"Shit vad enkelt det är att åka runt och tackla folk”

10 maj, 08:28, 2021

Ronnie Rönnkvist Reporter

FÖLJ HOCKEYSVERIGE:

ANNONS

Åren i Nordamerika utvecklade hans fysiska spel. När Sanny Lindström återvände hem till Sverige för spel med Timrå 2002 satte han sig snabbt i respekt med sina tunga tacklingar. I artikelserien "Bilden" berättar C More-profilen om hur det var att kliva in i Elitserien med en spelstil som överrumplade motståndarna.
– På matcherna kunde jag få in två, tre klockrena tacklingar, vilket skulle bli svårare sista åren när man var medveten om vem jag var, berättar Sanny Lindström.

Sanny Lindström är backkämpen som har gått från att vara en stor profil på isen till en minst lika stor vid sidan av densamma. Han fostrades i Huddinge, men valde 1999 att testa på lyckan i USA.

Efter tre säsonger med spel i Hersey Bears, Baton Rouge Kingfish och Quad City Mallards återvände Sanny Lindström till Sverige. Valet av klubb kom att falla på Timrå.

– Jag hade faktiskt inte så mycket att välja på. Mats Hallin var min coach i Junior-VM och han var sportchef i Södertälje. När jag kom hem hade jag gjort tre operationer i knäet på två år. Efter den sista operationen spelade jag inte på tio månader. Jag var ett ganska osäkert kort då och visste heller inte själv riktigt hur mitt knä skulle hålla. Det var i alla fall mer eller mindre klart att jag skulle gå till Södertälje. Jag tänkte att det var perfekt eftersom det var i närheten av Stockholm, berättar Sanny Lindström i serien med Stickan Kennes bilder och fortsätter:
– Helt plötsligt drog sig Hallin ur i sista sekunden. Då fanns det egentligen ingenting kvar, men då var ”Lill-Kenta” (Johansson) coach i Timrå. Han ringde och sa att han visste vad jag gick för, men han kunde inte ge mig ett kontrakt eftersom man hade fullt. I alla fall ville han att jag kom upp på en tryout i Timrå.
– Året innan hade Timrå varit överlägset sist i elitserien och hade varit jättedåliga i flera säsonger innan det. Jag tänkte att ”platsar jag inte där så ska jag inte spela i elitserien.” Jag åkte upp dit på vinst och förlust, samtidigt som jag hade en och en halv månad på mig att bevisa att jag skulle ha ett kontrakt där. Redan efter en månad skrev jag ett tvåårskontrakt vilket jag var jätteglad för.
– Jag hade sex jätteroliga år i Timrå och det var väldigt tufft att lämna laget, men när jag flyttade till Schweiz kändes det ändå som ett ganska enkelt steg att ta.

Du utvecklade ditt fysiska spel mycket i USA, hur var det att komma hem till Sverige och ta med sig det spelet in i elitserien?
– Ingen visste direkt vem jag var under mitt första år i elitserien. Jag kommer ihåg att jag tänkte i början: ”shit vad enkelt det är att åka runt och tackla folk”. På matcherna kunde jag få in två, tre klockrena tacklingar, vilket skulle bli svårare sista åren när man var medveten om vem jag var.
– Mitt största problem första åren var att jag ville vara för fysisk och aggressiv. Det hade jag fått order om att vara där borta, även att jag skulle slåss om det skulle behövas. Första åren blev en anpassning och att spela mer med pucken, vilket jag inte gjort så mycket där borta.
– Första året när det drog ihop sig och alla vara friska så var jag inte mer än sjätte- eller sjundeback i Timrå. Framför allt under andra året fick jag en jättefin utveckling i Timrå och dessutom fick jag prova på landslaget det året också.

Sanny Lindström i dag. Foto: Bildbyrån/Suvad Mrkonjic

"ALLA UMGICKS MED ALLA"

Timrå var ett givet slutspelslag under åren du var där, vad var styrkan i det här gänget?
– Vi hade ett jäkla driv samtidigt som Kenta var en perfekt tränare för det här laget. Han är ingen man av stora ord, men han behövde inte vara det utan fick alla att känna sig betydelsefulla. Fast jag var sjätte, sjunde back första året fick han mig att känna mig viktig ändå. Dessutom hade vi väldigt bra isträningar. Det var tempo och mycket närkamper, så när vi kom ut till match hade vi redan tempot och mer eller mindre flög fram.
– Sedan var vi underskattade. Vi hade värvat spelare som Kalle Koskinen, Toni Koivunen och Valerij Krykov. Just Krykov hade gjort fyrtio poäng i finska ligan varje år, men det var ingen som visste vem han var. Vi hade ett ganska bra lag och sedan var det många som tog ett stort steg, tack vare Kenta, i sin utveckling. Exempelvis hade Niklas Nordgren knappt fått spela året innan när Peo Larsson var tränare. Med Kenta som tränare gjorde han redan första säsongen 43 poäng.
– Lagen som jag spelade i mina första två säsonger i Timrå är nog dom mest sammansvetsade jag har spelat i. Alla umgicks med alla och det upplevde jag som jäkligt coolt.

Fjärde säsongen i Timrå utsågs Sanny Lindström till kapten.

– Det var stort. Jag har aldrig haft som självändamål att bli kapten, men jag har alltid sett mig själv som en ledare. Jag såg det som ett hedersuppdrag och jag tackade ja direkt och tyckte att det var jätteroligt.
– Samtidigt är det en liten omställning när man ska stå i skottgluggen på ett lite annat sätt.

Efter sex säsonger i Timrå flyttade Sanny Lindström till Rapperswil i Schweiz. Där spelade dessutom svenskarna Patrik Svensson (Magnus Svenssons son), Niklas Nordgren och Christian Berglund. Det blev en stökig säsong med inte mindre än tre olika huvudtränare som kom och gick, Morgan Samuelsson, Raimo Summanen och Dave Chambers.
– Det var ett jätteroligt år. Problemet var att organisationen i Rapperswil var Kalla Anka-mässig. Vi hade tre olika tränare på ett år. Den tredje tränaren (Summanen) som kom in när det var runt en månad kvar fick sparken ganska tidigt säsongen efter. Man kan väl säga att det var en organisation och en spelartrupp som kanske inte var så jättedrivande mot att bli bättre, men alla tjänade ganska bra med pengar.
– För mig var det väldigt utvecklande som hockeyspelare. När jag skrev på sa dom att man inte förväntade sig att jag skulle göra några som helst poäng. Man ville att jag skulle vara en stark ledare och stå för en bra defensiv eftersom man redan hade spelare, alltså backar, som var duktiga offensivt.
– När jag väl kom ner fick jag spela både fem mot tre och fem mot fyra. I stort sett fick jag spela hur mycket jag ville. Så fort jag ställde mig upp i båset fick jag hoppa in. På så sätt var det ett väldigt roligt år. Jag fick komma ur min komfortzon. I Timrå visste jag att i varje boxplay skulle jag in, men här fick jag verkligen utveckla mig själv, följa med i anfallen och vara en spelare i offensiven. Gjorde jag inte poäng fick jag kritik vilket är ganska unikt för mig, säger Sanny Lindström till hockeysverige.se och fortsätter:
– I slutet av säsongen kände jag att det här inte harmoniserar för vad det jag står för. Jag ville komma till en klubb som uppskattar mig lite mer som spelare och person. En klubb som hade drivet och målet att vinna något. Jag var 29 år då och kände att jag ville vinna någonting, vilket jag inte skulle få göra där nere. Valet föll då på Färjestad.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"