”Jag kände 'fan, det var onödigt'”

Juniorkronorna förlorade kvartsfinalen mot Finland i Junior-VM och åkte ut tidigare än förväntat. 
En av alla besvikna svenska spelare var leksingen Emil Heineman – som satt i utvisningsbåset när Finland satte det viktiga 2-2-målet i den tredje perioden,
– När man sitter där kan man inte göra någonting, säger 19-åringen till hockeysverige.se.

LEKSAND (Hockeysverige.se)

Junior-VM i Edmonton blev en annorlunda turnering. Visst, det spelades en relativ bra hockey. Däremot var förutsättningarna för lagen både annorlunda och till viss del inte rättvisa då Covid-19 slog till i tid och otid. 

För svensk del blev det uttåg ur turneringen efter att ha förlorat kvartsfinalen mot vännerna från Finland. För Leksandsspelaren Emil Heineman var det länge osäkert om han skulle kunna åka med till Junior-VM efter att han fått en tuff smäll av Brynäs Patrik Berglund under en match. Det här gjorde också att hans förberedelser under lägret i Sundsvall innan turneringen blev långt ifrån optimala. 

– Tiden där var tuff. Det blev en annan känsla än om jag hade varit på is hela veckan. Lättnaden att sedan få komma ut och åka skridskor var enorm, berättar Emil Heineman då hockeysverige.se träffar honom vid Udden precis efter norra brofästet i ett kylslaget Leksand.
– Det var mentalt jobbigt att bara går runt där och inte veta om jag skulle kunna spela, åka med och så vidare, säger 19-åringen med en tung suck. 

Hur nära var det att du inte skulle kunna åka med?
– Jag vet faktiskt inte. Det var på fredagen (laget åkte till Edmonton under söndagen) jag började köra med full kontakt.
– Hela den tiden var jobbig mentalt. När jag fortfarande hade huvudvärk var jag rädd att… Går det snett med huvudet kan det gå illa.
– Jag ringde morsan. Hon fick vara lite hård på mig och psykolog. Det var jobbigt, men lättnaden var sedan enorm och det var otroligt roligt att få åka ut på isen igen. 

”FUNGERADE BRA UTIFRÅN FÖRUTSÄTTNINGARNA”

Det ramlade bort både spelare och ledare innan och under lägret i Sundsvall, men Emil Heineman kände inte direkt någon oro över att, som det spekulerades om, det inte skulle bli någon turnering för svensk del.

– Känslan var att det kommer ske. När vi väl var där och det exempelvis började ramla av folk från Tyskland som gjorde att dom fick några dagar extra i karantän…
– När vi också fick några dagar extra tänkte jag ”hoppas det inte skiter sig helt”, men känslan över lag var att turneringen kommer spelas. Det var aldrig att jag gick och oroade mig utan det var mer en liten tanke som kom upp. 

Han tror inte heller att själva uppladdningen inför turneringen stördes av att det föll bort folk i och kring laget under resans gång. 

– Nej, det tycker jag inte. Dom var tydliga med att det är vi som kommer göra det här. Ingen annan kommer komma in och hjälpa oss. Jag tycker att det fungerade bra utifrån förutsättningarna. 

Det var en strulig resa från Leksand till Edmonton för Emil Heineman. Foto: Ronnie Rönnkvist

Inte nog med att pandemin ställde till det inför turneringen. När laget sedan skulle flyga över till Edmonton visade det sig att planet inte var tillräckligt stort för att förvara bagaget på ett säkert sätt. 

– Det var på flygplatsen i Finland och en princip en incident i mängden. Det var ju en hel del, säger Heineman med ett lätt skratt och fortsätter:
– Jag vet inte hur dom hade tänkt med bagaget och det var rätt att vi stod på oss där. Det blev en lång 24-timmarsresa till Edmonton. Själva flygresan gick bra, men vi mellanlandade två gånger innan vi var framme. Först på Island och sedan på en militärbas i Kanada för att tanka. Goose Bay tror jag den hette. Efter det hade vi fem timmar kvar. 

Väl framme i Edmonton blev det ånyo karantän. 

– Fyra dagar. Första två, tre dagarna gick bra. Det var i alla fall skönt för oss som inte skulle få fler dagar att komma ut. Innan vi fick höra att vi skulle få komma ut tänkte vi nog alla ”vad är det som sker”?
– Det gick ganska bra, men det var mycket dötid genom hela turneringen. Vi hade ändå grejer med oss, kunde titta på film och så där. 

Hur firade ni julafton?
– Alla hade med sig paket. Sedan lottade vi ut dom. Vi hade dessutom skrivit rim så det blev ändå lite julstämning.
– Jag fick en låda skumtomtar, men jag vet inte av vem. (Zion) Nybeck fick min julklapp. Det var en salig blandning av godis och jag tror faktiskt det var väldigt uppskattat. 

”KAN HA BLIVIT RÄDDA ATT TORSKA”

Sverige inledde sedan turneringen mot Tjeckien, en match som vanns med 7-1 och kanske var lagets bästa. 

– Vi hade inte haft någon träningsmatch innan så det var lite ovant. Alla var påslagna och väldigt laddade. Spelet kanske inte stämde jättemycket, men vi kämpade med allt vad det innebär.

Vinst mot Österrike och förluster mot Ryssland och USA innebar att Sverige ställdes mot Finland i kvartsfinal. 

– Efter torsken mot USA gick vi ihop och sa till varandra att ta tag i det här. Vi hade spelat bra mot Ryssland, men torskat efter övertid. Sedan var vi inte särskilt nära USA av olika anledningar.
– Inför kvartsfinalen sa vi att nu går vi för det här. Vi gick ut och gjorde en bra första period. Sedan blev det kanske det här mentala då vi torskat två matcher innan. 

Blev ni rädda att förlora?
– När vi torskat två kan det ha blivit att vi var rädda att torska igen. Jag har egentligen ingen aning om det var anledningen, men det kan vara en av dom. 

Är det den känslan du har så här efteråt?
– Ja, och det är det flera i laget som också har. Dessutom var Finland bra och hade ett starkt lag. 

Vad var det som skiljde lagen åt i tredje perioden som du ser det?
– Allt ställdes på sin spets och alla misstag blev förödande åt båda hållen. Vi hade också några bra lägen och kunnat göra mål, men Finland hade kanske mer tid i anfallszonen än vad vi hade. 

Emil Heineman. Foto: Ronnie Rönnkvist

”BLEV FÖRTVIVLAN RAKT IGENOM”

Emil Heineman hamnade i utvisningsbåset i tredje perioden vid 2-1. Under utvisningen gjorde Finland 2-2. 

– Jag tyckte att han snubblade eller klev på klubban och kände ”ska det bli så här”. När man sitter där kan man inte göra någonting. Det är skillnad när man är i vanliga båset eller på isen för då kan man påverka.
– Nu blev det upp till dom som var inne och då känns det… Det är jag själv som gjort att det blivit utvisning och då blir det jobbigt för en själv. Jag kände ”fan, det var onödigt”, men nu blev det som det blev.
– Det var ändå tio minuter kvar så då blev det ”Nu kör vi grabbar och vi kan inte hålla på att backa hem”.

Kan du klä ord på känslan då slutsignalen gick och ni faller ihop på isen och konstaterar att ni förlorat mot Finland och var utslagna?
– Det kändes efter två torsk i gruppspelet att vi ändå är ett bättre lag. Vi gick ut och tog ledningen med 2-0 ”Fan, det här går”, vi fick den här positiva känslan. Sedan tvärvänds det med så lite kvar. Då blev det förtvivlan rakt igenom. 

Emil Heineman är mycket nöjd med coachen Joel Rönnmarks jobb med laget under turneringen. 

– Vi hade honom på lägren innan och även förra säsongen som ass. coach i Tyskland året innan. Han hade varit med tidigare så jag tyckte inte det var några problem.
– Jag tycker att han gjorde det bra med tanke på att allt hände så nära inpå. Han klarade det bra med tanke på omständigheterna.

Hur skönt ska det bli att nu dra på sig Leksandströjan igen?
– Väldigt. Det var första gången jag varit iväg mitt i en säsong och inte haft Leksandströjan på mig på ett bra tag. Det är en speciell känsla och jag är väldigt laddad. Jag tycker att det känns som en nytändning att vara iväg så här, avslutar Emil Heineman samtidigt som Leksand stora klockspel bredvid oss börjar spela julvisor som ett tecken på att klockan är tre.

TV: Emil Heineman om långa vägen till JVM