Sök
Christina Nejdebro var med från början i Modos damlag.
Långläsning

”Kändes overkligt att vi skulle spela i serier mot andra damlag”

I veckans Old School Hockey möter vi en stor pionjär inom damhockeyn – Christina Nejdebro.

Hon är dotter till ikonen 'Kabben' Berglund och syster till tidigare NHL-spelaren Bosse Berglund.
Själv är Christina Nejdebro en stor pionjär inom damhockeyn då hon bland annat var med och spelade i den första officiella dammatchen 1969.

Känns namnet Christina Nejdebro igen i hockeykretsar? Okej, vi ha förståelse för att alla inte gör det. Den idag 62-åriga poliskommissarien i Umeå är en av våra riktiga pionjärer inom svensk damhockey. Redan då Modo och Timrå började spela damhockey i slutet av 1960-talet var hon med. Att det finns hockey i blodet går inte att förneka. Pappan var Carlabel ”Kabben” Berglund och brorsan är ingen mindre än tidigare NHL-spelaren Bosse Berglund

– Första gången jag var i Kempehallen? Det kommer jag nog inte ihåg, men jag var där nästa varje kväll för att titta på träningar eller träffa kompisar. Det var nästan som en ungdomsgård och vi bodde högst en kilometer från hallen, berättar Modo-pionjären.

Givetvis var det mycket hockeysnack runt både frukost och middagsbordet hemma hos familjen Berglund. 

– Det var nog ganska mycket, skrattar Christina Nejdebro och fortsätter:
– Däremot var det inte så att jag tänkte att det var mycket hockeyprat. Det var mer naturligt att det var så. Sedan har jag en storasyster som inte var intresserad av ishockey.

Pappa ”Kabben” Berglund var med i uppstarten av hockeyn i Alfredshem och Örnsköldsvik. Han kom att sedan att träna herrlaget i inte mindre än 22 säsonger. Lägg därtill att han under en period var assisterande tränare i Tre Kronor till Arne Strömberg. Bland annat under VM i Stockholm 1970. Carlabel Berglund gick ur tiden 2008. 

– Pappa var väldigt lugn och tystlåten. Han var ingen som babblade på och pratade. Under många år var han både lagledare och tränare för Modo.
– Min syster, Eva, har berättat att hon kommer ihåg när pappa satt och skrev ”Kabbens puckprat” i Örnsköldsviks Allehanda. Han skrev på kvällarna och sedan korrekturläste mamma dom. Mamma var också i början korrekturläsare på ÖA så hon hade vana från det där.

Kabben Berglund med Anders Hedberg.Kabben Berglund med Anders Hedberg.

”VAR JÄTTEMYCKET PUBLIK”

Däremot har inte Nejdebro något minne av att det skulle varit speciellt mycket hockeyfolk, ledare och spelare hemma hos Berglunds under uppväxten. 

– Nej, det tycker jag inte att det var. Jag kommer ihåg att Ulf Torstensson, ”Totte”, kom hem någon gång till oss för att hälsa på Bosse. Då spelade han in ”Buona sera, signorina” på en gammal bandspelare.
– Den spelade vi upp samtidigt som syrran kom hem och då blev ”Totte” jättegenerad, säger Christina Nejdebro med ett skratt: Bandet då ”Totte” sjung hade vi kvar jättelänge.

Bosse Berglund:

– Ulf Torstensson bodde i närheten av oss och skulle ha någon fest ihop med pappa. Han skulle åka dit med pappa och kom till oss en stund innan. Vi gick upp till mitt rum eftersom han var lite blyg. Jag hade en bandspelare och då sjöng han ”Buona sera”.
– Det här bandet hade vi kvar långt efteråt. Jag och Peter Holmqvist tog med oss bandet och spelade upp det i omklädningsrummet. Han hade i princip glömt bort det, men det var en stor succé att få höra honom sjunga på den gamla bandspelaren, skrattar förra Modo och NHL-spelaren.

Ulf Torstensson.Ulf Torstensson.

Christina, när började du själv spela hockey?
– Jag var nog tio eller elva år. Det var några tjejer som är äldre än jag som startade med hockey i sin skola, Ängetskolan. Jag tror att det var dom som började. Sedan kom jag in efter någon månad.
– Det var bara tjejer. Alla var i olika åldrar. Det var gamla, unga, stora och små som alla spelade i samma lag.

Vad kom det att betyda för dig att som tjej få börja spela hockey, vilket inte var så vanligt vid den här tiden?
– Det var ändå något jag tyckte var naturligt. ”Klart att tjejer ska spela hockey”.

Uppmärksammades det i Örnsköldsvik med omnejd att det ni tjejer spelade hockey?
– Det tycker jag. När jag tittar i min klippbok ser jag att vi spelade mot Örnsköldsviks Allehanda som hade satt ihop ett lag. Vi spelade någon eller några matcher per år och det var jättemycket publik som kom och tittade. Det var bland annat reportage i tidningen så det var uppmärksammat.

”JAG VAR EFTER HONOM JÄMT”

En som givetvis har kommit att betyda mycket för Chrisina Nejdebro som ishockeyspelare är storebror Bosse Berglund. 

– När jag fick höra att man börjat med tjejhockey hade jag innan bara åkt på konståkningsskridskor. Då tog Bosse ner mig på en ute rink. Där fick jag låna hans gamla skridskor och sedan tränade vi. Han visade mig hur jag skulle åka.
– Omedvetet är det nog så att han har betytt mycket för mig. Inte så jag tänkte på det då, men omedvetet. ”Spelade Bosse hockey så ska jag också spela hockey”. Jag var efter honom jämt.

Bosse Berglund:

– Tina, som vi kallar henne, åkte mycket skridskor och spelade mycket fotboll med oss. Vi hade som en lite ute rink inte långt ifrån där vi bodde. Där åkte alla skridskor.
– Jag kommer ihåg att jag bytte skridskor med henne. Hon hade konståkningsskridskor och jag hade väldigt svårt att åka med dom eftersom det var taggar där framme. Jag ramlade hela tiden, skrattar Bosse Berglund och fortsätter:
– Sedan bytte hon till vanliga skridskor och det var då kanske nära till hands att dom tog mina.

Bosse Berglund.Bosse Berglund.

Det var och är en stor hockeykultur i Örnsköldsvik. 

– Alla läste i tidningen hur det hade gått för Modo och hängde med, även om man inte var intresserad.
– Antingen var man i pingstkyrkan eller så var man intresserad av hockey. Eller det går ju att vara intresserad av både och som exempelvis Markus Näslund är. Örnsköldsvik var en stor kyrklig stad, vilket jag egentligen inte märkte något av, och sedan var det ishockey.

Följde du Bosses karriär under hans tre säsonger i USA och Kanada?
– Ja, men det var mer genom mamma och pappa, att jag visste hur det gått för honom. När jag tänker tillbaka på det så var det inte något ofta som det ringdes i telefon eller något. Det var så dyrt att ringa.
– Jag var inte heller över och såg honom spela i NHL, vilket var tråkigt. Jag var ung och fattig så jag hade inte råd.

SPELADE I FÖRSTA OFFICIELLA DAMMATCHEN

Redan 1969 var Christina Nejdebro med och spelade i en matchserie mot Timrå. 

– Det var bland dom första matcherna vi spelade och det här TV-sändes. Vi förlorade första matchen. Till andra matchen värvade vi en tjej som hade spelat med killar i hela sitt liv, Marianne Häggström. Hon var jätteduktigt.
– Tränaren sa åt Marianne ”Under uppvärmningen ska du åka förbi deras bås och skjuta i sargen så dom hör hur hårt du skjuter” (skratt) och det gjorde hon. Sedan vann vi den andra matchen.

Vilka var dom drivande i det här laget?
– Ellinor Hörnqvist var med och startade laget och var också vår lagkapten från början. Hon var stabil och hade respekt med sig.
– Sedan var det mycket min mamma, Astrid, och den andra lagledaren som hette Ulla (Jonsson). Det var dom som pratade för oss på mötena om träningstider och ordnade resorna när vi skulle iväg och spela.


Tränaren sa åt Marianne: ”Under uppvärmningen ska du åka förbi deras bås och skjuta i sargen så dom hör hur hårt du skjuter”. Sedan vann vi den matchen

Christina Nejdebro om matchserien mot Timrå 1969.


Hur viktiga var Astrid och Ulla för det här laget?
– Jag tror dom var jätteviktiga. Sedan ordnade vi bjudningsdans. Då höll dom i den, själva festen, serverade mat och allting. Där drog vi in ganska mycket pengar, vilket gjorde att vi kunde vara med och resa till bland annat Gurkapucken i Västerås.

Bjudningsdans?
– Vi sålde biljetter till en dans. Det var många som kände varandra som gick på bjuddanserna. Man fick sitta ner och äta och sedan var det dans efteråt.
– Jag trodde att alla visste vad det är, men det kanske är något typiskt norrländskt, säger Christina Nejdebro med ett skratt.

Har du någon uppfattning om det var många som pratade damhockey under 1970-talet?
– Nej, det var inga alls som pratade om det. Jag vet att vi for till Östersund eftersom dom och Brunflo, som ligger en bit därifrån, hade startat damlag. Vi for dit upp och spelade, men vi hade spelat så pass länge att vi vann med ganska mycket. Jag tror att dom tappade sugen när det blev så.
– Timrå lade också av efter ett tag. Sedan startade många lag upp nere i Stockholm, men det var långt för oss att åka om vi skulle spela mot andra damlag.
– Vi spelade även i C-pojkarnas liga. Jag tror dom var 12 år och det var nog ganska jämt. Vi vann ibland och förlorade ibland. Det besvärligt var att dom var så pass mycket mindre än oss eftersom vi var i 17, 18 årsåldern.

En som tränade Christina Nejdebro under en säsong var Pia Sterner som då hette Grengman. 

– Christina är en fantastisk tjej. Målmedveten, tränade hårt och med ett stort hjärta. Hon hade engagemanget, glimten i ögat och kärleken till det hon höll på med. Dessutom var hon en duktig hockeyspelare, lite teknisk.

Pia Sterner.Pia Sterner.

”HANDLADE OM ATT HÅLLA GLÖDEN LEVANDE”

Det skulle dröja fram till säsongen 1984/85 då det första Riksmästerskapet spelades. Nacka vann före Modo, med Christina Nejdebro i laget, och Diö.

Per-Arne Sanglert i Tidningen HOCKEY:
”På isen i den första slutspelsmatcher i RM fanns en spelare som varit med sedan damishockeyns första stapplande skär. Det var Modos Christina Nejdebro, syster till NHL-proffset Bosse Berglund för övrigt.
Redan 1969 när Modo och Timrå började spela damhockey var Christina med. Och visst märktes det att hon kommer från en riktig hockeyfamilj.”


Christina Nejdebro:

– Under tiden fram till 1985, eller 1988 då första SM-slutspelet var, handlade det om tålamod att fortsätta träna och bara spela några matcher varje år. Det handlade om att försöka hålla glöden levande och jag vet att vi hade den där Gurkapucken att se fram emot.
– När vi skulle spela Gurkapucken ett år hade jag precis fått barn. När min pojk var tre månader åkte jag i väg dit en sväng och spelade. Det här måste ha varit 1979, men det var inga större besvär och det gick väl bra.

Du, Åsa Elfving, Eva Dahllöf, Marianne Häggström, Åsa Gidlund, Camilla Hörnqvist… Hur drev ni på varandra för att hålla glöden uppe?
– Jag tror att vi inte kände några krav och det kändes lite overkligt att det en dag skulle bli landslag. Framför allt också att vi skulle spela i serier mot andra damlag. Det var såklart en jättestor önskan, men det kändes lite omöjligt.
– Att vi ändå fortsatte driva på varandra berodde på att vi tyckte det var så roligt att spela och träna. Det här gänget träffades under damernas 50-års jubileum på en Modo-match. Det här måste varit innan coronan. Tillexempel Marianne (Häggström), hon är lite äldre än oss andra, henne hade jag inte träffat på 25 år, men det var verkligen direkt ”hej” och alla pratade med varandra som vi setts igår.
– Det har blivit en speciell känsla med dom jag spelat med och haft samma intresse som under så många år.


Jag tror att vi inte kände några krav och det kändes lite overkligt att det en dag skulle bli landslag

Christina Nejdebro.


Hur var träningsmöjligheterna för er inledningsvis?
– Dom var inte något bra. Vi fick träna antingen lördag eller söndag klockan nio på morgonen, vilket inte var det bästa.
– Jag tror att vi från början bara tränade en gång i veckan. Sedan kunde det bli två gånger. Däremot var jag inte med då det började bli kvällsträningar. Då hade jag nog redan flyttat hit till Umeå och sedan slutade jag spela 1989.

Hur minns du idag första Riksmästerskapet 1985?
– När Nacka började var dom outstanding. Just 1985 gick jag på polisskolan i Stockholm så jag och Lena Jonsson, som också gick på samma skola, stannade kvar för att spela den helgen.

”VAR EN GANSKA ORDENTLIG RIVALITET”

Första svenska mästarna korades 1988 efter att Nacka besegrat Foc Farsta i final. Modo slutade trea. Under Christina Nejdebros sista år som aktiv fanns det också en speciell rivalitet mellan Modo och Nacka. 

– Det var nog en ganska ordentlig rivalitet mellan oss. Vi var vana att det var lite gladare på planen och inte så hätsk stämning. Nu kanske det är ett lite överdrivet ord, men lite åt det hållet var det.
– Nacka gick in för det här till 100 procent, var stenhårda, tittade inte motståndarna och lite så där. Det här var lite ovant för oss. I alla fall var min känsla lite så, men jag tror att vi allihop kände så.

Vid slutspelet 1985 i matchen mellan Modo och Nacka lär det ha varit ett rejält slagsmål mellan Lena Jonsson och Eva-Lena Björk…
– Så kan det säkert ha varit. Lena var en spelare med temperament. Jag tror ändå det var viktigt att det var flera Stockholmslag som kom i gång. Hur det än är så är vi lite styvmoderligt behandlade uppe i norr både när det gällde fotbollen och hockeyn.
– Vi hade en tjej i fotbollen som var jätteduktig. Det var aldrig prat om att hon skulle få vara med i landslaget, men hon skulle platsat hur bra som helst där.

Givetvis blev det många långa resor för Christina Nejdebro och Lena Jonsson när dom gick på polisskolan i Stockholm, men spelade hockey för Modo. 

– Det var inte så många träningar. Vi hade en idrottslärare på skolan som tillhörde någon förening i Stockholm. Han sa ”Prata med dom i förening så kanske ni kan träna med dom då ni är här nere”.
– Vi tog kontakt med det här laget och berättade att vi gick skolan här och undrade om vi kunde träna med dom under veckorna, men svaret blev ”Nej, det får ni inte eftersom ni kan titta hur vi spelar och sedan tar ni med er det hem till Modo”. Det kändes lite så där eftersom vi inte direkt hade någon taktik då vi spelade.
– Vi tränade fortfarande på helgerna i Modo. Jag och min familj bodde uppe i Umeå, men tränade nere i ”Ö-vik” på helgmornarna.

Du pluggade i Stockholm, bodde i Umeå och spelade hockey i Örnsköldsvik?
– Ja, precis…

Du hör hur det låter?
– (Skratt) Och du hör att det inte kan ha blivit så mycket träning. Jag och Lena hyrde en bil som vi for upp och ner med på helgerna.


Jag tror att det var nyttigt för gubbarna i Modo att se att det här var något vi inte bara började med och för att sedan bara sluta

Christina Nejdebro.


Hur utvecklades damhockeyn under din tid som aktiv?
– Under min tid var det sista åren då Stockholmslagen började komma i gång som den utvecklades mest. Jag tror att det var nyttigt för gubbarna i Modo att se att det här var något vi inte bara började med och för att sedan bara sluta. Vi fortsatte vare idoga, träna och spela. Då insåg dom nog att det fanns ett lika stort intresse hos tjejer att spela hockey som det gjorde hos killar.
– Respekten för intresset och att vi blev kvar blev större. Mamma har berättat att dom verkligen fick jobba för att vi skulle få fortsätta. Vi stod bland annat och sålde lotter innan herrmatcherna så vi var med väldigt mycket och drog in pengar för att vi skulle få, som jag sa tidigare, åka och spela Gurkacupen eller fara till Östersund för att spela.
– Hockeyn i Modo blev bättre när spelare som Åsa (Elfving) och Susanne Ceder kom in. Det kom fram ett gäng som var ganska duktiga och jag tycket att vi utvecklades när dom varit med och tränat under några år. Det behövdes lite konkurrens på träningarna så alla behövde ta i, åka skridskor och så vidare.

Vad tyckte pappa, ”Kabben”, om att ni tjejer spelade hockey?
– Jag vet inte. Han sa så sagt var inte så mycket, skrattar Nejdebro och fortsätter:
– Han var absolut ingen som skrattade åt oss tyckte det här var något konstigt. Det var nog full respekt från hans sida för tjejer som spelade hockey.

Var det aldrig aktuellt för dig att byta klubb då du exempelvis pluggade i Stockholm?
– Nej, aldrig. Jag har alltid varit en kär modo-it.

Följer du hockeyn idag?
– Inte något mycket alls. Jag vet att det går dåligt för Modo eftersom jag följer dom på Instagram. Herrarna förlorar hela tiden medan det går bättre för damerna. Däremot har jag inte sett någon match i SDHL i år.
– Vi sa just det då vi hade den här träffen nere i ”Ö-vik”, att vi skulle ha en utländsk spelare i vårt lag var något vi aldrig någonsin trodde skulle hända, värva spelare som pratade ett annat språk.

Hur tänker du kring allt medialt som är kring SDHL idag och världsspelarna som spelar i ligan?
– Det är väldigt roligt tycker jag som dessutom har ett manligt yrke, polis. Det har inget att göra med om man är kille eller tjej för att få utöva den sport man tycker om. Självklart ska man få göra det man vill.

”OTROLIGT ATT DET VAR 50 ÅR SEDAN VI BÖRJADE”

Kan du känna lite stolthet över att du tillhör pionjärerna inom damhockeyn i Sverige?
– Jag har inte tänk på det sättet. När Örnsköldsviks Allehanda ringde för att intervjua mig tidigare sa jag att det fanns andra som var mer pionjärer än jag, men dom tyckte det var roligt med Bosse, ”Kabben” och allt det där.
– När jag tänker efter är det otroligt att det var 50 år sedan vi började spela. Det är overkligt för mig att tiden har gått så fort.

Pia Sterner:

– Visst är Christina en pionjär. En av favorittränarna till min man Ulf var faktiskt hennes pappa ”Kabben”. Han var så lugn och saklig. Nästan hela familjen var engagerad och hon kom ur en kultur där du älskar det du håller på med. Kärleken var det största och det tror jag att hon har en ganska stor mängd av. En riktigt go tjej som säkert är lika duktig i det yrket hon har idag.

Trots många år i ishockeyns tjänst fick aldrig Christina Nejdebro vara med om att vinna SM-guld med sitt Modo. Mycket beroende på att hon slutade bara något år efter det att det officiella Svenska Mästerskapet infördes 1988. 

– Silver är det bästa. Det var i Gävle 1989, men det var nog ingen större sak. Just då var jag sur att det bara blev silver, men tittar jag på det så här i efterhand var det rättvist. Jag tycker ändå att vi var ganska duktiga och hade ett jämt lag, vilket jag tycker är roligt.

– Vi fick behålla spelare och spela ihop oss. Det var annars ganska vanligt att några slutade, det kom in nya och vi fick försöka spela ihop oss igen. Då lade man träningarna lite utefter att andra skulle kunna vara med på sin nivå.

Var det någon gång aktuellt för dig med landslagsspel?
– Nej, det var det inte. Det började med landslag i slutet och jag spelade i backpar med en tjej, Helena Nyberg, som var med första landslaget över till Kanada. Hon var ganska liten och det finns en bild när vi båda står bredvid varandra och hon går väl till halva överarmen på mig.

Hur sitt ditt liv ut idag?
– Jag jobbar skift och det börjar ta på mig så alla fridagar orkar jag inte göra så mycket. Det blir mest promenader med hunden. Men jag målar tavlor, vilket är ett väldigt stort intresse hos mig. Min nya dröm är att få hålla på med det på heltid.
– Jag har haft vernissage hemma här eftersom jag har ett relativt stort hus. Sedan har jag haft några tavlor nere hos en hårfrissa i Ö-vik och två utställningar här i Umeå. På Instagram heter jag nejdan1818. Där lägger jag ut en del av mina tavlor.
– Just 18 är något som har följt med mig hela livet. Det var mitt första nummer på min hockeytröja. Samma nummer som Åke Eklöf. Åke var en fin person som pappa hade en stor respekt för. Tyvärr gick han bort för några år sedan i cancer.
– Min dotter, Lisa, håller på med hästar och min son, Danne, har spelat hockey, men slutade då han var 15 år. Han stod i mål i Björklöven, men började i Modo. Han är född 1978 och jag tror att bröderna Sedin (Daniel och Henrik) var med i det laget. Den årskullen var väldigt överlägsna och vann nästan alla sina matcher så han fick inte så mycket träning, avslutar Christina Nejdebro.

Ett par av Christina Nejdebros tavlor.Ett par av Christina Nejdebros tavlor.

Foton: Ronnie Rönnkvist, Arkiv & Privat


TV: Mattias Norström i Wikegård VS

Den här artikeln handlar om:
×

Välkommen till vårt lag!

Som plus-medlem har du nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige.se

Tack, ditt köp är nu genomfört. Du har nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige, FotbollDirekt, Innebandymagazinet och Svenska Fans (bannerfritt).

×

Grattis, du har nu blivit medlem!

Framöver kommer du få nyhetsbrev från Hockeysverige, glöm inte att du även kan bli plusmedlem för att få tillgång till ALLT material på sajten