Old School Hockey – Charles "Challe" Berglund

Han var en av Djurgårdens mest profilstarka spelare på 1990-talet och början av 2000-talet. 
I veckans Old School Hockey möter vi legendaren Charles “Challe” Berglund som nyligen blev invald i svensk hockeys Hall of Fame.

Charles “Challe” Berglund gjorde inte mindre än 487 elitseriematcher för Djurgården mellan åren 1987 och 2001. Han blev svensk mästare fem gånger, världsmästare en gång och inte minst var han med och spelade hem Sveriges första OS-guld i ishockey, 1994. Han har sin tröja hissad i taket på Hovet av Djurgården sedan 2012 och blev nyligen invald i svensk hockeys Hall of Fame. 

I veckans Old School Hockey berättar “Challe” Berglund om sin väldigt framgångsrika karriär. 

“Challe”, det står IFK Tumba som moderklubb i ditt pressbetyg. Var det ute på Rödstu Hage i Tumba som allt började?
– Det kan man säga. Jag var sju eller åtta år när jag började med hockey. Eftersom jag växte upp i Salem så började jag faktiskt i IFK Salem, men det blev bara en säsong där innan jag bytte lag till IFK Tumba och därför brukar jag säga att IFK Tumba är min moderklubb eftersom jag fostrades som hockeyspelare där.

Var, när och hur blev du djurgårdare?
– Det var andra året som B-junior. I Tumba hade jag Tomas Storm som tränare och när han gick över till Djurgården så tog han med mig och kompis som heter Timo Moisio dit.

Var det aldrig aktuellt med spel i AIK?
– Bara i fotboll. Det var så här att jag hade en kompis som var jäkligt bra i fotboll och som AIK ville värva. Själv var jag fullkomligt oduglig, men AIK försökte få över mig dit eftersom jag då kunde vara resesällskap på pendeln till min kompis, haha.

Nära avancemang med Huddinge

Inför säsongen 1984/85 väljer Berglund att lämna satsningen på Elitserien via juniorverksamheten i Djurgården. Ny klubbadress blev hårt satsande Huddinge Hockey. Fösta säsongen går laget till playoff där Strömsbro/Gävle 83 blir för svåra. Säsongen därpå, 1985/86, var det dock nära att “Challe” Berglund och Huddinge skulle ta sig upp till Elitserien.
– Efter att jag spelat A och B-J i Djurgården kändes det som att jag inte skulle ta en plats i Djurgårdens A-lag. “Putte” Carlsson hade gått dit som tränare och jag hade haft honom och som tränare i Djurgårdens juniorlag. Jag ringde helt enkelt dit och frågade om jag var välkommen. Där spelade även Per Nygårds som då hade flyttat till Sverige från Chicago.
– "Putte" var bara i Huddinge en säsong. Andra säsongen så tog “LG” (Lars-Gunnar Jansson) över och det året går vi till allsvensk final mot Skellefteå i bästa av fem. Fösta matchen förlorar vi i sudden uppe i Skellefteå. Den andra förlorar vi också efter sudden hemma i Björkängshallen. Efter det så åkte vi på stryk med 6-4 uppe i Skellefteå.

Förlusten mot Skellefteå innebar att Huddinge fick spela i Kvalserien mot MoDo, VIK Hockey (Västerås) och Hammarby, där det skulle avgöras vilket lag som skulle ta den andra platsen i Elitserien. Det började sensationellt bra för Huddinge som besegrade MoDo hemma i Björkängshallen med 3-2.
– Just den matchen minns jag faktiskt inte. Däremot kom jag ihåg att vi spelade mot Hammarby i den näst sista kvalserieomgången. Vinst där och det skulle bli en direkt avgörande match mot MoDo i sista omgången.
– Vi ledde med 4-2, men under matchens sista två minuter både reducerar och kvitterar Hammarby (Målskyttar: Thomas Lundén och Morgan Craas), vilket gjorde att vi var borta. Vi förlorade den sista matchen mot MoDo men den var ju betydelselös.

Säsongen därpå, då Lennart Wiman och Lasse Falk tar över tränarrodret i Huddinge, väljer du att flytta över till seriekonkurrenten Nacka. Ett Nacka som hade ett väldigt bra lag med bland andra Jörgen Holmberg, Erik Ahlström (pappa till tvillingarna Victor och Oscar Ahlström), Stephan Lundh, Peter Wallén, Janne Järlefelt, Kenneth Kennholt, Mats Ytter och Ola Josefsson.
– Efter andra säsongen i Huddinge tänkte jag att det nog inte kan bli så mycket bättre än så här för mig som hockeyspelare. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att flytta till Tumba som då låg i Division 2.
– Då ringde "Putte" Carlsson, som skulle träna Nacka den säsongen, och frågade om jag ville ta ytterligare en chans att eventuellt nå Djurgården genom det samarbete som Nacka och Djurgården hade då. Varför inte tänkte jag och tackade ja?

Trots att ni hade ett bra lag tog ni er inte ens till playoff, var det en besvikelse eller var aldrig ambitionen att ni skulle ta er upp i seriesystemet?
– Det handlade nog mer om att vi mötte andra lag som var bättre än oss.

”Många har frågat mig vad den här Djurgårdsandan är”

Inför säsongen 1987/88 tar "Challe" Berglund klivet från division 1-spel upp till Elitserien och Djurgården. Ett Djurgården med många starka rutinerade profiler så som Rolf Ridderwall, Orwar Stambert, Karl-Erik Lilja, Stefan Perlström, Thomas Eriksson, Jens Öhling, Tommy Mörth, Håkan Södergren, Peter Nilsson, Anders Johnson med flera.
– Jag hade tränat med Djurgården redan året innan och kände ju till flera av spelarna även från då jag spelade som junior i Djurgården. Även om jag inte kände grabbarna så visste jag i alla fall vilka dom var, så det där var inga problem direkt.

I Djurgården får du inte bara Ingvar “Putte” Carlsson som ledare, utan även Lasse Falk. Hur skulle du beskriva Falks ledarskap?
– Lasse är rak, säger det han tycker och dribblar aldrig till det. Han är en otroligt skicklig taktiker och skulle säkert kunna bli världsmästare i schack, haha.
– Jag har alltid gillat Lasse och vi båda har alltid kommit bra överens och har fortfarande en väldigt bra kontakt. En jäkligt bra tränare och person helt enkelt.

Oftast är väl kemin viktig mellan tränare och spelare om man ska lyckas?
– Ja, den är otroligt viktigt, inte minst för mig som kanske inte var den största talangen. Då är det skönt att ha tränare och ledare som trots det tror på en.

Debuten i Elitserien?
– Jag minns faktiskt inte vilken match det var. Det jag i första hand tänker på från inledningen av den säsongen är att jag i sista träningsmatchen fick en tackling av Lasse Ivarsson så jag gjorde illa höften och var borta ett par matcher. En schysst tackling ska jag väl tillägga också.

Djurgården vinner tre SM-guld mellan åren 1989 och 1991. Vad var det som gjorde Djurgården till det ledande laget i Sverige under dom här åren?
– Som Lasse Falk sa i en intervju efter guldet 1990 när reportern fråga om hans succé ”Har du inte tillräckligt bra lag så spelar det ingen roll vem som står i båset”. Det ligger mycket i vad Lasse sa. Vi hade ett förbannat bra lag framförallt 1989 och 1990.
– Det var inte riktigt samma sak 1991 eftersom då hade bland andra Johan Garpenlöv och Mats Sundin stuckit till NHL. Vi hade inte lika bra lag, men ändå tog vi det där guldet vilket var jäkligt starkt.

Det har talats om träningar som kunde sluta i rena slagsmål under dom här åren.
– Många har frågat mig vad den här Djurgårdsandan är för något och just den här mentaliteten, prestigen och äran i att alltid vinna är det som man mer eller mindre blir upplärd till när man kommer upp som yngre spelare i Djurgården.
– Jag minns bland annat då vi var Trondheim på träningsläger och vi hade en innebandymatch där dom äldre spelade mot dom yngre. Det slutade i rena kaoset och bland annat hamnade jag och Classe Norström i ett mindre handgemäng. Han hade ju dubbelt så stora biceps som båda mina tillsammans. Det slutade med att vi stod och slog på varandra med varsin innebandyklubba samtidigt som Håkan Södergren sprang bredvid och sa med sin pipiga röst: ”Nu, ‘Challe’, har du gett dig på fel person haha.”
– Just det här att vi unga utmanade dom äldre var något som jag tror att både vi yngre och dom äldre killarna uppskattade. Det skapade en jäkla vinnarmentalitet i gruppen som vi tog med oss ut till matcherna.

Flyttade till Schweiz och blev mästare igen

Djurgården tar sig till playoff ytterligare fyra säsonger i rad med “Challe” Berglund i laget, men det blev inga med SM-guld för laget under just dom här åren.
– Många killar försvann efter guldåren 1989 till 1991. Trots det var vi i final mot Malmö 1992 och kände på dom rejält. Malmö hade ett jäkla bra lag och ändå avgörs det först i den femte finalen nere i Malmö. Året efter åkte vi ut i semi mot Luleå i sudden. Lasse Hurtig avgjorde. Året efter det var det Modo som vann mot oss i semi och 1995 åkte vi ut mot HV71 i den här klassiska kvartsfinalserien där vi förlorade den avgörande matchen hemma i Globen med 5-2.
– Så här i efterhand så kan i alla fall jag tycka att vi blev lite för trygga och bekväma och det tror jag gjorde att vi inte vann några med SM-guld under dom här åren.

Efter att Djurgården fått lämna SM-slutspelet 1995 så lämnar Berglund klubben för spel nere i Kloten tillsammans med Mikael Johansson.
– Micke hade spelat i Kloten sedan 1992. Jag själv behövde miljöombyte och en nytändning. Sedan ska man inte sticka under stol med att pengarna spelade in.

Du vann mästerskapet även nere i Schweiz. Var det lika stort som att vinna här hemma i Sverige?
– Ja. Man fick bara ha två utlänningar i ligan då och jag fick ta över Anders Eldebrinks plats. Han hade ju varit gud där nere och tillsammans med Micke hade han krigat under flera år mot Slava Bykov och Andrej Chomutov i Fribourg om mästerskapet. Han tillhörde en fantastiskt framgångsrik femma där bland andra Martin Bruderer, Micke, Roman Wäger och Felix Hollenstein spelade.
– Nu kom jag ner istället och hade otroliga förväntningar på mig och just känslan då att få leva upp till dom här förväntningarna och vinna guldet var väldigt stort.

Först hade du Alpo Suhonen som tränare och därefter Wayne Fleming och senare även Conny Evensson i Kloten. Det måste ha varit stora kontraster i ledarskapet.
– Absolut. Conny kom ju in efter att Fleming fått sparken. Jag tyckte synd om Fleming för han var verkligen en otroligt skicklig hockeytränare. Tyvärr ville han förändra för mycket på för kort tid. Det innebar att han kom i konflikt med veteranerna i laget och då valde ledningen att lyfta bort Fleming.

När du återvände till Djurgården 1997 fick du ett “C” på bröstet som ett bevis på att du var kapten för laget. Vad innebar den här utmärkelsen för dig?
– Självklart var det ärofyllt på alla sätt och vis. Men jag fick ta över den här rollen från Thomas Johansson mitt under säsongen, vilket i sig var en märklig situation. Första året som kapten blev heller inte speciellt bra eftersom jag försökte vara som Thomas i den här rollen.
– Andra året var bättre och då hittade jag tillbaka till mig själv igen.

Vad i kemin mellan tränarduon Mats Waltin och Hardy Nilsson gjorde Djurgården till mästare 2000 och 2001?
– Som vi pratade om tidigare handlar det till största delen om att vi hade ett väldigt bra lag. Sedan ska man även komma ihåg att det gäller för tränarna att få bitarna på plats.
– I "Mattes" och Hardys fall kan man verkligen pratat om ett lyckat delat ledarskap. “Matte” skötte träningarna och Hardy matcherna. Det här fungerade alldeles perfekt för den gruppen som vi var då.

”Trodde det var far och son Berglund”

Landslagsdebuten?
– Det är ju faktiskt en ganska kul story kring den. Jag debuterade redan 1987 efter att jag bara spelat 15 elitseriematcher. Jag minns att jag hade festat rätt hårt och låg hemma i pojkrummet. Jag hade egen telefon och den stod ovanför sängen.
– På morgonen ringde telefonen och det var Orvar Stambert. Han sa att Curre Lindström strax skulle ringa och kalla mig till Izvestija. “Tjena! Kul skämt, vi hörs!” Jag trodde inte på honom, men visst ringde Curre och då var det bara att packa sig i väg till Moskva.
– Jag bodde tillsammans med Bosse Berglund på hotellet i Moskva och jag minns att receptionisten trodde det var far och son Berglund, haha.

Tre Kronor slutar trea i turneringen men det är inte landslagsdebuten mot Kanada som Berglund först kommer att tänka på från den turneringen.
– Första bytet mot Ryssarna. Vi spelade mot Alexej Kasatonov, Viacheslav Fetisov, Sergej Makarov, Vladimir Krutov och Igor Larionov. Dom pressade tillbaka oss säkert över en minut. Då tar pucken på Anders Johnson benskydd och han får ett friläge. Jag släpar mig till båset och ser att Anders skjuter i ribban samtidigt som jag tänker: Fy fan, är det så här tufft att spela mot ryssarna.

Efter VM 1991 i Åbo kunde Charles “Challe” Berglund titulera sig världsmästare. Conny Evensson och Curt Lundmark tar Sverige obesegrade genom turneringen och vinner den avslutande slutspelsmatchen mot Sovjet med 2-1.
– Vi hade lite flyt i den turneringen. “Sudden” (Mats Sundin) gör några sena mål, 4-4 mot USA och dom här två klassiska målen i slutminuten mot Finland. Där kan man verkligen prata om att ha marginalerna med sig.

Vad är annars ditt starkaste minne från turneringen?
– Dels då dom här sena kvitteringarna av “Sudden” men även ledningsmålet som Jonas Bergqvist gör mot Sovjet i den sista matchen. Den turneringen spelade jag, Jonas Bergqvist och Anders ”Masken” Carlsson i samma kedja och vi fungerade jäkligt bra tillsammans och just det här målet minns man ju lite extra.
– Ett annat minne jag har är efter slutsignalen då en rysk spelare (Andrei Lomakin) crosscheckade Johan Garpenlöv i ansiktet. Det var bara Bengt-Åke Gustafsson som hade sinnesnärvaro nog att kolla hur det gick för “Garpen” medan vi andra stormade Roffe Ridderwall.

Det här överfallet fördömdes även av Sovjets förbundskapten Viktor Tichonov som sa: ”Huliganfasoner! Utvisning är inte tillräckligt. Överfall skall dras inför domstol!

Du spelade aldrig vid VM 1992 i Prag då Tre Kronor försvarade sitt guld.
– Det hade först varit VM 1991 och efter det dessutom Canada Cup. Säsongen hade varit otroligt lång och jag minns att Conny och Curre tog mig och Janne Viktorson lite åt sidan efter någon av våra finaler mot Malmö och sa att de inte tänkte satsa på oss i VM eftersom vi verkade slitna. Det var dessutom till den här turneringen som Conny och Curre valde att satsa på ett nästan helt nytt lag.

Vid Canada Cup hösten 1991 gör Sverige med “Challe” Berglund en mycket bra turnering. Sverige tar sig till slutspel, men där blir Kanada för svåra.
– Vi bodde nästan hela den turneringen i Toronto och att få uppleva det tillsammans med Börje Salming. När vi skulle spela semifinalen mot Kanada vägrade kanadensarna ha en lineup för att det inte skulle bli som i Canada Cup 1976.
– En annan sak jag minns väl var glädjen hos Börje när vi gått till slutspel. Den kvällen gick vi ut på en bar och Börje beställde in shots åt oss alla. När han druckit upp sin slängde han glaset i väggen och skrek av lättnad ”Fan va skönt! Nu slipper vi att det kommer att kallas för fiasko.”

Delade rum med ”Foppa” under OS

Vid OS i Lillehammer 1994 var Charles Berglund med och spelade hem det första guldet i ishockey till Sverige. Svenskarna hade ett väldigt bra lag med bland andra Mats Näslund, Håkan Loob, Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist med flera.
– Hela den resan var häftig som fan och jag delade rum med “Foppa” (Peter Forsberg).
– Innan turneringen spelade vi mot Modo och så här efteråt vet jag att det redan då var bestämt att jag och “Foppa” skulle dela rum. Vi hamnade i en situation ute på isen där “Foppa” kunde gett mig en open ice-tackling. Jag tog upp min klubba för att skydda mig och det blev ganska stökigt mellan oss där ute. Efteråt har jag även fått reda på att Curre Lundmark och Pelle Mårts satt på läktaren, skrattande och undrande hur det ska gå om vi båda ska dela rum ha ha.
– Jag kan ju lägga till att det inte var några problem alls att dela rum med honom.

Hur upplevdes du dramatiken innan Magnus ”Sigge” Svensson gjorde 2-2 i finalen och straffdramatiken där Tommy Salo avgör med an fantastisk benparad?
– Vi var ju mer eller mindre borta innan 2-2 målet och sedan kom den här straffläggningen som var helt otrolig. Tomas Jonsson knäckte sin klubba innan straffarna och sa att han inte ville lägga någon straff. Sedan låg vi under ett tag men vände och så avslutas allt med först “Foppa” och sedan Salo. Finalen hade verkligen allt.

Blev det en kul kväll?
– Ja, det kan man väl säga, haha.

Vid VM 1995 i Globen var Sverige favoriter till guldet. Svenskarna tar sig till final och ställs där mot Finland med “Knatte”, “Fnatte” och “Tjatte”, det vill säga Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen.
– Vi torska finalen mot Finland och att dessutom göra det på hemmaplan är jäkligt tungt. Finland var det bättre laget och vann helt rättvist, vilket kanske gör saken ännu värre.

Är ni spelare lite väl hårt bevakade av media vid såna här turneringar, speciellt då på hemmaplan?
– Nej, det var faktiskt lugnt. Sedan tror jag att mer eller mindre alla spelare i Elitserien vill få uppmärksamhet. Vill man inte det så tycker inte jag att man har något i en VM-final att göra.

Blev tränare: ”Står och ska vara cool”

Efter att “Challe” Berglund lade skridskorna på hyllan 2001 så blev han sedan tränare där han coachade Djurgården, Timrå och MoDo i Elitserien.

Varför valde du att fortsätta som tränare?
– När jag slutade spela 2001 började jag som annonssäljare på Aftonbladet. En nyttig erfarenhet och intressant att se en annan form av ledarskap.
– Sedan började jag träna min son (Emil Berglund) i Väsbys 94:or och då fick jag i uppdrag att hjälpa till att rekrytera en tränare till A-laget. Jag jobbade lite på att få dit "Robban" Nordmark. Men efter ett tag så kände jag att varför inte? Jag ringde till Väsbys sportchef Olle Jansson och sa att jag kör det själv i stället. Han bara skrek att det var ju precis det som han hade sagt hela tiden haha. 

Var det stora kontraster mellan att vara spelare och vara tränare?
– Som spelare får du ur dig adrenalinet när du spelar, det får man ju inte då man står där i båset och ska vara cool, haha.
– Det är även mycket svårare att läsa av spelet då du står på sidan. Som spelare ute på isen så är det lättare att förstå hur man ska lösa situationerna. Sedan är det ju heller ingen vila, det är ett jäkla tempo mellan matcherna och du ska hela tiden vara förberedd på ny match. Jag träffade Janne Karlsson, Växjös tränare, härom dagen och han sa ”‘Challe’, fan va tufft det är i Elitserien.”

TV: En glödhet duell: "Lassinantti ligger lite före"