I Nordamerika tog NHL och framför allt dess spelare sent i går kväll ställning mot rasism och för mänskliga rättigheter. I Sverige och Europa är samtidigt det enda som hörs från hockeyhåll kring situationen i VM-värdlandet Belarus ursäkter och plattityder. Uffe Bodin konstaterar uppgivet att idrott och politik bara passar ihop när det passar makthavarna själva. 

Sedan tre år tillbaka går jag en gång i månaden till barberaren Vitalij ett stenkast från kontoret i centrala Stockholm. Medan han gör underverk med mitt sinande hårfäste och bångstyriga skägg informerar han mig vanligtvis om vad som händer i NBA och vilka Netflix-serier som jag bör kolla upp. 

Men under mitt senaste besök hos honom tidigare i veckan avverkade vi ett betydligt allvarligare samtalsämne: den politiskt laddade situationen i hans hemland Belarus.

Tillsammans med sin hustru flyttade Vitalij till Sverige för ett par år sedan av en enkel anledning:

– Det fanns ingen framtid för oss i Belarus. För unga, drivna människor som vill skapa en bra tillvaro är det inget alternativ att bo kvar där. Det är det tragiska, att så många unga och välutbildade människor lämnar landet när det egentligen är dem som ska ta det framåt, säger han uppgivet.

Förtrycket uppifrån, från den politiska toppen i landet, har haft en kvävande effekt på Vitalij och andra unga människor i landet under en längre tid. Presidenten Aleksandr Lukasjenko, ”Europas sista diktator” kallad, har styrt landet sedan 1994. I det nyligen avslutade valet ska han ha fått närmare 80 procent av rösterna, men de flesta är ense om att det är resultatet av valfusk. EU har exempelvis inte godtagit siffrorna.

Bevisligen inte folket heller.

BRUTALT VÅLD

Sedan Lukasjenko utnämnde sig själv till vinnare av valet tidigare i månaden har tusentals och åter tusentals människor gått ut på gatorna i Minsk och andra städer för att protestera. Både mot det uppdiktade valresultatet och diktatorn som har behandlat landet som sin privata ägodel under sina 26 år som president. 

Till en följd av det här har vi fått se prov på ett groteskt övervåld från polis och militär som Lukasjenko skickat ut på gator och torg för att ”upprätthålla ordningen”. Vittnesmål från människor som blivit brutalt misshandlade och utsatta för sexuellt våld i samband med protesterna har kittlat min kräkreflex. Så sent som i går blev dessutom Dagens Nyheter-fotografen Paul Hansen tillsammans med flera andra journalister gripen på lösa grunder i Minsk. 

Och det är alltså i det här landet, lett av en skrupellös despot som inte skyr hämningslöst våld mot den egna befolkningen, som Tre Kronor ska spela ishockey-VM nästa år.

Man skulle kunna tro att ledande krafter inom ishockeyn skulle vara så empatiska att de omvärderar sitt beslut att placera en turnering av VM:s magnitud i en diktatur. Men av det som jag sett, läst och hört hittills verkar det inte finnas en tillstymmelse till större eftertanke i den här frågan.

I en text på Internationella ishockeyförbundets webbsida den 14 augusti duckade IIHF-presidenten René Fasel för diskussionen kring Belarus lämplighet som VM-arrangör genom att använda det välbeprövade ”politik-och-sport-hör-inte-ihop-kortet”. Svenska ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson kunde inte sträcka sig längre än till ett "vi behöver följa utvecklingen" om situationen i Belarus när han intervjuades av TT vid samma tidpunkt. Han följde plikttroget Fasels partipiska, rättade in sig i ledet och valde samma utväg från diskussionen som IIHF-presidenten. Larssons ursäkt: "Svenska ishockeyförbundet bedriver ingen utrikespolitik".

Det ironiska med det här är att det alltid passar att blanda ihop politik och idrott när det gynnar och passar personer som Fasel och Larsson och deras egna intressen. Som när Fasel i den länkade texten ovan skryter om arbetet med att få ihop ett landslag bestående av nord- och sydkoreanska damspelare vid vinterspelen 2018: 

– Hos IIHF har neutralitet och icke-diskriminering funnits högt uppe i våra stadgar och vi har alltid separerat politik från idrott och använt idrott för att bygga broar, öppna diskussioner, som när vi lyckades skapa ett integrerat koreanskt damlandslag vid OS i Pyeongchang för två år sedan, sade Fasel.

I min värld är exakt det han beskriver resultatet av politik och diplomati.

Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenko.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

"ETT VERKTYG FÖR VÄRLDSFRED OCH DEMOKRATI"

Med tanke på vad som händer i Nordamerika just i detta nu, där NHL och andra stora proffsligor på spelarnas initiativ skjutit upp matcher till en följd vad som i allra högsta grad handlar om politik, känns argumentet att idrott och politik inte hör ihop mossigare än någonsin tidigare. Som en vän konstaterade i en diskussion kring detta: "Politik är livet som vi lever här och nu. Man kan inte separera idrott från livet". 

Jag skulle hävda att politiska motiv under en väldigt lång tid genomsyrat världsidrotten. Men inte på det sätt som den franske OS-grundaren Pierre de Coubertin tänkte när han talade om den internationella idrotten som ett verktyg för bland annat världsfred och demokrati.

Hockey-VM i Belarus är bara ett av många sorgliga exempel på motsatsen, att stora idrottsevenemang nästan systematiskt placeras på platser där mänskliga rättigheter och demokrati närmast kan liknas vid en utopi.

Redan 1936 använde Adolf Hitler OS i Berlin som en del av sitt propagandamaskineri för nazismen. Samma sak gällde kommunismen i Sovjetunionen när sommarspelen arrangerades i Moskva 1980. De hårda satsningarna som Sovjet, forna Östtyskland och andra kommunistländer gjorde för att nå framgångar i olympiska spelen innan järnridån föll i bitar 1989 var en del i spelet mot fienden i väst. Att stoltsera med värdskap och medaljer var ett sätt att skaffa sig legitimitet och utöka greppet om makten.

Och så fungerar det i dag också.

Ryssland, där en oppositionspolitiker till Vladimir Putin helt ogenerat förgiftades nyligen, har hunnit arrangera vinter-OS, hockey-VM och fotbolls-VM under 2010-talet. Kommunist-Kina, som gör sitt bästa för att inskränka friheten i Hong Kong just nu, ska arrangera vinter-OS 2022. Samma år som Qatar står värd för fotbolls-VM, ett mästerskap som ska spelas på arenor som byggts av immigranter från bland annat Nepal under slavlika och inhumana förhållanden.

EN NORMALISERINGSPROCESS

Belarus, Ryssland, Kina och Qatar har kanske olika politiska motiv för att genomföra de här arrangemangen. Men gemensamt är att de använder rampljuset till att på olika sätt skaffa sig legitimitet, makt och möjligheten att plantera tanken hos oss som betraktare och åskådare att "det nog inte kan vara så farligt i de där länderna ändå". Det är en normaliseringsprocess som känns väldigt farlig i en tid när demokratin angrips från alla möjliga håll, även i länder där den normalt sett tas för givet.

Hur kommer det sig då att ingen från IOK, FIFA, IIHF eller för den delen SIF på allvar går ut och tar ställning för demokrati och mänskliga rättigheter?

Kanske får jag det bästa svaret på den frågan från barberaren Vitalij när jag frågar honom vad han tycker om att Belarus får anordna hockey-VM för andra gången sedan 2014.

– Det är de ekonomiska krafterna som styr sådant. I Belarus kommer ingen att tillåtas ställa några frågor om var pengarna tar vägen ändå, säger han med en uppgiven axelryckning.

Fördelen med att jobba med en diktatur är precis det, att man slipper obekväma frågor om var skattepengar tar vägen eller om budgeten som just spruckit. När Sverige anordnade VM tillsammans med Finland 2012 och 2013 blev det som bekant en rejäl ekonomisk förlustaffär, något som redovisades offentligt och kritiserades därefter. 

Tror ni att Belarus under Aleksandr Lukasjenkos ledning skulle offentliggöra en sådan förlust? 

Knappast. Det enda man hör efter en turnering i en diktatur är vilken fantastisk framgång den varit. Den sortens propaganda får såklart även Fasel och IIHF att se bra ut.

Den nedslående kontentan av det här politiska spelet är att idrottens största makthavare i praktiken inte alls är intresserade av främja demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag kan sträcka mig så långt som att hävda att deras ekonomiska intressen trumfar allt vad demokrati heter. 

Så länge de skor sig själva och sina förbund är det skit samma om världen utanför brinner upp.

TV: NHL-spelarna enas för att bekämpa rasism