"Jag grät i flera timmar"

Säsongen fick ett extra snöpligt slut för spelarna i HV71:s damlag. De hann ta ledningen med 1–0 i finalserien mot Luleå när mattan drogs bort under fötterna på spelarna.
– Jag var ledsen, besviken, förbannad, arg på allt och alla, säger HV:s juniorforward Thea Johansson till hockeysverige.se om de starka känslorna som uppstod när säsongen ställdes in.

Slutspelet i SDHL fick, liksom all hockey i mer eller mindre hela världen, ett abrupt corona-slut. Finalserien mellan Luleå och HV71 hann sparkas igång, men det blev bara en match innan ridån gick ner. En match som Jönköpingslaget vann med 3–2 på bortais. 

Trots att det spelades en match korades det inte några svenska mästarinnor. 

– Det är aldrig kul när något sådant sker samtidigt som vi hade stora chanser att ta hem guldet. Klart att det var jättetråkigt, men det är också sådana grejer vi får ta, säger ett av HV71:s utropstecken under säsongen, 17-åriga Thea Johansson, till hockeysverige.se och fortsätter:

– Hockey är hockey och som man brukar säga kan allting hända. Det är bara att bita ihop och köra på ännu hårdare nästa säsong.

Att beskriva känslorna när ett sådant beslut fattas i ett läge när man ser guldskimret är såklart väldigt svårt.

 – Det var många känslor på samma gång. Samtidigt är jag tacksam över att fått spela i ett så bra lag som jag har fått göra den här säsongen.
– Klart att jag var ledsen, besviken, förbannad, arg på allt och alla (skratt). Mina föräldrar var här då vi fick beskedet. Jag grät i flera timmar samtidigt kan jag inte säga vad som var mest ledsamt eller vad jag var arg på. Man får bara ta det och det är inte så mycket att göra åt det.


Hur ser du på att matchserien bröts efter första matchen, borde man inte spelat alls eller hur ser du på det?

– Vi står bakom det beslutet båda lagen tillsammans med SDHL kom fram till. Jag kan inte säga så mycket mer om det. 

Ni vann en finalmatch, borde HV71 fått guldet?
– Man kan kanske tycka det, men som sagt var så står vi bakom det här beslutet. Klart att det är jättetråkigt. Vi hade ändå Luleå lite på kroken, men det här är något vi får ta.
– Det är vad det är nu och bara att acceptera även om det som sagt var är tråkigt.

"MITT HJÄRTA HÖLL PÅ ATT HOPPA UR KROPPEN"

Det blev trots allt en finalmatch där HV71 vann med 3–2. Att få vara med och uppleva den ser Thea Johansson som något som hon kommer bära med sig lång tid framöver. 

– Det var en riktigt rolig match att spela med mycket fart och fläng, finalhockey som den verkligen ska vara. Jag har varit med finalspel en gång innan och det märks verkligen att damhockeyn har utvecklats.
– Jag spelade finalen för fyra år sedan, 2016, och det är en väldigt stor skillnad. Även om hjärtat höll på att hoppa ur kroppen flera gången och det var en tajt match försökte jag njuta så mycket som möjligt.
– Det här var sista matchen jag spelade den här säsongen så den kommer finnas med mig fram till jag spelar hockey nästa gång. En cool match att komma ihåg.

Thea Johansson svarade den gångna säsongen för tre mål och totalt sex poäng på 33 matcher. 

– För det första har jag spelat ett VM (JVM) den här säsongen och varit iväg väldigt mycket med U18-landslaget, haft en stor roll där.
– Jag har en helt annan roll i HV71 än vad jag hade i juniorlandslaget. Jag har kollat på dom spelarna som har samma roll i HV71 som jag hade i juniorlandslaget. De är ändå förebilder. Jag har tagit med mig mycket från dom spelarna när jag själv gått in i den rollen.

– Sedan känns det som att vi i HV71 knappt hunnit spelat någon hockey alls eftersom allt gått så himla snabbt. Vi har som lag haft så himla roligt och jag har lärt känna många nya, vilket man gör varje säsong.
– Det känns ändå som vi skapat en ny familj. Vi har gått igenom många grejer tillsammans, men också kommit ut starkare ur dom hela tiden.
– Jag har bara positiva tankar kring den här säsongen vi haft. Vi har varit väldigt, väldigt, väldigt bra. Det är inte säkert att jag får uppleva en sådan här säsong igen.


Foto: Ronnie Rönnkvist

TRÄNARBYTE

Under säsongen gjorde HV71 ett tränarbyte då Lucas Frey lämnade över sin plats till Joakim Engström. 

– Man kunde vara rädd för att det skulle bli för stora förändringar, men jag tycker att ”Jocke” gjort ett väldigt bra jobb och inte förändrat alltför mycket. Han har varit sig själv samtidigt som vi var vana vid att ha honom. – Att Riikka (Sallinen) kom in var också bra. Hon har varit med i laget tidigare, vet hur vi fungerar. Dessutom känner hon många av våra spelare sedan tidigare, vilket också var bra.
– Jag känner inte att laget påverkades så mycket. Det var mer att vi knöt näven i byxfickan och kände att ”nu jävlar ska vi köra på och visa att ingenting kan bryta ner oss”.

Thea Johansson har fått lite av ett genombrott under säsongen. Anledningen till det tror 17-åringen själv ligger i ett starkare självförtroende. 

– Jag tror att det handlar mycket om självförtroende. Tidigare har jag varit den spelaren som dumpat pucken och sedan åkt efter den. Den här säsongen känner jag verkligen att jag vågat hålla mer i pucken, våga tro på mig själv, inte vara allt för rädd utan faktiskt våga testa på nya saker – i alla fall ibland (skratt). Ibland har det blivit att jag även fått bromsa mig själv.

Hur blickar du idag fram emot kommande säsong?

– Jag har ett år kvar på hockeygym här i Jönköping. Som det ser ut just nu kommer jag stanna kvar här, vilket jag ser fram emot. Det ska bli riktigt kul. Jag tycker om Jönköping som stad samtidigt som jag har skaffat många kompisar här.
– Jag vet egentligen ingenting om laget inför nästa säsong så nu är det verkligen bara att vänta och se. Eftersom det blev ett så plötsligt stopp på säsongen har det inte blivit att vi har fått höra något om laget ännu.
– Det ska bli spännande att se hur vi får ihop det till nästa säsong och om vi kommer vara en så stor super-favorit som vi faktiskt varit den här säsongen.

Känns det bara tungt att inte fått spela klart finalserien eller har du redan knutit näven i byxfickan och blickar fram emot nästa säsong?

– Nu har det gått några dagar sedan vi fick beskedet. Vi hade avslutningsmiddag i måndags där vi sa hej då till alla. Det har varit ledsamt idag (läs: tisdag) och det är först nu jag förstått att säsongen är slut.
– Jag var på gymmet tidigare idag och det känns just nu att jag helst inte vill vara i ishallen eftersom det är så tungt. Det kommer mjuka upp sig och vi kommer, som du sa, knyta näven och köra på nästa säsong istället. Just nu kan vi inte göra så mycket åt det som hänt utan vi får ta det.