Old School Hockey – Peter Ekroth

Peter Ekroth var ofta en rubrikernas man under sin långa karriär inom ishockey som spelare och ledare. 
I Old School Hockey går den förre busen nu igenom sin karriär och flera av rubrikerna. 
– Det här får jag höra om än idag, till och med då jag är nere i Thailand, berättar Ekroth. 

LEKSAND (Hockeysverige.se)

Peter Ekroth var inte den spelaren som lade fingrarna emellan i närkamperna. Han var och är inte heller den som inte vågar säga vad han tycker och tänker, vilket ni kommer märka i den här intervjun om hans med och motgångar i karriären. Men framför allt var han en uppskattad back som på sin meritlista bland annat har skrivit in att han vunnit SM-guld med Södertälje 1985. 
– Jag föddes i Hagsätra. Där bodde vi under några år. Sedan flyttade vi till Solna eftersom pappa hade sin firma i Bromma. När jag var åtta, nio år började jag spela i IFK Vireberg som idag är Solna HC, berättar Peter Ekroth då OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se träffar honom på hans mycket soliga altan i Leksand där han bor sedan många år tillbaka. 
 
Ekroth fortsätter:
– Efter en träning vi hade haft med IFK Vireberg tränade AIK. Då stod jag där med brorsan, Thomas, och tittade. Jag blev grymt ”impad” av AIK. Då frågade han om jag ville spela med AIK i stället. 
– ”Klart jag vill, men jag kan inte lira med dom där” 
– Jag kan snacka med tränaren”. 
– Brorsan gick och pratade med Aldor. Jag fick komma ner på en träning några dagar senare och på den vägen var det.

Aldor Karlström är alltså pappa till Kent Karlström och farfar till Fredrik Karlström som nu är i NHL. 
– Kenta spelade jag med i AIK och hans bror, Micke, har grabbarna som spelade i Almtuna (Marcus och David). 

Peter Ekroth spelade kvar i AIK fram till det att han fyllt 15 år. 
– Det blev tyvärr strul i AIK då. Vi spelade både fotboll och hockey. Bland annat var Thomas Bergman med i vårt hockeylag. Han spelade fotboll i BP, ”kom och spela med oss”, så jag hängde med honom dit. 
– Jag bytte klubb i fotbollen och då tyckte brorsan att jag skulle komma och spela hockey med Göta där han spelade med både juniorerna och A-laget. Jag hakade på och eftersom han är min storebror så tänkte jag såklart att hans ord är lag. 

Fanns tanken där och då att du skulle satsa på hockeyn med tanke på att Göta ändå var att ta ett steg neråt?
– För mig var det att få komma dit och spela med juniorerna. Det här var 1976. Då låg Göta i Division 1 tillsammans med bland andra Djurgården. Mitt mål var egentligen bara att få spela hockey och inte på några speciella nivåer eller komma med i AIK:s A-lag. 
– Vår femma med Ulf Rådbjer, Hasse Cederholm, Dan Lingedal och Kenta Karlström fick inte träna med juniorerna och det var en massa strul. Då gick jag till Göta. Där fick jag min pappa, Janne, som tränare i juniorlaget. Dessutom fick jag chansen att vara med i A-laget. 
– Att jag gick dit hjälpte mig mycket. Efter skolan åkte jag upp till Stora Mossen för där var det alltid junior eller A-lagsträning. Dessutom var det pojklagsträningar ibland och såklart matcher. Jag gjorde inte annat än att spela hockey samtidigt som jag försummade skolan lite. 

”Dom trodde att jag var en ”chicken” och blev utmanad”

När Peter Ekroth bara var 16 år åkte han över till Cornwall Royals som spelade i kanadensiska QMJHL. 
– När jag var 14 år och fortfarande spelade i AIK hade vi ett utbyte med det här laget. Dom kom till oss i AIK och deras killar var inackorderade hos oss spelare. Jag hade en kille som hette Bob Savard inneboende hos mig
– Året efter åkte vi över dit och då bodde jag hos honom. Tyvärr är han död idag. En rolig parentes är att både han, jag och hans bror, Stewart, är födda på samma datum. 
– Pappan hade kontakter i Cornwall så jag fick åka ner och träna med det laget. När jag sedan något år senare kom dit bodde jag hos en familj, men det var tufft. Juniorhockeyn där var inte rolig och riktigt ful. 

Du drog på dig 107 utvisningsminuter redan under din första säsong i Cornwall, var du en tuff spelare redan innan du åkte dit eller formades du där?
– Jag blev nog mer det där borta, men jag hade säkert en viss attityd. Dessutom var jag stor och svensk. Dom trodde att jag var en ”chicken” och blev utmanad. Jag backade inte undan utan jag var tvungen att ställa upp och det funkade. 
– Andra säsongen blev jag trejdad till Windsor. Jag hade inget att göra på dagarna där och tyckte det var ganska tråkigt. Sommaren innan fick jag inte träna med AIK utan jag fick i stället träna med Djurgården. Lars-Gunnar Jansson var tränare där och Björne Rylander lagledare. Dessutom var jag med det laget på en turnering i Danmark. 
– Vid jul pratade jag med pappa om att det var tråkigt eftersom vi tränade på eftermiddagen. I Cornwall pluggade jag med det fick jag inte i Windsor. Dessutom var jag ganska blyg och kände mig halvmobbad på grund av språket. 

Då ringde Björn Rylander till Peter Ekroth i Kanada. 
– ”Om jag fixar så du kan komma hem, vill du då spela med oss resten av året?” 
– ”Ja, jag kommer direkt”. 
– Jag var med i Djurgårdens juniorer, men sedan fick jag ett A-lagskontrakt. 

Säsongen 1980/81 klev Peter Ekroth in i Djurgårdens A-lag. Ett lag som innehöll spelare så som Bosse Berglund, Claes-Göran ”Myggan” Wallin, Dag Bredberg, Peter Wallin, Håkan Södergren, Mats Waltin, Per-Allan Wikström, Hans Särkijärvi, Karl-Erik Lilja, Tommy Mörth, Thomas Eriksson, Jens Öhling, Sören Johansson, Håkan Dahllöf, Tord Nänsén, Stefan Perlström, Reino Sundberg, Michael Thelvén och så vidare. 
– Det var inga konstigheter utan som att gå upp och äta frukost. Jag blev omhändertagen, det var sköna gubbar, väldigt härlig stämning… Som ”chip” hade jag en väldig respekt för dom här gubbarna. 
– Jag bestämde mig tidigt, jag gillar teknik, pass och alla dom här grejerna, men om jag skulle få utrymme så skulle jag ta på mig rollen från Kanada. Jag spelade lite dum och fult. Det funkade bra. 

Det här passade väl bra i Djurgården vid den här tiden?
– Ja, det passade jättebra. Jag fick spela med Mats Waltin, som numera också bor här uppe i Leksand. Det var väldigt enkelt att spela med honom. När han passade mig talade han i princip om vart jag slå nästa pass. 
– Jag gjorde ändå 27 matcher den säsongen. Djurgården kände att dom behövde en spelare som ställde upp för polarna och var lite halvtokiga. 

Vilka var det som drev det här laget i omklädningsrummet?
– Det var Matte, Bosse Berglund, ”Myggan” Wallin… Sedan var det även en del tysta spelare som Per-Allan Wikström, Dag Bredberg och Håkan Dahllöf. Håkan Eriksson från Skellefteå var också där. Tunga namn, men ändå ganska tysta spelare som var ”doers” på isen. Att spela med dom här killarna hjälpte mig otroligt mycket i min karriär. 

”Bestämde då att jag inte skulle spela mer för Boork”

Peter Ekroth spelade två säsonger i Djurgården, men det var aldrig så att hans roll var direkt att enbart fightas och vara tuff. 
– Nej, så var det aldrig. Min roll vara att spela i min femma. Jag fick spela mycket med Stefan Perlström och han hade lite samma spelstil som jag. Det var inte så att jag då stod som teknikern i laget. Det var mer spelare som Kalle Lilja som stod för det. 
– Jag ser mig inte heller som en Stefan Perlström-typ, men vi var nyttiga att ha eftersom man behöver alla ingredienser i en god soppa. 

Inför säsongen 1983/84 lämnade Vireberg-fostrade backen Djurgården för spel med Södertälje. 
– Det var den eminenta Leif Boork. Vid jultid kom Leffe Svensson tillbaka från Washington. Leffe Boork kom innan en träning med sin bruna portfölj. Jag stod i korridoren på Hovet och gjorde ordning min klubba. Han frågade hur det var och så där. Sedan säger han att jag inte skulle räkna med att få spela så mycket efter jul. 
– ”Va???”
– ”Jag tycker du verkar så omotiverad i det du håller på med”
– ”Jaha?”
– Jag visste inte om jag skulle gråta eller sopa till honom. Mycket riktigt fick jag inte spela. När vi hade Timrå hemma satt jag, (Lennart) ”Chico” Dahlberg och Lars-Fredrik Nyström på läktaren. Folk trodde vi var skadade medan det var så att Leif Boork valde att spela med fyra backar. Dessutom blev Micke Thelvén magsjuk inför den matchen. Allt var jätterörigt. Jag kom först till träningen och gick sist varje dag, var jätteseriös och lade ner väldigt mycket tid på träning. 
– Det blev sommaruppehåll och jag fick inget A-lagskontrakt. Jag pratade med Leffe och han tyckte att jag skulle träna mig till ett kontrakt under sommaren. ”Jag blir ingen bättre spelare över sommaren. Du vet vad jag kan”. Jag bestämde där och då att han kommer jag inte spela för något mer. 

Peter Ekroth meddelade då Djurgårdens starke man då, Bengt Broberg, att det inte skulle bli någon fortsättning i klubben. 
– Samtidigt hade Södertälje hört av sig. ”Benke” skulle ringa ”Leffe” och sedan återkomma till mig. När ”Benke” ringde mig undrade han vad jag snackade om eftersom ”Boorken” sa att jag var en av dom sex backarna han skulle satsa på. 
– ”Du ”Benke”, det var inte vad han sa till mig, men jag är färdig med Djurgården, jag lämnar.” Jag visste vad som skulle hända med tanke på vad jag hade varit med om vid jul. Södertälje ville ha mig och den chansen ville jag ta. Det är bästa val jag gjort. Jag frågade brorsan om vilket nummer jag skulle ta i Södertälje. Han tyckte jag skulle ta 19.
– ”19?”
– ”Ja, det är ju bara 18 spelare som får byta om”

Vann SM-guld med SSK

Redan under andra säsongen i Södertälje fick Peter Ekroth vara med om att vinna SM-guld efter en numera klassik finalserie mot Djurgården. 
– När jag kom till Södertälje fick jag spela mycket och vi gick upp till Elitserien. Andra säsongen kom Anders (Eldebrink) tillbaka från Vancouver. Vi var ett av fyra lag som gick till slutspel och där vi fick möta AIK. 
– AIK hade ett sjukt bra lag, men vi vann första matchen på Hovet med 5-3. Torskade tyvärr hemma med 4-3. I tredje matchen stod det 9-0 till AIK efter två perioder. Helt sjukt. Vi var ändå ganska nöjda eftersom vi hade haft en fin säsong och det var en ganska uppsluppen stämning i omklädningsrummet. Det var då ”Glenna” (Johansson) sa ”grabbar, vi byter om och sticker för då blir det bara 5-0”, skrattar Peter Ekroth och fortsätter:
– Vi garvade, men Anders blev lite förbannad. Det var ändå kört och vi förlorade med 11-1. Året efter vann vi SM-guld och säsongen efter torskade vi femte och avgörande matchen mot Färjestad i Karlskoga. 

Vad var det som gjorde att ni hittade det här speciella kittet i gruppen som tog er till SM-guldet?
– Vi var ett väldigt skönt gäng. Oftast kunde vi ligga hemma hos Conny Jansson eller Micke Johansson och tittade på TV, men framför allt snackade vi hockey. Sedan ”Masken” (Anders Carlsson), Peter Wallin, Hasse Särkijärvi, Bosse Ericson, Jarmo Mäkitalo kom dit och kryddade laget. 
– Samma sak som i Djurgården var det här ”doers”, killar som ville göra skillnad och hade en väldigt skön attityd. Vi hade intriger i laget och det tuffaste vi kunde göra var att spela tvåmål på våra träningar. Det var tuffare än vilken match som helst i serien. 

Hur var din inställning i omklädningsrummet när det blev lojt eller ni förlorade matcher?
– För mig handlade det alltid om laget. Jag var och är en lagspelare. Jag önskar att jag hade varit lite mer egoistisk. Just laget har alltid legat mig varmt om hjärtat. 
– Jag gjorde vad som helst för att vinna matcher och när man då inte offrade sig för laget… Jag var och är verbal och ville ha med mig grabbarna i båten. Däremot såg jag mig inte som den ledande utan mer som en i mängden. 
– I min värld var Eldebrink en ledande figur, Peter Wallin, Bosse Ericson…  Sedan var det en del som var rätt tysta, men för mig har det alltid varit viktigt att höras för att få ut mitt budskap. 

“Absolut inget speciellt att slå Djurgården”

Södertälje slog i finalserien Djurgården med 3-2 i matcher
– Det var absolut inget speciellt att det var just Djurgården vi slog i finalen. Jag har aldrig sett tillbaka utan bara försökt blicka framåt. 
– Avgörandet, det var bara en euforisk känsla. Att göra det här tillsammans. För mig var det bara ett skönt party efteråt. Det första jag gjorde då vi kom in i omklädningsrummet var att sätta på Kenta-låten ”Just idag är jag stark”. Vi sjöng och det var så jäkla härligt att få uppleva det där. Det var ”the mission complete” på något sätt. 
– Det har blivit en speciell känsla mellan oss som spelade i det här laget. Jag har bland annat bra kontakt med ”Malin” (Thomas Jernberg) nere i Ängelholm och Thom Eklund som jag bodde ihop med Det är alltid skönt att ses. ”Masken” bor här i Leksand. Vi har inte så mycket kontakt, men när vi springer på varandra är det en speciell känsla. 

Säsongen efter fick Peter Ekroth chansen till spel i Tre Kronor. 
– I Weisswasser. Vinst med 4-2 mot DDR. Vi spelade på en utomhusrink. Hade jag haft andra tränare kanske jag hade fått spela VM. Jag vill hävda att det var politik i det och jag tror inte det var Curre Lindström som bestämde om jag skulle vara med eller inte utan att det var Olle Öst som var i Färjestad. Vi och Färjestad gillade inte varandra. 
– Det kom med spelare till VM som jag anser inte skulle ha den platsen före mig. Jag tänker då på bland annat Robban Nordmark, Tommy Albelin, Mats Lusth och Tommy Samuelsson. När vi senare spelade Izvetsija och mötte ryssarna torskade vi med 10-1. Den matchen spelade jag 0-1. 
– Matchen efter mot finnarna fick jag inte vara med. På flygplatsen, då vi skulle åka hem, kom Curre fram och frågade hur jag kände. Då frågade jag honom varför han tog med mig dit, ”jag har inte fått lira”. Som svar fick jag att jag sköt för lite. ”Om jag skjutit för lite, jag har skjutit fyra skott medan Robban Nordmark skjutit fem och han har fått spela hela tiden. Curre, jag kan inte skjuta från bänken.”

Säsongen efter tog Tommy Sandlin med Ekroth i två landskamper. 
– Jag var inte en sådan som tog tag i saker i landslaget eftersom den känslan jag fick då jag kom in i omklädningsrummet var ingen skön. Det var grupperingar och tystnadskultur. Vi var inget gäng. Det här gjorde att jag inte kände någon ”depp” över att inte komma med, men jag tycker att jag var värd att vara det. Frågar du Curre, dom andra ledarna och spelarna så svarar dom säker annorlunda, men så var min känsla. 

“Skitstöveln stängde av mig och jag fick inte komma upp till NHL”

Sommaren 1986 draftades Peter Ekroth av Detroit och under säsongen 1986/87 åkte han över till klubbens farmarlag, Adirondack för att försöka ta en plats i NHL. 
– Mitt kontrakt med Södertälje var på väg att gå ut. Christer Rockström hade draftat mig i tolfte rundan då jag var 26 år. Jag sökte dispens för att spela där borta, men förbundet svarade att man inte skulle ge några dispenser. Den som fick dispens var (Kari) Eloranta eftersom han var finne. Han åkte då över till Calgary. 
– Björn Bull på förbundet sa att jag inte skulle få dispens eftersom man inte fick representera två olika klubbar före 15:e maj. Jag ringde Curre Lindström. Han sa att jag inte var aktuell för att spela VM. Jag fick då ett brev från Nisse Andersson i Södertälje att det var okej att åka. När jag sa det till Bull, att jag hade tillstånd att åka av Södertälje, sa han ”åk då för det är Södertälje som i så fall skulle anmäla dig.”
– Jag åkte över och det gick riktigt bra för mig. Bill Dineen, som är pappa till Dineen-bröderna var coach och Barry Melrose var spelande/assisterande tränare. Jag lirade 22 matcher, men vi åkte ur slutspelet. Då skulle Detroit lyfta upp fem spelare om det skulle bli skador. 
– Aftonbladet hade fått nys om det här och det blev ett väldigt surr och då sa NHL nej eftersom jag inte hade tillåtelse från Svenska ishockeyförbundet. 
– Roten till det här var att Brynäs var oroliga för att bli av med spelare säsongen därpå och anmälde mig med Södertäljes goda minne av någon anledning. Brevet jag hade gällde inte av någon anledning. Den där skitstöveln (Richard) Fagerlund stängde av mig och jag fick inte komma upp till NHL. 

Hur tänker du kring det här så pass många år efteråt?
– Om jag fått komma upp hade jag spelat. Det vet jag eftersom Bill i Adirondack sa så. När jag frågade honom om nästa säsong svarade han ”Du kommer få spela eftersom du kan grejer inte dom klarar av där uppe”.  

Hade du chansen att stanna kvar säsongen efter?
– Jag minns att Bobby Clarke satt i radion då vi mötte Hershey och sa ”Nummer sex, vem är han och hur kan han vara draftad i tolfte rundan?” Helt plötsligt hade agenter börjat höra av sig. Bland annat Don Baizley. 
– Detroit ringde mig och jag åkte över. Jag sa att jag ville ha 100 000 dollar och 40 000 i ”signingbonus” i ett envägskontrakt. När jag kom över dit insåg jag att det fanns grabbar där som hade 80 000 dollar, men inte ens fick byta om i farmarlaget.  
– Sedan satt jag hemma hos mamma och pappa när Detroit ringde igen och erbjöd mig ett tvåvägskontrakt med 120 000 dollar och 45 000 i farmarlaget. Jag svarade att det inte var aktuellt. ”Vi hade en deal och den gäller”. Jag fick frågan vad jag kunde gå ner till och jag svarade ”80 000, men om jag inte får ett envägskontrakt är det inte aktuellt”. Då blev det ingenting, vilket jag kan tycka var konstigt. 

Blev det här en tagg hos dig?
– Nej, nej, nej… Den kom i så fall senare. När jag kommit hem åkte jag och min blivande fru, Yvonne, upp till Sälen. Då ringde en agent, Leif Nilsson. Han bodde i Hässelby eller Vällingby då. Då hade Olten gått upp i schweiziska ligan och ville ha dit mig och ”Masken”. Vi skulle få 750 000 netto var. 
– Det var transfers då vilket Olten inte var beredda att betala. Om jag skulle lösa det så hade jag det kontraktet liggande. 

“Att det inte blev av och på det sättet är vad som gör mest ont”

Peter Ekroth tog då kontakt med Södertäljes Nisse Andersson.
– Det här skulle nästan inte kosta Södertälje någonting plus att när jag gick till Frölunda bytte dom mig mot Thomas Sjögren. 
– Jag ringde Nisse och sa att jag hade fått erbjudande från Schweiz. ”Peter, det är inga problem. Det kostar bara porto på brevet”. Jag ringde Leffe och sa att Nisse skulle ha betalt för frimärket på kuvertet. Allt var klappat och klart. Sedan ringde Leffe tillbaka ”Vad snackar du om, Nisse ska ha 600 000 kronor för dig?”
– Jag skulle såklart förhandlat med Nisse och sagt att han skulle få 100 000 under tre säsonger. Det är jag övertygad om att Nisse hade gått med på, men så smart var jag inte och det här rann ut i sanden. Att det inte blev av och på det sättet är vad som gör mest ont. Allt annat i karriären är självvalda beslut. 

Inför säsongen 1988/89 tog Peter Ekroth klivet ner i Division 1 för spel med Västra Frölunda. 
– Efter SM-guldet kom det in människor i klubben som gjorde att Södertälje tappade fotfästet. Det gick bara neråt och jag ville göra något annat. Folk där hade fel inställning och tyckte att dom var Bror Duktig.
– Skulle jag flytta någonstans var Göteborg min grej. Dessutom var min blivande fru från Uddevalla. När då Frölunda hörde av sig kände jag att det tar jag. 

“Hade två tomtar till tränare i Frölunda”

Det blev två säsonger i Västra Frölunda där han fick vara med om att ta upp klubben till elitserien under andra säsongen. 
– Jag trivdes jättebra och fick vara med och spela upp laget. Sedan kom två tomtar till tränare (Lennart Åhlberg och Tore Jobs) in år två. Lennart var erkänd i Norge som en guru, men det var riktiga klappträn. 
– En tråkig incident gjorde att jag fick sluta. Sista sex matcherna var jag avstängd. Hela säsongen var jättekonstig för mig. Jag skulle spela någon halvytterforward och säsongen gick knackigt för oss. Då träffade jag Aftonbladets-killen, Peter Wennman. Han är från Södertälje och var i Göteborg för att göra ett reportage om, jag tror det var, sim-EM i Valhalla. 
– Vi satt och snackade i cafeterian som polare, trodde jag. Han hade hört att det var körigt. Jag sa då att vi hade dåliga tränare och att dom inte räckte till. 

Dagen efter fick Peter Ekroth se sitt uttalande på en helsida i Aftonbladet. 
– ”BORT MED ÅHLBERG” När jag kom ner till omklädningsrummet mötte Lennart (Johansson), materialförvaltaren, mig. ”Ekan van fan…” Då visste jag inte om någonting. Jag gick in i köket och läste tidningen och tänkte ”Vad är det här?”
– Lennart, Tore och Kenneth Orrgren, ordföranden, kom ner. Vi satte oss och snacka i tränarrummet. Jag berättade hur det var och sa att det här har inte jag sagt i någon intervju. Däremot kan jag säga att jag tycker ni gör saker fel och så vidare. 
– Jag ställer upp och kör precis som alla andra, men jag tycker annorlunda. ”Jag har inte sagt att ni borde få sparken utan det är något han har konstaterat.” I omklädningsrummet hade vi en av i min hockeyhistorias största skitstövlar, Janne Karlsson. Dessutom hade vi bra killar som Jörgen Pettersson, Peter Gustavsson, Christer Kellgren, Micke Andersson… Jag kan väl säga som så att Lennart och Tore inte var omtyckta. 
– Då gick Kenneth Orrgren in i omklädningsrummet och ställde frågan om vad dom säger kring det som stod i tidningen. Då sa Janne ”Det där får stå för Peter och inget vi ställer oss bakom.” Jag pratade med Kenneth. Han sa åt mig att gå hem och jag fick inte träffa laget. När han sedan ringde sa han ”Vi stänger av dig resten av säsongen, men du får full lön för att få lugn och ro”. Då packade jag grejerna och flyttade tillbaka till Södertälje. 

Flyttade till Oskarshamn

Efter två säsonger ytterligare bytte Peter Ekroth spel i elitserien till Oskarshamn i Division 3.
– Min polare, Göran ”Bullen” Nilsson, var på Öland med sin fru. Dom hyrde husvagn på Kapelludden. Där hade även Evert Mellström sin husvagn. Vi hade då både Petronella och Oliver så vi åkte ner och bodde i en husvagn bredvid Göran och hans fru Elisabeth. Där träffade jag Evert.
– Då hade jag ännu inte skrivit på för Södertälje. Evert frågade mig ”kan du inte komma till Oskarshamn?”  Jag var 30 ”bast” och sa som det var, att jag höll på och prata med Södertälje och var fortfarande uppe i karriären. Han var på som bara den så jag sa ””Melle”, jag ska skriva två år med Södertälje, hör av dig efter det” Det sa jag för att bli av med honom och få lugn och ro. Han var som en dobermann i arslet på mig. 
– Efter vecka på Öland åkte jag tillbaka, spelade mina två säsonger i Södertälje. Sonny Danielsson ringde mig och ville att jag skulle komma till kansliet. Jag satte mig med Sonny och vi är jättegoda vänner. ”Jag vill bara tala om för dig att vi inte kommer erbjuda dig något nytt kontrakt.”
– Sonny kunde vara full i fan och en väldigt rolig person så jag svarade bara ”Ja, eller hur Sonny”. Till slut gick det upp ett ”Liljeholmen”, att det var allvar. Jag var i chock, åkte hem, berättade för Yvonne och sedan var jag inte kontaktbar på flera dygn. 
– Jag var ner till Nyköping som spelade i Division 1. Det var i princip inga pengar, men spelarna lade ner kanske ännu mer tid på att träna än vad vi gjorde i elitserien. Då ringde Oskarshamn. Jag åkte ner dit med Yvonne och ungarna för att titta hur det var. 

Det Peter Ekroth möttes av gjorde att han verkligen blev intresserad av spel i klubben. 
– Vi tyckte det var mysigt och perfekt för vår familj med småbarn. När jag åkte därifrån sa jag att det här och det här vill jag ha för att spela här. Skulle vi dessutom gå upp i tvåan ville jag ha en bonus. 
– Dom accepterade allt, men bonus var tuff. ”Får jag inte bonusen så skiter jag i det”. Det blev ett väldigt liv i Oskarshamn. Då ringde Thomas Rooth mig efter någon timme och sa ”vi tar det”. Då var det klart. 
– En god vän till mig, Per Svensson som har barnen Hilda (HV71) och Joel (Växjö), kom upp med flyttbil och packade in grejerna. Vi hyrde Mats Hallins radhus i Nydala då.  Jag, Yvonne och ungarna tog vår folkabubbla och åkte ner. 
– Vi kom ner till Oskarshamn, svängde in på skogsvägen mot Saltvik där Oskarshamn hade hyrt ett hus åt oss. Jag sa till Yvonne ”vart är vi på väg någonstans, ska vi inte vända?” Vi kom fram till huset och då stod flyttbilen där. Många var där för att välkomnade oss och hjälpte oss att flytta in och sedan började livet där. 

Det blev totalt fem säsonger för Peter Ekroth i Oskarshamn. 
– Dom frågade om jag kunde garantera att vi skulle gå upp i tvåan. Det kunde jag såklart inte, men jag kunde garantera att det skulle bli lugnt från blålinjen och bakåt, men jag kunde inte göra målen också. 
– Jag hade spelat med Skeeter Moore i Södertälje. Där fick han oftast spela i vår femma med hade Oto Hascak som center. Skeeter var oftast inhoppare, men han gjorde nästan alltid mål. Vi blev bra vänner och umgicks mycket privat i Södertälje. 
– Han skulle inte få nytt kontrakt i Södertälje och var hemma i Duluth. Jag sa till styrelsen att om vi tar hit Skeeter så garanterar jag att vi går upp. Jag kan ringa och ge honom ett erbjudande så ser jag till att han kommer hit. 

Ekroth fick ett erbjudande av Evert Mellström att ta med sig och ringde Skeeter Moore. 
– Du får det här och det här… ”Ja, jag kommer”. Det blev en sådan succé så klockorna stannade. 

Första säsongen svarade amerikanen för 34 mål och totalt 77 poäng på 27 matcher i serien. I kvalet blev det tio mål och totalt 16 poäng på sex matcher. Oskarshamn tog också steget upp i Division 2.
– Jag har aldrig varit så förberedd inför matcher som jag var under åren där. Det var en fantastisk tid. Staden, människorna… Klart att det blev så att alla känner apan till slut. 

Uppbrottet med Oskarshamn

Har du fortfarande hjärtat kvar i Oskarshamn med tanke på att dina år i klubben och att din tröja hänger i taket på arenan?
– Både ja och nej. Jag gillar det Oskarshamn gör, men jag tappade mycket efter hur jag blev behandlad. 

Vad hände egentligen i slutet av tiden i klubben?
– Ivan Hansen kom dit. Enligt mig är han i Lennart Åhlberg och Tore Jobs-klass. Det blev strul och ungefär som två tuppar i en hönsgård. 
– Han tog dit Patrik Lundbäck. Vi båda skulle vara kaptener. Jag sa till Ivan ”Gör Patrik till kapten, jag skiter i vilket”. Nu vågade han inte det med tanke på hur min status var i klubben. Han var också på mig i omklädningsrummet. Jag var ensam om att ha två par skridskor och dom hängde snyggt. Min plats har under hela min karriär varit exemplarisk jämfört med många andra. 
– Jag sa till Ivan att omklädningsrummet var vårt och något han egentligen inte hade med att göra. ”Ivan, du kommer få två alternativ. Antingen skiter du i mig för min plats är det inget fel på, eller så kommer jag att…” 
– Han skulle fundera. Vid jul åkte jag till Italien för Skeeter var där. Jag kom hem en dag sent eftersom det var dåligt väder i Tyskland. Jag kom hem till en cupfinal som var i Oskarshamn och några dagar senare skulle serien starta. Då fick jag inte vara med eftersom jag kommit sent, men jag sa också till Ivan att jag hade tränat med Skeeter i Italien. 
– Jag skulle ändå inte få vara med och sa då till Ivan att jag inte kunde offra min familj och sitta och åka på vägar som inte syns för att komma hit för träning. 

Det slutade med att Ivan Hansen skickade hem Peter Ekroth. 
– På måndagen kom jag ner till träningen och då hade han satt mig i fjärdefemman. Då ringde jag styrelsen och sa att jag var färdig med Oskarshamn. Då drog jag till Tyskland i stället. 
– Innan det hade jag dessutom fått ett brev från skattemyndigheten gällande mitt hus. Jag fick en skatteskuld i och med att jag var skriven på huset. Det var någon förmånsbeskattning som var på flera hundra tusen. 
– Det blev tjafs om det här. Samtidigt var det lite nytt folk i styrelsen och dom stod inte bakom det där. Den som stöttade mig, jag var ju tvungen att pröjsa, var Evert Mellström. Jag var på väg att stämma Oskarshamn och vi flyttade därifrån. Sedan var det bråk och tjafs om dom här pengarna under flera år. Till slut förlikades jag med dom, men den taggen satt i under många år. 
– Längre fram fick jag tröjan hissad i hallen och det var stort och en speciell händelse. Det hade nog inte blivit av om inte en kompis till mig, Mats Söder, var ordförande där. 

“Sedan tog jag honom och tryckte upp mot väggen”

Det var också under tiden i Oskarshamn Peter Ekroth anklagades för att ha slagit Peter ”Kessler” Eriksson. 
– Jag har slagit ”Kessler”!

Vad var det som hände?
– Jag hade spelat mot ”Kessler” då han var i HV71. Det är inte underligt att han bara gjorde en halv säsong i Edmonton. Dom insåg nog sedan vad dom köpt. 
– Det var en situation i matchen mot Troja där han ”speararde” mig och sedan åkte därifrån. Jag fick ganska ont och tappade luften. Sedan var det inget mer med det och jag kom inte åt honom under matchen. 
– Efter matcherna brukade jag åka och lämna klubborna för att sedan ta ungarna och åka ut på isen en stund. Jag såg inte det här, men ”Kessler” stod tydligen borta hos domarna och tjafsade så han fick matchstraff. Jag lämnade ungarna till Yvonne. När jag sedan skulle åka ut kom ”Kessler” samtidigt. 
– Det är en gång innan man kommer igenom plåtdörren och in i omklädningsrummet. Han gick framför mig. Innanför dörren stod bland annat (Anders) Dahlin och lite annat folk. Jag slängde av mig mina handskar och knuffade till honom. Sedan tog jag honom och tryckte upp mot väggen. ”Slå mig nu ”Kessler” och visa hur tuff du är så jag har chans att slå ihjäl dig din fega jävel”.
– Han sa en massa saker, men jag släppte honom och gick in i omklädningsrummet för att byta om. Dahlin verkade skitsur på honom för att han tagit det här matchstraffet. När jag att duschat och bytt om kom Lasse Loman in. ”Du Peter, ”Linkan” (Kenneth Lindqvist) och ”Kessler” vill snacka med dig.” Vi hade ett material-rum som inte var speciellt stort. Vi gick in där för att snacka och jag tänkte att det kunde vara bra att tala om för ”Kessler” vad jag tycker om honom så vi kunde ta en bira i framtiden, jag ville bara städa av det där. Det där var ingen stor grej för mig efter matchen. 

Nu blev inte mötet med Peter ”Kessler” Eriksson inte riktigt vad Peter Ekroth hade förväntat sig. 
– Jag sa till ”Linkan” att han skulle gå ut. 
– ”Som egenskap av kapten ska jag vara med och lyssna på vad som sägs” 
– ”Du behöver inte det. Jag och ”Kessler” tar det här mellan fyra ögon, så det är lugnt.”
Då säger ”Kessler” att han inte kan acceptera det för han visste inte vad jag skulle göra. 
– ”Kessler”, tror du jag ska slå ihjäl dig här i rummet. Dessutom står det åtta personer utanför som undrar vad vi håller på med här inne.”
”Linkan” skulle vara kvar. Då sa jag tyvärr. Sedan gick jag. Tränaren, Arto Ruotanen, sa till ”Kessler” att inte göra det, men han åkte ner till polisstationen och anmälde mig för misshandel. Jag såg på sporten dagen efter då han satt i sin läderfåtölj och sa att han hade så ont i nacken och var sjukskriven. 
– Efter det här kom tränare fram och tackade mig från grabbarna i deras lag för dom trodde att jag hade spöat honom, vilket jag aldrig gjort. Han åkte runt och tacklade småbackarna, men då jag och Mats Hallin kom till Jönköping verkade han livrädd och åkte och gnällde hos domarna. 

“Det blev ett väldigt bra avslut”

Efter korta stopp i Ratingen och Kalmar kom Peter Ekroth att hamna i Cardiff. 
– Det var ett fantastiskt avslut på karriären, alltså mina sista två år som spelare. Tyvärr blev ryggen så illa att jag helt enkelt var tvungen att sluta. Sista säsongen fick jag spela ihop med Martin Lindman. 
– Jag skulle egentligen inte spela det året utan skötte farmarlaget och ungdomarna. Dessutom var jag med och tränade med A-laget om det skulle bli några skador. Vi tog dit Martin och en kille som heter Kory (Mullin). En dyr back som gjort jättemycket poäng i ECHL. Cardiff skrev två år med honom. Han och Martin skulle bli vårt första backpar, men det blev katastrof.
– Jag hade en väldigt bra kontakt med Paul (Heavy) som var huvudtränare där. En skön skotte. Efter en träning pratade vi om hur vi skulle göra med Kory. Det hade gått över en månad och vi kände att det inte skulle funka. När vi satt inne på kontoret kom Kory in och sa att han behövde åka hem ”Jag trivs inte här och längtar efter tjejen, kan jag åka imorgon”.
– När han hade gått ut körde vi ”high five” och fram med ”Wirren”. Jag hade i mitt kontrakt att om jag skulle spela matcher så skulle jag få betalt per match. Jag sa att jag kör Martin till vi hittar någon. Sedan hoppar jag av när vi hittat någon lösning. 
– ”Du kanske blir skitförbannad om jag inte spelar dig då” 
– ”Paul, det kommer aldrig hända. Vill du inte att jag ska spela så spelar inte jag.”

Backparet Martin Lindman och Peter Ekroth blev succé. 
– Vi blev bästa backpar i ligan och vann guldet. Jag passade också till 2-1 målet i finalen mot Nottingham. Det var riktigt roligt. Martin for som en kanin överallt och jag åkte runt och städade. Det var såklart svårt att gå förbi mig eftersom jag ganska stor. 
– Efter den säsongen hade jag jätteproblem med ryggen. Jag kunde knappt sätta på mig skridskorna. Då gick jag ut i mittcirkeln med en bira handen och ringde ungarna ”Nu är pappa färdig”, säger Peter Ekroth samtidigt som han blir glansig på ögonen. 
– Det blev ett väldigt bra avslut. Då fanns tanken att jag skulle stanna i Cardiff i och med att jag var ungdomsansvarig i klubben.

”Du betalar mig för att jag ska spela din son?”

Efter karriären som spelare har Peter Ekroth tränat Västervik, Leksand, Vallentuna, London, Olofström, Oskarshamn, Vita Hästen, Polen, Häradsbygden, Gdansk, Melbourne och Kitzbühl.
– Man kan säga att det började i Cardiff. Efter att jag åkt hem till Oskarshamn igen blev Västervik mitt första svenska jobb. Jag hade lite otur med mina tränarjobb. Nu kan det väl låta lite självgott. 
– När jag hamnade i Olofström gick det jättebra och dom tyckte att jag var den bästa tränare dom haft. Då ringde Oskarshamn eftersom dom sparkat Daniel Broberg. Jag lämnade Olofström och tog Oskarshamn i tre månader. Det gick verkligen jättebra. Av politiska skäl fick jag inte fortsätta. Efter det hamnade jag i Norrköping där jag hade det väldigt bra. Jag tyckte att vi hade något riktigt bra på gång och ett bra samarbete med olika sportchefer. 
– Vi hade en marknadsförare som blev VD i Vita Hästen. Det blev strul och under ett möte vi hade hoppade jag helt enkelt av. Sportchefen och ordföranden hoppade också av eftersom dom inte stod bakom ett beslut. Det som låg bakom var att en pappa till en spelare i laget var sponsor. Han sponsrade även Petronella som då var i Linköping och spelade för fotboll. Han betalade halva min lägenhet tillsammans med en annan sponsor och jag började förstå att det var för att jag skulle spela grabben. ”Du betalar mig för att jag ska spela din son?” Vid jultid slutade han betala och sedan fortgick det här. 

Under ett möte i april 2008 valde Peter Ekroth att säga upp sig efter att samarbetet med VD Peter Lindgren inte fungerade. I stället fick han jobb som Förbundskapten i Polen. 
– Morgan Samuelsson var tränare i Rappersvil. Då spelade (Mariusz) Czerkawski sitt sista år där. Jag var nere och hälsade på Morgan. På sommaren efter ringde Mariusz och frågade mig om tränarjobbet. Han ville ha svenskt eftersom han hade varit i Sverige så pass mycket och gillade den svenska modellen. 
– Jag åkte över till Polen. Tränaren där, en tjeck (Rudolf Rohacek) som fortfarande är i Krakow, var inte omtyckt. Då fick i stället jag det här jobbet. Det blev en djävuls succé och jag fick jättemycket beröm. Dom sa att dom inte sett ett så bra polsk VM-lag sedan 1970-talet. Den responsen jag fick av killarna…
– Helt plötsligt hade dom en kille som inte spottade och slog på dom. Vi fick ihop ett bra gäng och jag fick mycket hjälp av Mariusz polare, Wojciech Tkacz. Han hade för övrigt tidigare spelat en säsong i Mora. Vi blev tajta och är otroligt bra vänner ännu idag. 

“Där fick jag sitta i en cell – sedan kom det någon från ambassaden”

Det blev bara en säsong som Förbundskapten i Polen för Peter Ekroth innan Wiktor Pysz utmanövrerade honom. Men Ekroth var tillbaka i Polen som tränare för Automatica Gdansk. Där lyckades han bli anklagad för att ha stulit en slipmaskin.
– Om vi ska gå in på journalistik är det rätt lustigt att man som journalist lägger ut en text i tidningen, som han gjorde här, utan att ta reda på bakgrunden. Skriva att jag kunde få tio års fängelse… Det är knappt du får tio års fängelse när du mördar folk. 
– Jag skrev tre år med Gdansk. Allt var så bra och vi skulle göra si och så och annorlunda. Vi tränade hårt, vilket man inte gör på sommaren i Polen. Där kör man lite armhävningar och fotboll. Vi var ett dåligt lag och visste att vi och Torun skulle komma sist eller näst sist och få kvala oss kvar. Andra lagen var för bra. Ändå gjorde vi otroligt bra matcher och vann till och med någon match mot Krakow och Tychy som var riktigt bra lag. 
– Det går bra fram till december. Då möter vi Torun borta och torskar. Ägarna kom ner och sa att jag skulle bli entledigad. Resultaten var inte godkända och så vidare. 
– ”Skämtar ni? Ser ni inte vad vi gör?”
– ”Vi ser ingen utveckling…”
– Själv såg jag en jätteutveckling på det här laget. Jag började i maj med grabbar som knappt kunde åka skridskor eller nästan inte orkade lyfta sin kropp. Jag fick sparken, men dom skulle pröjsa mig 200 000 kronor i avgångsvederlag. Dom började då dribbla och ljuga om att jag inte hade någon licens och så vidare så jag kopplade in en advokat. Den här slipmaskinen hade jag själv varit med och köpt in. Innan hade dom fått åka ner på stan för att slipa skridskorna hos någon snubbe. 
– Jag och Eva hade träffat ett svenskt par, en svensk kille som var brandman i Mariestad. Han hade en polsk tjej. Vi satt och festade lite på en söndag. På tisdagen skulle Gdansk ha sin sista match och vi skulle ta båten hem till Sverige under torsdagen. 
– I alla fall åkte han och jag ner till hallen, jag hade nyckel kvar, tog den där slipmaskinen och åkte hem med den för då tänkte jag att dom inte kunde göra ordning ”grillorna” till matchen. Sedan skulle jag ställa tillbaka slipmaskinen, se matchen och efter det åka hem. Givetvis skulle jag då inte ha en slipmaskin med mig i bagaget. 

Dock fanns det en kamera i korridoren där slipmaskinen stod. 
– Då kom det ut en bild när jag går med en ICA-kasse med den i. När vi höll på att packa kom polisen. Frun till ägaren av lägenheten vi bodde i och materialaren följde med polisen upp till oss. Dom visade mig fotot, jag insåg att det var kört och sedan fick dom slipmaskinen. 
– När jag kom upp i lägenheten sa jag till Eva ”Jag åker bort en stund” eftersom jag var tvungen att åka med till polisstationen. Där fick jag sitta i en cell. Sedan kom det någon från ambassaden och snackade. Jag fick sitta där i fem timmar, men det blev ingen mer av det. Eva var såklart orolig. Hon hade dragit och bodde på något hotell. Vi sov där ytterligare en natt, men sedan stack vi hem.  
– Sedan har vi den här journalisten som gjorde världens reportage om det här. Jag hade pratat med honom, men efter jag såg det här i media ringde jag upp journalisten och verkligen sågade honom
– ”Men, jag visste inte…”
– ”Du kunde ha ringt mig innan, men nu hänger du ut mig, Jag är ju offret som inte får ut pengarna jag har rätt till.”
– Det här får jag höra om än idag. Till och med då jag är nere i Thailand, säger Peter Ekroth med skratt. 

Hur ser Peter Ekroths liv ut idag?
– Jag är pensionär på riktigt och har mitt paradis här i Leksand som jag har gjort i ordning under tio år. Jag har fantastiska ungar som jag följer. Nu är grabben på Island och spelar fotboll i Viking, men jag kan se honom på TV. Petronella har slutat spela. Sedan försöker jag ta hand om mig själv och må bra.

Som alltid: Detta är spelarens version, i detta fall Peter Ekroths, om hur hans hockeyliv var och olika händelser.