“Trots att jag snart är 40 år är jag som ett barn”

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Märsta ligger mellan Sigtuna och Arlanda. Därifrån kommer dessutom hockeylaget RA73, vilket är en sammanslagning av Rosersberg, ni vet Håkan Södergrens moderklubb, och Arlanda. Inledningsvis höll RA73 till på Ärlingheden som inte var konstfrusen, men laget flyttade senare in i Pinbackshallen. Idag heter klubben som bekant Arlanda Wings.

Från Märsta och RA73 kommer dessutom världsmästaren från 2006, Tony Mårtensson. Han slog igenom i Arlanda under Roger Melins ledning och har efter utflykter till olika länder och städer slagit sig ner i närliggande Sigtuna. Nu har han dessutom bestämt sig för att får räcka med hockey som spelare.

– Jag höll på med väldigt mycket idrott då jag var liten, men fastnade framförallt för hockey och fotboll, berättar Tony Mårtensson i en intervju vi fått göra på telefon under dessa speciella Covid-19 tider.
– Jag hade fantastiska tränare i både hockey och fotboll. På den tiden var det i princip samma folk som skötte båda sporterna. Det här är något jag har väldigt goda minnen ifrån.
– Vi hade ett rätt bra i RA73. På den tiden hette ungdomsturneringen i Stockholm St. Erikscupen. Jag fick till och med om att spela någon final i Globen, vilket var sjukt kul.
– Idag är jag också väldigt tacksam över den fostran jag fick inom hockeyn och av dom ledarna jag hade. Det mycket att man skulle passa pucken, inte åka själv och sådana grejer som jag sedan haft med mig under hela min karriär.

“BENEN VEK SIG PÅ MIG”

Redan som 16-åring fick Tony Mårtensson debutera i det som då hette Division 1 östra. Coach för laget var Roger Melin.

– Jag hade inte en tanke på att det kunde ske eftersom jag inte varit med i A-laget tidigare. På den tiden var det bara hemtelefoner. Jag fick ett samtal från ishallen där han pratat in ett meddelande på telefonsvararen att jag skulle ringa upp.
– Självklart visste jag vem Roger var så jag ringde upp honom. Han berättade att vi skulle möta Huddinge borta samma kväll. ”Jag vill att du åker med”.
– Benen vek sig på mig och jag blev supernervös. ”Du få åka med för att sitta på bänken. Sedan får vi se om det blir något inhopp”.

Det blev istid för 16-åringen från Märsta.

– Jag fick spela nästan hela matchen, vilket var sjukt häftigt. Det var också den dagen jag valde att satsa fullt ut på hockeyn. Jag spelade faktiskt fotboll i Märsta IK hela tiden fram till dess.
– Efter det var det jag och en annan kille, Fredrik Nylander, som turades om varannan vecka att vara med i A-laget. Det här var på hösten. Säsongen efter fick jag spela mer kontinuerligt även om det bara blev sex, sju matcher. Jag minns att vi då bland annat mötte Linköping. Efter den säsongen fick jag en ordinarie plats i A-laget.
– RA73 tog verkligen hand om oss talanger och gjorde allt för att vi skulle ha en så bra resan som möjligt till A-laget. En grej var att vi fick testa på det lite först och inte bara kastades in i A-laget. Då vägde jag kanske 60 kilo och dom andra i laget 100 (skratt) samtidigt som hockeyn var lite annorlunda på den tiden.

“SKA JAG VÄLJA EN FÅR DET BLI ROGER MELIN”

Den kanske enskilt viktigaste tränaren för Tony Mårtensson har just Roger Melin varit.

– Nu har jag haft många grymma tränare som betytt mycket för mig, men ska jag välja en får det bli Roger Melin.
– Dels fick han upp ögonen för mig i Arlanda. När jag kom in på hockeygymnasiet i Västerås hade Roger ett långt snack med mig och mina föräldrar. Han tyckte att jag skulle vara kvar i Arlanda, utvecklas i lugn och ro och kunna bo hemma, vilket slog väl ut till slut.
– Jag har lyssnat mycket på honom under min karriär och det var han som lät mig komma upp till Brynäs och provspela där. Senare i karriären även till Linköping. Jag har kontakt med honom ännu idag och tycker att Roger är en fantastisk människa.
– Han har betytt oerhört mycket och jag tacksam för allt han gjort för mig.

Tony Mårtensson fick säsongen 1997/98 vara med och spela hem Junior-EM i Mora. I laget spelade bland andra bröderna Sedin, Niklas Kronwall, Henrik Zetterberg, Mattias Weinhandl, Christian Bäckman, Christian Berglund, Gabriel Karlsson, Rickard Wallin, Jonas Frögren, Per Hallin med flera.

– Jag hade inte varit med i landslaget under säsongen. Mats Emanuelsson hörde av sig efter jag varit med i A-laget lite. Där hade han nog fått upp ögonen för mig.
– Vi hade Ryssland i sista matchen och var tvungna att vinna med tre, fyra mål för att ta hem guldet. Vi hade ett sjukt bra lag. Många av spelarna hamnade så småningom i NHL. Vi vann den avgörande matchen med 5–1.

SLOG IGENOM VID MILLENNIUMSKIFTET

Säsongen 1999/00 kom lite av ett genombrott för Tony Mårtensson. Han svarade för 21 mål och totalt 49 poäng på 44 matcher i allsvenskan.

– Jag spelade tillsammans med Björn Danielsson. Det gick bra för oss och vi båda kom ett och tvåa i poängligan. Det var en del elitserielag som hörde av sig, men då var Roger i Brynäs. Jag hade varit upp dit redan i december året innan och provspelat, vilket gått jättebra.
– Roger ville ha dit mig säsongen efter så det blev klart rätt tidigt. Jag jobbade som elektriker då och var i Väsby för att göra ett jobb. Då faxade Anders Bäckström, Nicklas Bäckströms pappa som var sportchef i Brynäs på den tiden, mitt kontrakt till frisörsalongen där jag var och jobbade.
– Jag skulle få 22 000 i månadslön och bli hockeyproffs på riktigt. Det var vad jag hade tränat för och drömt om under hela uppväxten. Att få det på papper är något jag aldrig kommer att glömma.
– I Arlanda jobbade jag som elektriker från 7 till 16 och sedan direkt ner till hallen. Då var det ändå näst högsta serien i Sverige. Jag tjänade 3 500 från hockey i Arlanda. Resten tjänade jag ihop som elektriker.

Det blev två säsonger i Brynäs för Mårtensson innan han åkte över för att spela i Anaheims organisation.

– Det var sjukt häftigt att få vara med i högsta ligan i Sverige. Gavlerinken och Brynäs som är en anrik klubb. Wille Löfqvist var runt hallen hela tiden och så vidare.
– Gävle var en häftig stad att komma till. Det var verkligen hockey i den staden. Sedan hade vi ett lag med Pär Djoos, Tommy Sjödin, Janne Larsson, Ove Molin, Tom Bissett… Dom var superstjärnor vi den tiden.
– Första SHL-matcher var mot Frölunda borta. Det var nästan 9000 åskådare där. Jag var van att spela inför 500 åskådare i allsvenskan.
– Det där är egentligen ingenting jag går runt och tänker på, men när du frågar får jag upp som bilder ”shit, vad häftigt”.

DRAFTADES SENT AV ANAHEIM

Efter första säsongen i Brynäs draftade Anaheim Tony Mårtensson som senare samma sommar skulle fylla 21 år.

– I sjunde rundan. Jag och min agent hade inte en blekaste att det skulle hända. Det ringde på natten, men jag svarade inte. På morgonen hörde jag på telefonsvararen någon från Anaheim som sa att dom draftat mig i sjunderundan.

När bestämdes det att du skulle åka över?
– Efter andra säsongen i Gävle sajnade jag faktiskt ett tvåårsavtal med Brynäs. Det här kan ha varit i april någon gång. Jag skulle vara kvar i Brynäs och vid den här tiden var det ”deadline” 15 juli om man ville byta klubb.
– Jag skulle flytta till en annan lägenhet i Gävle, men 14:e juli fick jag ett kontraktsförslag från Anaheim. Jag visste att det skulle bli farmarligaspel där och jag behövde svara på mindre än 24 timmar samtidigt som vi var mitt uppe i flytten.
– Jag har alltid varit sådan, även senare då jag åkte till Ryssland, att ”klart jag ska göra det här”. Det skulle bli ett äventyr, jag skulle växa som människa och se andra ställen i världen så jag sa ja, vilket Brynäs nog inte var så glada över.
– Det var verkligen i sista sekund. I stället för att byta lägenhet i Gävle fick jag flytta hem till pojkrummet i Märsta och bo där någon månad innan flytten till Cincinnati.

Fösta säsongen i Cincinnati blev väldigt framgångsrik för Tony Mårtensson. Med 17 mål och totalt 53 poäng på 79 matcher blev han lagets bästa poängplockare.

– Först kom jag till Kalifornien. Campen var i Anaheim. Där hade jag Mike Babcock. Jag har alltid vetat om att han är väldigt tuff och hård. När han hälsade på mig var det inte direkt med öppna armar. Han skickade ner mig till Cincinnati utan att i princip sett mig spela.
– Jag hade en bra tid i Cincinnati och det var ett grymt gäng. 15 timmar i buss, spela matcher fredag, lördag och söndag. Samtidigt växte jag grymt mycket som människa men även som spelare.
– Jag fick en helt annan hårdhet. På den tiden var hockeyn inte helt snäll hela tiden. Det var sjukt tufft med fasthållningar fult spel, bentacklingar och så vidare. Den här tiden har också hjälpt mig mycket som framförallt människa.

“HANS “SPEECH” INFÖR MATCHERNA VAR HELT ENORMA”

Hur var livet vid sidan av hockeyn där?
– Bra. Det var några spelare som hade spela längre i AHL och några i NHL. Jag spelade tillsammans med bland andra Micke Holmqvist och Jonathan Hedström.
– Det var tufft, men jag hade ändå kul. Klart att jag längtade hem när jag var där borta, men det hade jag nog gjort vart jag än hade flyttat. Jag gav mig fan på att jag skulle spela mina två säsonger som jag sajnat för och inte ge upp oavsett hur mycket skit jag fick från Babcock.
– Även när jag åkte över andra säsongen var det sjukt tufft och jag hade inte fått spela någon match i NHL trots att jag gjort det bra i AHL säsongen innan.

Hur upplevde du Mike Babcock under din tid i organisationen?
– Hans ” speech” inför matcherna var helt enorma. Vi hade grymma träningar och sådana saker. Ledarstilen var annorlunda på den tiden jämfört med hur den är idag. Det var inte så mycket en klapp på armen utan mer att trycka ner oss spelare.
– Jag tog mig igenom det där och blev mycket starkare än vad jag var innan. Samtidigt har jag full förståelse för hur dom kände som han bröt ner. Nu hade jag inte heller honom så mycket. Det var bara på försäsongen och när jag var uppe där någon månad. Han gjorde mig starkare mentalt, helt klart.

Under säsongen 2002/03 kom så chansen för Tony Mårtensson att göra NHL-debut.

– Det var mot Columbus borta. Cincinnati ligger ganska nära. Dom ringde upp mig och Micke Holmqvist dagen innan. Vi skulle i princip slåss om en plats till den matchen.
– Micke var förstarunda så jag hade ingen förhoppning att dom skulle välja mig. Jag åkte med som en rolig grej och hade inte heller packat.
– Vi kommer dit, gör träningen och sedan ska jag åka hem på kvällen. Då ringer Babcock till hotellrummet. Han sa ”you stay” och att jag skulle spela min första NHL-match dagen efter. Det var helt overkligt.

Anaheim var relativt nya på hockeykartan då Tony Mårtensson spelade i organisationen. Klubben drog igång så sent som 1993, men ”Märsta-snipern” trivdes med tillvaron då han var där.

– Vilken plats att spela hockey på. Nu var jag inte där länge alls, men det var precis vid vattnet och invid hallen var det palmer. Det måste vara ett av dom bästa ställena att spela på. Grabbarna kom i sina cabrioleter och shorts till träningarna.
– Just när jag var där tänkte jag inte mycket på allt runtomkring. Jag var en liten grabb från Märsta som skulle få spela NHL-hockey.

VÄNDE HEM TILL LINKÖPING  

Säsongen 2004/05 blev det lockout i NHL. Tony Mårtensson letade sig hem till Sverige och kom då att hamna i Linköping.

– Det var ingen NHL-hockey. Roger (Melin) var i Linköping. (Johan) Hemlin hörde av sig efter säsongen. Han var assisterande sportchef till (Mike) Helber. Eftersom det skulle bli lockout var det inget snack, jag ville komma hem.
– Lockout-säsongen måste vara en av dom bästa i SHL/elitseries historia. Antagligen världens bästa liga den säsongen. Det var något utöver det vanliga och fullsatt på alla arenor. Dessutom, vilka spelare det var i ligan då. Inte bara då i elitserien utan även i allsvenskan.

Tony Mårtensson började långt ner i hierarkin då han kom till Linköping, men snabbt fick han en större och större roll.

– När Roger värvade mig var jag ganska okänd för den svenska publiken. Jag blev värvad som en tredje, fjärde-kedjespelare. Linköping hade redan Uffe Söderström, Pelle Eklund, (Mikko) Peltola och några andra finnar.
– Jag var bara 24 år så jag Johan Franzén och Tim Eriksson tillhörde dom yngre som kom upp underifrån. Allteftersom säsongerna gick fick jag ett större och större förtroende samtidigt som det gick bättre och bättre. Sista två säsongerna fick jag också spela i förstakedjan och vara med att leda laget.

Det blev två finalserier under hans tid i Linköping. Säsongen 2006/07 vann Modo över Linköping och 2008 var det HV71 som var för bra för östgötarna.

– Första finalsäsongen var turbulent. Vi sparkade Gunnar Persson. Han och Janne Karlsson hade delat ledarskap. När Gunnar försvann låg vi elva. Janne tog över och vi fick in (Rastislav) Stana i mål. Sedan vann vi elva raka matcher och gick till slutspel.
– Vi spelade grymt bra i kvarten och semin. I finalen mötte vi Modo som hade ett grymt bra lag men (Per) Svartvadet, (Niklas) Sundström, (Anderas) Salomonsson, (Mattias) Timander och dessutom (Karol) Krizan i mål som var helt fantastisk i finalen.
– Vi gjorde en jättebra match fem uppe i Örnsköldsvik. Det blev ”sudden” som Modo vann. Sedan avgjorde dom i vår arena. Vi var inte riktigt redo att vinna, men stämningen i Linköping och Cloetta Center, som arenan hette då, det var gåshud varje match. Vilken publik vi hade.

Säsongen därpå blev det alltså ånyo SM-final för Linköping.

– Vi var topplag under några år och det hände bra grejer. Mot HV71 ledde vi med 2–0, hade match borta där det var någon kastad klubba och vi släppte in mål fyra mot fem.
– Man kan säga att deras bästa spelare var bättre än våra bästa. Därför förlorade vi. HV71 hade (Johan) Davidsson, ”Liiven” (Stefan Liv) i mål och så vidare, ett riktigt bra lag.
– Nu när jag slutat är det enda från karriären jag kan känna är att jag bara kom nära att vinna SM-guld. Nu kommer jag inte kunna vinna SM-guld som spelare längre.

TESTADE LYCKAN I RYSSLAND  

Efter andra finalsäsongen, 2007/08, valde Tony Mårtensson att för första gången flytta till Ryssland. Ny klubbadress blev Ak Bars Kazan.

– Jag spelade med ”Weinis” (Mattias Weinhandl) i Linköping och det gick bra för oss. Vi slutade etta och tvåa i poängligan. Jag fick Guldhjälmen och var med i landslaget. Samtidigt skulle KHL starta upp sin liga då.
– I december året innan fick jag ett samtal och en fråga om jag ville komma till Ryssland och spela hockey. ”va???” Jag hade precis sajnat ett nytt fyraårskontrakt med Linköping. ”Ni får ringa Mike (Helber)”.
– Sedan gick allt väldigt fort. Dom flög till Linköping från Ak Bars och efter några dagar hade Mike lånat ut eller sålt mig till Kazan.

Hur upplevde du den omställningen?
– Klart att jag fick en rejäl löneförhöjning. Samma sak kände jag där, att det skulle bli ett häftigt äventyr och jag hade möjligheten att utvecklas som människa. Hade någon sagt något år innan att jag skulle bo där borta hade jag svarat att det aldrig skulle hända.
– Självklart var jag nervös innan jag åkte. Jag åkte redan sjätte eller sjunde april. Det var väldigt tuff och ligan var inte så välutvecklad. Det var skruttiga arenor, risiga hotell och dåliga flygplan.
– Det var en jäkla resa jag fick vara med om i Ryssland. Från en nystartad liga till att bli världens nästbästa liga på några år. Nya arenor, resor toppklass och fina hotell. Jag är väldigt stolt över att ha varit där borta så pass länge.

Redan under hans första säsong i KHL fick han vara med om att vinna ligan.

– Vi vann med Kazan på en gång. Jag kom från två raka finalförluster i Linköping. När vi gick till final igen, men nu i KHL, och det blev match sju tänkte jag att förlorar jag den här finalen så jag lägga ner.
– Vi vann hemma med 1–0 mot Jaroslavl där Johan Åkerman och Marcus Nilson spelade. Att vinna ligan i ett sådant land, klart att det är stort. Det var jättemycket folk både i och utanför arenan. Vi firades verkligen som hjältar.

“VI HADE SJUKT KUL PÅ ISEN”

Efter säsongen återvände Tony Mårtensson till Linköping under en säsong innan han vände åter till KHL, men den här gången för att spela med SKA St. Petersburg. Där blev han kvar fem säsonger och mästare ytterligare en gång.

– Jag var utlånad till Kazan, hade kontrakt med Linköping och visste hela tiden att jag skulle hem dit igen efter säsongen. ”Weinis” hade ett liknande avtal, men han hade bara spelat en säsong i Linköping innan medan jag varit där under flera säsonger.
– ”Weinis” blev kvar och spelade för Dinamo Moskva medan jag åkte hem. Vi hade chans att vinna guld med Linköping, men hade lite otur med skador och åkte ut ur slutspelet mot Djurgården. Efter säsongen skrev jag på för Dinamo Moskva och skulle spela med Weinhandl igen, men då lades klubben faktiskt ner.
– Tio spelare från det lagets kontrakt togs då över av SKA St. Petersburg. Det var på den vägen jag hamnade där.

Du har spelat väldigt mycket med just Mattias Weinhandl, vad har han betytt för dig?
– Jag spelade med honom redan under någon juniorlandskamp. När jag var i Linköping blev det tal om att dom skulle värva hem honom från NHL. Det var en jätteduktig spelare som skulle komma till oss i Linköping vilket såklart gjorde oss jätteglada.
– Vi hade kemin mellan oss på isen på en gång. ”Wow”, vilken hockey spelare han var trots skadan i ögat. Vi spelade även bra ihop under landslaget under ett par år och sedan även i St. Petersburg. Vi hade också sjukt kul ihop på isen.
– Den säsongen i Linköping med honom och ”Musse” (Mikael Håkanson), rent hockeymässigt ser jag det som min absolut roligaste. Jag hade känslan att det inte fanns någonting som kunde stoppa oss.

“ÄR STOLT ÖVER VAD JAG PRESTERADE”

Däremot var Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson inte tajta vid sidan av hockeyn.

– Nej, det blev vi faktiskt inte. Det var på isen det klickade. Jag visste vad jag hade honom där och jag tror att han kände samma sak. Han gjorde mig mycket bättre. Jag hade inte innan heller spelat med någon spelare av en sådan hög klass. Jag var tvungen att ta mitt eget spel till en annan nivå för att kunna hänga med honom.
– Sedan betydde ”Musse” Håkanson väldigt mycket för oss två. Han är lite äldre, tog mer defensivt ansvar och var på oss hela tiden. ”Musse” är nog den spelare som betytt mest för mig och min karriär. Han pushade alltid då jag blev för gnällig, visade vägen och rättade in mig i ledet. Det är också något jag försökt ta med mig då jag blivit äldre och spelat med yngre spelare.

Tony Mårtenssons och Mattias Weinhandls fina spel uppskattades också av publiken i St. Petersburg.

– Man är verkligen stjärna där borta. Det var runt tio, elva tusen åskådare på alla våra matcher. Vi var favorittippade att vinna varje säsong, men hade några säsonger där vi åkte ut tidigt. Då var det superfiasko.
– Eftersom jag fick vara kvar år efter år trots att vi åkte ut så pass tidigt och många importer byttes ut, måste dom varit nöjda med jobbet jag gjorde. Det gör också, som jag sa, att jag är stolt över det jag presterade.  
– Jag gjorde inte alltid mycket poäng, men satte alltid laget i första hand. Fanns det större stjärnor spelade jag bakom dom. Att sedan få avsluta min sejour i Ryssland med att vinna St. Petersburgs första guld var såklart helt magiskt.
– Inget kunde stoppas oss den säsongen. Vi hade ett lag med (Artemi) Panarin, (Vadim) Shipachyov, (Yevgeni) Dadonov, (Ilya) Kovalchuk, Jimmie Ericsson, (Alexei) Panikarovsky, (Roman) Chervenka, (Petter) Thoresen… Jag tror faktiskt inte vi hade gjort bort oss i NHL den säsongen.

Mårtensson fick också ett par fina utmärkelser under sin tid i Ryssland.

– En säsong blev jag utsedd till Årets Gentleman. Sedan fick jag MVP för att jag hade bäst plus/minus i ligan. Det var säsongen jag kom tvåa i poängligan.

TRIVDES I SCHWEIZ

Efter fem säsonger i St. Petersburg valde Tony Mårtensson att bryta upp från Ryssland för att flytta till Lugano i Schweiz.

– Jag och min fru väntade vårt första barn i slutet på sista året i Ryssland. Jag var borta väldigt mycket då jag spelade i KHL. Vi kände tidigt att det var läge att flytta till en liga där jag kunde vara hemma mer.
– Då kom Lugano in i bilden. Jag hade varit där på turnering med Brynäs, 15, 16 år tidigare. Lugano är en jättefin plats att bo och spela på. Dessutom är det en härlig kultur runt hockeyn och hyfsat smidigt att flyga hem från Milano.
– Jag kommer tillbaka till det igen, äventyret att bo där nere. Att få chansen att göra det jag älskar och bo i en sådan miljö, det var lätt att tacka ja till det.

Märkte du av att det varit många svenskar som gjort starka avtryck i Lugano under åren?
– Ja, verkligen. Dom gillar svenskar där nere. ”Fredde” Pettersson och Linus Klasen var kvar sedan säsongen innan. Peter Andersson var tränare.
– I Ryssland är det coolt att spela och det är fullt i alla arenor, men läktarkulturen i Lugano och den italienska delen är nästan som under en fotbollsmatch. Det är bengaler, smällare och allt sådant, vilket var nytt för mig att uppleva och se.

Hur fungerade det med Fredrik Pettersson och Linus Klasen som svenska lagkompisar?
– Vi spelade ihop och gjorde det väldigt bra. Vi gick också till final första säsongen. Livet där nere, det är t-shirt snudd på året om. Det här ligger precis vid Lugano-sjön, är rent, snyggt och som ett drömliv att bo där.
– Sedan kom Viktor Östlund ner under första säsongen och var med oss som tredjekeeper. Det här var efter att han gått igenom cancerbehandlingen. Jag hade inte sett honom innan, men jag såg på honom att han varit sjuk. Han var jätte-smal och saknade såklart en del muskler.
– Han mådde bra eftersom han var friskförklarad. Men man får ett annat perspektiv på livet när man får se något sådant. Oftast lever man bara i sin bubbla. Det är inte bra att få se det, men nyttigt.

AVSLUTADE I ALMTUNA

Inför säsongen 2017/18 återvände Tony Mårtensson till Linköping, men det blev inte riktigt vad han själv och klubben hade hoppats på.

– Jag hade tvåårskontrakt i Lugano och vår dotter skulle fylla två år. Vi hade bestämt oss för att flytta hem igen och hade hus här i Sigtuna. Då hörde (Fredrik) Emwall och Linköping av sig. Jag såg det som min sista chans att vinna ett SM-guld, vilket var drömmen. Vi sa att det fick bli en säsong där och vara lite pendling för familjen.

Det blev ”bara” två mål och totalt 13 poäng på 48 matcher för honom under säsongen.

– Det var en tuff säsong. Klart att jag inte var samma spelare som när jag lämnade. Mitt lönekuvert var såklart därefter också. Fans och media trodde att jag skulle göra 50 poäng och så vidare.
– Jag spelade inte lika mycket och var mest i en tredjekedja. Jag försökte göra mitt bästa för laget, kämpa på varje dag och match. Vi hade en tuff säsong som lag, men gick ändå till slutspel där vi slog ut HV71 i Play-in.
– Det var ändå ett lite tråkigt avslut för mig, så var det. Tanken var att jag kanske skulle sluta efter den säsongen, men jag var så otroligt revanschsugen när vi flyttade hem till Sigtuna igen. Då hörde Björne (Danielsson) och Almtuna av sig. Då fick det bli något år till med hockeyn, säger Tony Mårtensson med ett lätt skratt.

Det var en turbulent tid i Almtuna med nedflyttning och icke nedflyttning när Pantern gick i konkurs, hur påverkade det här dig som spelare och att fortsätta spela?
– Motivationen att spela fanns alltid där. Trots att jag snart är 40 år är jag som ett barn. Jag älskar att spela hockey, komma ner i omklädningsrummet, träffa grabbarna och förhoppningsvis se någon ta steget till SHL.
– Då vi sedan förlorade mycket tog det på krafterna. När man som jag har familj, kommer hem och hör barnen busa då är jag ganska bra på att glömma det jobbiga med hockeyn. Jag har ett liv vid sidan av också. Då tror jag det är värre med yngre spelarna som är på väg uppåt.
– När vi förlorade mot Kristianstad i kvalet och åkte ur, klart att jag kände en jäkla bedrövelse för föreningens skull. Via ett halmstrå fick vi vara kvar och den här säsongen gjorde vi det jättebra utefter förutsättningarna.
– Jag tror att Almtuna har något riktigt bra på gång. Förhoppningsvis är det en ny arena på plats i Uppsala om tre, fyra år samtidigt som klubben har en juniorverksamhet som bara blir bättre och bättre. J18 var jättebra den här säsongen och J20 kunde gått upp i SuperElit. Föreningen andas optimism och jag är sjukt tacksam att jag fick komma till Almtuna och avsluta min karriär. Jag har haft två väldigt roliga säsonger och visade för mig själv att jag kunde spela bra på den nivån.

SPELADE FEM RAKA VM

Tony Mårtensson spelade totalt 107 A-landskamper. Höjdpunkten var naturligtvis VM-guldet 2006 i Riga, vilket också var hans första stora internationella turnering på seniornivå.

– Expressen skrev innan vi åkte till Riga att det här var det sämsta svenska lag som åkt till ett VM. Sedan fick vi lite förstärkningar under vägen. Vi var hyfsat underdogs som till slut vann VM-guld. Det är rätt coolt att ha stått i ”Kungsan” med all publik.
– Jag spelade inte så mycket i den turneringen, men guldmedaljen ligger hemma någonstans och det står på mitt cv att jag vunnit VM-guld, vilket är häftigt.

Vad är ditt starkaste minne från själva turneringen?
– Det är sista matchen, finalen, då vi vann med 4–0 mot Tjeckien. ”Honken”, Johan Holmqvist stod i mål och höll nollan. Direkt efter slutsignalen då kändes det att jag fått vara med om något stort. Det här var också första gången jag vann något på seniornivå.

Förbundskapten för Tre Kronor vid VM-guldet 2006 var Bengt-Åke Gustafsson, en ledare som Mårtensson gärna lyfter fram och hyllar.

– Lite Roger Melin-stuk. ”Bengan” tog ut mig, vilket kanske inte någon annan hade gjort. Det slutade med att jag spelade fem raka VM. Jag har också producerat bra i VM-sammanhang.
– ”Bengan” är också en tränare som hamnar högt upp hos mig och har betytt mycket. Han var väldigt ödmjuk och lät oss spelare bestämma mycket. Sådant ledarskap gillade jag och det fungerade bra på den tiden.
– Nu har det förändrats under åren, vilket jag inte minst märkt då jag blivit äldre, att sådant ledarskap inte är lika framgångsrikt som det var då.

Upplevde du att spelare då var mer självständiga än idag?
– Ja, så känner jag i alla fall. Förr lämnade man mer till spelarna. Idag är det mer information, mer video, spelarna vill ha mycket mer feedback och sådana saker.
– Det är en del i utveckling och hockeyn går åt det hållet i och med att det är 25 kameror på varje match. Du kan mäta allting. Förr kom vi undan med mycket mer än vad man gör idag.

Vilket av dina övriga fyra VM-turneringar ser du som ditt mest framgångsrika?
– VM i Quebec (2008) var väldigt roligt. Jag tycker att vi gjorde ett kanon-VM. Vi mötte Kanada i semifinal. Vi gjorde fyra mål och trots att ”Henke” Lundqvist stod släppte vi in fem. Där hade vi kunnat skrälla eftersom det var kanadensarnas hemma-VM.
– Samma sak i Tysklands-VM (2010). Där ledde vi mot Tjeckien med 1–0 i semin. Förlorar något tek sent i matchen, dom gör mål och sedan förlorade vi på straffar. Med lite stolpe in hade ”Bengan” kunnat tagit något guld ytterligare.
– Vi åkte ofta till turneringarna med väldigt få NHL-spelare. Ändå gick vi som sämst till semifinal under mina fem turneringar. Idag är det ofta 15-16 NHL-spelare med så jag tycker det skulle vara svårt att kräva mer av oss än att vi var med och slogs om medaljerna. Ett guld och två brons på fem år med princip ett SHL-lag är rätt bra.

Vad har Tre Kronor betytt för Tony Mårtensson från Märsta?
– Jag har fått åka ut och se häftiga platser, fem VM, men jag har också varit borta mycket. Jag kommer tillbaka till det här att jag utvecklats som människa genom att vara iväg. Ta hand om sig själv och umgåtts med andra människor.
– Sedan har det varit en ”bost” för självförtroendet rent hockeymässigt att få dra på sig landslagströjan. När vi pratar om det nu och jag tänker tillbaka på tiden i landslaget och allt häftigt jag fått vara med om så får jag lite gåshud. Under resans gång funderar man inte så mycket utan man kör bara.
– Det är också något jag blivit bättre på senare i karriären, att jag försöker njuta mer.

När du stod som 14-15 åring i Pinbackshallen, fanns drömmen då att komma till landslaget?
– Nej, inte då. När jag var lite drömde jag om att spela i A-laget. Då jag kollade på RA73 spelade (Anders och Erik) Huusko-bröderna där. NHL hade jag inte ens någon aning om vad det var.

FORTSÄTTER JOBBA I ALMTUNA

Nu har Tony Mårtensson valt att lägga skridskorna på hyllan hemma i Sigtuna och lägger med det en fantastiskt fin karriär bakom sig.

– Dels fyller jag 40 i sommar. Jag känner att kroppen mår väldigt bra och jag har klarat mig ifrån allvarliga skador. Jag kan sluta efter eget val. Samtidigt tycker jag att det varit två bra avslutande säsonger. Framförallt den här säsongen där vi gjort något väldigt bra tillsammans i Almtuna.
– Det känns som nu är rätt läge att kliva av. Jag kommer såklart sakna det något enormt, men när jag nu mår så bra i kroppen vill jag inte spela en säsong till och kanske få någon skada eller hamnar på bänken. Jag slutar inte på topp, men jag har en go känsla i kroppen.

Och vad ska du syssla med framöver?
– Jag har fortfarande kontrakt med Almtuna så jag är med Björn Danielsson och assisterar honom lite nu.
– Jag har en dialog med Almtuna så vi får se om vi kommer överens om någonting. Det är väldigt knasiga tider nu med allt som händer, men det är hockey jag älskar att spela och känsla är att det kommer bli någonting runt det på något sätt. Vad det blir får tiden utvisa.

Din syster Caroline flyttade med sin Patrik Zackrisson till Leksand och blev Kulla, du kanske skulle följa efter och bli Mas?
– (Skratt) Vi får se om ”Tjomme” (Thomas Johansson, sportchef i Leksand) ringer och behöver hjälp med en powerplay-coach där uppe. Det tycker jag låter bra.
– Flera av sportcheferna i SHL, ”Pajen” (Niklas Persson), Jocke Eriksson, ”Tjomme” är ju sådana som jag spelat med. Vi får se vad som dyker upp. Jag är öppen för förslag.