"Var det en del som undrade hur fan jag kunde gå till AIK"

Den 13:e januari fyllde Björn Carlsson 60 år. Som en hyllning till denne tidigare landslagsspelare repriserar vi här hans OLD SCHOOL HOCKEY från februari 2016.

Han hade en lång karriär i tre olika klubbar i Stockholmsområdet. Men karriären började lite småtrögt, innan han nådde upp till den höga klass folk senare kom att förvänta sig av honom. I veckans Old School Hockey möter vi den tidigare Djurgården-, AIK- och Södertäljespelaren Björn Carlsson. 

Björn Carlsson gjorde det som många bara tio år tidigare tyckte var omöjligt, att gå från Djurgården till AIK. Visserligen hade Kjell ”Skepparn” Sävström och någon till gjort samma resa under 1960-talet, men just under 1980-talet och stora delar av 1990-talet var rivaliteten mellan syskonklubbarna som störst både på läktaren och på isen.

Idag bor Björn Carlsson i Älvsjö. Det är också där vi träffas för den här intervjun till Old School Hockey. Men det var inte där han växte upp, utan i Vendelsö.
– För min del var det jättebra att växa upp där. Jag har fyra äldre bröder och kom snabbt in i idrotten. Dels spelade jag med mina bröder men jag spelade även fotboll, hockey och tennis med mina kompisar. Vi hade nära till både fotboll, ishockey och tennisbanan när vi var små.

Djurgården ville ha honom redan som 10-åring, men det dröjde ett par år innan han slutligen tog steget.
– Första gången jag var i kontakt med Roger Botén i Djurgården var jag tio år och spelade Bamse-cupen på Hovet. Efter matchen stannade jag kvar och tittade på den som spelades efter. Då kom en farbror och ställde sig bredvid mig och sa att jag var riktigt duktig, och frågade om jag ville komma till Djurgården.
– Det vågade jag inte som 10-åring. Han ringde även mina föräldrar och dom sa nej, eftersom jag var för ung. När jag var tolv ringde han igen, och då fick jag gå dit tillsammans med en klasskompis som heter Stefan Nilsson.

I DIF-tröjan.

Det lag Björn Carlsson hamnar kommer till i Djurgården innehåller många lovande spelare som Michael Thelvén, Roland Nyman och flera andra.
– Det var jätteenkelt att komma in i det här gänget och det var jättebra killar. Vi har faktiskt kontakt än idag. Lasse Gunnarsson var en annan lovande kille i det här laget liksom Lasse Linger, som numera är seglare och har seglat mycket med Hugo Stenbeck. De stora stjärnorna på den tiden i vårt lag var ändå Rolle Nyman och Micke Thelvén.
– Jag spelade back när jag kom till Djurgården från Vendelsö, och det gick väl sådär. När jag var 14 eller 15 år fick vi Björne Rylander som ledare. Då sa han att jag inte skulle vara back, utan center. Han kanske tyckte att jag hade lite blick för spelet. Då började det fungera för mig, men jag fick aldrig spela någon TV-pucken. Där åkte jag ut i sista omgången. Det var (Ingvar) ”Putte” Carlsson som petade bort mig.
– När jag sedan blev junior spelade jag med 58, 59 och 60-killarna. Just Djurgårdens 60-juniorer var inte speciellt bra. Då var det många 61:or som fick gå upp. Då började jag också träna mer och eftersom jag är lite lång började kroppen forma sig. Man talar ju om ”late bloomer” och för min del var det nog så att det var under sista junioråren som allt började falla på plats.

Hade du någon fördel eller såg du det som en nackdel att du var ganska lång?
– Jag vet inte om jag hade någon fördel eller nackdel just som junior. Det var mer att åren innan jag kom upp som seniorspelare började grejorna hänga ihop och man fick hyfsad fart på skridskorna.
– Titta på Rolle Nyman, som jag tycker är en av de bästa ungdomsspelare som jag någonsin sett. Han spelade junior-VM året innan Sverige vann, men guldåret fick han inte vara med eftersom han varit skadad.

”VÄLDIGT SMÅ MARGINALER”

Roland Nyman slog sig aldrig in i Djurgårdens elitserielag, men gjorde en fin karriär med Huddinge i Division 1.
– Det är väldigt små marginaler när man ska gå från junior till senior. För min del, när jag var 15 eller 16 år, vann vi St. Erikscupen. Jag fick pris som bäste man på planen, och fick en vecka på en hockeyskola ute i Vallentuna. Curre Lindström var rektor där och ”Boorken” (Leif Boork) hade hand om min grupp.
– När vi körde den här veckan tyckte säkert ”Boorken” att jag tränade bra och var en seriös kille. Han följde sedan mig under junioråldern. Han tränade Hammarby då. När jag sedan skulle gå från junior till senior vart ”Boorken” Djurgårdens tränare och jag tror att han hade en bra bild av mig. Sedan tror jag också att han hade en tanke att han ville ha stora, starka spelare som det var lite tryck i.
– Där ser man skillnaden. Rolle, som var mycket bättre än vad jag var fick då, fick kliva åt sidan istället. Jag tycker att det är synd att han inte fick spela i Elitserien för det hade han lätt klarat av.

Hur var rivaliteten mellan er i Djurgården och AIK:s 61:or med Mats Thelin, Mats Alba, Mats Hessel med flera?
– Det var egentligen bara AIK och Djurgården det handlade om. Just Alba, Thelin, Danne Petterson och Danne Nicklasson var ju riktigt bra. Vi vann oftast St. Erikscupen, men sedan fanns det något som hette 70-iaden och det året vann AIK över oss. Det sved verkligen för vår del.

Var ni polare vid sidan av eller fanns rivaliteten även där?
– Jag har inget minne av att det skulle vara något speciellt elakt oss emellan. Det var nog bara så att vi ville vinna matcher mot varandra.

FICK CHANSEN I A-LAGET

Säsongen 1980/81 låter tränarduon Bert-Ola Nordlander och Stig Larsson honom få chansen i Djurgårdens A-lag i två matcher.
– Jag hade fått vara med och träna som junior när det saknades folk. Första minnet jag har från A-lagsträningarna, då var Peder Nilsson, Björne Palmqvist och de med, är att vi hade en övning när man kom från hörnet och skulle skjuta. Jag fick en passning men då ställde sig pucken så när jag skjuter susar den runt huvudet på Peder.
– Han skällde så in i helsike. Jag ställde mig i hörnet och tänkte, fan vad han skäller. Sedan började jag förstå att det var mig han skällde på. Träningen gick vidare. Jag skulle åka ner och jaga runt målet. Då klev Peder ut och drog mig rätt över benen med målvaktsklubban, skrattar Carlsson.

Debuten?
– Jag var hemma hos en kompis en lördagseftermiddag när jag blev kallad till första matchen. Jag fick ett samtal från Kurre Svensson, lagledaren, som sa att jag skulle med upp till Skellefteå. Sedan var det samling på Hovet och jag minns att det var jättenervöst.
– Jag kände inte grabbarna speciellt väl. Planet gick sju, sedan var det värmning, käk och sedan umgicks vi hela dagen. Det var häftigt att vara på en arena när det är ett antal tusen på läktaren.

Säsongen efter är inte Björn Carlsson junior längre och ska nu ta en ordinarie plats i Djurgården, men det blir bara elva Elitseriematcher för honom.
– Det här är samma säsong som jag ligger i lumpen (Kungsängen). Jag ryckte in i augusti och hade då redan fått platsen i Djurgården. Det var en konkurrens om vilka som skulle få vara kvar. ”Boorken”, som då var tränare, gav (Claes-Göran) ”Myggan” Wallin sparken och gav mig chansen i stället.
– Jag spelade de två första matcherna i Elitserien. Vi förlorade uppe i Modo med 4-3. Jag tror att ”Boorken” tyckte det var mitt fel att vi släppte in 4-3 målet. Jag minns att han kom och frågade mig efter matchen hur jag upplevde den situationen. Sedan fick jag inte vara med i matchen efter, och dessutom var det en massa med lumpen där jag inte fick ledigt och så vidare. Det där blev jag lite stressad av och det blev ett jobbigt år.

Hur upplevde du kontrasten mellan Bert-Ola Nordlander och Leif Boorks ledarskap?
– Det var en stor omställning. ”Boorken” var otroligt noggrann och han fick folk att dra åt samma håll och sådana saker, men han hade även stora krav på spelarna. Just de bitarna, träningarna och allt sådant upplevde jag aldrig som något konstigt.

”DÄR TÄNDE HAN NÅGONTING”

Djurgården håller på att ramla ur Elitserien under Leif Boorks första säsong som tränare i klubben, men redan året efter vinner man SM-guld.
– Första säsongen tränade vi mycket hårdare än vad man hade gjort tidigare. Då var vi nog inte riktigt vana att träna på det sättet. Nu var inte jag med i sista matchen mot HV71 då vi lyckades hålla oss kvar i Elitserien. Men då säger ”Boorken” tydligen i omklädningsrummet: ”Bra grabbar, nästa säsong ska vi ta SM-guld”. Där tände han någonting.
– Vi fortsatte träna hårt och andra säsongen fick vi svar på att vi klarade av det. Då var vi pigga, fräscha och kunde spela och träna på en högre nivå. Vissa av de andra lagen hade inte kommit lika långt i träningen. Jag tror att det kan vara anledningen till att det blev så pass bra som det blev den säsongen.

Håkan Södergren. Foto: Ronnie Rönnkvist

Säsongen 1982/83 spelar Björn Carlsson i en femma tillsammans med Håkan Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson och Mats Waltin. Det var en femma som många tyckte var Elitseriens bästa.
– Vi hade konkurrens med (Håkan) Loob, (Thomas) Rundqvist och (Jan) Ingman.
– Waltin var den drivande som ville hålla ihop det, ville styra hur vi skulle spela och var kanske den seriösa. Sedan har du Thomas Eriksson som är en oerhörd vinnarskalle. Dessutom har du ”Mörten” som var framme och jagade och Södergren var en hyfsad spelare med bra blick och kunde sätta dit puckarna. Själv var jag den där hjälpgumman som var med överallt och försökte stötta och få ihop kittet emellan kan man väl säga.
– Jag träffade Mats Waltin i Västerås när jag var där och fotade för några år sedan. Då frågade deras materialare honom om hur jag var som spelare. ”När vi gick upp på en gubbe så gick han där och fiskade upp. I anfallszon låg han i rätt position både för att ta avslut och för att ta hemåt”, sa Waltin. Det var lite kul att höra hur han hade upplevt mig som spelare.

Björn Carlsson är en av Djurgårdens främsta spelare i slutspelet 1982/83 och svarar där för fem mål och totalt sju poäng.
– Laget ville så mycket och ibland flyter det på. I den fjärde SM-finalen gjorde jag två mål. Men precis innan SM-finalerna gjorde jag illa mig. Jag fick fingertoppen avskjuten. Det här var dagen innan första finalen och jag minns att det var Mats Waltin som sköt. När jag tar av mig handsken så har jag spräckt hela fingertoppen.
– Jag går ner till läkaren, ”Bengan” (Bengt Gustavson), och han sa att antingen tar vi bort den eller så syr vi. Om vi syr har du fingertoppen kvar, men då kommer du inte kunna spela något mer i slutspelet. Tar vi bort den så lindar vi ihop och bedövar. Då kan du spela. Vi valde att ta bort fingertoppen.
– Dagen efter kunde jag inte spela, men jag hängde med till Karlstad. När det började närma sig match och ju mer engagerad jag blev ju mer började tussen på fingret bli röd av blod. Matchen efter var jag med. Vi tejpade fingrarna, fixade handskarna och sedan gick det väl hyfsat.
– Det blir en femte och avgörande match mot Färjestad nere i Göteborg. Jag har sett den matchen efteråt och jag upplever det som att vi får en bra start samtidigt som Roffe Riddervall var fantastisk i mål. Vilka jäkla räddningar han gjorde.

Hur involverade var ni spelare i bråket med Håkan och Peter Loob?
– Man hör ju hur folk skriker på läktaren och framförallt vad dom skrek, vilket var helt bedrövligt egentligen.
– En av mina bröder är polis. Publiken kastade ner en massa saker från läktaren och i fjärde matchen skulle han och tre kollegor till ta på sig kravallhjälmarna och gå ut och hämta Loob efter matchen, och ta av honom av banan. Nu gjorde Håkan illa sig några minuter innan slutet så det hände aldrig något.

BOORK LÄMNAR

När sedan Leif Boork lämnar tränarjobbet i Djurgården 1984 kommer den då 28-åriga Gunnar ”Svesse” Svensson in som ny tränare i klubben.
– ”Svesse” hade kommit fram via Vita Hästen och alla snackade om att det här var en kille som skulle föra hockeyn framåt. Jag tror att han hade jättemycket idéer, men han fick inte fram dem på det sättet som en ledare ska.
– Som spelare vill man ha en tränare som när det är träning tar kommandot och säger hur det ska vara. Sedan fogar man sig till det. ”Svesse” tog aldrig det där kommandot och när man bara satt och snackade så kunde han inte koppla av ledarrollen. När vi andra satt och garvade i omklädningsrummet satt han och höll inne garvet istället för att garva med.
– Jag tycker att det där var synd, men det kanske var ett stort steg för honom från ”Ö-vik” ner till Vita Hästen och helt plötsligt skulle han ha Djurgården som varit i två SM-finaler. Men ”Svesse” tog oss också till en tredje.

Säsongen 1986/87 är Leif Boork tillbaka i Djurgården, men det blir en säsong som slutar i kaos. Både han och klubbens starke man Bengt Broberg får sparken. Även Björn Carlsson lämnar Djurgården efter den säsongen.
– Året innan hade ”Svesse” fått sparken. Håkan Eriksson och Lars-Fredrik Nyström kom in som tränare. Vi klarade oss precis kvar då. Sedan skulle ”Boorken” tillbaka och han och ”Benke bräda” körde något race och allt blev ett jättekaos. Nu hade vi blivit lite äldre, börjat ifrågasätta och så vidare. Det blev lite kaos även på så sätt.
– Det var en del ekonomi inblandat i det där och sedan blev det en omröstning på årsmötet där alla vi spelare skulle vara på plats. Skulle det bli (Åke) Bergdahl eller skulle det bli ”Benke bräda” och ”Boorken”? Skulle Bergdahl vinna så skulle Ingvar ”Putte” Carlsson ta över. Nu vart det Bergdahl och ”Putte”.

Carlsson under AIK-tiden.

Ingvar ”Putte” Carlsson var bekant med Björn Carlsson sedan många år tillbaka.
– ”Putte” hade tidigare petat bort mig från TV-pucken, men han pratade mycket med mig och allt kändes okej. Sedan fick jag hem papper om att träna med Djurgården på försäsongen, men jag kände mig tveksam. Jag hade haft skador säsongen innan och jag ville prata lite med ”Putte” innan vi började träna. Då säger han bara att jag inte skulle få något kontrakt.
– Det här tyckte jag att han hade kunnat sagt tidigare och inte två dagar innan vi skulle börja träna. Då hade jag haft lite kontakt med Frölunda som Conny Evensson skulle träna, men även HV71. Vid den här tiden umgicks jag mycket med Matte Hessel, och pang blev det spel i AIK. Det här var skönt för mig som är stockholmare och för närheten till min familj och bröder. Det var bara att gå till en annan dörr i korridoren på Hovet.
– Sedan var det en del som undrade hur fan jag kunde gå till AIK, men jag fick ju inte vara kvar i Djurgården.

Fick du skit eller hot för att du valde AIK?
– Ingenting sådant. Däremot var det i några derbyn, jag lyckades ju nästan alltid göra mål i just derbyn, där klacken skrek att jag inte platsar i Djurgården och så vidare.

I tredje omgången den säsongen möter ni Djurgården och förlorar med 5-2 inför ett fullsatt Hovet. Hur var känslan att spela mot dina kompisar i det gamla laget?
– Jag kommer ihåg mitt första byte i den matchen. Vid den här tiden spelade vi med träklubbor, Titan. Anders Johnson, som är en av mina närmsta kompisar, har pucken i egna zonen. Jag får tag på honom och sätter in en crosschecking mitt i ryggen på honom så klubban knäcks.
– Jag minns att jag tänkte – hur fan kan den där gå sönder? Då fanns det en massa adrenalin som gjorde att jag var så inne i matchen och inte själv kände efter så mycket.

Sa Anders Johnson något efter den crosscheckingen?
– Nej, nej… Det blev inte ens utvisning.

LÄMNADE AIK FÖR SÖDERTÄLJE

Andra säsongen i AIK, 1988/89, gör Björn Carlsson 21 mål och totalt 39 poäng i Elitserien. Det kom att bli hans bästa notering i den högsta serien.
– Jämfört med AIK så var det mer seriöst i Djurgården när det gällde att tävla mot varandra och om man ville någonstans. I AIK kunde vi vara väldigt bra när vi var bra, men vi kunde också vara jävligt dåliga när vi var dåliga.
– Att gå från Djurgården till Lars-Gunnar (Jansson), som vi hade i AIK och som jag tycker var väldigt svajig, var speciellt. För min del i AIK så kände jag att jag kan det här hyfsat bra, jag fick ett självförtroende och gjorde mycket mål och poäng där.

Efter två säsonger i AIK väljer Björn Carlsson att lämna klubben för spel i Södertälje.
– Jag hade ett tvåårskontrakt med AIK från början. Med det laget vi hade med bröderna Gradin (Peter och Thomas), (Mats) Thelin, (Thomas) Åhlén, (Bo) Berglund, Peter Hammarström, Matte Hessel, Hasse Segerberg, ”Osten” (Thomas Östlund), Åke Liljebjörn och så vidare, att då ”bara” ta sig till slutspel tyckte jag var lite för svagt.
– Mats Lundström och jag pratade om att vi måste kunna spela bättre än så här. Vi tyckte också att Lars-Gunnar var en lite för svag ledare för att få fram det bästa ur oss. Det var ofta bara ”kom igen nu” och inga riktigt klara linjer. Dessutom lämnade han över jättemycket till spelarna.
– Anders Hedberg var sportchef i AIK då. Jag träffade honom och jag sa att vi kanske skulle göra något på tränarfronten. Det pratades om att Leffe Holmgren skulle in då. För mig var det självklart att ta in honom. Då sa Hedberg till mig: ”Ni spelar bara, vi som är i ledningen sätter dit tränare”. Mats Lundström och jag sa till varandra att det här inte kändes bra. Sedan hade vi ett stort möte i omklädningsrummet där ”Ankan” Parmström, Hedberg och några till är med. Man sa att nästa säsong kommer Lars-Gunnar och Leffe Holmgren vara tränare för laget. Då kör vi väl på det grabbar?

Men effekten i omklädningsrummet blev inte att killarna i laget slog klackarna i taket direkt.
– Man hade kanske förväntat sig att grabbarna sagt: ”Ja för fan, kom igen nu”. Men det var dödstyst i omklädningsrummet. Då kände jag att det här inte kändes rätt. Då fick jag kontakt med Södertälje och sedan vart det dit ner ganska omgående.

Hur var det att pendla dit ner från Vendelsö varje dag?
– Det var bra eftersom jag under den tiden det tog att åka kunde börja fokusera på matchen. Efter matchen fick jag tid att sortera ut matchen och sedan vara någorlunda trevlig när jag kom hem. Det var nog bra eftersom jag var rätt tjurig när det gick dåligt, säger Björn Carlsson med ett leende.

FICK STOR ROLL

Carlsson i SSK-tröjan.

Tränaren John Peterson ger Björn Carlsson en stor roll i Södertälje redan från start.
– John var brandmästare, och var mycket för att bygga ett lag och så vidare. Jag upplevde direkt att han tyckte att jag var en av dom ledande spelarna. Första säsongen spelade jag mycket med ”Tomaz Z:a” (Eriksson) och Thomas Ljungberg. Sedan kom Stefan Olsson in och spelade de andra två säsongerna med mig och ”Z:a”.
– Första säsongen var Anders Eldebrink, Thom Eklund, Mats Kilström, Conny Jansson och hela det gänget där också. Eldebrink var en väldigt bra ledare men även en skön och seriös kille. Jag försökte dra mitt strå till stacken genom att vara seriös och försöka få laget framåt.

Säsongen 1990/91 går det ”åt skogen” för Södertälje som ramlar ur elitserien. Inledningsvis var det två kompisar från tiden i Djurgården, Claes-Göran ”Myggan” Wallin och Mats Waltin som tränade laget.
– Det här är min personliga reflektion. Jag, Tomaz Eriksson, Stefan Olsson, Stefan Jonsson och Janne Bergman var en femma och vi kämpade verkligen för laget. Sedan var det en del av spelarna som varit längre i Södertälje och som tyckte det var viktigare att det skulle gå bra för egen del.
– ”Myggan” ville jätteväl, men det blev nog så att de som spelade mer för egen del inte ställde upp för honom och var heller inte tillräckligt seriösa, vilket var lite synd. Vi hade väldigt många bra spelare, men hade alla kämpat på samma sätt som när SSK vann guld i mitten på 80-talet tror jag vi hade fixat det.

Södertälje fick spela i Allsvenskan efter jul eftersom man låg sist i elitserien efter 22 omgångar. ”Myggan” Wallin fick då lämna över tränarjobbet till Curt Lindström som 1987 var med och tog VM-guld till Sverige.
– Jag var lagkapten i Södertälje och var emot att vi skulle sparka ”Myggan”. Jag tyckte inte att det var där problemet låg utan att det låg hos de som jag tyckte var lite bekväma. Assisterande kaptener var Thom Eklund, Mats Kilström och Conny Jansson. När de ville att Curre skulle ta över så var jag emot det.
– Curre ville egentligen inte från början heller, men efter tjat så vart det väl så till slut ändå. När vi sedan var nere i Frankrike och spelade under OS-uppehållet kände jag att Curres förtroende för mig som spelare fanns inte alls. Då sa jag också att jag inte längre ville vara lagkapten. Då kom Waltin till mig och frågade vad som händer. Jag svarade att jag inte känner något förtroende. Då fick Thom ta kaptensrollen istället.
– Många pratar om Curre Lindström, att han är bra för lag och så vidare. Jag tror att han är bra som förbundskapten när det handlar om korta samlingar. Men att träna klubblag var inte hans grej. Det tror jag han var medveten om själv också, och det kanske var därför han var så svårövertalad att ta över Södertälje. Nu hade jag Curre i alla fall under tre månader och jag kände inte att jag hade samma förtroende hos honom som jag hade av ”Myggan” och John.

Hur kände du själv när du såg att det börja barka åt skogen samtidigt som du var en av ledande spelarna i laget?
– I samband med att vi åker ner till Allsvenskan blir min pappa sjuk. Jag hade fullt upp med att kolla hur det var med honom. Han blev sämre och sämre, men var ändå på alla matcherna. Sista matcherna vi spelade flyttade han från stol till stol för att kunna få hjälp att ta sig därifrån. När jag såg det nerifrån isen så betydde inte hockeyn så mycket. Jag hade ett år kvar på kontraktet med Södertälje, men efter säsongen valde vi att bryta det.

VARVADE NER I MODERKLUBBEN

Björn Carlssons pappa dör också strax efter att säsongen slutade.
– Pappa dog andra maj, men han blev svagare och svagare från februari kan man väl säga. Han dog sedan i mina armar när jag och min bror var där en dag för att hjälpa honom med sin medicinering. Pappa var ju med och såg på alla matcher som han kunde, och ofta ringde vi varandra efter matcherna och pratade om hur det hade gått. Han följde ju inte bara mig när jag spelade utan även mina övriga bröder.

Efter tre säsonger i Södertälje valde så Björn Carlsson att varva ner i moderklubben Vendelsö.
– Vi bröder hade aldrig spelat ihop. Bertil, Sören, Lennart och jag bestämde oss då för att spela ihop i Vendelsö, som då låg i Division 4. Även ”Säcken” (Hans Särkijärvi) var med liksom SVT:s Albert Svanberg. Han hade tidigare spelat i Kiruna. Även Kjell Höglund (Hammarby) var med.
– Vi hade ett ganska bra lag och gjorde något poängrekord i Division 4. I en av matcherna när vi spelade mot Ljusterö gjorde jag nio mål. Sista två minuterna var jag på jakt efter att göra det tionde målet. Jag åkte aldrig och bytte, kämpade som en galning och gjorde allt för att göra det här målet, men jag lyckades inte.

Med landslagströjan på.

Hur minns du idag tillbaka på den 4 september 1983 i Leksands Isstadion?
– För mig var det ganska overkligt att få dra på sig landslagströjan för första gången. Allt gick ganska fort från att jag ena säsongen spelat elva matcher, andra säsongen vinner vi SM-guld och dagen efter festen skulle jag vara på Hovet för att spela i Vikingarna (B-landslaget) och sedan till Tre Kronor. Speciellt eftersom jag inte själv tyckte att jag var någon speciellt bra hockeyspelare.
– Håkan Loob blev skadad och då fick Kenta Johansson gå upp i landslaget. Under segerbanketten 1983 kommer ”Ankan” (Parmström) fram till mig och säger att dom måste ha mitt pass eftersom jag skulle åka med Vikingarna till Sovjet på lördag. Jag fick ringa hem och greja för att det där skulle fungera. Sedan skulle vi ta oss hem från Göteborg på fredag morgon och på kvällen där var det fest med Djurgården.
– På lördag morgon skulle jag göra min första träning med Vikingarna. Jag kommer in i omklädningsrummet, vilket dessutom var AIK:s och Roger Andersson var materialare. Jag får gå runt och hälsa på alla. Det låg overaller och grejer på allas platser. Eftersom jag aldrig spelat i ett landslag förstod jag aldrig om jag skulle få grejerna eller om jag skulle lämna tillbaka dem sedan, skrattar Carlsson.

”DET VAR GIVETVIS STORT”

Turnén med Vikingarna blev en succé för Björn Carlsson.
– På den turnén var Anders Johnson och Orvar Stambert med. Båda spelade i Hammarby då, men kom senare till Djurgården. Dem umgicks jag mycket med och jag minns att Anders sa att han tyckte det var kul att det hade gått bra för mig.
– Under sommaren hade man sedan bestämt att det skulle bli blockfemmor i Tre Kronor inför OS i Sarajevo 1984. I och med att det var AIK, Färjestad och Djurgården som var topplagen var vår kedja med Waltin, Södergren och Mörth uttagna. Thomas Eriksson hade blivit proffs då så vi hade Janne Eriksson med oss istället.
– Det var givetvis stort att stå där på blålinjen och lyssna på nationalsången, men då var jag så inne i allt och kände också en trygghet i att få spela med mina lagkompisar. Vi skulle spelat fyra matcher, men jag spelade bara två, den i Leksand och en i Timrå. Sedan åkte vi upp till Umeå och på morgonträningen fick jag en tackling av Thom Eklund så jag bröt båtbenet.

Anders ”Ankan” Parmström. Foto: Ronnie Rönnkvist

Det blir även spel i Priz Isvetstija turneringen ett par veckor innan jul 1983.
– Då jag fick jag inte spela första matchen mot tjeckerna. Sedan spelade jag matchen mot Kanada och då passade jag till Håkan Södergren som gjorde mål. Då minns jag att Håkan sa: ”Fan vad skönt, nu är vi med till OS”.
– Jag hade aldrig funderat riktigt så, att det här var matcher för att komma med till OS. I matchen efter mot ryssarna var jag inne på något mål bakåt och efter det fick jag inte spela mot finnarna. I samband med landslagssamlingarna fick man åka och prova ut OS-kläderna på Gunnar Lundströms Adidas. Då tänkte jag att man kanske var ganska nära ändå, men i mellandagarna fick jag ett samtal från ”Ankan” där han sa att Mats Hessel eller Tomas Sandström skulle vara med istället.