Alla sagor har ett slut heter det och tillslut kom punkten även för sagan Halmstad Hammers.

När Tranås vann kvällens drabbning med 6-3 och förseglade platsen i playoff 3 innebär det att succésäsongen är över i Halmstad.

Det är naturligtvis avgrundstungt för ett Hammers som hade två chanser, men som efter fyra av fem förluster i playoff-matcher tvingas inse att säsongen är över och att morgondagen innebär semester.

Men kom igen, här måste vi stanna upp och reflektera.

Halmstad åker ut i playoff 2, men inför säsongen fanns det ingen, mer än möjligtvis spelarna i laget och dess ledarstab, som över huvud taget trodde att det skulle vara möjligt för Halmstad att ta sig så långt. Tvärtom. Det talades om att det skulle bli en jumboplats i grundserien och gemene man tycktes vara av uppfattningen att ett nytt negativt kval inte var uteslutet.

Det har blivit helt tvärtom. Tar man sig till Allettan från den södra grundserien är man på riktigt. Vinner man den södra Allettan är man fenomenalt mycket på riktigt. Och det är ju precis vad Halmstad, som kvalade neråt så sent som ifjol, har gjort.

De överbevisade alla tvivlare och kommer oavsett hur den här säsongen slutar för övriga inblandade lag tituleras som det stora succélaget när allt är över.

Halmstad har inte spelat den roligaste hockeyn (faktiskt ganska långt därifrån). Men de har varit bäst i hela Hockeyettan på att få ut max av sitt material. Fredrik Johansson och Niklas Söderström och resten av ledarstaben har gjort ett fenomenalt jobb med att få ett ganska grått spelarmaterial att prestera på sin topp. De har skapat en kemi och en tro på att det går att åstadkomma saker. De har levt på en imponerande moral och haft en disciplin som många andra hade mått bra av.

Samtidigt ska sägas att det där så kallade ”gråa spelarmaterialet” har transformerats på färgskalan under säsongens gång. Det är många som tagit stora kliv och imponerat.

Båda målvakterna, Anton Malmborg och Jacob Crespin, har slagit igenom som starka sista utposter på nivån. Martin Pärna och Sebastian Åkesson har visat sig vara spelare som klarar att axla ansvaret som sitt lags absolut största ledare. Herrar som Alexander Andersson och Hugo Johansson har visat sig mogna för stora roller och Carl Westbergs retsticke-skills imponerar på mig. Och så har vi en hemvävd kärna av killar som varit länge i Halmstad med Victor Gagic och Melker Iversen i spetsen (då tänker jag även på spelare som Hugo Klippfors, Alexander Klarin och Tim Bothén) som skulle kunna vara grundplåten till en framtida stomme.

Alla dessa ”genombrott” på samma gång har varit nyckeln till att Halmstad fått ihop det så bra som de har fått och borde också vara anledning till optimism inför framtiden.

Sagan tog slut ikväll, men är det något lag som ska hyllas den här säsongen är det Halmstad Hammers.

Säsongen de genomfört är enormt imponerande.