Old School Ulf Rådbjer – SM-guld och sju guldpipor

Ingen har vunnit fler Guldpipor än Ulf Rådbjer. 
I Old School Hockey berättar den legendariske domaren om spelarkarriären, relationen till spelarna och om dagens domare. 
– Det jag tycker är fel idag är en ledarfråga, säger Rådbjer. 

GRÖDINGE (Hockeysverige.se)

Han började som knattespelare i Olympia, vann SM-guld med AIK och avslutade elithockeykarriären med sju guldpipor i handen. Idag får ni med andra ord möta Ulf Rådbjer i OLD SCHOOL HOCKEY. 
– Vi kom till Farsta från Stureby 1964. Blev kvar till 1974. Mamma ville väldigt gärna köpa ett radhus så då flyttade vi till Fittja. Sedan bodde vi där till mamma dog 1981, berättar Ulf Rådbjer då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en lunch och intervju i hans hem söder om Stockholm. Närmare bestämt i Grödinge. 
– Min barndomskamrat, Kenta Karlström (Pappa till Fredrik Karlström), och jag hängde väldigt mycket. För oss var det först skola och sedan i väg på hockey. Hans pappa (Aldor) var sjukpensionär. Dom ringde jämt och frågade om jag ville med på hockey, så vi sprang och letade puckar på Hovet. 
– Först spelade jag i något som heter Olympia under ett år. Då var jag sex eller sju år. Sedan tog Roger Bothén, ”Botte”, mig till Gnaget. 
– I AIK var jag och Kenta ler och långhalm. Vi spelade tillsammans med Peter Ekroth, Hasse Cederholm, Danne Lingedahl… 60-laget i AIK var fruktat.

Nu var det inte enbart hockey som gällde för Ulf Rådbjer som ung kille hemma i Farsta och senare Fittja.
– Jag lirade även fotboll. Först i Gnaget och sedan BP:s (Brommapojkarna) juniorlag med Bengt-Erik Gårdefors och Tomas Bergman. 
– Bergman lirade även ishockey med Gnaget, men han var lite liten jämfört med mig och Ekroth. Vi var 1.83 och rakade oss vid 13-års ålder (skratt). 

Just ungdomstiden som hockeykille i AIK är något Ulf Rådbjer ser tillbaka på med mycket glädje och värme. 
– Vi hade as-kul. Utan att få för stort huvud så var vi fruktansvärt bra. Kanske för tidigt. Vi vann St. Erikscupen sex eller sju år på raken. Sedan började andra lagen komma i kapp oss. Då blev det ”Va, kan vi torska?” 
– Samma sak var det i fotbollen och på den tiden kunde man spela både och. Det var till och med bra att hålla på med två olika sporter, men jag fastnade för hockeyn. Jag var lite ”Johnny Bråttom” (Johnny Ekström) i fotbollen och kunde bara jonglera till tre. Det gick lite lättare för mig i hockeyn.

Junior-EM 1977 kom att bli Ulf Rådbjers första internationella turnering som spelare. En turnering som vanns av Sverige före Tjeckoslovakien och Sovjet. 
– I Bremerhaven. Jag fick spela med fantastiska killar, Tommy Samuelsson, Thomas Steen, Håkan Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson, Tomas Jonsson, Mats Näslund, Pelle Lindbergh och Göran Henriksson i mål…
– Vi hade ett fruktansvärt bra lag och där fick jag vara med. Jag etablerade mig och spelade i förstalinan. Dessutom gjorde jag mål i den så kallade finalen mot Tjeckoslovakien i första bytet (vinst 4-0). 
– Jag fick även en elak skada där som jag fortfarande har problem med, en spricka i svanskotan. Det var efter att jag fått en ”slew fot”. När finalen spelades hade jag sju bedövningssprutor i ryggslutet. Ändå gjorde det ont, men när pucken släpptes tänkte jag inte på det. Det finns så mycket kul att berätta från den turneringen…

Som?
– När vi åkte från Helsingborg till Tyskland. Det här med solarium hade just kommit. Då somnade Thomas Steen i solariet. När han kom upp hade han fått brännskador. Det var så pass illa att han första träningarna inte kunde sätta på sig all utrustning. Thomas är en underbar människa, en riktigt kille från skogarna i Värmland. 

Thomas Steen:
– Första två matcherna spelade jag utan axelskydd…

”Vet inte hur Bosse räddade oss”

Säsongen 1977/78 spelade Ulf Rådbjer ytterligare ett Junior-EM. En turnering som spelades i Helsingfors, men Sverige blev bara trea. 
– Vi satt och smådrack en bira på hotellrummet. Av någon anledning skulle vi göra oss av med flaskorna. Fönstret öppnades och flaskor åkte ut. Vi bodde på femte eller sjätte våningen. Nedanför var kupoltaket till restaurangen. Flaskorna gick rakt igenom det. 
– Bosse Tovland, en fantastisk ledare som inte finns med oss längre, höll oss om ryggen. Det knackade på dörren och där stod polisen, men ”vi visste ingenting”. Jag vet inte hur Bosse räddade oss. Dom kanske betalade det där eller vad det var. 

Samma säsong debuterade Rådbjer i AIK:s A-lag. 
– Min första träningsmatch var mot Brynäs uppe i Gävle. Pucken kom mot mål. ”Löken” (William Löfqvist) halvräddade pucken. Då hade jag min chans att göra mitt första mål i seniorishockeyn. ”Pang”, ”Pang”… Jag satt som i ett skruvstäd. Jag kunde inte röra mig. Stig Salming och Stig Östling hade plockat bort den där lilla junioren med fjunmustasch. Jag kommer aldrig glömma det. 
– Debuten i elitserien var uppe i Skellefteå. Dom var fruktansvärt bra då. Jag kommer ihåg min sista kommentar innan vi gick ut. Jag som stockholmkille skrek ”Kom igen nu gubbar, vi går ut och tar dom här lappjävlarna”. Nu var det så att det satt nio norrlänningar omkring mig i omklädningsrummet så jag fick ingen sympati, skrattar Rådbjer. 
– Det jag kommer ihåg från matchen är att jag hamnade i lite handgemäng med en dom starkaste i elitserien då, Hardy Nilsson. Han tog tag i min krage och kastade ut mig i utvisningsbåset. Vi fick en tvåa var. 

Det AIK Ulf Rådbjer kom upp till säsongen 1977/78 innehöll spelare så som Leif Holmgren, Gunnar Lejdborg, Thomas Gradin, Bengt Lundholm, Lars-Erik Ridderström, Mats Ulander, Pär Mårts, Ulf Isaksson, ”Råttan” Edberg, Kai Nurmi, Bosse Ericson, Anders Olsson, Anders Håkansson och så vidare. Alltså killar som inte satt tyst i ena hörnet av omklädningsrummet.
– Jag tycker att jag blev mottagen väldigt bra…

Steget till A-laget

Vågade du ta plats från början?
– Nej, det vågade jag inte. På träningarna var jag som en fjortis. Jag tillhörde fjärdefemman och där var jag lite mer verbal och jublade lite extra då vi spelade tvåmål. Dom äldre gubbarna tyckte nog; ”Vad håller dom på med?”
– Dom hade kanske spelat några matcher och var halvtrötta. Då kom vi som kört med juniorlaget upp, tränade och jubla då vi gjorde mål. Det blev lite gliringar, men jag har aldrig känt mig utanför. 
– Jag hade min plats med dom unga killarna. Sedan fanns det mellanskiktet och dom mer etablerade. Drivande var ”Råttan”, Gunnar Leidborg, ”Ullis” var alltid snackig, men framför allt var det många informella ledare. Det var också därför det blev en bra grupp. Ingen stack ut lite extra. 

Du hade en lite lång startsträcka till att etablera dig i A-laget, men tredje säsongen gjorde du 14 matcher, sju poäng och fick mycket beröm, varför blev det inte fler matcher?
– I och för sig spelades det bara 36 matcher då. Jag var en som kunde hoppa in och vara bra. Vi hade nio landsladslagsforwards i laget så det var jättesvårt att ta sig in. Det sas också att man måste satsa på egna juniorerna, men samtidigt köptes det in etablerade spelare. 
– Det blev ungefär den enes död den andres bröd. Jag tog absolut chansen, men balanserade på den här slaka linan. När jag kom in gjorde jag inte alltid så bra ifrån mig och var nog mer en inhoppare än en startare. Då det gick halvdåligt var det lätt att plocka bort mig. Även om jag kanske tänkte på det just då tyckte jag nog mest att allt var kul. 

Säsongen 1981/82 fick Ulf Rådbjer vara med om att vinna SM-guld efter det att AIK besegrat Björklöven med 3-2 i matcher. 
– Det var en väldigt bra säsong. Vi hade en tokig tränare i Dan Hobér (skratt). Framför allt hade vi en ruggigt bra fysisk styrka. Vi hade en fys-tränare som hette Bengt Andersson och var friidrottstränare i Täby. Vi hade honom under två somrar, men innan det hade vi haft Verner Persson under slutet av 1970-talet. Vi orkade mycket, sprang väldigt mycket. Bland annat sprang vi borta i Ursvik. Vi startade i Solnahallen så det blev nästa en och en halv mil. 
– När vi kom tillbaka och trodde det var klart skulle vi bära varandra. Jag kommer ihåg att jag hade Ulf Isaksson på ryggen och Kai Nurmi i famnen. Sedan skulle vi springa upp för en lutning. Det var mycket sådant vi jobbade med. 
– Jag minns också att Gradin hade astma. När vi sprang förbi stallet i Ursvik fick han ta upp sin inhalator eftersom han var allergisk. 
– Sedan hade vi en jävla vilja. Hobér var lite före sin tid och stenhård. Jag hade spelat 34 omgångar tillsammans med ”Råttan” och ”Ullis”. Det gick hur bra som helst. Sedan missade jag ett uppspel på en träning och då sköt Hobér han en puck på mig. Om vi inte gjorde som han sa så sköt han puckar på oss, men jag tog ner pucken och sköt tillbaka. Direkt fick jag sätta på mig en svart tröja, vilket betydde fjärdelinan. Sedan blev det bänken i slutspelet. 

Det blev inget finalspel för Ulf Rådbjer trots att hans kedja med Rolf ”Råttan” Edberg och Mats Ulander fungerat väldigt bra. Dessutom hade han tufft vid sidan av isen den här säsongen. 
– Mamma (Kajsa) dog 1981 och jag var en riktigt mammagris. Jag var 21 år då och allt hade gått så pass bra att vi alla tre skulle med till Izvestija-turneringen. ”Ankan” (Anders Parmström) var Förbundskapten. Han tog inte ut oss för att vi var AIK:are utan för att det gick bra för oss. 
– Mamma dog och jag blev jäkligt ledsen. Hon var mitt allt, stöttade mig i allt och var på matcherna. Hon dog en torsdag och vi hade match mot Frölunda på Hovet dagen efter. Hobér ringde och frågade om jag ville spela och det ville jag. Här inne (Rådbjer lägger handen på hjärtat) ville jag spela för att hedra mamma, men det gick inte. Det var en tom stol där hon brukade sitta, säger Ulf Rådbjer samtidigt som det rinner en tår ner för hans kind. 
– 1994 omkom dessutom min syster då Estonia sjönk. Hon var på båten med polisfacket.

Kom in på polishögskolan

Kajsa, som många kände från fiket på Stadshagens IP, var mamma till sju barn. 
– Mamma var klippan som hade uppfostrat sju ungar. Hon hade fiket på Stadshagen och där tog hon hand om alla. Det kom dit killar som hade äktenskapsproblem, tog en bira som hon sålde bakom disken, åt en macka och satt och pratade ett tag. Mamma dog i soffan hemma och blev 57 år. Det här tog mig hårt. 

Du spelade i AIK till och med säsongen 1982/83, i vilken kedja fungerade du bäst?
– Det var den med ”Råttan” och ”Ullis”. Jag och ”Ullis” hade lite friare roller. Det var inte så uppstyrt även om det såklart var det på ett sätt. Vi hade ”Råttan” och sedan Kai Nurmi och Bosse Ericson som backar. Det var ett bra backpar och ”Råttan” var hjärnan bakom det hela. 
– Dessutom var det en bra ålderskonstellation. Jag är född 1960, ”Råttan” 1950 och ”Ullis 1954. Det stämde bra, men framför allt var det kul. Vi var vältränade och orkade. Säga vad man vill, men försäsongen måste genomgås. 

1981 kom Ulf Rådbjer in på polishögskolan. 
– Vi satt på en lektion när dom kom in och berättade att mamma hade gått bort. Eller rättare sagt att jag skulle ta kontakt med Huddinge Sjukhus. Då trodde jag att pappa, som dom hade kapat benet på efter att han fått kallbrand, hade gått bort. Vi, jag och brorsan Anders som också gick på polishögskolan, fick en chock. 
– Att jobba som polis och spela hockey samtidigt gick jättebra. När min första dotter kom var jag 25 år och kunde då gå ner på halvtidstjänst eftersom jag hade lön från både polisen och hockeyn. Vi klarade oss på det. Min sambo hade också jobb. 
– Polisen var alltid bra på det där. Jag var med i en reklamkampanj för rekrytering av poliser. Att man kunde hålla på med elitidrott och vara anställd som polis. 

”Inte så bra om vi kör idag…”

En Rådbjer pluggade tillsammans med på polishögskolan var lagkompisen Mats Hessel. 
– Vi gick i samma klass. SM-kvällen gick vi och lade oss kvart över fem och upp halv sex. Sedan åkte vi till polisskolan bra runda under fötterna. Där togs vi emot som hjältar och med ryggdunkningar. 
– Vi skulle ha körövning, men även lära oss att skriva böter. Då gick vi fram till läraren, Bengt Molin, och sa: 
–”God morgon kommissarien, det är inte så bra om vi kör idag.”
– Nej, jag känner det. Jag gratulerar, men ni får nog skriva böter hela dagen”. 

Inför säsongen 1983/84 lämnade Ulf Rådbjer AIK för spel med Hammarby i Division 1.
– Även fast det gick ganska bra för mig ansågs det att jag inte hade en plats i Gnaget. Dom sa att man kanske inte skulle förnya kontraktet med mig. Då började jag såklart titta efter en annan klubb. Pelle Bäckman var ny tränare och jag ingick väl inte i hans mönster. 
– Då fick jag ett kontraktserbjudande från Södertälje som var mycket bättre än det jag hade haft i AIK. Södertälje sa också att dom hoppades att det inte skulle gå till skiljenämnden för dom hade inte möjligheten att lägga ut pengarna som krävdes. 
– Jag gick tillbaka till AIK och sa ”I och med att ni inte vill ha mig så har jag tittat efter ny klubb. Södertälje vill ha mig.” Då skrek AIK ”Jävla värvning”. Då fanns det en uppgörelse mellan AIK, Djurgården och Södertälje att man inte tog spelare från varandra. AIK tyckte då att det här var en värvning och det skulle bli skiljenämnd. Då backade Södertälje. 
– Då fick jag i stället ett kontrakt av Gnaget. Två månader senare kom Uffe Isaksson hem från Los Angeles Kings, vilket innebar att jag fick stiga av. Regeln sa då att jag inte kunde gå från elitserieklubb till elitserieklubb. Då kröp jag in i hålet som ”Råttan” hade gnagt till Bajen. 

Intåget i Hammarby innebar också succé för Ulf Rådbjer som fick vara med om att ta upp laget till elitserien redan första säsongen. 
– Vi hade en kanonkedja med jag, ”Råttan” och Roger Melin. Vi gick väldigt bra och jag fick vara med om att ta steget upp med Bajen. 

Först förlorade Hammarby finalserien mot Luleå för att sedan vinna kvalserien. 
– Kommunordförande uppe i Luleå var så glad att dom gått upp. Det sista han sa på sin norrländska var ”Vi önskar Hammarby lycka till nästa år”. Sedan kom vi upp bakvägen samma år som Luleå, skrattar Rådbjer. 
– Jag gjorde en väldigt bra säsong. ”Råttan” var en sådan finsnickare så jag och Melin bara kunde smacka in puckarna. Peter Lindgren (idag Hellenberg) och Gabriel Landeskogs pappa (Tony Landeskog) var backar. Det var en fantastisk femma. Vi slog HV71, Västerås och MoDo i den kvalserien. Även om jag var bitter i början så blev det en väldigt rolig säsong.

Tuff jungfrusäsong för Bajen

Går det att jämföra känslan att gå upp med att vinna ett SM-guld med tanke på vad det betyder för den enskilda föreningen?
– Ja, det tycker jag. Även fast mitt hjärta var i Gnaget så spelade jag för Bajen. Ni vet hur stockholmare fungerar. För en AIK:are kan det vara okej med Bajen, men aldrig Djurgården. 
– Publiken, Bajens fans, kontra dom andra lagens var fantastisk. Dessutom hade jag blivit kickad av Gnaget och fick gå upp med ett annat lag. Visst var det roligt med SM-guldet och kanske hade det tagit priset om jag hade fått spela matcherna efter omgång 34. Sedan blev jag bortplockad och fick sitta och tugga knopp. 
– Därför blev avancemanget med Bajen extra roligt. Jag var mer delaktig. AIK hade mött Djurgården i finalerna på Hovet, men vi i Bajen slog dom publikt och hade över 10 000 då vi slog Västerås i avgörande matchen och gick upp. 
– Vi satt långt in i omklädningsrummet efter matchen och hörde publiken skandera. Sivert Svärling, som var ordförande i Bajen, kom in och sa: ”Grabbar, ni måste gå ut”. Vi satte på oss brallorna, hängde på hängslena, men hade inga tröjor och gick ut med osnörde skridskor och champagneflaskorna i handen. ”Dom river Hovet”. Vi blev väldigt hyllade av fansen och det var fantastiskt. 

Det blev ingen lyckad säsong för Hammarby i elitserien. Laget skrapade ihop nio poäng och slutade på en sistaplats. 
– Vi hade en kanonförsäsong. Vi sprang mycket borta vid golfbanan i Ågesta och hade mycket styrketräning. Sedan skulle vi ta upp det taktiska. Tommy Nilsson (Boustedt) var tränare, men han fick först salmonella och sedan körtelfeber, var borta hela försäsongen och var jätterisig. 
– Då hade vi en kille som hette Bengt Söderström som assisterande. Han hade ingen pondus och visste inte riktigt vad Tommy (Boustedt) tänkte. Det blev bara blaj av allt och försäsongen blev tyvärr inget bra. 
– Sedan började elitserien och vi chockade med att ta några pinnar i början. Sedan fick vi en knäck då vi spelade vårt första derby mot Djurgården. Vi hade tekning i Djurgårdens zon och dom ledde med ett mål. Det var två sekunder kvar. ”Råttan” tog tekningen. Jag petade upp pucken till Peter Lindgren (idag: Hellenberg) som drog in pucken stenhårt i baljan.   

Målet godkändes dock inte av domaren Ulf Lindgren. 
– Uffe Lindgren stod och ”Washar out”. Det kan man göra, men då måste han ha på fötterna. Det finns en bild där jag är med och Uffe Lindgren får den värsta utskällning han fått under sin karriär. Man ser verkligen hur förbannade jag, ”Råttan” och Lindgren var. 
– Han säger nämligen att det inte gick att göra mål på två sekunder. Det var hans förklaring, vilket vi inte köpte och det köpte framför allt inte Sivert Svärling. Det fanns inte video på samma sätt då, men han skulle överbevisa ”den där jäveln”. Han bekostade för egna pengar en videosekvens där man klippte ner det bild för bild. Det visade sig att då pucken var i målet gick slutsignalen. 
– Nu var det här tidigt på säsongen och även om vi hade några uddamålsförluster hade vi även några riktiga dippar. Vi är nog det lag som tagit minst poäng i elitserien. Man kan konstatera att ett lag behöver en bra ledare och Boustedt var fantastisk och skitskön, men vi saknade honom under försäsongen. 

Det blev en säsong till Hammarby för Ulf Rådbjer innan han tänkte lägga skridskorna på hyllan. 
– Bajen hade inga pengar och vägrade att betala ut löner. Det var nära att vi skulle sätta Bajen i konkurs. Vi hade en spelargrupp och jag var en av dom äldre i laget. Jag hade då köpt radhus ute i Salem och måste ha stålar eftersom jag hade räknat med dom. Det kanske inte var nödvändigast, nödvändigast, men vi hade kontrakt skrivna. 
– Vi satte till slut ett ultimatum att senast nästa fredag skulle lönen vara utbetald. Annars skulle vi begära Bajen i konkurs. Som tar var behövde det inte gå så långt. 
– Jag bestämde då att det var dags att sluta. Vi hade blivit föräldrar till första dottern så jag tänkte att jag skulle skita i det här och i stället satsa på poliskarriären.

Nystart i Västerås

Då ringde Västerås. 
– Jag tänkte först bara att det var på skoj. Ordförande ringde och frågade vad jag kände för att spela där. Vilket uppställ det var. Det gick inte att tacka nej. Jag fick 30 000 till en bil, titta på hus som var totalt renoverat invändigt och som jag köpte själv. 
– Västerås fixade jobb till min sambo, ett fast jobb på Asea Atom som höll på med kärnkraft. Allt var tipp topp. Jag fick en tjänst på polisen i Västerås och dom ställde upp till 100 procent för mig. 

Påverkades valet av Västerås att din tidigare lagkompis, Pär Mårts, var tränare för laget?
– Jag visste såklart vem Pelle Mårts var. Han var en av centrarna i AIK. Men att han var där hade ingen avgörande fördel. Det var, som jag sa, så pass bra att jag inte kunde tacka nej. 
– Vi testade och jag trivdes jättebra i Västerås, men min dåvarande sambo gav det tyvärr inte den chansen och åkte hem varje helg. 

Du hade levt i den här stockholmsbubblan under hela din karriär, nu fick du i stället stifta bekantskap med spelare så som Roland Eriksson, Anders Berglund, Göran ”Flygis” Sjöberg, Eddy Eriksson. Leif Rohlin, Stefan Lunner med flera, hur var det steget att ta?
– Roland Eriksson från Leksand, vilken gentleman… Det var inte svårt att ta steget. Jag blev lite av en piedestalkille där och allt kändes väldigt bra. ”Flygis” hade hag spelat med i juniorlandslaget. Vi är född 1960 båda två. 
– Jag började träna hårt här hemma. När jag var ute och sprang i skogarna i Salem trampade jag snett något så kopiöst. Sedan skulle jag flytta dit, men det tog ett tag innan jag kunde börja löpa igen. När jag kom dit skulle vi ha ett cooper-test där vi skulle springa under tolv minuter. Jag tror fortfarande att det går som en skröna i Västerås att jag klarade mig precis eftersom jag hade 11.59. 
– Det var en rolig tid, men det var småstadsidyllen. När jag gick med min dotter på stan kunde jag höra knarkarna och fyllona ”Den där han är snut”. Gick jag på andra sidan gatan kunde det låta ”Du, det går bra nu”. 
– VLT hade skrivit om övergödda föredettingar ”Hur kan Västerås köpa in sådant?” Då handlade det om mig, ”Flygis, Roland Eriksson och dom här. Jag lirade för övrigt i samma kedja med Roland. Sedan hade vi en kanadensare på andra sidan, Randy Heath, som jag kallade fel förnamn en halv säsong. Jag skrek Mike och han svarade ”Yes”.

En backtalang debuterar…

Under sin andra säsong i Västerås debuterade en ung kille från Skogsbo i A-laget, Nicklas Lidström. 
– ”Lidas” var en chipp med galler. Han satte varje puck på bladet och vi sa tillvarandra ”Den där killen kan bli bra”. Han var med och spelade i kvalserien, men säsongen han kom upp var sista för mig. Jag bröt benet och sedan ville min sambo flytta hem. En fortsättning var inte ens att diskutera. Jag packade ihop och flyttade med hem, säger Ulf Rådbjer som så här i efterhand ångrade att man tog det beslutet. 
– Ja, verkligen. Det var den där känslan igen att få vara med om att gå upp med ett lag. Västerås stad hade ett uppställ som hette duga. VLT skrev ner oss så fort vi gjorde ett felpass, men det var en fantastisk tid. 
– Det hade varit kul att varit med där, men sedan gick det åt pipsvängen och ”konken” för Västerås. Dom blev tagna på sängen. Jag hade en bra lön, med den tidens mått mätt, när jag spelade där. Säsongen efter var det löner som säkert var två och en halv gånger mer än jag hade eftersom det var då elitserien började hetsa med sina löner. 

Det var även aktuellt för Ulf Rådbjer att åka över till NHL. 
– Jag hade ett kontrakt med Boston Bruins, vilket jag fortfarande har kvar här hemma. Under 1980 blev jag kontaktad av Björn Wagnsson. Han sa att det fanns intresse från Boston Bruins att jag skulle komma över på ”training camp”. 
– Jag blev jätteglad medan mamma blev tvärtom ”Han måste först ha en utbildning och ska inte åka över till något Boston”. Dom var och tittade på mig. Sedan träffade jag Bostons representanter inne på Amaranten. 
– Vi var överens om att jag skulle komma över och jag skrev på ett kontrakt. Det skulle bara signas en gång till med Wagnsson och min äldsta brorsa som då var som vårdnadshavare. Sedan även med Gary Darling från Boston som var här i Sverige. 
– Den 23:e november 1980 skulle Boston komma över igen. Jag skulle signa för att jag sedan tillsammans med Anders Broström skulle åka över för att testa på. Vi hade match i Scandinavium någon dag innan och hade tekning i egen zon. Jag stack på backen, Thomas Kärrbrandt, och han skjuter ett slagskott. Även om jag försöker göra mig så liten som möjligt träffar han mitt smalben. 
– Pucken gick ut i mittzonen och jag kom fri med (Göran) Högosta utifrån kanten. Jag hade en patenterad där jag gick med och sedan lade in pucken i farten upp i första krysset. Då fick jag en stöt i ryggen. Göran Nilsson, tvåan i Frölunda, hade kommit i kapp och skickade på en crosschecking i ryggslutet på mig. 

En crosschecking som skulle bli förödande för Rådbjer. 
– Jag tappade totalt kontroll av kroppen, börjar snurra och jag slog benen i stolpen och åker sedan in i sargen. Kroppen viks ihop och knäcker min ryggrad. Sjätte bröstkotan sprack i och med att femte och sjunde komprimerade den sjätte. Där blev jag liggande. 
– Jag blev inte medvetslös, men hörde att domaren kom fram och sa att jag hade tappat luften. Någon skulle ta tag i höften för att lyfta upp mig så jag kunde få luft. Då hörde jag Lasse Peterson, som var läkare i Frölunda och på väg in på isen, skrika ”låt honom ligga”.
– Dom rörde mig inte och ambulansen kom in på isen. Dom skopar upp mig och trycker ihop mig i en vacuum-grej. Sedan bar det i väg till Sahlgrenska Sjukhuset. Jag kände varje sten på vägen dit eftersom det kändes i lungorna också.
–”Kan ni inte köra lite saktare?” 
– ”Vi kör med blåljus och siren i 20 kilometer. Vi kan inte köra långsammare”
–”Det gör så jävla ont…”
– Det visade sig att jag bara var någon millimeter från att bli lam. Proffskontraktet… Okej, det försvann, men jag var ganska nöjd över att jag klarade mig och jag kan tacka att jag var så vig då. Det var snack om att jag skulle åka ambulans hem, men dom flög mig i stället och sedan hade jag en korsett i åtta veckor. Jag fick varken hosta eller nysa.

Domarkarriären tar vid

För många stockholmare förknippas namnet Rådbjer med domare så egentligen var det inget konstigt att den tidigare elitseriespelaren också valde att bli domare. 
– Vad det här bottnar i? Vi var med pappa (Sixten) då han dömde fotboll och bandy på alla olika nivåer. Äldsta brorsan spelade med Selaöpojkarna i bandy och Polisen i fotboll. Farsan var ledare där och dessutom domare. 
– När jag var 18 år dömde även jag fotboll och var uppe i Division 4 som huvuddomare. Bland annat dömde jag nere på Gröndal (Aspuddens IP) och hade assisterande med mig. Sedan blev jag tvungen att välja. Antingen om jag skulle döma eller spela. I och med att det gick hyfsat bra i TV-pucken slutade jag döma för att satsa på hockey. 
– Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att synas. Jag tog inte plats i rummet i Gnaget, men i Bajen och Västerås gjorde jag det. Även om jag inte tänker på det själv så har jag alltid varit en ledare och vill ta plats. 

Hur var du själv mot domare som spelare?
– Stenhård. Jag var antagligen ett svin och har suttit många utvisningar. I TV-pucken gjorde jag tre mål i semifinalen och två i finalen mot Gästrikland. Medelpad med Mats Näslund i laget var det lag vi dammade av i semin. 
– Jag var på väg att få pris som bästa forward och vad som hänt efter det vet man aldrig, men då fick Mats Näslund priset eftersom jag drog på mig en tio minuters utvisning då jag var förbannad och kastat ut min handske. För det en annan kille skulle åkt ut för blev det i stället jag som fick sitta där. Domaren hade tagit fel gubbe.
– Jag var ”a pain in the arse”. Det är lite så att när det inte går bra för en själv hittar man någon annan att skylla på. 

Kan det här bottna i att du själv redan hade lite domarblod i ådrorna och då ställde höga krav på domarna?
– Kan vara. Jag har stått i båset med Tumba och skällt skiten ur domare. Det är inte snyggt eftersom jag själv varit domare. Men det jag kräver är att man är konsekvent och kan regelboken. Du kan inte åka runt och hitta på.

”Inte varit så snäll mot domarna”

Var det naturligt för dig att bli domare?
– Nej. Jag spelade i Tumba då jag kommit hem från Västerås. Peter Andersson, som idag jobbar inom Stockholms Hockeyförbund, gick en domarkurs. Jag ville inte bli tränare eftersom det tar så mycket tid. Då sa Peter att jag skulle gå domarkurs. 
–”Va fan, är du dum?”
–”Tio matcher så har du frikort på elitseriematcherna”

– Då kom snålheten in. När jag kom in i kurslokalen såg jag fyra ögon titta på mig. Den ena kom fram och frågade vad jag gjorde där. Det var nog ett bevis på att jag inte varit så snäll mot domarna. 

–”Hur gammal är du?”
–”32 år”
–”Då är det för sent”
–”Får man inte bli domare vid 32 års ålder?”
–”Jag tänkte på elitserien”
– ”Det är inte mina intentioner, jag vill döma för att ge tillbaka lite till hockeyn.”

– Tre år senare ringde jag upp honom och sa ”Du, det var inte för sent. Jag ska göra elitseriedebut mellan Frölunda och Rögle”. Han gratulerade såklart och det var inga ”hard feeling” utan det var med glimten i ögat.

Gick snabbt framåt

Ulf Rådbjer har en lång domarkarriär och att be honom sammanfatta den är näst intill ett omöjligt uppdrag, men vi lät honom försöka. 
– Framför allt har det varit en fantastisk resa och jag vill tacka ”Daggen” Olsson för chansen jag fick av honom. Det var han som lyfte upp mig till elitserien. Han och jag är dom som gått snabbast upp genom seriesystemet. Jag gick från kursen ena året till att tredje året stå på en elitseriebana. Då hade jag ögonen på mig så något måste jag gjort rätt. 
– Den uppbackning jag fick, då kommer jag tillbaka till Uffe Lindgren, och första året fick jag döma TV-pucksfinalen. Då träffades vi på ett hotell i Nacka. När vi satt där och åt lunch sa han ”Jag har en ursäkt att kräva av dig”. Jag visste mycket väl vad han menade. Han sa såklart att det inte vara några fina ord jag sagt, vilket jag höll med om. Sedan drog Uffe allt det där med Svärling. Det var också så jag fick reda på att han gjort den utredningen. 
– Då sa jag till Uffe att om han tagit illa vid sig så ber jag om ursäkt eftersom jag inte är en sådan människa, men i stridens hetta… Det köpte han och efter det har vi blivit väldigt goda kompisar. Han är också en som sett till att jag fått rätt utbildning och ställt krav på mig. 

Domarkarriären fortsatte gå snabbt uppåt för Ulf Rådbjer och två år efter elitseriedebuten fick han döma Junior-VM i Finland. 
– Dessförinnan hade jag dömt Junior-EM i Tjeckien. Där fick jag finalmatchen och blev jag omskriven i tjeckisk media för att jag var den första domare som vunnit Junior-EM, men som nu också dömde Junior-EM. Det var faktiskt häftigt. 
– När jag kom till Junior-VM i Finland var Uffe Lindgren supervisor och han gav mig finalen tillsammans med en svensk linjeman, Kent Thudén, och en amerikan. Olli Jokinen var en av dom stora stjärnorna och Finland vann på hemmaplan. När dom sedan sjöng den finska nationalsången rann tårarna på mig. Jag är så inihelvete emotionell (Skratt). 
– Jag hade dömt fyra perioder av den bästa juniorhockeyn i världen och sedan mötte Finland Ryssland och vann på en byxstuds. Då stod 13 000 upp och sjöng den finska nationalsången. Det var verkligen mäktigt. 

Totalt dömde Ulf Rådbjer fyra VM och ett OS.
– Första gick åt pipsvängen eftersom jag tog för många utvisningar. Jag har legat i soffan och sagt ”vilka fega domare, att inte döma hockey i 60 minuter och eventuell övertid” Müller, en domare från Tyskland, vek sig totalt. Det här var innan jag själv börja döma. 
– När jag började döma sa jag ”Jag kommer aldrig vika mig”. Då jag kom ut internationellt fick jag av supervisorn ” If you're not 120 percent sure it's penalty in overtime, do not whistle”. Jag tänkte ”Vad säger du? Är det utvisning i första minuten så är det väl det i slutet av matchen?”
– Jag stod på mig och dömde USA mot Finland i Hamar och tog sex amerikanska tvåor i första perioden. USA tog ledningen med 2-0. Sedan kom mina utvisningar, men vad skit jag fick. ”Ni är från samma land era jävlar, fuck face” och dom pissade på mig verbalt. 
– I periodpausen kom supervisorn in och sa åt mig att hitta utvisningar. ”Jag, kan väl inte hitta utvisningar???” I finska laget spelade (Teemu) Selänne och många andra bra hockeyspelare. Dom började åka skridskor medan jänkarna bara höll i och hakade. Jag tog varje hakning. 
– Selänne och Koivu var förbi, men jänkarna drog in dom. Jag drog upp armen. Finland vände matchen och vann.

Tre VM-finaler

Kvartfinalsgruppen där USA mot Finland ingick spelades i Hamar. Semifinalerna skulle sedan spelas i Lillehammer.
– När jag kom dit sa supervisorn ”To many penaltys”. ”Daggen” (Dag Olsson) var också där. Han sa ”Vad du än gör säg inte emot”. Jag gjorde inte heller det, men supervisorn ville ha bort och skicka hem mig efter halva. ”Daggen” och några till sa att jag skulle med. Jag fick matchen mellan Belarus och Kazakstan. Då sa han ingenting om att jag tog 100 tvåor för det spelades verkligen en grishockey. 

Vilken är toppen av dina VM-matcher?
– Jag har dömt tre VM-finaler. Junior-VM 2003, Kanada mot Ryssland med (Alexander) Ovechkin och dom hör gubbarna. Turneringen spelades i Halifax. Det var fantastiskt. 
– Att få en VM-final i senior-VM mellan Tjeckien och Finland i Hannover var stort. När jag fick betyget 2001 stod det bara ” Great Job, Welcome to the Olympics”. 
– I Salt Lake City 2002 fick jag bronsmatchen. Totalt dömde jag nio matcher där. Finalen fick (Bill) McCeary. Vid bronsmatchen stod det Stephen Walkom som huvuddomare. Han som senare blev domarchef i NHL. Men det var överstruket och bredvid stod det Rådbjer och Johan Norrman tillsammans med en NHL-linjedomare. 
– Vi fick den matchen tack vare att Sverige förlorade mot Vitryssland. NHL hade ett kontrakt på att om 50 procent av spelarna eller fler var NHL-spelare så skulle matcherna dömas av en NHL-domare. Vitryssarna hade bara en NHL-spelare (Ruslan Salei Anaheim) så då fick jag den matchen. 

I Sverige är du känd för att ha dialog med spelare och ledare, gick det att ha så även internationellt?
– Till en viss del. Man blev inte inbjuden till att ha den dialogen. När jag dömde VM-finalen i Hannover var (Robert) Reichel med. Jag tänkte ta emot honom på ett vänligt sätt, men han var pang, pang, pang… Då blev det ”Reichel, lägg av. Det är på det här viset att jag är domare och du spelare. Jag bestämmer om det är så eller inte så sluta nu.”
– Strax därefter blev jag tvungen att åka till båset och säga till coachen ” Your Captain, I will not give him any more warning”. Var det någon som ville dansa då var det bänken. Jag har inte velat ta utvisningar direkt utan vi kör på. Sedan finns det såklart saker man inte kan varna för.

Hyllades av spelarna

Kan det här också vara anledningen till att du fick dom här VM-finalerna?
– Det kan varit så. Jag hade en bra relation med spelarna och det var få domare som slog mig skridskomässigt. Jag var på ena mållinjen och när det kom ett snabbt pass upp till den andra så var där. Jag hade fysen och det såg dom som en fördel.
– Men också stilen. Kroppsspråket från polisjobbet tog jag såklart med mig ut på banan. Dom visste vem det var som bestämde. Inte kröp jag ihop utan fram med bröstet. 
– Alla tror att varje gång en spelare kommer fram så skäller dom. Ofta skällde jag tillbaka med ett leende på läpparna. (Pär) Djoos uppe i Brynäs kom fram till mig under en match och sa:
–”Du Rådbjer, det går inte bra nu”. 
–”Nej, inte för mig heller. 
– Då tittade han på mig och frågade vad jag menade med det. 
–”Din tränare kan plocka bort dig, men jag är ensam och måste vara kvar.”
–”Fan, du har alltid svar på tal.”
– En gång då jag var i Karlstad efter att jag fått Guldpipan. Då åkte Johan Tornberg, som spelade i Malmö, förbi och skrek:
–”Du vet varför du får den?”
– Nej, Johan jag vet inte varför, berätta”
–”Du är en av oss”
– Det var wow… 

Totalt fick Ulf Rådbjer sju Guldpipor på rad. 
– Det var stort såklart, säger Ulf Rådbjer samtidigt som han nickar mot bokhyllan är alla sju står snyggt uppradade.

Vilken spelare har annars varit den som tjatat mest under åren?
– Jag vidhåller att det är Peter Andersson i Malmö. Honom spelade jag mot i Västerås och hade bataljer med honom redan där. När jag började döma spelade han i Malmö. Peter var en jobbig jävel på att surra. Mats Lusth var också en surrkuse. 
– Det är dom två som utmärkt sig, men jag kramar om båda två när jag träffar dom. Mats är dessutom uppväxt där min svärmor kommer ifrån (Orsa). Jag har inga hard feelings mot några. Det har också varit så att dom alltid först fått en varning av mig. Vi kan stå mitt emot och säga elaka saker, men det är ungefär som att vara polis, att det inte är mig dom skäller på utan det är uniformen. Samma sak med domartröjan.

Under åren har det även uppstått en och annan rolig episod. 
– Jag dömde Tingsryd uppe i Leksand. Gabriel Karlsson och Tingsryds kapten kom fram innan matchen. Då hade jag med mig godis i fickan. Life saver hette det. Jag tog fram varsin och sa ”här har ni”. Dom bara garvade. 
– Det blev nedsläpp i Tingsryds zon. Då kom ”Gabbe” från båset och fram till mig. Vi pratade och sedan åkte han tillbaka. Linjedomaren kom fram och frågade vad han gnällde på. ”Han gnällde inte utan han frågade om jag hade fler Life saver. För dom var så goda”.

Dagens domare

Hur ser du på att man nu gått över till fyradomarsystem?
– Jag har själv dömt några matcher. Bland annat som ett projekt under Sweden Hockey games. Då dömde jag med en finsk domare. Han och jag hade dömt VM ihop också. Jag sa ”Bara så du vet, att om du ta en svensk spelare så kommer jag ta två finnar”. Han bara garvade. 
– Matchen kom i gång och jag fick en svensk utvisning på armen. Pucken gick bakom mål, jag backade och då kastade sig en finne. Jag sa ”Den får du inte”. Helt plötsligt visslar det. Jag tänkte att han tog finnen för ”diving”. Nej, han tog den där för tripping. Jag sa till honom att det var min action area och att han inte kunde ta den eftersom jag har full koll. 
– Det blev spel fem mot tre och det blev såklart ett enormt gnäll från svenska båset, och med all rätt. Jag sa ”tyvärr, jag kan inte ta bort en utvisning.” Jag försökte fråga om vi inte kunde prata ihop oss, men han svarade bara ”No, no no, it's a clear hooking”. Han ville ha en fem mot trea, skrattar Rådbjer. 

Upplever du att det blivit sämre med fyra domare?
– Nej, så har det inte blivit. Man täcker upp en hel del mer. Ibland har jag tittat på 2001-finalen mellan Djurgården och Färjestad. Nichlas Falks näsa flyttade på sig efter att Christian Berglund kommit in fult bakifrån och satt upp axeln. 
– Ingen av oss domare, det var jag Jörgen Lindgren och Micke ”Ljunkan” som gick bort i cancer, såg den där eftersom den var väldigt sen. Vi visste inte vad vi skulle göra. 
– Klart att det går mycket fortare idag än då jag dömde, men det jag tycker är fel idag är en ledarfråga. Tomas Thorsbrink, som idag är utsedd som domarchef, ska gå in med mycket klarare hand och säga ”Det här är så här och så här” och sedan skydda sina adepter. Likväl som man kan ge en reprimand utåt sett också. ”Här har domaren gjort fel”. Det är inte många gånger det skett, men det sker fel hela tiden. Sedan är det bedrövligt att bomma trippingar som avgör.

Hur ser Ulf Rådbjers liv ut idag?
– Jag har tränat Tumba under fem, sex säsonger. Först tog jag upp J20 i elitgruppen i Stockholm. Sedan har jag haft A-laget och vi var på väg att vinna kvalserien innan pandemin slog till. Vi låg tvåa, men då stängde dom serien. 
– Nu är man i Division mellanmjölk och får ta killar som när dom har annat för sig inte kommer och tränar. Lag som har spelare som tränar varje träning går det såklart bättre för. 
– Idag kör jag tunga lastbilar för Bosse i Sjunneviks Transport. Han har firman och sedan jobbar vi tillsammans. Sedan skulle jag såklart vilja ägna mer tid åt våra åtta barnbarn. Jag har fem barnbarn och Lotta har tre. Sedan bor jag här i Grödinge med min fru Lotta, avslutar Ulf Rådbjer. 

TV: Road to SHL - Frölunda