"Jag kan känna att han är med mig när jag är där ute"

Efter två år i Jönköping vänder Michelle Löwenhielm hem till Stockholm.
Hem till SDE.
Hon gör det för att ge igen till klubben som gav henne en bra hockeystart på livet – där hon också får hedra sin saknade pappa.
– Pappa var född 1967. Att jag har det på tröjan är för att hedra honom samtidigt som jag kan känna att han är med mig när jag är där ute, säger Löwenhielm till hockeysverige.se.

TÄBY (HOCKEYSVERIGE.SE)

Michelle Löwenhielm är hemma igen. 

Lite så ser hon själv övergången från HV71 till SDE inför kommande säsongen. Hon lämnade det som tidigare hette Ormsta efter säsongen 2009/10. Där hade hon för övrigt AIK-legendaren Kai Nurmi som tränare. Sedan har hennes resa gått via AIK, USA, HV71, VM och OS innan hon nu ska återvända till Enebybergs Islada där allting en gång började för henne.

– Jag kommer från en hockeyfamilj. Speciellt på pappas (Magnus) sida. Farfar (Christer) är dessutom väldigt, väldigt intresserad. Pappa var tränare, min brorsa (Christoffer) och farfar var General Manager för Stocksund, men har även jobbat lite i Djurgården, berättar Michelle Löwenhielm då hockeysverige.se träffar henne för en intervju i Täby Centrum norr om Stockholm.
– Jag och min brorsa spelade mycket landhockey, men oftast blev det att han ställde mig i mål och sedan var det han som skulle skjuta på mig, skrattar 26-åringen.

Har du varit målvakt?
– Nja… Jag har provat någon gång, men det var ingenting för mig. När vi spelade landhockey var det kul att ta några bollar från brorsan, men det var ändå roligare att spela ute.

Christoffer Löwenhielm har betytt mycket för Michelle. Han åkte dessutom till Lindenwood University ett år innan hennes fyra år på University of Minnesota-Duluth tog fart.

– Han har alltid varit viktig för mig då det kommer till hockeyn, men också genom den han är. Han har varit en person jag har sett upp till och funnits där för mig hela tiden.

Christoffer och Michelle Löwenhielm.

Michelle Löwenhielm åkte över till University of Minnesota-Duluth 2014 och blev kvar under fyra år. Efter tiden på college blev det ytterligare en säsong i USA i NWHL för Connecticut Whale innan hon återvände till Sverige.

Att din bror åkte över till Lindenwood 2013, inspirerade det dig att också åka över till USA för att plugga och spela hockey?
– Jag kanske kan säga att jag var inspirationen för honom eftersom jag fick redan på två år innan att jag hade chansen att komma över på ett stipendium till Duluth.
– Han åkte över ett år innan mig, men i och med att jag visste två år innan att jag skulle åka över gjorde det nog även honom intresserad av att se vad som fanns där borta. Han var dessutom en bra hockeyspelare så det var kul att han också fick åka över.

Jag har vuxit enormt, hittat mig själv lite och jag fick verkligen vara med om ett nytt äventyr

Michelle Löwenhielm  

Åkte du själv över främst för skolan eller ishockeyn?
– Det var för kombinationen. Speciellt för tjejhockeyspelare är det viktigt att titta på framtiden. Det var dels den aspekten, dels att collegehockeyn där borta är väldigt stor och bra. Jag skulle säga att det var en dröm och att jag ville dit och spela collegehockey.

Vad har det betytt för dig som person att ha varit över och bott i USA under fem år?
– Jättemycket. Jag har vuxit enormt, hittat mig själv lite och jag fick verkligen vara med om ett nytt äventyr.
– Det var en otroligt viktig tid för både min personliga utveckling och hockeymässigt. Tiden där har varit väldigt bra för mig.

PLUGGADE KRIMINOLOGI - SKA BLI SJUKSKÖTERSKA

På University of Minnesota-Duluth pluggade Michelle Löwenhielm kriminologi.

– Jag var väldigt inne på att bli polis då jag var yngre så det var mer en fråga om vad jag tyckte var intressant och spännande. Något jag tyckte var roligt att studera. Kriminologi var en sådan grej.

Är du insatt i amerikansk kriminalhistoria nu?
– (Skratt) Lite grann… Jag kan några kriminologiska teorier, hur man jobbar lite där, psykologin, hur folk fungerar och så vidare.

Finns det något fall som du har ”nördat” ner dig i?
– Nej, inte riktigt. Jag tycker att teorierna varför det är brott på vissa ställen och inte andra, vad det är som gör att man gör ett brott, allt det där är ganska intressant, allt runtomkring.
– Jag är intresserad av människor och varför folk gör det dom gör, att dom tar besluten som dom gör. Hur den psykologigaska aspekten är med i allt och att jag är intresserad av just det kan man även se i och med jag tog en ”minor” i psykologi också.

Har du pluggat vidare inom det här yrket sedan du kom till Sverige?
– Om jag ska gå vidare som polis eller något inom det området så kommer det behövas lite mer utbildning. Nu har jag tagit en liten vändning när det gäller kriminologi även om jag tycker det är intressant.
– Jag var också inne på det här med polis eftersom jag gillar att vara nära och hjälpa folk. Trots det ska jag faktiskt gå in på en liten annan väg nu, säger SDE-forwarden med ett leende och fortsätter:
– Nu ska jag läsa till sjuksköterska. Det är lite samma sak, att jag får hjälpa folk. Jag kan tycka det är ett lite mer rörligt yrke eftersom jag då kanske även kan resa till andra ställen och hjälpa folk.

Du tycks brinna för att göra en samhällsnytta.
– Ja, jag är lite så. Jag vill gärna ge tillbaka och, som sagt var, gillar att hjälpa människor.
– Jag såg det så lite i HV71 under säsongen. Vi hade många skador och jag gillar att vara först där och se till att folk helt enkelt mår bra. Göra det jag kan även om det inte är så mycket just nu eftersom jag ännu inte har den utbildningen, skrattar Löwenhielm.

Michelle Löwenhielm.

STJÄRNSPÄCKAT LAG

Hur trivdes du hockeymässigt på University of Minnesota?
– Jag har bara roliga minnen och bra erfarenheter från den tiden även då det kommer till hockeyn. Collegehockeyn är riktigt bra. Det är ett annat spel och tänk, vilket gör att det är perfekt att få den aspekten också.
– Det var perfekt för mig att komma över dit och helt enkelt prova på något annat. Alla spelare är väldigt duktiga och bra där samtidigt som jag fick ta lite mot och medgångar vilket utvecklar dig.

Vilka omställningar upplevde du främst?
– Det blev mycket fight om platserna och det spelas, som sagt var, en bra hockey. Jag fick kämpa med att ändra lite på min spelstil, men det var även lite annorlunda hur man gjorde allt kring hockeyn. Det går inte som på räls utan det kommer vara upp och medgångar, vilket man vill ha för att utvecklas och få erfarenheter.

Man blir som en extrafamilj när man spelar tillsammans under tre, fyra år som det blev.

Michelle Löwenhielm fick spela med många stjärnnamn i Minnesota-Duluth.  

På University of Minnesota-Duluth gick även världsspelare så som Sidney Morin, Michela Cava, Lara Stalder, Zoe Hickel, Katerina Mrazova, Jessica Healey, Eveliina Suonpää och inte minst Maria Lindh och Linnea Hedin. När vi tittar på laguppställningen spricker Michelle Löwenhielm upp i ett stort leende.

– Vi har fortfarande jättemycket kontakt. Jag känner att vi alla kom varandra väldigt nära. Vi var inte bara ett bra lag på isen. Jag tycker även att vi var ett väldigt bra lag utanför isen och hade väldigt roligt.
– Jag tycker att det var häftigt att vi var så många olika personligheter med olika bakgrunder, kom från olika länder och sådana saker, men vi kom samman och hade, men även fortfarande har, väldigt kul tillsammans.
– Efter matcherna snackar man alltid med dom tjejerna och Mrazova är en av mina bättre vänner. Man blir som en extrafamilj när man spelar tillsammans under tre, fyra år som det blev. Dom håller jag såklart kontakt med för att veta att dom mår bra.

SPIKRAK UTVECKLING  

När Michelle Löwenhielm återvände till SDHL föll valet på HV71.

– Dels handlade om kontakterna jag har. En fågel viskade till mig (skratt)… Alltså Morin, som var i Linköping, sa att hon tittade på HV71 och ville komma dit. Dessutom var Healy redan där. Dom pratade bra om HV71.
– Jag kände att jag ville prova på något nytt och inte komma hem till Stockholm direkt. Se andra delar av Sverige.

Det blev två säsonger för HV71 innan hon lämnade för SDE.

– Jag skulle säga att det var två bra hockey-år. Efter första säsongen… Jag vet inte om jag vill ta upp det eftersom det fortfarande är väldigt surt. Vi är tävlingsmänniskor och här för att vinna guldet. På det sättet allt blev tycker jag inte är riktigt rätt. Sedan får man såklart ha andra åsikter om man vill.
– Jag tycker att vi är värda det guldet och jag ser det som att vi tog ett guld men vi fick inte det. Vi var Sveriges bästa lag. Slår man poängrekordet i serien, går obesegrade genom slutspelet och sedan vinner en final, då tycker jag det inte är mer än rätt att man står där som mästare. Nu tog dom det beslut dom gjorde.
– Jag tycker att vi gör det bra även den här säsongen, men nu hade vi ganska många motgångar med mycket skador och annat runtomkring som kanske gjorde det svårt att vara på samma topp som vi var säsongen innan.

Påverkade det mycket att Hanna Olsson inte var tillgänglig för spel?
– Vi hade Hanna, en väldigt bra spelare, som ett av avbräcken och det tog lite på laget. Dessutom förlorade vi Rosa (Lindstedt) till Brynäs. Det var även andra som skadade sig, men jag tycker att vi gjorde det bra. Vi kom ändå tillbaka, vann matcher och slutade trea i serien.

Jag tycker att det är viktigt att vara här för min familj för att kunna se till att dom mår bra.

Michelle Löwenhielm.  

Din egen utveckling sedan du kom till HV71 har pekat spikrakt uppåt, vad ligger bakom den?
– Jag har tyckt att det varit jättekul eftersom jag har känt och sett själv också att jag utvecklats. Det var tungt där ett tag hockeymässigt för mig, men då såg jag till att ta ett steg tillbaka och tänka på vad jag behövde som person och hockeyspelare för att komma tillbaka och bli ännu bättre.
– Det var då, när jag tänkte mer på mig själv, att jag gjorde det jag behövde, fokuserade på mig själv, vad jag älskar och gör mig glad. Där tror jag någonting ändrades och nu har det bara gått bättre och bättre.
– Jag har försökt ta in mycket information från alla håll, lagspelare, kamrater, tränare och andra människor som jag träffat. Jag har helt enkelt fokuserat på mig själv. Jag kom ifrån lite att det är jag som ska vara där ute och göra det. Att man då också måste se till att man själv mår bra innerst inne innan man kan producera utåt.

Trots att du utvecklats mycket under tiden i HV71 lämnar du för SDE?
– Jag har haft två bra säsonger med HV71, men nu är det dags för ett nytt äventyr. Med hur mitt liv ser ut nu så känner jag att det här var bästa valet för mig. Nu ska jag söka in på sjuksköterskelinje och möjligheten att komma in är större här i Stockholm samtidigt som jag kommer närmare min familj.
– Jag tycker att det är viktigt att vara här för min familj för att kunna se till att dom mår bra. Farfar och farmor (Britta) kommer också tycka det är roligt att förhoppningsvis kunna komma på matcher igen, säger hon med ett leende.

Michelle Löwenhielm med sin farfar och farmor.

"FÖRSTA MATCHEN... DÅ KOMMER NOG KÄNSLORNA"  

Michelle Löwenhielm känner också att hon vill ge tillbaka till sin moderklubb.
– Ja, så är det. Det känns viktigt att försöka ge tillbaka till SDE i alla fall. Jag hoppas att det blir en bra och positiv effekt samtidigt som jag tycker att det ska bli kul att få spela och träna i min gamla ishall.

Vad betyder det känslomässigt att få komma in i Enebybergs islada och spela för SDE?
– Det är där allting började. Den lila Enebyberg-tröjan var den jag hade i början. Nu har tröjan förändrats lite och är svart, vit och guld.
– Det kommer vara jättespeciellt att både träna och spela hemmamatcher där. Att få sätta på sig SDE-tröjan kommer vara väldigt betydelsefullt och speciellt. Det är inte många som vet varför jag har nummer 67 på ryggen, men jag har den för att hedra min pappa.

Michelle Löwenhielms pappa gick bort efter en tids sjukdom då hon bara var åtta år.

– Pappa var född 1967. Att jag har det på tröjan är för att hedra honom samtidigt som jag kan känna att han är med mig när jag är där ute.
– Att då få komma tillbaka till ishallen där allt började, där han tränade mig, såg till att jag blev en bra skridskoåkare, fick det hårda skottet, att det kommer lite från honom också.

Följer han dig någonstans ifrån?
– Ja, det tror jag, säger Michelle Löwenhielm med ett leende och lite glansiga ögon.
– Jag tror han är väldigt stolt över vad jag har presterat. Det är också vad som betyder väldigt mycket för mig, att få sätta på mig SDE-tröjan med nummer 67 och komma hem. Det ska bli väldigt speciellt.

Michelle Löwenhielm och pappa Magnus.

Det låter som en stark känslomässig återkomst till Enebybergs ishall?
– Ja, speciellt första matchen. Då kommer nog känslorna…, att det här är på riktigt. Det betyder såklart mycket för mig.

Du var åtta år när pappa gick bort, har du fortfarande många starka minnen av honom?
– Ja, många bra och roliga minnen. Pappa var en fantastisk person som gjorde allt för alla. Det är också vad som blir speciellt och gör att det här verkligen något jag ser fram emot.
– Att jag kommer spela i SDE innebär också att jag kommer kunna vara där för mamma (Carola) på ett annat sätt och att hon kan komma och se matcherna. Jag har en mamma som är hur underbar som helst och stöttar mig genom allt. Hon kommer utan tvekan komma på alla matcher och stå där och skrika. Jag tror hon kommer tycka det är roligt att jag kommer nära.

Innan vi bröt upp från en intervju med många känslor kom vi givetvis även in på lite landslagssnack.

– Jag skulle tycka det var jättekul att få fortsätta i landslaget. Jag ser också en ljus framtid och optimistiskt på landslaget. Uffe (Lundberg) och Andreas (Spångberg) har gjort ett väldigt bra jobb så här långt. Jag ger mycket respekt och förtroende till dom.
– Det är roligt i landslaget och jag hör mycket positivt från många olika håll. Jag tror också det är många spelare som ser positivt på landslagsspel så jag hoppas och tycker det skulle vara hedrande att få spela i landslaget.
– Det skulle bli ännu roligare om vi kunde visa att vi kan göra det bra och det inte bara en känsla, avslutar Michelle Löwenhielm.