Sök
Långläsning

”Man var inte så kaxig när man spelade i tvåan, direkt”

2018 spelade Claes Endre i division 2 – nu gör han hockeyallsvensk succé med AIK.

Han började inte spela hockey förrän han var tio år gammal och ställde sig inte mellan stolparna förrän tolvårsåldern.
2018 spelade Claes Endre division 2-hockey med Tumba – nu gör han hockeyallsvensk succé med AIK.
– Jag har aldrig varit en talang och aldrig fått något gratis. Det har präglat mig, säger Endre till Hockeysverige.se.

– Det var lite kringelikrokar innan junioråren, kan man säga, men jag har alltid fortsatt att jobba hårt. Det var i Haninge det började lossna och gå spikrakt uppåt…

Claes Endre tystnar och tänker efter en sekund.
– Eller, nej, det har i ärlighetens namn aldrig gått spikrakt uppåt för mig.

***

Från och med fem års ålder kan man i Sverige börja spela någorlunda organiserad ishockey i form av Tre Kronors hockeyskola under ledning av Svenska ishockeyförbundet. De flesta börjar dock åka skridskor ett par år redan innan det.

Så var inte fallet för AIK:s succémålvakt Claes Endre.

– Jag började ganska sent. Jag stod på skridskor för första gången lite efter att jag fyllt tio år. Innan det hade jag aldrig varit intresserad av att spela hockey eller åka skridskor på idrottsdagar i skolan. Så man kan säga att jag började ganska sent.
– Eftersom jag var tio år när jag började spela så var jag lite för gammal för att bara hoppa rakt in i ett pojklag, så jag fick börja ute i Götas hockeyskola, där jag till slut fick spela med deras 95:or.


Jag var aldrig i närheten att kunna ta mig in på något hockeygymnasium.

Claes Endre spenderade sin juniortid i Haninge och Nacka.  


Målvakt blev Endre inte förrän han var tolv år gammal.

– Från det att jag började spela hockey så ville jag bli målvakt, men jag var tvungen att lära mig att åka skridskor först. Så i början av min pojkkarriär var jag faktiskt back. Jag blev inte målvakt förrän jag var tolv år, tror jag. Det är ändå ganska sent, får man väl säga?

Ja, det kan man sannerligen säga.

Efter tiden i Götas hockeyskola fortsatte Endre med några år i Brinken och Farsta innan det till sist blev spel i Haninge när det var dags att kliva in i juniorhockeyn. På en mycket högre nivå än så kunde Endre inte spela vid tillfället.

– Jag har aldrig varit nära någon tv-puck eller landslag, någonsin. Det är viljan att hela tiden bli bättre som tagit mig dit jag är idag. Jag var aldrig i närheten att kunna ta mig in på något hockeygymnasium.
– Jag gick på Nacka Enskilda Gymnasium, ett gymnasium som har hockey på schemat men som inte är något renodlat ”HG”, eller vad man ska säga.

Claes Endre.

***

Den här säsongen har Claes Endre tagit Hockeyallsvenskan med storm. På de nio matcher som han vaktat AIK:s kasse har han vunnit fyra matcher, hållit två nollor, räddat 93,6 procent av skotten han ställts inför och snittat två insläppta mål per match.

– Jag får ändå vara supernöjd med den start jag har fått. Det har varit lite upp och ned, precis som hela laget, men i det stora hela så har jag kommit upp och spelat på den höga nivå som jag vet att jag kan göra. Det känns superskönt.

Du verkar ha klarat klivet mellan Hockeyettan och allsvenskan rätt bra, ändå?
– Det tog ett tag innan man kom in i det, faktiskt. I början var det en omställning att bara få träna med ett allsvenskt lag som AIK, sen kom det väl i kapp en lite på försäsongen. Sen tycker jag att jag tagit kliv och kommit in i det mer och mer.
– När man tränar med ett allsvenskt lag så blir man ju bättre av det, till slut. Klivet mellan ettan och allsvenskan har inte varit allt för jobbig, faktiskt. Det har varit en viss process, men det har ändå gått ganska fort.

Steget mellan ligorna är dock rätt stort, medger Endre. Speciellt en säsong som denna, då Hockeyallsvenskan kryllar av spelare av NHL-kaliber i de allra flesta av lagen.

– Det är mer finess här i allsvenskan än vad det är i ettan. Allt är lite bättre. Det är lite bättre skott och ganska mycket mer skymning och trafik framför kassen. Det är nog den största skillnaden jag märker av, att det är mer folk som åker in på kasse och mer folk som vill vara med och styra puckar.
– När det dimper ner returer så är det alltid folk som är där och försöker slå in dem. Det har jag känt som en stor skillnad. Sen finns det så klart många som skjuter hårt och är snabb på skridskorna, men det gör det även i ettan.

***

Efter att gymnasietiden hade Claes Endre tröttnat på Stockholm. 

Via en god väns pappa åkte Endre med ett gäng svenskar och finländare till USA och Boston för en så kallad ”showcase”, ett event där spelare från olika delar av världen fick chansen att visa upp sig för de amerikanska juniorlagen. Över hundra scouter fanns på plats, enligt Endre. Men allt som behövdes var ett erbjudande – och det var precis vad han fick.

– Jag fick bara ett erbjudande, men när jag fick det tog jag det ganska omedelbart. Det var från ett lag från New Hampshire och som spelade i NA3EHL, en juniorliga på en lite lägre nivå i USA.

Endre minns tillbaka på sina två år i USA med värme.

– Det var två av de bästa åren i mitt liv. Jag fick väldigt mycket vänner där borta och jag kan absolut tänka tillbaka och sakna tiden i USA. Det var fantastiskt att få träffa så mycket fina människor och att få lära sig språket på allvar. Det är en helt annan kultur där borta och att få känna på den var fantastiskt roligt.


Det lockade inte så mycket att gå i skolan och komma hem med några miljoner i skuld.

Endre stannade inte i USA för collegespel.  


Stockholmssonen gjorde ett omedelbart avtryck i sin nya klubb New Hampshire Fighting Spirit och kunde efter sin debutsäsong i USA stoltsera med en räddningsprocent på hela 93,9 procent på de 18 matcher han vaktade Fighting Spirits kasse. 

Lite andra siffror än de 80,5 procent han hade under sin avslutande J20-säsong med Nacka året innan.

Till det andra året var det nära att det blev spel i NAHL, en betydligt högre ansedd juniorliga i USA.

– Det var mycket snack om att vi i New Hampshire skulle få ett lag i NAHL, alltså andraligan i USA:s juniorligor, men det blev inget tillslut. Det var till 90 procent klart att de skulle få ett lag, men i slutändan blev det inget.
– Trots det kände jag att jag fortfarande kunde utvecklas där och det hade gått riktigt bra för mig mitt första år. Det kändes ändå värt att åka över och ta ett till år, trots att det inte blev något med NAHL.

Hade du några planer på att spela collegehockey?
– Ja, det hade jag. Det gick bra för mig under bägge mina år i USA, så jag pratade med ett division 1-college (NCAA) där jag kunde få ett fullt stipendium och det var på University of Maine. Sen hade jag säkert en sex, sju division 3-skolor (NCAA-3) som alternativ, men där får de inte ge ut några stipendium.
– Då ska man komma ihåg att jag själv hade betalat för båda mina juniorår. När det inte blev något av med Maine så kände jag att det lockade inte så mycket att gå i skolan och komma hem med några miljoner i skuld. Det var inte värt just då. Då åkte jag hem istället.

FICK TRY OUT I TUMBA  

Väl hemma i Sverige påbörjades en mer eller mindre kämpig jakt på en ny klubbadress.

– Det var inte det lättaste att hitta ett lag här, kan jag säga. Vem var jag liksom? En kille som spelat i USA de senaste två åren, säger Endre och brister ut i ett skratt.

Endre startade processen med att ringa runt till en rad olika lag, till största delen utan någon lycka. Till slut nappade Hockeyettan-nykomlingen Tumba som erbjöd honom en try out-plats mellan stolparna. Ganska snabbt spelade han till sig ett kontrakt med klubben och nästan lika snabbt hade han även spelat till sig förstaspaden hos nykomlingen.

– Men det var ett ganska tufft år, överlag. Jag tror inte vi vann många matcher det året. Men det var en lärdom det också. Jag tror jag vann någon slags liga över den målvakt som fått mest skott emot sig med över 400-500 skott ner till tvåan. Så det var mycket att göra det året.


Boden är den bästa platsen i världen! 

Endre om den norrbottniska arméstaden.  


Våren 2017 avslutades på tyngsta möjliga vis, då Endre inte kunde hindra Tumba från att trilla ur Hockeyettan. Trots degraderingen såg sig målvakten inte om för en ny klubbadress.

– Jag kände att jag ville ta upp laget igen. Åker jag ner med dem så ska jag också ta upp dem, kände jag. Jag hade väl en okej säsong i division 2, men inte mycket mer än så. Som lag kvalade vi inte ens uppåt.

När du klev ner i tvåan, var tanken hela tiden att fortsätta att satsa?
– Absolut, det ändrades inte på något sätt. Jag har alltid velat se hur långt jag kan komma. Jag har alltid haft kvar mitt driv att träna hårdast och aldrig fuska en enda dag. Nu börjar det ge resultat. Alla de här timmarna man lagt ned på extraträning börjar bära frukt. Jag har aldrig varit en talang och aldrig fått något gratis. Det har präglat mig.
– Men när jag klev ner i tvåan så kände jag aldrig att jag ville satsa på någonting annat och lägga skridskorna på hyllan. Det blev snarare tvärtom; jag vred bara på allt ännu hårdare. Men man var inte så kaxig när man spelade i tvåan, direkt. Det var en riktigt tuff uppgift och vi hade inte något superlag då heller.

Claes Endre.

Efter säsongen i division 2 fick Endre trots allt ta steget tillbaka till Hockeyettan då Segeltorp gav honom en chans. Det var en chans han tog och sprang med – och tack vare starka insatser i Huddinge-klubben fick Boden, toppklubben i norra Hockeyettan, upp ögonen för burväktaren.

Väl i Norrbotten fortsatte Endre på den inslagna vägen och bjöd Bodenpubliken på storartade insatser mellan stolparna under i stort sett hela säsongen 2019/20. Tiden i den norrbottniska arméstaden har också satt sin prägel på stockholmaren.

– Boden är den bästa platsen i världen! utbrister han.
– Både jag och min sambo stormtrivdes däruppe redan från dag ett. Vi blev så bra omhändertagna som man kan bli. Jag tror absolut att det är en av många anledningar till att det gick så pass bra. Jag kunde verkligen slappna av och njuta av tiden som var däruppe.

Hur mycket betydde fjolårssäsongen för dig?
– Hur mycket som helst. Jättemycket. Det är på vissa sätt tack vare Boden som jag är där jag är i dag. Vi hade ett rätt bra lag och Boden har höga förväntningar på sig efter att man kvalade där för ett par år sedan – och det tycker jag att man ska ha på ett lag som Boden också.

***

Under Endres framfart i Norrbotten började han nu göra utslag på de hockeyallsvenska klubbarnas radar. I april stod det klart att 25-åringen skulle lämna Norrbotten och flytta tillbaka till Stockholm.

Men den här gången var det inte spel för någon Hockeyettan-klubb i närområdet. Nu var det hockeyallsvenska AIK som var ute efter hans tjänster.

– Det var så klart otroligt häftigt att komma till en så pass stor klubb som AIK ändå är. Det är mycket drag runtomkring, så det var otroligt häftigt när de hörde av sig, säger Endre.
– Jag var med och körde hela sommarfysen med AIK förra sommaren. Jag kände målvaktstränaren Christopher Heino Lindberg väldigt bra sedan innan. Vi har varit målvaktstränare tillsammans litegrann när vi jobbat på Björn Bjurlings camper, så vi har träffats på det sättet.


Hans mamma var faktiskt min lärare i skolan. 

Endre och Heino Lindberg går långt tillbaka i tiden.  


Faktum är att Endre och Heino Lindberg går tillbaka långt i tiden.

– Hans mamma var faktiskt min lärare i skolan, så jag träffade Heino när han var typ 20 år och precis hade vunnit SM-guld med Färjestad, minns Endre.
­– Men det var mycket tack vare honom jag sajnade med AIK. Att få en gry målvaktstränare spelade in mycket, sedan får jag en bra konkurrens med Edvin (Olofsson) där vi båda kommer från ettan och startar från noll.

Och nu har du Heino Lindberg som målvaktstränare, alla dessa år senare. Hur är det?
– Han är otroligt viktig för mig. Vi jobbar varje dag med varandra och det är också något som är nytt för mig. Jag är van att ha målvaktsträning kanske en gång i veckan, max. Nu har man en målvaktstränare med sig varje dag som håller koll på en hela tiden. Man blir otroligt bortskämd med det och det är fantastiskt att jobba med Heino på det sättet.
– Han har ett skarpt öga för detaljer och är på mig väldigt mycket kring mitt mindset. Vi jobbar mycket på att vi ska komma påslagna till jobbet varje dag och inte bara slösa bort träningar, utan att man alltid ska få ut någonting av det varje dag.

AIK och Claes Endre firar en seger.

***

Resan från degraderingen till division 2 med Tumba till dagens hockeyallsvenska succé har gått snabbt, vilket Endre också är medveten om. Men genom sin nitiska attityd till träning, förberedelser och matcher har växtvärken till stort sett uteblivit under resans gång.

Men kunde han verkligen se den här framgången framför sig när han harvade i den svenska fjärdedivisionen så sent som för två och ett halvt år sedan?

– Nej, det kunde jag så klart inte, svarar Endre blixtsnabbt.
– Jag visste att jag hade mycket potential i mig och jag har alltid velat se hur långt jag kan komma om jag kan hålla mig skadefri. Nu har det gått väldigt snabbt på kort tid och det är klart… Jag hade kunnat se att jag skulle kunna prestera i ettan, men inte i allsvenskan på det här sättet.

Och bara för att Endre stigit genom de svenska seriesystemen i rask takt de senaste åren hoppas han inte att Hockeyallsvenskan är slutstationen.

– Jag är fortfarande nyfiken på att se hur långt jag kan gå om jag fortsätter att träna så hårt som jag gör och gör de här extragrejerna. Det är klart att jag vill uppåt. Man är ju inte för gammal än så länge.
– Jag fyllde ju 25 häromdagen och fick lite åldersnoja när någon som sa att jag nu var halvvägs till 50 och då kände jag mig gammal, men jag ska nog ha några roliga år framför mig trots allt.


TV: Veckans SHL-lag #5

Den här artikeln handlar om:
×

Välkommen till vårt lag!

Som plus-medlem har du nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige.se

Tack, ditt köp är nu genomfört. Du har nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige, FotbollDirekt, Innebandymagazinet och Svenska Fans (bannerfritt).

×

Grattis, du har nu blivit medlem!

Framöver kommer du få nyhetsbrev från Hockeysverige, glöm inte att du även kan bli plusmedlem för att få tillgång till ALLT material på sajten