att han är en så fin människa och står så fruktansvärt mycket med fötterna på jorden.
– Victor är yngre än mig, men redan då tog han hand om mig då jag kom till Tampa. Han var som min farsa. Det är så jäkla kul att han är där han är idag. 

När Ritola återvände till Sverige under säsongen 2011/12 blev det till Örnsköldsvik och spel med MoDo där Ulf Samuelsson var coach. 
– Det var absolut annorlunda och jag kände att komma hem och spela i elitserien kändes som en helt annan sport. Allt jag blivit bra på i Nordamerika, ta mig till mål, hitta vägar på den lilla isen… När jag kom hem till stora isarna blev det mycket att spela utsida och hela den biten. Hockeyn var svår i början.
– MoDo var ingen bra tid. Jag hörde sämre och sämre, fick öron-apparaten, drack och festade extremt mycket. Jag gjorde sådant man inte skulle göra, men jag ska lägga till att jag socialt trivdes jättebra där med organisationen och allting.

Varför blev det mycket festa där?
– För mig handlade det mycket om att jag mådde dåligt mentalt. När jag var full hörde jag bättre, trodde jag. Det var tunga år mentalt, tyvärr. 

Efter tre och en halv säsong i MoDo lämnade Mattias Ritola för att flytta till Leksand. 
– Anledningen var inte mer än att (Tommy) Salo ringde. Jag sa till ”Perra” (Per Svartvadet) att jag behövde det här. Svartvadet var grymt bra mot mig. Han förstod och släppte mig. 
– Jag kom hem och hade hockeymässigt ett väldigt roligt år fram till slutet. Jag fick spela med (Johan) Ryno igen som jag kände sedan tidigare. Tillsammans satte både jag och han fart på våra karriärer igen den säsongen. Jag behövde honom och han mig.

”Jag var som bäst under…”

Efter en halv säsong i Leksand och degradering till Hockeyallsvenskan fortsatte Mattias Ritola sin karriär i Skellefteå där han kom att spela sin kanske bästa hockey på många år. 
– Skellefteå var fantastiskt för mig. När jag kom dit fick jag till att börja med träna ordentligt. Jag lärde mig då jag var 29 år vad träning är. 

Var du lat innan?
– Ja, ja… Jag hatade att träna. Idag har jag insett att träning bara är tråkigt så länge man är dålig på det. Mina första tre månader med (Stefan) Thomson är det absolut värsta jag upplevt någon gång. Efter att jag tagit mig igenom det var allt helt fantastiskt, hur jag kände mig på isen och allt det där. Då kom jag ändå dit efter en korsbandsskada. 

Upplevde du att det fanns en genuin hockeykultur i Skellefteå?
– Ja, det fanns i väggarna. Det var Skellefteå AIK överallt. Att spela slutspel var coolt. Synd bara att vi inte kunde ro hem det. 

Var det din bästa säsong som hockeyspelare?
– I Sverige, ja. Den och säsongen innan med Ryno. Jag tycker att jag var som bäst under åren i Norfolk och då jag höll på att slå mig in i Tampa. 

Mattias Ritolas fina spel i Skellefteå tog honom hela vägen till VM.
– Den säsongen gick Skellefteå gick jättebra. ”Pelle” (Pär Mårts) ringde och sa att jag skulle åka med till Ryssland. 
– VM var fantastiskt kul och en rolig upplevelse. Jag spelade mycket i tredje och fjärde kedjan så jag gjorde inte riktigt under VM det jag hade gjort under säsongen. Jag tog den roll jag fick. Idag ser jag mer VM som den upplevelsen jag fick vara med om.

”Jag kände skam”

Efter VM valde Mattias Ritola att skriva på för Fribourg- Gottéron. 
– Det började kanonbra, men efter ett tag bröt jag fingret och var borta sex veckor. När jag kom tillbaka gick det fortfarande bra. Vi bytte tränare och det var inte längre som det varit innan. Egentligen var Fribourg kanon, men situationen var som den var. Leksand kom dit ner hade förstått hur situationen var. Jag visste att Leksand låg risigt till och jag ville hem för att hjälpa till, men det gick åt helvete. 

Efter återkomsten till Leksand från Fribourg under säsongen 2016/17 åkte laget ut, men Mattias Ritola valde trots allt att stanna i klubben. 
– Jag kände skam. Idag vet jag att det inte går att göra allt själv även om jag då fick extremt mycket skit och ta det mesta själv. Samtidigt kände jag att det bara skulle varit fel att gå. Jag hade kunnat gå vart som helst, men jag ville vara med på resan upp. Så var det bara, säger Mattias Ritola med en lätt suck. 

Hur hanterade du den här kritiken, kände du själv att du gjort fel och att den var befogad?
– Nej, jag tänkte inte så. Det var tungt och allt gick från att vara hyllad till skyarna från att nästan vara död på tre månader. 
– Samtidigt fattade att jag fick den mesta kritiken från några nötter som satt bakom en dator och som inte skulle våga säga hej till mig om han träffade mig på stan. Det här var också något jag fattat bättre nu då jag blivit äldre. 
– Allt skit står ändå där. Även om hockeyspelare säger att dom inte läser var som skrivs är det du ändå medveten om vad som står. 

Det fanns annars någon som berättade för dig antar jag?
– Ja, exakt.

Resan tillbaka

Sedan började en tuff skaderesa för Ritola. 
– Det började första säsongen i Hockeyallsvenskan. Jag hade så jäkla ont i röven och innan vi skulle gå på is i augusti åkte till Västerås för att röntga mig. Det visade sig att ett hade fäste gått av. Det där höll i sig under sex månader. Jag spelade ändå, men jag kunde inte åka eller röra mig riktigt. Då fick jag ännu mer skit, men det var inte så att jag ville gå ut och grina i media. 
– Det läkte ihop, sakta, sakta, men säkert. I slutet av den säsongen kvalade vi och då var jag tillbaka hyfsat, men själva säsongen var hemsk. 

Säsongen 2018/19 klev Thomas Johansson in som sportchef. Under säsongen fick Leif Carlsson lämna tränarjobbet efter en svag inledning. I stället fick trion Roger Melin, Jens Nielsen och Christer Olsson ta över. 
– ”Tjomme” kom in och gjorde ganska snabbt Leksand till en elitförening genom att ställa krav. ”Det här krävs. Så här gör vi. Så här tränar vi.” Den pondus han kom in med där betydde mycket. 
– Roger kom in med sitt sätt att vara. Även om vi visste att det som snart skulle komma var stort fick han oss att leva lite i nuet och inte tänka så mycket. Han har ju den jargongen och kom in perfekt där. 
– Det största tycker jag ändå var Christer Olsson. ”Crille” kom in och drev upp träningarna på ett sätt som gjorde att vi gick från att inte göra någonting till att tävla på elitnivå. Vad det gjorde för gruppen var helt fantastiskt att se. Vi blev bara bättre, bättre och bättre. 

Ni var ändå väldigt många bra hockeyspelare redan från början. 
– Så var det absolut. Något hade såklart gått fel då så många varit dåliga under en så lång tid. Det ”Crille” kom in med då var fantastiskt och hela ledarmixen blev bra. 
– I kvalet kändes det i hela kroppen det inte fanns något som kunde stoppa oss. Det var en cool resa, men just det året spelade jag inte en match utan började igen då vi kom in i kvalet mot Mora. 

Med tanke på den resa du varit på med både beröm och tuff kritik, blev avancemanget då det största du varit med om?
– Ja, så var det absolut. Det jag själv känner mig mest stolt över är att jag tog mig igenom det och lyckades spela på den nivån jag gjorde på ett ben. Det var egentligen slut redan. Läkaren hade sagt efter operationen att jag var färdig och inte kunde spela något mer. Jag hade inget brosk kvar och knäet var ”finito”. 
– Att jag tog mig igenom där och då… Det är något av det stoltaste jag gjort för det hade varit ett helvete, säger Mattias Ritola samtidigt som hans blanka ögon visar vad just det här har betytt för honom.

”Skrek ’vad fan gör du!’”

Annandagjul 2019 satt Mattias Ritola på läktaren och såg matchen mellan Leksand och Almtuna. Då inträffade det nästan otänkbara då hans kompis Tobias Forsberg föll in i sargen och skadade nacken så pass illa att han till stor del blev förlamad. 
– Jag satt på läktaren… Det var hemskt… När allt hände gick det så snabbt, men när vi fick se reprisen och hörde suset som gick genom hallen… 5000 åskådare fattade direkt att det där inte gått något bra. Det var något med domaren, att han försökte plocka upp Tobbe. Jag skrek från läktaren ”vad fan gör du!”
– Tiden efteråt var fruktansvärd. Vi visste inget och hörde inget utan. Vi i laget visste lika lite som alla runtomkring. Tobbes agent, Micke Reander, visste egentligen ingenting han heller. Det var aldrig så att vi fick ett rakt besked att han var lam utan vi fick höra om hur allt låg till lite här och då. Till slut fattade vi hur illa det var. 

Sedan tog Leksand steget upp på Tobias Forsbergs födelsedag. 
– Bara en sådan sak. Det blev då extremt mycket känslor för gruppen. Även om det hade hänt något så stort hade alla ”Tobbe” i huvudet och det var ganska många mixade känslor. 

Inget ont som inte har något gott med sig, blev det att ni spelade för Tobias?
– Ja, så var det absolut. Han fanns absolut med i bakhuvudet. 

Vilken kontakt har ni båda idag?
– Vi har träffats några gånger. Det som är skönt med ”Tobbe” är att han fortfarande är sig själv. Första gången jag träffade honom efter olyckan var jag skitnervös, men jag märkte snabbt att det var som vanligt. 
– Han har gjort ett otrolig resan mentalt och det är underbart att han fortfarande bara är sig själv, att han är ”Tobbe”.

”Vägrade ge upp”

Nu har Mattias Ritola tvingats sluta spela.
– Jag har ingen kropp kvar längre, skrattar 35-åringen och fortsätter:
– Skadorna har bara fortsatt. Ljumsken, man kan förklara det som att den sitter i knäet. Det är den som är problemet. Hur mycket rehab jag än lagt ner så får jag inte tillbaka kraften i vänstra benet. 

Hur har senaste säsongen varit för dig, att stå vid sidan av?
– Svindrygt. Jag kan inte förklara det bättre än att tänk då du går till jobbet. Alla där går år ett håll medan du själv går åt ett annat. 
– Senaste säsongerna hade jag ingen skada som bara varade i två veckor. Det var ett halvår, åtta månader, tre månader… Det fanns inget stopp.
– Jag vägrade ge upp så jag bodde i gymmet, lyckades ta mig tillbaka, men varje gång jag tog mig tillbaka slet jag ut någonting nytt. Därför sitter jag här idag. 

Känns det som att du tagit rätt beslut?
– Ja, absolut. Det gick bara inte och jag kom ingen vart. Ljumsken och benet gav upp. När du försökt så många månader så fattar du till slut att det aldrig kommer att gå. Vänsterbenet mår så där idag. 

Kan du åka skridskor?
– Jag kan åka, men inte ta i. Jag kan visa grabbarna och demonstrera lite, men tar jag i hugger det och smäller till.

Hyllar Leksands backtalang

Mattias Ritola har ändå alltid haft en viktig roll vid sidan av isen. 
– Jag har alltid brytt mig om folk, men jag har inte tänkte så mycket på det där. Jag är den jag är. 
– Calle Själin blev lite som en son för mig när jag kom hem. Vi var ofta skadade tillsammans. I Calles situation hade han varit med om lika många skador under sin korta tid som jag varit med om under min karriär. 
– Jag har sagt det åt honom, att han snart är den enda som kan slå mig på skadelistan. Det kändes bra att finnas där för honom. Just det mentala han gick igenom i den åldern han var i då måste ha varit sjukt tufft. Calle har allt som hockeyspelare så han behövde bara bli frisk. Att han tagit stegen han gjort och är i NHL… Jag är så enormt glad för den grabben. Extremt ödmjuk. 

Du ska jobba vidare inom Leksands IF, berätta. 
– Jag ska vara spelarutvecklare på juniorsidan. Man kan se det som att jag är en oberoende länk mellan tränarna och grabbarna. Killarna ska kunna känna att dom kan komma till mig om vad som helst, inte bara hockey. Om dom ringer till mig kommer det inte komma vidare till tränarna. 
– Jag kommer vara med på alla hockeygym då det handlar om skills, video och allt sådant. Man kan säga att jag är som en extra tränare samtidigt som spelarna vet att jag inte är med i laguttagningarna. Sedan gör jag och (Jesper) ”Jeppe” Ollas alla hockeyintag, scouting inför hockeygymnasiet och allt det där. Det är grymt kul att få jobba med ”Jeppe” eftersom vi haft en lång resa mellan himmel och helvete tillsammans i Leksand. Vi har samma vision och bild. Båda vill att det här ska bli bäst. 
– Jag tycker också att vi har grymt bra folk på juniorsidan. Jörgen Bemström har kommit, Calle Själins pappa (Jörgen), ”Pata” (Patrik Andersson) har varit här längre… En bra mix där alla drar åt samma håll. Jag har stora förhoppningar på vad vi kan skapa med juniorerna. 

Livet i Leksand

Hur ser Mattias Ritolas liv ut idag?
– Jag trivs hur bra som helst. Leksand är hemma för mig. Min fru, Josefine, träffade jag här i Leksand då jag var 17 år och har sedan dess har vi hållit ihop. Vi har två underbara tjejer och livet rullar på. 
– Även om jag gått över till ett vanligt liv har övergången varit väldigt enkel. Jag brinner för det jag håller på med och älskar att gå ner till jobbet, älskar grabbarna…

Kommer folk fram och vill snacka hockey då du tar en sväng på Noret (centrala Leksand)? 
– Ja, absolut. Det är inte så länge sedan jag lade av, men ge det ett halvår så är jag bortglömd, avslutar Mattias Ritola med ett leende och glimten i ögat.

---

TV: Filip Forsbergs fem snyggaste mål säsongen 2021/22