Joel Rönnmarks drömdebut

Så var det då dags för superdoldisen Joel Rönnmark att kliva in i offentligheten på riktigt. Att gå från att vara J18-coach i Växjö till att bli Juniorkronornas förbundskapten över en natt kan inte vara enkelt. I synnerhet inte för en kille som inte direkt är van vid rampljuset. Det är inte riktigt samma läge som för Igor Larionov, som tagit över det ryska juniorlandslaget, om man säger så.

Jag har hört en del gott om 30-årige Rönnmark, han är en kompetent coach, så jag är egentligen inte orolig. Men faktumet att han och Anders Eriksén är duon som ska leda det här laget (tillsammans med presschefen Linus Hugosson som på något osannolikt sett hamnat i båset med taktiktavla och allt) är ändå kanske den största snackisen.

Hur som helst. Skulle Sverige vinna guld kommer Joel Rönnmark ha fått det största genombrottet det här landet har skådat sedan Carola vann Melodifestivalen 1983.

Där hittade han rätt direkt

Forwardsbredden har varit det stora frågetecknet på spelarsidan. Ifjol hittade Sverige rätt i tre kedjor på en gång, medan en kedja aldrig riktigt vaknade. Den här gången känns det som att Juniorkronorna hittade rätt direkt.

Visst, förstakedjan med Lucas Raymond, Alexander Holtz och den i den formationen ganska sent inkastade Albin Sundsvik, glänste väl inte. Men i övrigt stämde det direkt i enheten med Arvid Costmar, Simon Holmström och Noel Gunler. HV-kedjan kom in och var riktigt rivig. Trion bestående av Emil Heineman, Theodor Niederbach och Elmer Söderblom imponerade stort. Söderbloms mål! Herregud! Den 202 centimeter långe och 108 kilo tunge bjässen sköt sig rätt in i de svenska stugorna med den magiska kassen. Ett 5-1-mål har inte speciellt ofta fått en så exalterad som Söderbloms mål gjorde mig i kväll.

Förstakedjan var kanske "sämst" sett till förväntningarna. Det var egentligen det bästa tänkbara. Den kommer vakna, var så säkra.

Elmer Söderbloms kasse - en klassiker.

Men hur klarar sig backsidan?

Ifjol tycker jag backparet med Tobias Björnfot och Philip Broberg var Sveriges svagaste. Jag hade gärna sett Mattias Norlinder spela mer, på någon av deras bekostnad. Men så blev det inte. Norlinder var sjundeback genom hela turneringen.

I år har vi en liknande situation. Den här gången ser Björnfot/Broberg emellertid ut som det vassaste paret, där bakom ser Victor Söderström och Albert Johansson helt okej ut. Men där bakom...där undrar jag om Sverige är starka nog.

Alex Brännstam och Ludvig Hedström är två kompetenta backar, men jag ställer mig skeptisk till hur de kommer klara sig mot lag som USA och framför allt Ryssland. Emil Andrae fick spela en del, men var trots allt sjundeback. Gustav Berglund satt på läktaren. Jag hade nog hållit de båda, samt Helge Grans och kanske också Simon Edvinsson, före Djurgårdsduon.

Jag är medveten om att det behövs defensivt inriktade backar i ett lag - men Sverige är i princip världsledande när det gäller att fostra spelande backar. Det borde utnyttjas till max.

HUGO ALNEFELT!

En målvakt är sällan matchvinnare i en 7-1-seger. Men de räddningar Hugo Alnefelt gjorde vid ställningen 1-1 kom att bli matchvinnande. Jag lyssnade precis på den tjeckiska presskonferensen där spelarna satt oerhört nedstämda och sa att de i princip slutade spela efter Sveriges 2-1 och 3-1. Så hade det inte varit om tjeckerna fått 2-1-målet.

Hugo Alnefelt ska hyllas stort.

...det borde bara bli bättre

Första halvan av matchen var inte godkänd för svensk del. Det kastades bort puckar på löpande band och man spelade på Tjeckiens villkor. Den andra halvan såg dock mycket lovande ut.

Och rent logiskt borde det bara bli bättre.

Efter den tuffa karantänstiden lär Sverige behöva spela sig i form. Man har ett nästan perfekt spelschema för att tillåtas göra just det. Juniorkronorna borde ha kunnat höja sig en eller ett par nivåer lagom till matcherna mot Ryssland och USA på årets sista två dagar.