Besegrade cancern – nu är han redo för större hockeyuppdrag

För fem år sedan fick Viktor Östlund beskedet att han hade lymfkörtelcancer.
Nu är han äntligen helt friskförklarad och är redo för att sätta fart på hockeykarriären på riktigt igen. 
– Jag vill tillbaka till Schweiz, men är öppen för det mesta, säger Viktor Östlund till hockeysverige.se.

SVINNINGE/ÖSTERÅKER (Hockeysverige.se)

Vi reser tillbaka i tiden till 29 juli 2015. Den 14:e januari samma år hade Viktor Östlund fått beskedet som fullständigt kastade om hans och hela familjens tillvaro. ”Viktor har lymfkörtelcancer, lymfom. Vi vet inte vilken form av lymfkörtelcancer det är. Allt är väldigt nytt och behandlingen kommer starta den här veckan”.

Åter till den 29:e juli. Det var första gången hockeysverige.se träffade Viktor Östlund hemma i Svinninge. Allt hade gått bra och den då 21-åriga talangen berättade om en resa som han hoppades få behöver vara med om. Hans flickvän, Astrid, fanns med i huset. Allt hade gått bra, men hans berättelse berörde och jag tror vi alla tre till och från hade glansiga ögon. 

Nu har det snart gått fem år sedan besöket i Svinninge och hockeysverige.se bestämde ånyo träff med Viktor Östlund, men också med hans pappa, tidigare VM-målvakten, Thomas Östlund. Hela familjen är samlad då vi kliver in i det varma hemmet. Förutom Thomas och Viktor möter mamma Cecilia, lillebror Samuel, flickvännen Astrid och familjens två hundar upp oss. Bullar är framdukade och kaffet varmt då Thomas, Viktor och jag slår oss ner vid köksbordet därifrån man kan se över till Resarö. 

”I BÖRJAN VAR JAG HELT KNÄCKT”

Åter till januari 2015 och beskedet som knockade familjen Östlund. 

– Jag minns den dagen fortfarande väl fast det har gått fem år, berättar pappa Thomas Östlund som tittar lite på sin son innan han fortsätter:
– Idag kommer jag bara ihåg vissa stunder och framförallt då jag fick beskedet. Jag var på jobbet och det var en chock. Jag åkte ut till Danderyd (Sjukhus) där Viktor var. Han sa att läkarna sagt att han skulle få cellgifter, men han var samtidigt på den nivån att han inte förstod riktigt själv.
– Det var svårt att ta in och jag kommer inte ens ihåg när jag körde till sjukhuset. För mig var det verkligen en chock. Jag visste att han hade legat sjuk länge och att det inte var någon vanlig förkylning, men att det skulle vara cancer var jag inte riktigt förberedd på. 

Viktor:
– Jag låg på hjärtkliniken. Innan jag fått reda på att det var cancer förstod jag bara att det var allvarligt. Min fråga efter beskedet blev direkt om jag kunde spela nästa vecka, vilket inte gick ”Kan jag spela om en månad, sex månader eller ett år?” Jag fick inte svar på det heller.
– Det var rätt luddigt, men det tror jag gäller alla fram till det att man kommer fram till exakt vad det är för cancer. Sedan måste man landa i det mentalt också. 

Viktor Östlund från 2015 och från 2020.

I juli 2015 när hockeysverige.se träffade Viktor Östlund var han glad och uppåt. Allt hade gått bra även om det syntes på honom att det tagit en del fysiskt. Resan från januari till juli hade också varit tuff för familjen.

Thomas:
– Det gick på något sätt i olika faser för familjen. I början var jag helt knäckt till jag själv insåg att jag måste kliva fram för familjen. Min fru tog ett väldigt stort ansvar direkt. För henne kom det nog mer efteråt.
– Hela den här tiden… Från början när läkarna konstaterade att Viktor hade lymfom, då fanns det 80 olika sorters lymfom. Läkarna kunde inte säga hur pass allvarligt det var innan dom hade tagit lite mer prover. Klart att det var jobbigt och vi försökte sätta oss in i allt.
– Vi hade tur som har en bekant som jobbar på Karolinska med just tuffaste cancerpatienterna. Dessutom var han djurgårdare, skrattar Thomas och fortsätter:
– Att han fanns där underlättade lite såklart och han ställde upp väldigt mycket…

Viktor:
– Han förklarade och lugnade väldigt mycket.

Thomas:
– Vi kunde ringa honom när som helst, men det tog fyra, fem dagar innan vi fick besked om vilken typ av cancer eller lymfom Viktor hade. Det var jobbigt för alla i familjen även om vi tänkte mest på Viktor. Samtidigt var yngsta sonen i en känslig ålder. 

Vi visste ingenting om sjukdomen och inte heller något om hur vanlig den var. Hade jag oturen att få cancer kunde jag lika gärna haft oturen att det skulle vara den värsta sorten likaväl som att det kunde vara den bästa formen av den

Hur många gånger kände ni att det här kunde vara en dödsdom?
– Jag hade svårt att ta in allt i början när jag fick beskedet, säger Viktor Östlund och fortsätter:
– Vi visste ingenting om sjukdomen och inte heller något om hur vanlig den var. Hade jag oturen att få cancer kunde jag lika gärna haft oturen att det skulle vara den värsta sorten likaväl som att det kunde vara den bästa formen av den.
– Det var nog mer själva känsla av att det komma så pass nära och att jag inte var tillräckligt säker. Allt möjligt kunde hända. Samtidigt var det så mycket i början och jag försökte lugna mig med att vi skulle få mer ”info”.

”HADE INTE KLARAT ALLT DET SJÄLV”

Kunde du som pappa samla ihop tankarna och vara ganska stabil mitt i allt mentala kaos?
– Det var jag tvungen att till och det gör man ju också. Det kommer alltid bra saker även ur svåra situationer. En bra sak var att vi i familjen kom samman på ett bra sätt i den här situationen. 

Viktor, hur viktig blev familjen och flickvännen Astrid för dig i att orka ta fighten i den här tuffa resan?
– Dom var viktigast. Dels med allt som var runt om. Jag hade inte klarat allt det själv. Dom supportade mig i allt, fixade mat och alla sådana grejer. Sedan också stödet… Viktor tystnar lite och det märks på honom hur tacksam han är för det stödet hans nära och kära gett honom i hans tuffa resa, innan han fortsätter:
– Det sitter kvar ännu idag. 

Thomas:
– Min fru slutade jobba vid den här tiden för att ta hand om Viktor. Trots att vi hade kontakten med den här läkaren som vi alltid kunde prata med var det så mycket att hålla redan på. Man inser att folk som inte har det som Viktor, en familj som kan ställa upp och vara med, så måste det vara oerhört att gå igenom en sådan här sak.
– Det är så mycket information och medicin man ska ta in. När man är dålig och får sina behandlingar till och från, ibland hade Viktor så ont och var borta, då funkar det inte att tänka.
– När man bollas mellan läkare är det svårt att hålla reda på allt som sägs. Alla kanske inte har den familjen som kan vara med och stötta och hjälpa till.
– Precis som alla talar om idag med Corona-situationen och har behov av sjukvård inser man hur tacksam man är mot alla som sliter inom den. 

Far och son Östlund. 

Vad var nyckeln till att du orkade komma tillbaka som hockeyspelare?
– Själva hockeydelen, jag hade sex månader jag inte gjorde något annat än låg i sängen… 

Du blev svagare fysiskt.
– Ja, men drivkraften att ta mig tillbaka var starkare. När jag började förstå att jag hade en bättre form av cancer som jag förhoppningsvis skulle klara blev inte målet bara att bli frisk utan också att vara tillbaka på planen så fort som möjligt. Det var också vad som sporrade mig.
– Målet var att ta mig igenom alla behandlingar samtidigt som jag försökte hålla mig så fräsch som möjligt. En dag opererade jag in en ny port. Då ville läkarna flytta cellgiftsbehandlingarna två dagar, men jag fick dom att göra den samma dag som man opererade in porten bara för jag ville inte att det skulle ta två dagar extra.
– Under hösten, när jag insåg vad jag hade varit med om, var det skönt att kunna flytta allt det negativa till någon positivt och roligt även om jag hade tappat mycket. 

En viktig bit blev då för Viktor Östlund stöttningen från sina gamla lag, Micce Andreasson och folk runt om i hockey-Sverige. Inte minst från hans klubb i Schweiz, Lugano. 

– På det viset är idrotten fantastisk när sådana här saker händer, flikat pappa Thomas in. 

”IDAG ÄR JAG OFFICIELLT FRISK”

Dagen innan vi besöker familjen Östlund har Viktor fått ett besked han väntat på under fem år.
– Jag mår kanonbra, säger Viktor och spricker upp i dagens största leende.
– Igår var jag på min sista läkarkontroll. Allt såg bra ut. Man brukar säga att det viktigaste är att det känns bra och så gör det. Idag är jag officiellt frisk, men jag har faktiskt inte tänkt på det här så jättemycket senaste tiden utan lagt det lite bakom mig redan.

Thomas, var du som pappa orolig inför det här sjukbesöket?
– Nej, jag har inte känt på det sättet. Det var mer första året som var jobbigt. När jag växte upp var cancer en dödsdom, vilket det inte behöver vara längre. Ju äldre jag blivit har jag också insett hur vanligt cancer i olika former är.
– Det oväntade och som alltid är jobbigt är då yngre personer får cancer. Det var också vad vi tyckte var jobbigast. Sedan är livet så att det uppstå saker och man får hantera situationer på ett eller annat sätt.
– Jag drog en parallell tidigt för att visa vilka möjligheter som finns. Mario Lemieux hade samma cancerform, men kom tillbaka. Jag kände då också att det inte var någon omöjlighet för Viktor att ta sig tillbaka hockeymässigt. 

Viktor, hur ofta har du jämförts med Mario Lemieux?
– (Skratt) Första gången.

Thomas:
– Det blev så tydligt att kunde han ta sig tillbaka och ha den karriären han haft så var ingenting omöjligt. 

Mario Lemieux hade samma cancerform, men kom tillbaka. Jag kände då också att det inte var någon omöjlighet för Viktor att ta sig tillbaka hockeymässigt

Hur mycket stryk tog ditt målvaktsspel då du var borta sex månader från hockeyn?
– Det tog absolut stryk efter att ha tappat sex, sju månader. När jag började igen var jag svag och hade såklart inte kraften att utföra allt rätt.
– Första året handlade det om att komma tillbaka till allting. Sedan tog det två år att komma tillbaka fysiskt och bli lika stark igen. Det tog längre tid än jag trodde även om jag själv trodde att jag var tillbaka efter två månader.
– Jag är starkare mentalt idag och vet också lite mer om varför jag håller på med det jag gör, vad det betyder för mig. Det var en speciell tid och givetvis vill jag inte att någon ska gå igenom det jag gjorde, men det gav mig ändå sjukt mycket. 

Både Thomas och Viktor har under åren haft en förkärlek till Schweiz och hockeyn i landet. Thomas spelade fem säsonger för Fribourg-Gottéron medan Viktor spelat för Lugano, SCL Tigers, Langenthal och senaste säsongen för Ticino Rockets samt Ambri-Piotta.

Thomas:
– Vi hamnade där tack vare min hockey. NHL var aldrig aktuellt för mig och efter VM 96, visserligen hade jag möjligheten att åka över för att provspela, men jag kände att det var en för lång resa då jag var så pass gammal (31 år) och hade familj.
– Då tyckte jag att Schweiz var bästa alternativet för mig. Jag fick möjligheten att skriva med Fribourg som ligger strax nedanför Bern. Där blev vi kvar i fem år och trivdes väldigt bra.
– Det spelades en kul hockey där och var mycket publik. Vi rotade oss i Fribourg. Viktor växte upp där och körde hockeyskola som utespelare. Han fick där och då också schweizisk licens vilket gjort att det alltid varit en möjlighet för honom att komma tillbaka dit, Nu har också Viktor har varit där i några omgångar.

Thomas Östlund spelade i Schweiz när Viktor var liten.

”KAN TÄNKA MIG BÅDA SCHWEIZ OCH HOCKEYALLSVENSKAN”

Schweiz har också blivit som ett andra hem för den 25-åriga målvakten.

– Ja, jag har trivts väldigt bra där. Landet är fint, litet och lätt att ta sig runt i. Sedan är det en rolig hockey där det händer väldigt mycket. Som målvakt får man väldigt mycket att göra.
– I B-ligan spelade jag i ett bedrövligt lag så där fick jag verkligen väldigt mycket att göra (skratt). Det var ändå väldigt lärorikt och jag fick spela mycket. Mitt spel kändes verkligen bra. Sedan fick jag chansen även i Ambri. Det spelas en annan typ av hockey där och det kändes bättre i A-ligan än B-ligan. Det berodde också på att det var en så stor skillnad mellan lagen i B-ligan. 

Thomas:
– På min tid var det en ganska stor skillnad mellan Sverige och Schweiz. Nu har det förändrats och är en så bra nivå att det i stort sett är motsvarande SHL. 

Viktor, nu är du tillbaka på en till och med bättre nivå än innan sjukdomen och är en mer komplett målvakt, håller du själv med om det?
– Den här säsongen är den jag är mest nöjd med. Jag kanske inte var någon komplett målvakt innan heller, men jag har verkligen hittat min spelstil dels har jag jobbat mycket med min mentala tränare, Otto Casselberg. Han har varit grymt bra för mig och har gett mig ett lugn.
– När jag fick spela lite större matcher med Ambri kände jag att det var den nivån jag ville och borde spela på. Det kändes kanonbra och var väldigt roligt. 

Framförallt vill jag hamna någonstans där jag kan utvecklas ännu mer och att få bidra med någonting

Har du utvecklats mycket sedan tiden i Västervik (2017-19)?
– Ja, så känns det. Förra säsongen kom jag till Langnau, var väldigt spelsugen och fick testa på någon match. Där fick jag inte riktigt chansen. Däremot fick jag en väldigt stor träningsmängd och utvecklades mycket av det.
– Till den här säsongen kom jag bättre förberedd mentalt eftersom jag känt att det gått bra där nere. Jag hade tremånaderskontrakt med Ambri som förlängdes med ytterligare två och sedan för resten av säsongen.
– Ambri hade inte planer från början att behålla mig, men att spela på den nivån var ändå ett bra kvitto för mig. Visst hade jag velat vara kvar, men dom skriver kontrakten ganska tidigt i Schweiz. 

Vad händer i ditt hockeyliv kommande säsong?
– Just nu tränar jag och håller igång. Jag vill tillbaka till Schweiz, men är öppen för det mesta. Det är speciella tider och vad jag har förstått är det många svenska målvakter på den svenska marknaden just nu.
– Sedan får jag se vad som händer nere i Schweiz. Det är där jag har en lite fördel med licensen. 

Vill du vara på eventuellt Liga-B nivå i Schweiz hellre än exempelvis Hockeyallsvenskan?
– Det skiljer inte så mycket mellan ligorna. Det är bottenlagen i Schweiz som är katastrof medan bästa lagen är riktigt bra.
– Jag kan tänka mig båda ligorna och spelar gärna i Hockeyallsvenskan. Framförallt vill jag hamna någonstans där jag kan utvecklas ännu mer och att få bidra med någonting. Jag känner verkligen också att jag hittade mitt spel förra säsongen. 

Thomas, vad är ditt bästa minne som hockeyspelare i Schweiz?
– Jag har många upplevelser och minnen, men på olika sätt. När jag kom till min klubb var det inte alls samma ordning som i svenska klubbarna. Då jag kom ner var saker och ting inte som dom sagt innan. Lönen satt inte där i tid och så vidare. Det där har förändrats nu.
– Det första jag fick göra var att ringa upp presidenten och säga ”fixar inte du det här där drar jag”. För mig blev det också en personlig resa. I Sverige spelade jag alltid i Stockholm och hade saker och ting runtomkring mig som fungerade. När jag stack till Schweiz skulle jag se till att familjen fungerade och helt plötsligt var jag tvungen att ta tag i alla saker själv som inte fungerade.
– Jag var en av tre utlänningar. Bland annat spelade jag med (Vyacheslav) Bykov och (Andrei) Khomutov. Dom två var superstjärnor och jag första utländska förstamålvakten i ligan på länge. Det här var också första gången det fick vara tre utlänningar i varje lag.
– Första säsongen inledde vi med Kjell Larsson som tränare. Han valde att ha mig som målvakt. Det här var väldigt ifrågasatt i Schweiz. Vi fick en tuff start och Kjelle fick sparken efter fyra matcher
– Det jag vill komma till är att det var så många saker som blev utmaningar men som jag tog mig an. Jag är nog mest stolt över att jag bevisade något då jag var där eftersom en massa lag efter det började värva utländska målvakter.
– Jacques Plante hade ett instiftat pris i Schweiz som hans fru delade ut. Jag fick då det priset som ett bevis på att jag var årets målvakt, avslutar Thomas Östlund innan vi går ut på familjens altan för att ta lite bilder med en av Roslagens många vackra fjärdar i bakgrunden.

FOTNOT: Alla foton är tagna av Ronnie Rönnkvist