Frölundas första guldkapten har gått bort

Svensk Hockey har sorg. Dubble världsmästaren Lars-Eric Lundvall har somnat in vid en ålder av 86 år. Han gjorde 197 A-landskamper och tillhörde under sin tid i Tre Kronor ungdomskedjan tillsammans med sina goda vänner Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Nisse Nilsson. 

Jag träffade själv Lasse Lundvall första gången vid VM 1995. Då tillsammans med hans vapendragare genom livet ”Surra-Pelle”, som Lennart Hyland skulle sagt. Sista träffen med den hockeylegendar hade hag äran och göra 2017. Då i en hotellobby i Örgryte. Det var också då jag gjorde intervjun om hans hockeyliv vi bjuder er på idag som en hyllning till Lars-Eric Lundvall. Efter intervjun var tanken att vi skulle åkte hem till Lasse för en fika tillsammans med hans hustru Isa, men vårt samtal drog ut på tiden. Vi skrattade, pratade hockey och hur dyrt det var att åka taxi i Göteborg över två timmar. Så efter att jag och min fru, Lena, skjutsat hem Lasse bestämde vi att ha fikat innestående till nästa gång vi skulle ses. Ledsamt nog hann vi aldrig ses igen och visst flyger tanken förbi mig idag att man ska ta vara på tillfällena och tiden man får med sina vänner. 

Nu har himlen en av världens bästa kedjor genom alla tider hos sig.

Här är en intervju med Lundvall som ursprungligen publicerades på hockeysverige.se den 20 mars 2017. 

Lars-Eric Lundvall från Karlskoga i Värmland tillhör kategorin av våra allra största spelare genom tiderna. Han var med och vann VM guld både 1957 i Moskva och i Denver, Colorado 1962. Under stora delar av sin karriär i Tre Kronor spelade han i den numera klassiska ungdomskedjan med Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Nisse Nilsson.

Old School Hockey åkte till Göteborg för att träffa denne legendar som ofta syns på Frölundas hemmamatcher.
— Vi hade något som hett ”Karl-broa”. Det var en järnvägsövergång som gick ner till Bofors-verken. Där gick gränsen. På ena sidan var det Karlskoga och sedan var det vi på Bofors-sidan.
— Jag bodde bara 500 meter ifrån Bofors IP och jag vart direkt en buse på skridskoåkning. Jag kanske var sju, åtta år när jag åkte skridskor första gången. Sedan fick jag riktiga kanadickskridskor med gula tåhättor. Det bara lyste i ögonen på mig. När jag skulle få till en passform på skridskorna låg jag i badkaret med skridskorna på. Det var inga större skydd på dom här skridskorna utan vi fick tillverka ankelskydd och sätta utanpå.

TVÅ SPORTER SOM GÄLLDE

När Lasse Lundvall växte upp i Karlskoga var det bara två sporter som gällde i stan.
— Det var fotboll och hockey. Jag spelade fotboll i Bofors med A-laget. Sedan hade vi Karlskoga IF som var duktiga och även Degerfors fanns runt knuten.
– Hockeyn blev snabbt väldigt populärt. I början var det inte konstfruset utan det var först när den riktiga kylan kom som vi spolade upp på fotbollsplanen jämte läktaren som tog runt 500 personer.

Redan som 14-åring får han sedan chansen i Bofors A-lag.
— Vi skull åka med buss till Skived. Jag kände då jag satt längst bak i bussen att jag blev åksjuk. På den tiden var motorhuven inne i bussen så jag fick sätta mig på den. Det var varmt och skönt så efter det gick det bra, skrattar Lundvall som påpekar att det var enda gången han var åksjuk på alla resor han varit med om.
— Sedan mötte vi Skived i Division 3 och det var ett spännande ögonblick. Hur steget var som 14-åring? Ni vet jag åkte så otroligt mycket skridskor och sköt massor med skott under sommarhalvåret och var, om jag får säga det själv, en väldigt duktig skytt. Jag vann också skytteligan här i Göteborg under sex år. Jag hade så pass mycket med mig upp ändå i A-laget så steget var ändå inte så stort.

GICK UPP MED BOFORS

Lasse Lundvall debuterar i A-laget redan 1948 och får vara med och gå upp i Allsvenskan med Bofors säsongen 1952/53.
— Då hade jag även spelat med junior och ungdomslandslaget. Vid den här tiden tog man mina skridskor ifrån mig så jag inte skulle träna sönder mig. Jag åkte ofta nere på Möckeln med alla ungar i stan, men även med flera jämnåriga. Då fick jag dribbla och ha mig så mycket jag ville, men då snodde man skridskorna för mig ”Du får inte hålla på sådär för då bränner du ut dig”. Då gick jag hem och snodde farsans bandyrör och gick ut och spelade bandy med gubbarna istället.
— Det fanns en bra back i Bofors, Stig Jonsson, som även spelade en del i landslaget. Han ville ha mig som back så jag spelade där ibland och det var hur enkelt som helst. Baklängesåkning med höfttackling tyckte jag var toppen. Men jag sa att jag inte ville spela back utan jag ville göra mål (skratt).
— I alla fall var det kul att fått vara med och gå upp med min moderklubb. Det betydde nog en hel del för folket där hemma.

Efter säsongen 1953/54 lämnar den skridskoskicklige forwarden Bofors för spel i Södertälje.
— Vi spelade någon landskamp och då delade vi rum med Sven Thunman. Han talade sig varm för Södertälje. ”Pelle” (Ronald Pettersson) låg fortfarande i lumpen, flottan. Men jag tänkte att det var lika bra för mig att ta chansen.

Hur lärde du känna ”Sura-Pelle”?
— Det var då. Han hade inte spelat i juniorlandslaget utan han kom in i landslaget senare. Vi snackade en del nere i Västtyskland och det var faktiskt så att han var nära att skriva på för Djurgården. Jag tror till och med att han skrev på, men jag sa till honom att se för f-n till att vi får spela tillsammans i Södertälje.
– Väl i Södertälje vann vi SM-guld redan första säsongen…

OS GAV RUBRIKER

Den avgörande matchen i slutspelet 1955/56 spelades mot Djurgården på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Ett stort avbräck för stockholmarna var att en av deras stjärnforwards, Hans Tvilling, inte kunde vara med på grund av skada.
— Vi vann den matchen med 3-1. Jag gjorde ett mål liksom ”Sura”. Trean gjorde ”Vicke-Hallon” (Göte Blomqvist).
— När vi sedan spelade OS var det massa tjohejsan-skriverier om att vi jagade fruntimmer nere i Cortina. Det skrevs om skidtjejer och allt vad det var. Det var många som var illa ute. Ove Malmberg var en som var på tapeten, men vilken sanning det låg i ryktena har jag ingen aning om.
— ”Sura” och jag var aldrig med i bilden eftersom vi var och tittade på bobåkarna. Vi hade en ledig dag och var borta hela den dagen. Stig Carlsson var så in i helsike orolig så sa han ”vart fan har ni varit, har ni också varit med dom där brudarna?”. När vi sa att vi var spelklara och hade varit hos bobåkarna så pustade han ut, skrattar Lundvall.

Vad har relationen med Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson betytt för dig genom åren?
— Mycket. ”Sura” hade allt medfött och hade lösningar på allting egentligen. Andra gången jag flyttade upp till Södertälje, jag var ju hem en säsong till Bofors 1957/58, hade vi kontakt med Anders Bermar i Frölunda.
— På den här tiden var det populärt att ha bensinmackar så jag sa till Anders att okej ordnar du en mack så kommer ”Sura” och jag. Tanken vara att det där skulle hållas tyst om, men det kom ut och blev ett jäkla liv. Frölunda hade fått fram en enkel mack nere på Polhemsplatsen. Det var ju lite pengar också, men det var mer ett startkapital eftersom vi behövde lägenheter och det skulle in möblemang som klubben fick stötta upp med.
— Annars kände jag och ”Sura” varandra väldigt väl redan från tiden i Södertälje. Vi spelade och umgicks mycket tillsammans. Sedan höll vi kontakten hela vägen till att han gick bort.

STORA PROFILER I SSK

I det Södertäljegäng som Lasse Lundvall kom att hamna i vimlade det av profiler. Stora hockeynamn som Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist, Thord Flodqvist, Kjelle Svensson, Sven Thunman, Richard Fagerlund, ”Stickan” Carlsson, Erik ”Epa” Johansson, Olle Stenar och så vidare.
— Det var stort att få komma till det här gänget, men jag märkte rätt snart att det bara var att ta för sig. Jag och ”Sura” hade Tore Sundin som center. Han sa att det var lika bra att han höll sig undan så jag och ”Sura” fick sköta det som skulle hända framåt, skrattar Lasse Lundvall och fortsätter:
— Det var samma sak senare i Frölunda. Där hade vi Kjell-Ove Gustavsson och han sa ”Jag åker och ställer mig bredvid deras mål eftersom jag inte vill vara i vägen”. Vi spelade även med Lasse Peterson, doktorn, som center. Han var likadan ”Jag går på mål”. Det var nästan så att vi nästan spelade bättre utan center.

Lundvall hoppar alltså av Södertälje under en säsong, 1957/58 för att spela i Bofors igen.
— Chefen för ”Labris” (Laboratoriet) han tyckte att jag var så pass duktig på jobbet att han ville ha mig kvar. I samma veva var han tvungen att flytta till Oxelösund, men han fick inte värva med sig någon dit från min arbetsplats under första året. För mig var det en signal att flytta eftersom jag var tvungen att göra det för att få det jobbet. Jag blev där en säsong och sedan flyttade jag upp till Södertälje igen och det blev riktigt livat. Det handlade om att man inte hade gjort riktigt rätt för sig ekonomiskt.
— Bosse Hagstrand och Gunnar Segerman från Grums var med i Bofors då. Vi fick ingen riktig fullträff, men ändå gick laget bra. Speciellt Bosse Hagstrand och jag hade väldigt kul ihop. Han var en spelevink och jag ville ju knappast vara sämre. Senare var han nere i GAIS och spelade.
— Då hade jag redan träffat min blivande fru så hon kom ner till Karlskoga emellanåt. Hon kom med tåget till Strömtorp så jag var där och hämtade henne. Jag jobbade för en kontorsorganisation då jag kom till Södertälje och hon satt i deras växel. Vi fick kontakt den vägen och vi gifte oss 1960. Så nu har vi varit gifta i 57 år, säger Lasse Lundvall med ett leende som visar på vilken lycka han känner över det faktumet.

BLEV LAGKAPTEN OCH TRÄNARE DIREKT

Frölunda åker ur säsongen 1959/60 samtidigt som Lars-Eric Lundvall och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson redan hade bestämt sig för att lämna SSK för spel i Göteborg.
— Vi fick börja på en väldigt låg nivå. Vissa matcher var direkt skrattretande. Vi var uppe i 22-2 (Tibro), 22-0 (Mariestad) och så vidare.
— Jag blev direkt både kapten och tränare för laget och jag sa redan då att det var en perfekt uppbyggnad att få spela ihop oss inför det att vi gick upp. Redan första säsongen i allsvenskan höll vi på att ta SM-guldet. (Djurgården vinner SM-guldet på bättre målskillnad)

Austin A40. Arkivbild

Hur kommer det sig att du blev tränare direkt i Frölunda?
— ”Sura” var inte så intresserad över det jobbet och det var jag som hade styrt allt det här med flytten dit ner. Han var spelevink på ett annat vis och försökte efterapa Rolle Stoltz i mycket, alltså på det sätt som Rolle kunde vara med små lustiga skämt och sådana grejer. När han sa en rolig grej höll han masken och så där.
— Han hade Berit från Surahammar. Dom gifte sig och flyttade med oss till Göteborg. Jag hade en Austin A40. Den var som en liten korvkiosk. Vi lastade in oss fyra i den, satte resväskorna på taket och blåste ner till Göteborg ha ha…
— Vi hade inte mycket möblemang att ta med eftersom vi i Södertälje var inneboende i olika ungkarlslägenheter.
— Varför jag blev tränare var frågan. Jag minns egentligen inte, men jag hade fått rutin samtidigt som Ed Riegle kom in i bilden och som jag fick en del tips av. Tips som hjälpte mig att se vart killarna passade in i laget, så det var bara att köra på. Sedan hade jag dessutom fullt upp med macken.

SKADA VAR NÄRA ATT SÄTTA STOPP FÖR KARRIÄREN

Avslutningen av säsongen 1960/61 kunde ha blivit slutet på hans karriär då han får en allvarlig knäskada i en match mot ett kanadensiskt lag.
— Vi mötte Trail Smoke Eaters med landslaget. Dom hade några busar i det laget och han som skadade mig har jag för mig blev avstängd senare. Det här var på Hovet i en match där Ove Sterner spelade center mellan oss. Jag fick en passning i farten och var tvungen att fixera pucken. Då kommer han och slänger sig så att hans axel klipper mitt vänsterben. Ledbanden blåste iväg och det gjorde något fruktansvärt ont.
— Det blev en häftig operation på Norrbackainstitutet. Kalle Hirsch, en läkare som var från Stockholm, men hade flyttat ner till Göteborg då var den som jag kom i kontakt med. Efter matchen packade in mig i gips och skickade ner mig till Göteborg till Kalle Hirsch. Han klippte upp gipset och han var en riktig tuffing. Han sa åt mig att lyfta på benet, men jag svarade att det inte gick eftersom jag hade så jäkla ont. ”Lyft på benet!!!” — Sedan lyfte han mitt ben och släppte det. Och visst, det funkade. Sedan fick jag jobba väldigt hårt mellan säsongerna för att få igång benet igen.

Ronald Pettersson, Kjell-Ronnie Pettersson och Lars-Eric Lundvall. Arkivbild.

När Lasse Lundvall och ”Sura-Pelle” Pettersson kom till Västra Frölunda fanns det en stor ilska kring föreningens sätt att värva spelare. Något som också Lasse Lundvall minns mycket väl.
— Främlingslegionen (Skratt). Vi spelare tyckte det var perfekt eftersom vi kunde titta vilka spelare vi behövde samtidigt som spelarna själva blev nyfikna eftersom dom märkte att det var något som höll på att byggas upp i och med att vi kom ner. Bland annat kom Gert Blomé ner till oss. Längre fram kom även Roger (Olsson), ”Blixten” (Leif Henriksson), Göte Boström och många ytterligare bra killar.

Började uppbyggnaden av det som skulle bli guldlaget 1965 med att du och ”Sura-Pelle” flyttade till Frölunda?
— Ja, så var det. Nu hade Frölunda varit upp och provat på att spela i allsvenskan säsongen innan vi kom ner. Det var några som blev kvar, men dom flesta fick en stor chock första träningen då jag körde igång det hela. Det var ju inget att spara på, men många sa ”Nej, det här går inte, jag klarar inte det här”.
— Vi fick tag i bra killar. Gert och Göte Boström nämnde jag liksom ”Blixten, Roger Olsson och (Ingemar) Caris i mål.

Lundvall höjer bucklan. Arkivbild

Vad är det som gör att ni vinner guldet 1965?
— Det var seriespel och inte utslagning direkt. Brynäs var det starka laget och hade vunnit SM-guld 1964. Nu vann vi med 5-1 borta mot dom i slutspelet (Lundvall ett mål). Det var nyckelmatchen och efter det var vi så gott som klara. Sedan hade vi Brynäs även i sista matchen och fick stryk med 5-1, men det gjorde ingenting eftersom vi redan vara svenska mästare.
— Nu var det inte bara vår kedja utan även ”Myggkedjan” med Kjell-Ronnie (Pettersson), Kjell Jönsson och Stig Hylland. Dom var inte mer än en tvärhand höga, men for runt som bålgetingar, men Hylland var nog inte med den säsongen vi vann guldet. (Leif ”Blixten” Henriksson hade då tagit Hyllands plats.)

Vad tror du guldet kom att betyda för Göteborg som hockeystad?
— Det betydde mycket för intresset. Vi hade mycket publik på våra matcher så det var helt suveränt. Något firande på Götaplatsen, som man gör idag, blev det dock inte eftersom det inte var modernt då.
— Det hände ju mycket mer än på fotbollsmatcherna så hockeyn blev snabbt populärt. Samtidigt hade vi macken mitt inne i stan så det var många som dök in till oss för att snacka hockey.
Tappade ni styrka efter guldet eller var det Brynäs som blev för bra?
— Det blev kanske lite mättnad, men framförallt drog snacket igång om Frölundaborg. Den invigdes 1967 och det var mycket kring det hela.
— Samtidigt gick jag ifrån ”Pelle” och startade en egen station på Eklandagatan. Jag hade 45 uthyrningsbilar där så det var ett jädra pådrag. Det var arbets-stopp på bensinmackar då vi flyttade dit upp så det var jag, brorsan (Jan-Olof Lundvall) och en verkstadskille. Dessutom hade vi två pump-öar som stod där på grusplanen. Det var mycket runtomkring Frölunda som hände just då kan man väl säga.

OTÄCK FLYGOLYCKA

Arkivbild.

Säsongen 1967/68 blir Lasse Lundvalls sista som spelare i Västra Frölunda. Säsongen efter blir han tränare för klubben innan han blir spelande tränare i Vasa HC. En klubb han tog från Division 3 till tvåan direkt.
— Att jag spelade där var mest på spex. Det var trean första säsongen och sedan blev det tvåan. Vasa biluthyrning skulle stötta upp med 50 000 kronor eller liknande så det var ett bra startbidrag för klubben.
— Men när jag såg vilka lirare som skulle vara med… nej, jag kände att det här höll bara inte. Vi hade en ändå väldigt kul.

Säsongen 1973/74 är Lundvall tillbaka som tränare i Frölunda. Säsongen därpå är han involverad i flygolyckan utanför Hedesunda. Den 13:e februari 1975 skulle Västra Frölunda spela bortamatch mot Brynäs. För ovanlighetens har lagledningen beslutat att laget ska flyga upp till Gävle med tre mindre Cessnaplan hyrda från Baron Air i Helsingborg. I det ena av planen som lyfter från Torslanda sitter förutom piloten Reijo Junno även Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henric Hedlund, Leif Henriksson, Krister Sterner, Christer Ståhl och Lars-Erik Esbjörs.

Lars-Erik Esbjörs gillade inte att flyga i små plan och ringde tränaren Lars-Eric Lundvall kvällen innan.
— Olyckan skedde kvart över tio och den här dagen minns jag fortfarande mycket väl. Jag ringde Lasse på kvällen när jag såg att vi skulle flyga och sa att jag tar bilen upp. Då är jag ändå uppe samtidigt som er. Nej, sa Lundwall. Det går fort upp och ännu fortare ner skrattade Lasse. Och det gjorde det fan i mig, berättar Esbjörs för hockeysverige.se och fortsätter
— Som tur var klarade vi oss allihop. Man kan skratta och skoja om det så här lite efteråt men det var givetvis lite kämpigt runtomkring det hela.

Lundvall:
— Vi var tvungna att komma upp snabbt till Brynäs. Att åka tåg och buss tar en så väldigt långt tid så vi satsade på tre Cessnaplan. Det var ett helt nytt plan som dom som var flygrädda fick ta, ”Blixten”, Svante Granholm, Esbjörs och dom här. Med var även Krister Sterner som dessutom hade flygcertifikat.
— Dom äldre planen startade först och stack iväg upp igenom molnen. Det var lite guppigt och en del var väldigt rädda. När vi närmade oss Gävle gick vi på ovansidan in så vi fick motvinden. Det gick bra, men sedan fick vi höra att det var ett plan som saknades över gävleområdet. Efter det satt jag hela tiden i flygledartornet.
— Efter ett tag får vi höra att Sterner kommit springande över ett stort fällt. Då gick helikoptern, som var ute och sökte, ner för att snacka med honom. Sedan fick Sterner styra upp så räddningsmanskapet kunde komma fram till det störtade planet.
— Det var piloten som helt enkelt gjorde fel. Han slog om bensinkranen på stopp i stället för till landningsbensin. Det slog tvärstopp i motorerna. Sedan styrde han in planet mellan två stora träd så vingarna kapades, men han fick stopp på planet.

Det måste ha varit tufft för dig som tränare över ett gäng unga killar som först befarades ha omkommit?
— Ja och jag satt i telefon hela tiden och var bland annat i kontakt med Svenskan (Svenska Ishockeyförbundet). Jag berättade att ett av våra plan hade störtat, men jag sa aldrig vilka som var med i planet. Jag sa också att minst fyra stycken är skadade så pass att dom inte kan lira. Då säger fanskapet ”Då ingen dött så då kan ni väl lira”. Jävlar… Hade jag haft honom i närheten hade jag lappat till honom. Vilken idiot.

TVÅ VM-GULD

Lars-Eric Lundvall gör sin första VM-turnering 1955 i Krefeld. Sverige slutar femma och den då 20-åriga värmlänningen svarade för tre mål.
— Jag kommer inte ihåg vilka matcher vi spelade, men jag spelade med ”Pelle”. Nisse (Nilsson) var är emot inte med ännu.

Sverige gör inte heller någon bra turnering under OS i Cortina 1956. Laget slutar fyra och inför VM 1957 i Moskva väljer ledningen att plocka bort spelare så som Holger Nurmela, Åke Lassas, Stig Carlsson, Hans och Stig Tvilling (som hette Andersson då), Bertz Zetterberg och målvakten Lasse Svensson.
— Vi spelade utomhus i Cortina och planen låg i sydlig riktning. Det var strålande solsken så vi fick svärta under ögonen med sot så det inte skulle blända allt för mycket. Det var rena cirkusen. Stig Carlsson var inte bra och så vidare. Efter det blev det en generationsväxling.

Ni var inte direkt favoriter då ni åkte till VM i Moskva 1957.
— Det var ingen som trodde att vi skulle ens ta medalj så det var ingen hockeyjournalist från Sverige där överhuvudtaget. Det var kallt ute, -15, 20 grader och vi skulle åka ett ryskt Metropolitan plan dit från Bromma. Vi satt med ytterkläder, filtar och allting på oss.
— Vi startade, först trodde vi att han skulle varmköra lite men han lyfte direkt. Efter en kvart var det i stället stekhett i det där planen så vi fick snudd på klä av oss nakna. När vi närmade ryska gränsen gick han ner så han låg just över trädtopparna ”Vad fan gör han nu?”. Där låg vi och skumpa på 300 meters höjd hela vägen in till Moskva. Det skramlade och… fy fan… Det var verkligen med livet som insats, skrattar Lundvall som under turneringen i Moskva spelade med Nisse Nilsson och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson. Deras kedja gjorde totat 24 mål under turneringen. Sex av dessa stod Lundvall för.
— Vi slog ur underläge, men vi hade ändå ett spel i finalen som förvånade ryssarna. Vår kedja hade ett bra samspel och var duktiga på att flytta oss i olika positioner. I finalen tog vi ledningen med 2-0. Sedan växlade det där. Ryssarna gick upp till 4-2 och sedan kom vi tillbaka och gjorde 4-3 och 4-4. Det var som en dröm.
— Det var då, när vi stod på prispallen som Lasse Björn fick för sig att vi skulle sjunga ”Helan går” istället för vår nationalsång. När alla 50 000 lyfte på sina ryss-mössor så rök det från skallarna på dom eftersom det var så kallt. Det blev som ett rökmoln runt hela stadion ha ha…

Nilsson, Lundvall och ”Sura-Pelle”. Foto: Arkiv

Vad var det som gjorde att du, ”Sura-Pelle” Pettersson och Nisse Nilsson, den så kallade ungdomskedjan, fungerade så bra ihop?
— Nisse var en typisk center och hade ett enormt fint ax. Jag kunde nästan hänga med honom på skridskor, men inte fullt ut. Han var en sprinter helt enkelt. Dessutom hade han ett bra skott och sköt mycket i farten.
— Det enda felet var att vi alla tre var vänsterskyttar. Jag kunde i och för sig spela på båda sidorna, men Pelle var mycket vänsterbetonad. Han fick ofta vända upp innan han släppte puckarna, men vi tre kompletterade varandra väldigt bra.

FÅTT RUTIN AV AMERIKA

Lasse Lundvall är även med och vinner VM guld i Denver, Colorado 1962.
— Vi hade varit över 1960 till OS i Squaw Valley så vi hade fått lite rutin på att vara i Amerika. Hela VM 1962 var helfestligt. Just matchen mot Kanada var jäkligt tuff. I slutet av matchen när vi leder med 4-3 och Kanada tagit ut målvakten ville inte Nisse teka. Han frågade om jag inte kunde ta den ”jo, för fan”, svarade jag. Då vart jag mer skärpt än vanligt och jag tror att vi var uppe i fem tekningar innan den där pucken glider in i mål. Tekningen var på blålinjen och varje gång var det någon som gick in för tidigt så det blev offside.
— Jag gick in och låste hans klubba, fick pucken drev åt sida och sedan fick jag släppa iväg pucken till Nisse. Sedan tog han också några skär innan han släppte iväg den. Sedan tar (Lennart) Hyland över ”Den gliiider in i mål” ha ha.

;enablejsapi=1&origin=http://www.hockeysverige.se" frameborder="0" allowfullscreen="">

Går det att säga vilket av gulden som var roligast att vinna?
— Ja, det var guldet i Colorado. Att peta Jänkarna och kanadicker på näsan var häftigt. Det var givetvis häftig att slå ryssarna också, men det var svinkallt där borta så vi kunde inte njuta på samma vis.

Lars-Eric Lundvall idag. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser Lasse Lundvalls liv ut idag?
— Lugnt och skönt (skratt). Jag brukar säga att jag ror inte jag var varit osams med någon människa under hela mitt liv. Det är härligt att känna att jag nog inte har någon ovän överhuvudtaget. Jag njuter av livet.
— Eftersom min tröja hänger i taket när på Scandinavium så är jag ofta nere på ”VIP-en” när Frölunda spelar. Där får man mat, vin och öl innan matcherna. När jag inte kommer på någon match frågar sig många ”Vart fan är Lasse” ha ha…