"Kulturen måste förändras"

Mobbning, en utbredd machokultur och ett obefintligt socialt skyddsnät. Den tidigare SDHL-spelaren Matilda Rantanen, som själv drabbades av utmattningssyndrom under sin tid som spelare, ger en dyster bild av svensk damhockey.
– Jag har själv blivit utsatt för ganska mycket mobbing i klubbar på en hög nivå där jag spelat. Det är, tror jag, tyvärr nog ett ganska utbrett problem, säger hon till hockeysverige.se.

Att diskutera svensk damhockeys bästa har senaste säsongerna blivit ett hett ämne. Är vi på rätt väg? För många utländska spelare i SDHL? Hur är miljön i klubbarnas omklädningsrum? Har vi en stark bredd och återväxt? Hur ska vi få spelarna att fortsätta spela upp i högre åldrar? En bättre andraliga? Ekonomin, Damkronorna… Och så vidare. Diskussionen och olika infallsvinklar är bra och utvecklande även om alla inte ser på utvecklingen och möjligheterna för tjejer att bedriva elithockey på samma sätt.

Matilda Rantanen har spelat i högsta serien för Sundsvall/Timrå och Göteborg, men även representerat Leksands och Modos andralag. Hon hade höga målbilder och förväntningar på sin hockey, men efter säsongen 2019/20 valde hon helt att sluta spela endast 23 år gammal.
- Egentligen valde jag nog inte riktigt att sluta. Jag fick helt enkelt erkänna för mig själv att jag inte är någon superhjälte, berättar Matilda Rantanen som idag utbildar sig till att bli läkare.
- Jag har alltid levt efter mottot ”Vill man så kan man”. Även om jag ville hur mycket som helst gick det inte till slut att orka med den situation som det innebär att spela professionell damhockey idag och, som i många föreningar, man även behöver ha ett heltidsjobb.
- Förr eller senare kommer du till en punkt där det inte går längre. Du kan inte längre pressa sig till den hårda belastningen som det innebär.

Hur har du fått jobba under åren för att försöka vara en superhjälte?
- Jag pluggade till läkare samtidigt som jag spelade i SDHL. Innan dess behövde jag för att komma in på läkarprogrammet ha rätt bra betyg i skolan. Det har hela tiden varit att jag behövt prestera på topp både i skolan och med hockeyn. På så vis har det varit två högpresterande arbeten.
- Nu kanske många funderar och tänker att det var mitt eget val att plugga på så hög nivå, men kom ihåg att en bok eller dator är betydligt enklare att ta med sig på bussen än ett lagerarbete. Som student behöver man inte heller söka semester när man ska på bortaturné.
- När jag valde mellan plugg och jobb var det så jag tänkte. Oavsett hade jag ju behövt någon form av försörjning.

Foto: Privat.

Vad var brytpunkten?
- Jag har läst arbetes- och miljömedicin i skolan. Vi har även pratat mycket om riskfaktorer i arbetsmiljön och vad det finns för skyddande faktorer som buffrar det här systemet. Kroppen klarar generellt väldigt, väldigt hård press under lång tid så länge man har skyddande faktorer som just buffrar systemet.
- Till slut tror jag att dom skyddande faktorerna inte fanns hos mig längre. Det är där jag tror att damhockeyn nu behöver förändras. Man har länge, länge pratat om den ekonomiska situationen och den är såklart väldigt viktig eftersom dom höga kraven och arbetsbelastningen då skulle minska. Då behöver man såklart inte heller lika mycket buffring.
- Samtidigt ger ekonomisk ersättning en sorts känsla för belöning och rättvisa för sitt arbete. Något som enligt forskning är viktiga faktorer för att trivas på sitt jobb.
- Skyddande faktorerna som tillexempel socialt stöd, att man har ett stöttande klimat, uppskattning, att organisationen visar uppskattning och rättvisa men även kontrollen att kunna påverka sitt arbete är faktorer som jag tycker att man pratat alldeles för lite kring. Hade dom faktorerna funnits med mer så tror jag att flera som hade orkat hålla på längre.  Idag är det alldeles för många, inklusive jag själv, som slutar spela för tidigt. Hade man haft andra ekonomiska förutsättningar så man kunna gå ner i tid på sitt vanliga arbete då hade en del av den hårda belastningen såklart försvunnit. Men det är dom andra faktorerna är något vi kan påverka här och nu.
- Brytpunkten kom när jag fick en utmattningsdepression. Det är ett bra exempel på att de buffrande faktorerna blev för små kontra arbetsinsatsen. Jag hade inte tillräckligt socialt stöd från föreningen, tränarna eller spelarna, jargongen var hård, jag trivdes inte, hade inte roligt längre och fick inte den sportsliga utdelning och belöning som behövdes. Till slut sa kroppen ifrån. Energin var slut och då behövde jag lyssna på den. 

"BLIVIT UTSATT FÖR GANSKA MYCKET MOBBNING"

Vad ser du att föreningarna kan göra mer för sina spelare och då kanske främst på tjejsidan?
- Jag tror framför allt att man måste jobba med kulturen och klimatet. Det här gäller både herr- och damhockey. Många har pratat om machokulturen och vad den gör med spelarna. Däremot har man inte pratat så mycket om kulturen som finns inom damhockeyn.

Hur menar du att den ser ut?
- Det är inte alltid en så gynnsam kultur. Dels har vi då det sociala stödet. Ledarna, föreningen och spelarna måste vara ett stöd för varandra även om det ska finnas en konkurrenssituation. Vi ska ändå göra det tillsammans eftersom hockey är en lagsport.
- Jag tror att det här stöttande och sociala klimatet har försvunnit lite grann i begreppet att man ska ha högt till tak.
- Klart att man ska ha högt till tak och det är något alla föreningar jobbar med. För mig innebär högt till tak att alla spelare ska kunna ha sin röst hörd och få en möjlighet att säga vad man känner och tycker. Men också att man ska kunna ge varandra en konstruktiv feedback.
- Högt till tak idag, utifrån min erfarenhet, handlar om att vissa spelare med rätt auktoritet får säga vad dom tycker. Alla andra ska enligt jantelagen då anpassa sig efter det. Det här gör att många spelare inte får möjligheten att påverka saker och kanske känner att man hänger på.
- Många får då egentligen bara ta en hård jargong som är onödig. Den här hårda jargongen ger inte ett stöttande klimat eller hjälper varandra framåt. Den ger en nedbrytande känsla att när man kommer till laget är inte alla lika mycket värda.

Menar du att även det är en form av machokultur?
- Ja, jag upplever det så, men på ett helt annat sätt än hur man pratar om den i herrhockeyn. Det är inte ett mindre problem för det och jag tycker inte att man pratar tillräckligt mycket om dom här frågorna.
- Ett lag är som en familj. För att ha högt till tak och kunna säga vad man tycker till varandra måste tryggheten finnas först. Jag måste veta att oavsett vad du säger till mig så tycker du om mig, precis som i en familj. Vad än tränaren säger så måste jag först veta att jag är viktig för det här laget och min roll är betydelsefull. Innan man kan ha det här höga taket måste man skapa ett klimat som tillåter det, ett klimat där alla spelare litar på varandra och känner trygghet.

Tror du att det här är en faktor till att många spelare slutar tidigt, att dom inte känner sig behövda eller uppskattade i sina lag?
- Absolut, att man inte får den belöning man förtjänar. Det kan handla om lön, uppskattning eller hur man blir behandlad. Jag tror också att många kommer till en punkt där man inte orkar kriga för det är ett krig från dag ett.
- Först börjar man spela med killar och passar inte riktigt in. Sedan fortsätter man med tjejerna och då kommer det här som man kallar kravkontrollmodellen. Alltså högre kraven. Man får en lite rollkonflikt ”vem är jag i det här laget?”. Samtidigt har man inte så mycket kontroll och kan inte påverka så mycket. Särskilt inte om man är ny.
- Jag har själv blivit utsatt för ganska mycket mobbing i klubbar på en hög nivå där jag spelat. Det är, tror jag, tyvärr nog ett ganska utbrett problem. Särskilt bakom stängda dörrar. Det i kombination med att man inte får den belöning man förtjänar… Alla vet att ekonomiska situationen inte är bra. När man inte får belöning för det hårda slitet orkar man inte bita i.
- Det är där jag tror vi faktiskt kan påverka det sociala stödet, klimatet och kulturen så folk orkar hålla i lite till. Det är vad jag tror. 

"KUNDE INTE ENS GÅ TILL ISHALLEN"

Hur har den här mobbingen tagit på dig personligen och hur har du hanterat det?
- Första gångerna var redan på gymnasiet. Då upplevde jag det väldigt, väldigt tufft eftersom jag var i en punkt i min karriär där jag såg fram emot att börja spela med tjejer. Äntligen skulle jag passa in.
- Man är inte så gammal när man är 15, 16, 17 år. Lagkompisarna ska vara ens familj och alla ska få vara den man är. Att jag kanske inte följde jantelagens alla lagar rättfärdigar inte att jag inte skulle få vara mig själv.
- Till slut kunde jag inte ens gå till ishallen eftersom det var så illa. Klart att det då påverkade mig rent sportsligt i min utveckling. Det påverkade mig givetvis även till att vilja visa vad jag går för, men också min rädsla att inte räcka till. 

Matilda Rantanen. Bildbyrån

Jämför vi för mycket förutsättningarna för dam- respektive herrhockeyn?
- Nej, det skulle jag inte säga. Klart att det finns jättemånga likheter. Samtidigt ska vi inte glömma bort att organisationerna ser helt olika ut. Utan att veta med säkerhet så tror jag att det är fler ideellt arbetande på damsidan.
- Klart att med ideellt arbetande resurser kanske det inte finns lika mycket utrymme för att bidra till stöttning, uppskattning, organisation, rättvisa, trygghet… Organisationens uppbyggnad påverkar givetvis dom resurser klubben har att lägga på spelarna. Eftersom man kanske inte har mer resurser blir all fokus blir på prestation.

Har det varit för många lycksökande ledare inom damhockeyn genom åren som kanske mest sökt kortsiktiga mål och sätta snabba avtryck?
- Oj, vilken svår fråga… Det är möjligt att det kanske inte har varit flera av ledarnas förstahandsval att träna damlaget. Antagligen kan det göra att ledarna inte är lika motiverade att lära känna spelarna, att man kanske vill vidare sedan. Där är det superindividuellt och det finns många fantastiska ledare. - Du är inne på något viktigt där för dom här sakerna handlar verkligen om ledarskap. Det finns forskning som visar på att beroende på vilka organisatoriska faktorer man har, hur välstrukturerad föreningen är och vilket ledarskap man har, kan leda till mobbing.
- Har du en trygg grupp och en känsla av att alla anställda är viktiga så kommer det från ledarna eller ledarskapet. Det ska inte vara en diktatur. Man ska ha demokrati och det ska finnas möjligheter för spelarna att få sin röst hörd. Då minskar också risken för mobbing.
- Dom här frågorna kräver inte en lön att jobba med samtidigt som jag inte hört någon som tagit upp dom frågorna. Det är också därför jag känner att det här är så himla viktigt. Min plan är att gå vidare och bli tränare, vilket jag börjat utbilda mig inom, för att jag brinner så otroligt mycket för det här med kultur. Både machokultur och en kultur där spelaren får tillåtas att utvecklas i en bra miljö.
- Det här är verkligen en ledarfråga och det behövs fler kvinnliga tränare. Jag tror att om alla går in med den här inställningen så kommer vi kunna göra skillnad och skapa bra förutsättningar. Självklart vill jag också jobba för en mer jämställd idrott, vilken är min plan framöver. 

LÅNG VÄG ATT GÅ

Det märks också i samtalet med Matilda Rantanen verkligen brinner för den här saken och att utveckla svenska damhockey.
- Med den här intervjun hoppas jag fler får upp ögonen för hur viktigt det här faktiskt är samtidigt som det är så viktigt att få damhockeyspelare att ha en längre karriär. Det är först när kroppen passerat 25 år som den är på sin topp, men tyvärr slutar för många spelare innan dess.

Ser du samma glöd hos tjejer som börjar spela ishockey som man kan göra hos killar?
- Ja, definitivt. Många gånger mer glöd med tanke på alla motgångar och hur tjejer kämpar. Man får ju försvara sin existens inom hockeyn. Ska man spela hockey och vara tjej måste man brinna så mycket för den. Du får ingenting gratis.

Det handlar såklart även om ekonomi, är damhockeyspelare värda samma lön som herrspelare trots att man har en mindre publik och med det inte samma intäkter?
- Jag tror inte att det är någon damspelare idag som kräver samma lön som herrarna. Det man kräver är rättvisa möjligheter till att utöva sin idrott.
- På sikt är drömmen att kunna leva på sin idrott, men det är ingen, som sagt var, som kräver samma lön som herrarna. Leksands IF började spela hockey 1939 och det är över 80 år sedan. Damhockeyn är mycket yngre än så.
- Självklart är det en lång väg att gå, men jag tror att alla är överens om för att minska belastningen så folk orkar spela längre måste man kunna gå ner i arbetstid på sitt vanliga jobb. Då krävs det också en ekonomisk ersättning. 

Matilda Rantanen. Bildbyrån

Hur ska vi nå dit?
- Det är nog många som är kunnigare på det ekonomiska området än vad jag är. Jag är bättre på det kroppsliga, säger 24-åringa läkarstudenten med ett lätt skratt innan hon fortsätter:
- Jag tror ändå att man är på god väg då C More har börjat med sina TV-sändningar. Det handlar om exponering, sponsring men också att klubbarna vågar investera i sina damlag, man måste våga investera pengar för att få avkastning i ett senare skede när sporten växer. Den nya generationens flickhockeyspelare är många fler. När det då blir fler spelare som konkurrerar med varandra så skapar det en mycket högre kvalité.

"SPELARE KAN OCKSÅ VARA LEDARE"

När du ser en damhockeymatch kontra herrhockeymatch, vilka skillnader upplever du och vad ser du att damhockeyn måste bli bättre på?
- Damhockeyn har ett väldigt kvickt och tekniskt spel, vilket jag definitivt tycket att man ska fortsätta bygga på. Det är en rolig hockey där det händer mycket, finns mycket finess och många skickliga spelare. I stort är det inte så många skillnader.
- Jag blir ganska trött på diskussionen som fortgår om att damhockeyspelare inte får tacklas. När fokus ligger där då tror jag inte att man sett så många damhockeymatcher.
- Framför allt tror jag inte riktigt man själv förstår vad man säger. Tittar du på en herrmatch från exempelvis 1970, då herrarna inte heller hade dom bästa förutsättningarna, så ser du hur långsamt det gick.
- Tittar du på hur mycket mer spelarna väger idag då man tränar som man gör och den tekniska utvecklingen som ger högre fart kan man snabbt konstatera att det är en komplex fråga. Densitet och hastighet ger som alla vet en kraft som en spelare utsätts för i en ”open ice tackling”.
- I takt med att hockeyn utvecklas till ett allt snabbare spel och hjärnskakningarna ökar tror jag att det helt fel väg att gå att införa ”open ice tacklingar” i damhockeyn. Det tillför ingenting till spelet. Man bör i stället satsa på att utveckla de tacklingar som är tillåtna, i samma åkriktning, offensiva tacklingar, tacklingar längs sarg, och det fysiska närkampsspelet. Det kan utvecklas mycket och bli tuffare utan att inför ”open-ice” tacklingar som ger ökad skaderisk även för herrarna i dagsläget.

Avslutningsvis Matilda, vilka förändringar vill du se ute hos våra ledare, spelare och klubbar?
- Jag vet att det finns många tjejer som har haft och även fortfarande har det tufft. Jag tror att det här med att kunna påverka sin egen arbetsplats är viktigt. För att ta några konkreta exempel menar jag att man bör ha spelarråd, fler möten och framför allt flera individuella möten med sin tränare där man kan påverka sin utveckling och utvärdera detta löpande.
- Alla spelare vill kanske inte ställa sig upp i omklädningsrummet och skrika ut sina åsikter, men alla ska ändå ha möjligheten att påverka sin arbetsmiljö.
- Spelare kan också vara ledare. Vi har så otroligt många informella och formella ledare i lagen. Jag önskar att alla ledare där ute vågar förändra kulturen. Våga skapa en miljö där vi alla kan utvecklas och drivs framåt tillsammans utan att tappa tävlingskänslan och konkurrensen, vilket gör elitidrott fantastisk. Alla vinner på det i längden. Vi måste kunna älska att vinna och hata att förlora, men vi måste göra det i en miljö där alla är lika mycket värda och vågar vara sig själva. Då tror jag att man har ett vinnande lag, avslutar Matilda Rantanen.