Old School Hockey – Fredrik Warg

Fredrik Warg gick från Boliden till att bli en regelbunden spelare i Tre Kronor där han spelade två VM för Sverige. 
I veckans Old School Hockey möter vi Warg som berättar om sin karriär – och nackskadan som tvingade honom att sluta. 
– Det blev ett väldigt tråkigt slut – jag hade velat ha det här att det är en match kvar och jag kunde räkna ner själv, säger Warg.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Fredrik Warg spelade 558 elitseriematcher innan en skada i nacken tvingade honom att sluta. Idag kan han se tillbaka på en karriär där han under nära 15 säsonger presterade på en mycket hög nivå. Bland annat spelade han två VM-turneringar där han på 16 matcher svarade för fyra mål och totalt tolv poäng. 

Resan började i Boliden i Skellefteå Kommun. En ort som är mest känt för att Albert Pettersson 1924 fann guldmalm på Fågelmyran, vilket lade grunden till företaget Boliden AB. Men orten har även en stark idrottskultur. 

– Idrotten var stor i Boliden och är fortfarande. Det är ett litet gruvsamhälle där det fanns fotboll, hockey, tennis, bordtennis… Fotbollen och hockeyn är nog största sporterna där, berättar Fredrik Warg då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom på ett hotell i centrala Stockholm på kvällen efter att han spelat in Studio Oddset med Måns Karlsson och Mikael Tellqvist.
– Vi höll på med allt. Pingis hemma i garaget, tennis… Farsan (Leif Warg) spelade hockey i Boliden som då spelade i gamla Division 2. Dessutom har jag en storebror, Johan. Han är tre år äldre och som började spela hockey. På den vägen började jag hänga med till ishallen. 

Fredrik Warg spelade även fotboll under uppväxten. 

– Jag fastnade inte för det. Ett tag var jag målvakt. Jag skulle på något länslagsläger då jag var 14-15 år, men, jag hoppade av dagen innan eftersom lägret skulle vara på en grusplan. Att vara målvakt på grusplan var inget roligt säger förra fotbollsmålvakten (!), med ett skratt. 

En av hans kusiner är tidigare NHL-spelaren Jonathan Hedström. Dom båda hade mycket kontakt med varandra under uppväxten även om Hedström är två år äldre. 

– Vi växte upp ganska tajt eftersom vi även var tajta med hans mormor och morfar. Det gjorde att vi hängde mycket med varandra. Nu är han två och ett halvt år äldre än jag, men vi hade många gemensamma kompisar. 
– Jonte var med på mycket landhockey och det var också väldigt mycket hockey i ishallen. Vi hoppade upp på cykeln eller sparken och åkte till ishallen. Var den låst så bodde vaktmästaren bredvid så vi fick mycket is-tider i hallen. Dessutom, alla is-ytor vid sidan om, naturisar och ute-rinkar. 

Är det fortfarande mycket hockey i Boliden?
– Dom mindre föreningarna krigar hårt och jag tror, tyvärr, att många spelare söker sig alldeles för tidigt till större klubbar. 
– Klart att finns det inte tillräckligt många spelare i ett lag på en mindre ort är det svårt att bedriva någon verksamhet. Jag vet att Boliden har slagit ihop flera åldrar för att få ett lag. 
– Jag kommer ihåg att även jag ibland spelade med dom som var ett år äldre, men även med brorsans lag då dom saknade folk. Jag var med där och blev överkörd, men det härdade det också. 

DEBUTERADE SOM 14-ÅRING

Fredrik Warg var endast 14 år då han debuterade i Division 2 för Boliden. 

– Det låter galet och jag minns hur nervös jag var. Då spelade Boliden i det som idag är ettan. Något år kvalade man uppåt. Det var full ishall. Spelarna där blev som idoler och första förebilder för mig. Speciellt en back, Åke Berglund, som är en riktig legendar. Jag höll på att säga att han spelar hockey ännu, men han gjorde väldigt många säsonger och spelade både hockey och fotboll. 

I laget spelade storebror Johan Warg. 

– Exakt. Han spelade något år då jag var med, men jag flyttade ifrån Boliden ganska tidigt.
– Det började med att jag var med och tränade. Först spelade jag i något B-lag i en utvecklingsserie där vi mötte vuxna 

Du är relativt lång nu, men var du det redan som 14-åring?
– Jag var ändå hyfsat stor. Debuten tror jag var mot Malmberget borta (Vinst Boliden 7-3). Jag tror till och med att jag lyckades göra mål i den matchen. 
– Hockeyn var stor där uppe och det var många hårda matcher mot lag som Lycksele, Arvidsjaur och så vidare. 

Trots att Fredrik Warg fortfarande spelade i lilla Boliden plockade förbundskaptenen Stefan Bergqvist ut honom till spel med det som då hette pojklandslaget. På sex matcher svarade han för fem mål och totalt sju poäng. 

– Herregud vilket stort steg det var från att hängt i Malmhallen hemma i Boliden. Först var det TV-pucken. Sedan fick jag åka på dom här olika lägren. Det var att åka till Bastuträsk och hoppa på nattåget till lägren i Örebro och var det nu var. 
– Det här växte jag väldigt mycket av och det var ett jäkla äventyr. Helt plötsligt damp det ner ett brev i brevlådan hemma där det stod att jag var uttagen i pojklandslaget. Jag tog mig snabbt hem från skolan då jag fick höra att jag fått post. Det fanns inga mobiltelefoner då inte. 
– Nu är det färre spelare från mindre klubbar. Det är också vad jag menade då jag sa att killarna lämnar tidigare idag. Kanske måste det vara så med tanke på den satsning som är, men då var det väldigt många med från mindre klubbar innan dom började på hockeygymnasier. 

Sju poäng på sex matcher…
– (Skratt) Jag tror första turneringen var i Borås. Vi mötte bland annat Danmark och Norge. Deras spelare var två år äldre. Finland var det tredje laget. 
– Första matchen gick så där. Jag var ganska blyg och tog inte för mig. Så har det alltid varit, att det tagit ett tag att hitta min plats i gruppen. Jag kommer ihåg att farsan sa till mig att slappna av och köra. Det gick bra och jag fick något pris som turneringens bästa spelare. 

FLYTTADE TILL Ö-VIK 

Inför säsongen 1995/96 valde Fredrik Warg att lämna Boliden för att gå på hockeygymnasiet i Örnsköldsvik och då spela för MoDo. 

– Hela den här grejen med MoDo, alla som kommit fram där ”Foppa” (Peter Forsberg), (Markus) Näslund och så vidare gjorde att det blev som ett favoritlag. Jag följde MoDo dom förlorade SM-finalen mot Malmö. Jag kommer ihåg att jag även var nere och kollade på någon match där. 
– Jag ville till MoDo och dom rikstäckande hockeygymnasium då fanns bara i ”Ö-vik”, Göteborg och Västerås. Det var en dröm att få komma dit. Dessutom hade jag flera kompisar från Pojklandslaget som skulle gå där och som var från ”Ö-vik”. 

Även Skellefteå ville få talangen från Boliden till sitt hockeygymnasium. 

– Jo, så var det. Dom var på mig redan då jag var liten. Farsan är en inbiten Boliden-fantast och för mig var det jättebra att vara kvar där och spela hockey istället för att flytta in till Skellefteå. Alltså en större klubb då jag var så pass ung. I Boliden fick jag, som sagt var, spela med hur många lag som helst. 

Givetvis blev det en stor omställning träningsmässigt att flytta från Boliden till en elitklubb som MoDo var och är.

– Det var en chock (skratt). Jag märkte det redan då jag var på läger med Pojklandslaget. ”Dom här har tränat annat än fotboll, tennis och landhockey”. Det är bara att erkänna att jag var en lång bit efter fysiskt. 
– Sedan hade jag mycket med mig från det att jag spelat med äldre och seniorhockey, som att tänka snabbt. Spelsinnet utvecklades av det. 
– Jag hade en väldigt lång bit fram fysiskt, men idag kan jag också se det som lite charmigt. Jag kom bara dit för att spela hockey…
– ”Vad är det där?”
– ”En skivstång”
– Jaha…”

Hur var det socialt att flytta till Örnsköldsvik?
– Väldigt jobbigt första tiden. Räddningen var att jag hade träffat många av killarna tidigare. Jag tror att vi var elva, tolv killar som hade varit med i Pojklandslaget året innan som skulle gå i samma klass. På så vis var det en otrolig kvalité. 
– Med Pojklandslaget bodde jag alltid med Niklas Nordgren så jag var såklart mycket hemma hos honom. Men att gå från pojkrummet hemma i Boliden till att helt plötsligt sitta i en egen lägenhet, laga mat och tvätta var en väldigt stor omställning. 

Hur supportade MoDo dig och övriga ditflyttade juniorer vid den här tiden?
– Vi fick plocka ut matlådor via hockeygymnasiet. Sedan bodde vi bredvid varandra. Antingen i samma hus eller på andra sidan vägen. Vi tog helt enkelt hand om varandra. Dessutom var det många som var från stan vilket gjorde att man kände en trygghet. 
– Vi var flera som flyttade in samtidigt, Pär Styf, Andreas Byström, Jörgen Roos, Henrik Söderqvist… Även dom som var ett år äldre bodde i samma hus. 
- När jag väl kommit över det jobbiga var den här tiden fruktansvärt kul, men första veckan ringde jag nog hem några gånger och var väldigt ledsen eftersom jag kände mig ännu mindre än vad jag var. 
– Vår ålderskull växte ihop. Än idag träffas vi en dag på sommaren. Varje år sedan vi gick ut gymnasiet är det någon som styrt ihop en samling och vi har aldrig varit under tio personer. 

Det kom även två killar från Järved och tog plats i samma juniorlag som Fredrik Warg, bröderna Daniel Sedin och Henrik Sedin. 

– Dom var med i TV-pucken ett år innan så jag visste vilka Daniel och Henrik var. Då gick dom inte på hockeygymnasiet, men var med i juniorlaget. Båda var otroligt skickliga och bra på allt och är det ännu idag, skolan, fotboll… Allt dom gjorde. Helt plötsligt är dom nu riktigt bra på att springa. Hade dom valt fotbollen, Skeleton eller något annat så hade dom varit bra på det.
– Deras resa är imponerande och vilka fantastiska killar det är med fötterna på jorden ännu idag. Klart att jag såg ganska snabbt att det var exceptionellt det dom presterade. 

Blev det en besvikelse att få åka till Örnsköldsvik säsongen 1998/99 i stället för att få en plats i MoDo:s elitserielag?
– Det var efter gymnasiet. Många av oss fick träningskontrakt med A-laget eftersom flera i 79-årskullen var ganska bra. Jag visste ganska tidigt att jag inte skulle ta en plats. Det är var dessutom året vi gjorde lumpen på I21 i Sollefteå, idrottspluton. Vi var många hockeykillar, men även Björn Ferry och Björn Lind var där.
– Men nej, det var ingen besvikelse. Vi var några som gick till ”Ö-vik Hockey” och det var kul att spela i Division 1. 

”FÖRMODLIGEN VAR JAG FÖR DÅLIG”

I laguppställningen från Wargs säsong i Örnsköldsvik hittar vi namn så som Henrik Gradin, Emma Söderbergs pappa Ove Söderberg, Mikael Pettersson, Niklas Nordgren, målvakten Anders Näsström, Pär Styf, Marcus Karlsson med flera. 

– Vi gjorde det bra för att var en så liten förening. Det var kul att åka runt med det laget och vi hade roligt tillsammans utanför rinken också. Jag tror det var nyttig för oss också. 

Inför säsongen 1999/00 återvände Fredrik Warg till MoDo och blev kvar till och med säsongen 2004/05, men fick det aldrig att riktigt lossna poängmässigt. Bästa säsongen gjorde han 2003/04 då han på 41 matcher svarade för sex mål och totalt 15 poäng. 

– Förmodligen var jag för dålig, säger Fredrik Warg som spricker upp i ett leende innan han fortsätter:
– När jag kom till MoDo fick jag direkt spela med J20-laget eller A-juniorerna som det hette då och nästan inte alls med dom i min egen ålder. Jag fick hela tiden lära mig att spela med äldre och många trodde nog då att det skulle vara enklare att slå sig in i A-laget då, vilket jag trodde själv också. 
– En stor del kan ha varit den här fys-biten, att jag hamnade så pass långt efter. Jag gjorde allt för att kämpa mig i kapp och det var nog tur att jag är så tjurig. 
– Att det sedan inte lossnade poängmässigt hade nog också att göra med att jag var hård mot mig själv. Jag hade höga krav och var aldrig nöjd. 

Du lånades ut en sväng till Björklöven och två till Sundsvall, skapade det här oreda i din utveckling, att du inte fick lugn och ro?
– Nej. Sundsvall var direkt efter sommaren. Jag spelade där från september till direkt efter jul eller om det var i slutet av januari. Då ville MoDo ha hem mig för att spela där i slutet av säsongen. 
– Att spela med Sundsvall var också hur nyttigt som helst. Jag och Niklas Nordgren åkte dit och det var hur kul som helst att flytta till Sundsvall och spela för Sundsvall Hockey. Det var allsvenskan. Timrå var också med där och det var väldigt bra matcher. Där gick det ganska bra och det började röra på sig för mig i seniorhockeyn. 
– MoDo trodde på mig ändå och lät mig vara med. Jag gjorde det helt okej, men tog aldrig det där stora steget då. 

Det blev trots allt två SM-finaler med MoDo för Fredrik Warg, 2000 och 2002. 

– Det var grymt kul att få vara med. Sedan var jag ingen stöttepelare i det laget. Ibland spelade jag och andra gånger inte. 
– Vilket lag vi hade då vi förlorade mot Djurgården i final. Globen var fullsmetad av fans, men så var det även hemma i lilla Kempehallen. Det här var mäktigt. 

”ALLT LOSSNADE FÖR MIG I TIMRÅ”

Inför säsongen 2005/06 valde Fredrik Warg att lämna MoDo för spel med Timrå. 

– Säsongen 2003/04 hade det börjat röra på sig lite för mig i MoDo och jag kände att jag hade kämpat mig in i elitserien på riktigt. Sedan blev det en lockout-säsongen 2004/05. Då rasade in spelare från hela världen. 
– Vi hade ett riktigt stjärnlag och var väldigt många spelare. Samma sak var det där för mig, att jag var ut och in i laget. Jag tror vi hade fem eller sex kedjor. Det var Sedinarna, Markus Näslund, ”Foppa”, (Alexander) Steen… 
– Jag fick chansen och i första matchen spelade jag med ”Foppa” och Andreas Salomonsson. Så här i efterhand hade jag hoppats på att jag skulle slappnat av och kört, men jag klarade inte av den pressen. Efter den säsongen ville jag testa något nytt.

Då hörde Timrås sportchef, Kent “Nubben” Norberg av sig till Fredrik Warg. 

– Det stod faktiskt mellan Timrå i elitserien eller Skellefteå i allsvenskan. Jag ville ge det här med elitserien en chans till. ”Nubben” ringde. Samtidigt hade jag Niklas Nordgren i Timrå som är en bra kompis så jag och Mattias Wennerberg drog dit den säsongen. 
– Allt lossnade för mig i Timrå. Jag kände redan i april, maj då vi började träna tillsammans att det var en otroligt tajt grupp, men också en liten annan träning redan på sommaren. Målet var att göra mig snabbare och orka mer så då lade vi fokus på det. Det blev som en nytändning för mig. 
– Jag har ”Nubben” att tacka för mycket, men även Thord Johansson som var fys-tränare där. 

Du fick tidigt ett stort förtroende från Kent ”Lill-Kenta” Johansson som var tränare.  
– Ja, absolut. Jag fick chansen direkt och jag tycker att det gick bra ganska snabbt. 
– Jag tycker ”Lill-Kenta” var skön som coach. Han gav oss förtroendet. Innan för ramarna fick du göra nästan vad du ville. Hamnade du utanför ramarna, som jag kunde göra ibland, var han snabbt framme och knackade mig på hjälmen ”skärp dig nu”.
– Det här var hur nyttigt som helst för mig och det var otroligt kul att det blev en sådan skjuts den säsongen. 

”VÄLDIGT STORT ATT SPELA VM”

Det blev 13 mål och totalt 22 poäng på 49 matcher redan under första säsongen. Hans fina spel tog honom hela vägen till spel i Tre Kronor. 

– Jag var först inte med i truppen. Tre Kronor skulle spela en match i Timrå (mot Slovakien). Det här var i februari. Då blev det någon skada. Man tog då in mig så det var bara att köra. Allt gick så himla fort. Jag var 26 år då så det är aldrig för sent att… 
– Idag ska allt gå så fort. Du ska vara som bäst när du är 17 år och ska ha spelat i landslaget när du är 22. Men allt behöver, som sagt var, inte gå så fort.
– Det var mäktigt att dra på sig Tre Kronor-tröjan och se hur det fungerade där. Jag var lite blyg där också, men lyckades göra mål i den matchen (2-0 målet på Karol Krizan). Sedan fick jag vara med under hela den säsongen. 
– Vi åkte ut tidigt med Timrå så jag fick vara med och träna med Tre Kronor inför VM. Plötsligt var jag i Riga, men blev aldrig anmäld och efter en vecka fick jag åka hem. ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) var också med där och blev anmäld in i turneringen. Sedan kom Detroit-killarna. Tre Kronor vann VM-guldet 2006 i Riga. 

Vid VM 2007 i Ryssland kom så chansen för Fredrik Warg att debutera. 

– Jag kände mig ganska trygg, hade spelat mycket i Euro Hockey Tour-turneringarna och fått ett ganska stort förtroende. Klart det var stort att komma med i en VM-trupp. Första matchen satt jag på läktaren och sedan fick jag chansen mot Lettland. 
– Jag hade under uppväxten suttit hemma och kollat och hejat på Tre Kronor med morfar och farsan. Nu fick jag själv representera Sverige i ett VM. Det tyckte jag var väldigt stort. 
– Det jag kan känna så här i efterhand är att det var svårt att njuta när jag var mitt i det. Många som har spelat eller varit tränare sa till mig att ta chansen här och nu, njut, men jag var så fokuserad för att kunna njuta.

Både vid VM 2007 och 2008, vilket var Fredrik Wargs två VM-turneringar, förlorade Tre Kronor bronsmatcher mot Finland. 

– Två fjärdeplatser så jag brukar säga att jag inte är någon vinnare, säger Fredrik Warg med ett snett leende. 
– Klart att jag hade velat haft en medalj då jag spelade ett VM, men det är inget jag ligger sömnlös över. Alla som hamnar i sådana här situationer gör allt, vilket vi gjorde, men vi räckte inte till. Sedan är det småmarginaler. 

Du måste ändå ha växt som hockeyspelare av att fått dom här chanserna?
– Ja, det gjorde jag. Året efter (2008) gick VM i Quebec och vi spelade på liten rink, vilket var väldigt kul. Vi mötte Kanada i semifinal och det var fullt drag på läktaren.  

Ni hade Bengt-Åke Gustafsson som förbundskapten, hans ledarskap var väl inte alldeles olikt det ”Lill-Kenta” Johansson stod för i Timrå?
– Dom hade en hyfsad likande filosofi med hockeyn där dom lämnade ganska mycket ansvar till spelarna inom vissa ramar. ”Bengan” vann både VM och OS-guld 2006. 
– Under åren jag var med i Tre Kronor hade vi en stomme som hela tiden var med. Det var inte alltid att jag var med, men Jörgen och Kenny Jönsson var alltid med, ”Mange”Johansson, Johan Davidsson, Stefan Liv. Det fanns en lite stomme där som det inte riktigt finns idag, men vi blev en tajt grupp där också. Jag utvecklades absolut som spelare att vara med där. 

Är du besviken över att det inte blev några mer VM eller OS för dig?
– OS… (Skratt) Det var mer ett stående skämt bland kompisarna. Jag kommer ihåg att jag och Niklas Nordgren sa att vi skulle sikta på OS när vi visste att det skulle vara NHL-proffs med. 
– Jag tror inte jag varit riktigt nära att komma med till något annat VM. Det är väl 2006, men jag var så pass grön. Jag är mer förvånad över att dom tog med mig till Riga. Samtidigt var det kanske just därför, eftersom dom visste att jag kunde vara där och träna. Sedan kom ”Z” (Henrik Zetterberg)…
– Jag brukar säga till ”Z” ”halva den där medaljen är min”, skrattar Fredrik Warg och fortsätter:
– Tre Kronor kanske inte heller hade vunnit om inte han kommit med.

”ANDRA SÄSONGEN SJÖNK IHOP TOTALT”

Efter två säsonger i Timrå valde Fredrik Warg att återvända till MoDo.

– Framför allt har jag en dotter i ”Ö-vik”. Jag ville komma närmare henne och bli enklare socialt. Då åkte jag tillbaka. 

Per Svartvadet, Mattias Timander, Niklas Sundström, Magnus Wernblom, Hans Jonsson, Per Hållberg, Mats Zuccarello… Raden av stjärnor i det lag han kom till kan göras lång. 

– Vi hade ett riktigt bra lag. Jag skrev tre år, men vara bara där två. Klart att jag hade en förhoppning om att det skulle gå bättre för mig själv. 
– Första säsongen gick det ändå ganska bra. Det var samma säsong som VM i Quebec, men konkurrensen i MoDo var nog hårdare än jag trott med ”Susse”, Svartvadet och så vidare för att spela högt upp i hierarkin. 
– Efter år två tänkte jag ”viken väg ska jag gå?” Jag hade ett bra snack med Erik Holmberg (sportchef i MoDo) och vi kom överens om att gå skilda vägar och det var inget kaos i det. 

Ni hade först Harald Lückner och sedan kom Harri Rindell in som tränare i MoDo.
– Jag kom dit säsongen efter MoDo hade vunnit. Harald hade coachat hem SM-guldet och hade nästintill kvar alla centrar. På så vis blev det en jäkla konkurrens. Jag fick verkligen chansen och sedan var det upp till mig själv. 
– Första säsongen gick det ganska bra. Jag fick spela VM samma år och vara med i landslaget. Det var andra säsongen som det sjönk ihop totalt. Den svängen i MoDo kunde såklart gått bättre, men det var en tuff konkurrens och elitverksamhet så mycket som måste klaffa. 

Var det skillnad att få in Harri Rindell som coach?
– Harri är en lugn, skön och fin människa. Samtidigt är det en kontrast mellan svensk och finsk hockey. Samma där, att det var upp till mig. 

Under andra säsongen var även Peter Forsberg in och spelade tre matcher. 

– Jo, han var in och testade. Det är helt sjuk vilken jäkla spelare. Fast han var halvt skadad var han dominant. Säsongen efter gick jag till Skellefteå och då spelade Peter kvar i Modo. 

”BLEV MÅNGA SÖMNLÖSA NÄTTER”

Blev det ”hem” till Skellefteå.
– För det första hade jag och ”Ecke” (Erik Holmberg) ett bra samtal. Det var heller aldrig några ”hard feelings”. Sedan blev det ”hem” till Skellefteå. Det blev en nystart och Skellefteå höll på att etablera sig. 
– Vilken anda det var och är i föreningen, ”framåt ska vi, så här ska vi träna och det här ska vi göra tillsammans.” Gruppen blev hur tajt som helst och det behövde jag absolut där och då. Framför allt var det väldigt kul och vi ställde höga krav på varandra, både spelare och föreningen. 
– Vi tränade som svin på somrarna med Stefan Thomson som nu var med skidlandslaget på OS. Det var också väldigt nyttigt för mig. Han hittade verkligen delar hos mig att jobba på. 

Du måste ändå vara nöjd hockeymässigt med tiden i Skellefteå?
– Ja, det är jag absolut. Mycket går man tillbaka till känslan. Grupperna vi hade där var fantastiska. 
– Andra säsongen började det komma upp lite yngre killar. David Rundblad, Tim Erixon, Adam Larsson, Oscar Lindberg och Melker Karlsson började nosa på A-laget och körde arslet av oss äldre. 
– Just mentaliteten i föreningen, att man var där för att vinna, var speciell. Sedan tog det ett tag innan Skellefteå vann SM-guld, men jag kände tidigt att det fanns alla möjligheter till det. 

Kände du redan då att det fanns ett driv som kunde leda till en storhetstid?
– Ja, det tycker jag…

Här tappade MoDo som elitlag i slagkraft samtidigt som Skellefteå växte.

– Precis. Det är intressant. Skellefteå har gjort mycket bra och gör så fortfarande. 
– Det Skellefteå gjorde bra? Man pratar ofta om att hitta en röd tråd i föreningen, vad man står för, hur man vill spela sin ishockey och ha ett lag utefter det, försöka få med alla på det. Jag upplevde klubben som stark och det fanns ett lugn. ”Det här är Skellefteå AIK och det här står vi för”. Sedan har det utvecklats under åren. Samtidigt fick Skellefteå AIK med sig hela stan och kommunen. 

Efter två säsonger i Skellefteå flyttade Warg till Dinamo Riga som spelade i KHL.

– Under min andra säsong i Skellefteå gick det som bäst. Vi hade Jocke Lindström, Mikko (Lehtonen)… Då började komma lite intressen från Ryssland. Jag var ändå över 30 år då. 
– Det blev många sömnlösa nätter där jag låg och tänkte på hur jag skulle göra. Jag visste vad jag hade i Skellefteå samtidigt som det skulle vara ett äventyr att åka till Riga och testa det. Till slut bestämde jag mig för att ta chansen. 

FLYTTADE TILL KHL

På 49 matcher i Dinamo Riga svarade han för tio mål och totalt 17 poäng. 

– Jag trivdes bra och tyckte att det var spännande. Jag åkte dit samtidigt som Björn Melin vilket var en trygghet. Vi hade spelat med varandra i landslaget, men jag kände honom inte jättebra innan. Det gick ganska fort att lära känna varandra bra och man blir tajt när man är där. 
– Det var en helt annan kultur, hur man tränade, men också bara det här med att leva i ett helt annat land. Det var häftigt och jag märkte att jag även växte som människa. 

Fanns det stora pengar i KHL redan vid den här tiden?
– Ja, men Dinamo Riga där jag spelade är ingen stor klubb i KHL. Det var såklart ändå mer pengar där än vad jag tjänade i Sverige, rena nettopengar.

Hur upplevde du att bo i Riga?
– Det var jättebra. För letterna är hockey nationalsporten. Det var alltid fullt på matcherna så det var riktigt häftigt. Vi var ett mittenlag som kravlade oss till slutspel.
– Letterna älskade verkligen sin hockey och Dinamo Riga. Det har vi sett även på VM där Lettland alltid har haft fantastiska fans. 

Hade du chans att vara kvar i klubben ytterligare en säsong?
– Tyvärr blev jag skadad i slutet av säsongen. Då började det krångla med magen. Dom hittade inte riktigt vad det var för fel. Det hade börjat redan i Skellefteå, men kom tillbaka i slutet då jag var i Riga och jag kunde bara en slutspelsmatch. Även om jag trivdes i Riga, som är en jättefin stad, var det mycket resor. 
– Det blev en tuff start då Stefan Liv omkom i flygolyckan. Stefan hängde med alla då han var med i Tre Kronor och var hur snäll som helst. Såklart tyckte jag att jag var hyfsat nära. När vi sågs var det som att vi aldrig varit ifrån varandra. En väldigt enkel människa. 

”KRÖP FRAM EN ÅNGEST I KROPPEN”

Fredrik Wargs lagkompis Björn Melin var barndomskompis med Stefan Liv. Dom båda hade växt upp tillsammans. 

– Det var riktigt tufft då det hände. Liga starten bromsades upp en vecka…

Blev du själv rädd för att flyga inom Ryssland?
– Klart att jag tänkte ”är det värt”. Vi pratade mycket om det inom laget. Dom som varit med länge hade aldrig varit nära att det skulle hända något och så vidare. 
– Jag kommer ihåg då vi skulle åka till första matchen. Vi skulle åka till Kazan en vecka efter olyckan. Vi åkte ut till flygplanet som var ett exakt likadant som det som kraschat. Då kröp det fram någon slags ångest i kroppen hos på mig och Björn. 
– Björn var såklart inte i sitt bästa jag eftersom han hade förlorat Stefan. Vi stod kvar längst i bussen. Hur skulle vi göra? Skulle vi åka med? Till slut klev vi på planet. Under året gick det ändå bra och var aldrig några problem. Efter det hade vi alltid Air Baltic när vi reste till matcherna.
– Det blev ett lärorikt år både hockeymässigt och som människa samtidigt som det gick bra för mig fram till jul. Allt var hur kul så jag tyckte att det var häftigt. 

Det blev alltså ingen fortsättning för Fredrik Warg i KHL utan sent omsider blev det klart med spel i Sverige. 

– Det blev klart med Rögle långt in på sommaren. Kontraktet hade gått ut och jag hade opererat mig för magmuskeln och höftböjen. Jag hade, som sagt var inget kontrakt under sommaren, men till slut föll valet på Rögle.                  
– Rögle skulle bygga något nytt och vi var många som kom utifrån. I början trivdes jag hur bra som helst, men det gick fruktansvärt dåligt. Framför allt för mig själv. Jag var där för att vara en av dom som ledde laget, men jag blev skadad tidigt på säsongen. Magen gick sönder och jag spelade bara 34 matcher. 
– Jag kände skuld samtidigt som jag försökte kämpade mig tillbaka och köra hårt. Vi fick inte till det spelmässigt heller. Där kan jag vara besviken på mig själv, att jag inte presterade bättre och kunde ge tillbaka. 
– I kvalserien skulle jag in och spela igen. Vi mötte Västerås i första matchen. Jag tror att vi låg under med 1-0 i slutet av matchen och jag skulle i sista sekunden skjuta pucken mot mål. Då fick jag en tackling så jag fastnade i sargen och bröt handleden. Då var det jävligt tufft för mig, laget och föreningen. 
– Jag är imponerad över den resa Rögle gör nu och det har känts att det alltid funnits möjligheter för klubben och det är en fantastisk hockeykultur i Ängelholm, fansen… Det finns verkligen medel för att göra det Rögle gör nu.

Säsongen 2013/14 inledde Warg i tyska Ingolstadt.

– Jag trivdes inget bra i Tyskland. Varken med hockeyn eller utanför. Det var väldigt mycket tid för mig själv. När jag sedan visste att fanns intresse kände jag att jag ville börja om. Jag måste få känna att hockey är kul. 
– Då fick jag chansen av (Michael) Sundlöv i Brynäs. Jag kom dit, fick spela i en fjärdekedja och det var hur roligt som helst. Där fick jag spela med juniorerna (Adam) Brodecki och Alexander Lindgren. 
– Brynäs hade redan sitt lag. Jag sänkte förväntningarna och kraven på mig själv. Mina egna krav på mig själv har varit min största motståndare under karriären. Då bestämde jag mig för att nu skulle jag bara ha kul med hockeyn och spela två år till efter den säsongen. 

NACKSKADAN SATTE STOPP

Det blev totalt 17 matcher och två mål för Fredrik Warg i Brynäs-tröjan. 

– I början gjorde vi inte så många minuter, men vi kämpade oss in i matcherna och fick mer och mer förtroende. Jag trivdes bra och det var ett skönt lag. Sedan smäller det och då är det över, säger Fredrik Warg som tystnar en stund och tittar ut genom fönstret över Norra Bantorget där mörkret lagt sig. 
– Det var ett jävla konstigt sätt att sluta på och så typiskt när man börjat tycka hockeyn är kul igen. 

Vad minns du av själva smällen?
– Egentligen var det ingen farlig smäll. Jag fick en passning i mittzonen som jag tappade lite grann. Samtidigt tappade jag skäret och flög fram. Då kommer det en kille och tacklar mig så jag flög in i honom med hjässan. Det blev tvärstopp och allt svartnade. 
– Spelet fortsatte. Jag ställde mig upp och åkte till båset. När jag satt i båset började det krampa i nacken och på sidan. Då var det bara att gå in i omklädningsrummet. 

Förstod du redan där och då att allt var över?
 – Nej, i början tänkte jag mest att jag haft nackspärr tidigare och ont i nacken. Det tog någon dag innan man röntgade mig. 
– Huvudet ligger på en kota som är skålad. Det där sprack här uppe…, säger Fredrik Warg som pekar längst sidan av huvudet innan han fortsätter:
– Jag började förstå att det kanske var något som var fel eftersom det kändes som jag fick en kniv i nacken då jag rörde på huvudet. Allt gick ganska fort efter att jag varit på röntgen som var dag tre. Då kastade dom på mig en nackkrage som jag skulle ha i åtta veckor. 
– Jag trodde att om vi går långt i ett slutspel så kan jag kämpa mig tillbaka. Då var jag hemma i Ö-vik och satt på cykeln med nackkragen varje dag nere på gymmet och hade en bild över att jag skulle spela, men nu blev det inte så.

Under sommaren började Fredrik Warg ändå känna sig helt okej. 

– Att träna på själv och på gym gick bra, men på hösten skulle jag gå på is med Örnsköldsvik Hockey, som spelade i ettan, för att känna hur det skulle kännas. Ibland gick det bra och andra gånger sämre. 
– När det gått bra att träna kände jag mig redo, men ibland kunde jag inte ens träna på en vecka eftersom jag var lite yr och hade ont. Till slut förstod jag att det här aldrig skulle gå eftersom man utsätts för så konstiga situationer i hockeyn. 

Sa läkarna någonting om att du inte skulle spela någon mer hockey?
– Ska jag vara ärlig är jag väldigt tjurig ibland så jag har svårt att lyssna på sådant. Man tycker det ska funka. 
– Jag kommer ihåg att dom sa det kunde bli svårt att komma tillbaka för kontakterna, tacklingarna eller ytterlägena där du får smällar. Det blir lite Whiplash hela tiden. Dom hade väl rätt i det. 

När tog du beslutet att det var över?
– I november 2014.

”VEM FAN ÄR JAG NU?”

Växte beslutet fram eller var det vid ett specifikt tillfälle som du kände att det var över?
– Det växte fram. Klart att jag tänkte då jag tränat där en vecka, gick fullt med tacklingar och när jag då kom hem, satte mig i soffan och fick lägga ner huvudet för att se en film, då förstod jag att spela hockey kanske inte skulle funka. 
– Det gick någon dag då jag inte kände någonting. Jag testade igen och det gick bra, men sen fick jag samma problem igen och till slut orkar du inte heller. Det är kanske kroppens sätt att säga till hjärnan att det inte fungerar. 
– Det blev ett väldigt tråkigt slut. Helst efter tiden i Brynäs. Även om det inte gick så bra för laget hade jag fått komma in där mitt i säsongen och kände att jag bara skulle ha kul med det här gänget. Jag hade sänkt mina egna krav. 

Kan du idag känna en sorg över att det blev den avslutning på karriären som det nu blev?
– Ja, det kan göra. Framför allt i början. Jag hade velat ha det här att det är en match kvar och jag kunde räkna ner själv. ”nu är det snart slut”. Allt det där togs bort och det blev ”hockeyn är borta, vem fan är jag nu, vad ska jag göra?” 
– Vissa vet var dom vill göra efter karriären, men jag har alltid varit sådan att jag fokuserat på det jag håller på med. 

Vem blev du?
– Bra fråga… Såklart var det några som var på mig och ville att jag skulle komma in i hockeyn som juniortränare eller något, men jag kände att det skulle vara kul att göra något annat utanför hockeyn. 
– I december ringde TV4:s säljavdelning i Norrland. Först sa jag nej.
– ”Jag är ingen säljare”
– ”Vi kan väl ses i alla fall?”
– Till slut hoppade jag på den utmaningen, vilket är det bästa jag gjort. Jag hoppade direkt från hockeyn in i en säljvärld. Fick en internutbildning på TV4 och jobbade som säljare enbart för den lokala masten i Ö-vik. Jag jobbade där under 13–14 månader och det var bästa som kunde hända. 
– Det här var något helt annat än hockeyn. Jag hade säljansvar och var den som skulle driva processen och ringa till kunderna. Som hockeyspelare behöver du inte driva några säljprocesser. Du har ditt schema när du ska käka, in i bussen och sedan ska du ut på isen och prestera, vilket också är väldigt tufft och det ställs hårda krav.
– Här blev det en helt annan grej. Jag kommer ihåg då jag första gången skulle lyfta telefonen och ringa upp ett företag ”Hej, jag ringer från TV4 och vi håller på med det här och det här…” Första gångerna lade jag på innan signalen gick fram, säger Fredrik Warg med ett leende.
– Det var nyttigt för mig att gå från hockeyvärlden till att driva processen mot kunder.

”KÄNDE ATT JAG KUNDE GÖRA NÅGOT ANNAT ÄN HOCKEY”

Fredrik Warg förstod ganska snart vad Tom Brander på TV4 var ute efter då han plockade in den då före detta hockeyspelaren i sitt säljteam.

– Människor från elitidrotten har ett inre driv som kunde klara av det jobbet om man hoppade på chansen och tog den. Nu ska det såklart också mycket till att man gör det. 
– Jag tror vi har väldigt mycket gratis i en säljvärld. Man är van vid höga krav, målsättningar och har ett driv. Jag satt själv på ett kontor i Ö-vik och hade ingen chef där. Han satt i Sundsvall. Det dom såg var mina siffror. Allt hängde på mig. Jag fick ta det ansvaret och driva den processen. Det växte jag väldigt mycket. Att TV4 och Tommy gav mig den chansen… Jag har sjukt mycket att tacka dom och hela det säljgänget för. 

Är det också anledningen till att du är där du är idag?
– Ganska mycket i alla fall. Nu är jag inte i säljbranschen, men jag vaknade upp och kände att jag kunde något annat än hockey.   

Du har sagt att du är blyg och tillbakadragen, men idag sitter du i Studio Oddset sändningar.
– Ja, exakt (skratt). Det började nog redan sista året i Skellefteå då vi började göra grejer med kameran för lokal-TV. Jag har väl också gillat att synas på något sätt inom rimliga former som jag får kontrollera själv. 
– Jag har höga krav på mig själv, men ibland måste jag även klappa mig själv på axeln när jag klarat av något. Det är lätt att fastna i att man bara är hockeyspelare.

Är du bra på att klappa dig själv på axeln?
– Nej, det är jag väldigt dålig på, men jag tvingar mig till det ibland. 
– Idag har jag ett eget företag som jag får att gå runt och jag kan leva på det. Skulle jag se någon annan av mina kompisar klara det så skulle jag säga ”vad duktig du är”, men man är tuff mot sig själv.  

TV: Se det senaste avsnittet av Studio Oddset